Ryssland i krig - Marxistarkiv

134
veta, att teatern åtnjöt statsunderstöd, fastän den mer eller mindre bar sig.
Under andra mellanakten gingo vi ut i foajén. I ett hörn stod en ofantlig uppstoppad björn med
en mässingsbricka mellan tassarna. Väggarna voro täckta med affischer och patriotiska
teckningar och kopparstick, vilka huvudsakligen hänförde sig till händelserna år 1812 och
Alexander Nevskij. Det fanns även goda reproduktioner av Verestchagins målningar av
Moskvas brand och från ”den stora franska arméns” dystra återtåg. Bilderna kunde omöjligt
ha samlats ihop i staden utan hade tydligen skickats av någon central organisation för
fosterländsk propaganda. Det fanns många soldater och unga flickor i foajén. Somliga av
flickorna voro klädda i uniformer och nästan alla voro mycket vackra och hade fräsch hy —
en god reklam för Vologdas klimat.
Jag skulle gärna ha sett mer av Vologda, men tidigt nästa morgon meddelade man oss, att
vädret var någorlunda gott och att vi gjorde klokast i att begiva oss av så snart som möjligt.
Det blåste en genomträngande nordanvind och marken var frusen. Åter foro vi ned för
Chernyshevskijgatan och förbi Kreml, där några soldater stodo på post. Det dröjde en stund,
innan motorerna blevo varma, men slutligen bar det av. Luften var betydligt klarare än föregående
dag. Under oss hade vi åter oändligt vidsträckta skogsområden. Först voro de gröna, men
sedan blevo de allt vitare med fläckar av gult. Vi kommo åter in i en snöstorm, men som
piloten senare erkände, bestämde han sig för att ej låtsa om den nya varningen han erhöll från
Arhangelsk, eftersom han ej hade nog bensin kvar för att vända tillbaka till Vologda. Och
efter tre timmars flygning svepte vi i en halvcirkel ned genom dimman, över hustaken i
Arhangelsk och över båtarna i hamnen — en gång snuddade vi nästan vid toppen på en
stormast. Regn, snö och issörja piskade mot flygplanets rutor, när vi gledo ned mot flygfältet.
Det var en otrevlig dag. ”Ja, nu är det gjort”, sade piloten skrattande. ”Jag kände mig smått
nervös den sista halvtimmen.” — ”Det var verkligen styvt gjort att hitta rätt på flygfältet i ett
sådant väder”, sade en av de engelska flygarna bland passagerarna. ”Ni har tur, som kom hit i
dag”, sade piloten. ”Under oktober har vi knappast åtta dagar, när man kan flyga i denna del
av världen. Men om vi hade dröjt en dag till i Vologda, skulle vi aldrig ha kommit hit.” Nu
kunde jag kosta på mig lyxen att föreställa mig en nödlandning mitt i de stora skogarna
kanske hundratals mil från all ära och redlighet. Men så här dags på året skulle vi åtminstone
ha sluppit ifrån myggen.
Vi åkte i buss till en rysk sjömansklubb, belägen i själva staden Arhangelsk nere vid kajen. I
hamnen lågo många ångare, bland dem några engelska. Ryska soldater, officerare och
underofficerare, marinsoldater och sjömän sutto och åto i marketenteriet. Det fanns gott om
vodka, och den blekröda rökta laxen, för vilken Arhangelsk är berömt, smakade utsökt. En
ung rysk löjtnant, som jag lärde känna, gav mig ännu ett bevis på, vilken tjusning
Sovjetunionens vidsträckta arktiska områden ha för den ryska ungdomen. Sommaren förut
hade han tillbringat två månader på Kolahalvön. ”Jag trivs inte i de stora städerna”, sade han.
”Jag älskar de stora, ödsliga vidderna. De ge en känsla av frihet som ingenting annat. Jag var
ditskickad av röda armén på en kartläggningsexpedition. Vi kunde vandra trettio till fyrtio
kilometer om dagen över nästan outforskade områden. Där funnas väldiga tundror, skogar och
sjöar — det är en av de vackraste trakter på jorden, om man tycker om den höga norden. En
gång vandrade vi i över en veckas tid utan att möta en mänsklig varelse. Det är underbart där
uppe på sommaren, när solen är uppe nästan hela dygnet. Naturen vaknar till liv med en
snabbhet, som inte förekommer annorstädes. Där finnas vackra vilda blommor, miljoner
fåglar, harar och alla möjliga slags djur.” — ”Och mygg?” frågade jag. ”Ja, fullt med mygg.
Vi bar skyddsnät över ansikte och hade händerna omvirade. Det måste bli gott om mygg i alla