Ryssland i krig - Marxistarkiv

133
att han brukade tillbringa flera veckor av året i skogarna kring Vologda, där han jagade både
rapphöns, hare och större vilt såsom varg och räv. Så påstod han att en ryss inte anser det för
någon skam att skjuta en räv, men en verklig rysk sportsman, som exempelvis denne major,
skulle anse det ovärdigt att skjuta en björn. Nej, det var med dolk, som ryssarna gingo mot
björnar, och majoren berättade i detalj för oss, hur en björnjakt går till. ”Vänta, till dess
björnen reser sig på bakbenen och försöker krama om er — då är rätta ögonblicket inne ...”
Jag har glömt, hur många björnar han sade sig ha dödat.
Efter lunchen visade man oss till våra sovrum, som voro belägna i en närbelägen byggning.
Huset var bekvämt inrett och väl uppvärmt; endast toaletterna voro en smula primitiva. Jag
gick ut i staden på en promenad; men det började mörkna, och som
mörkläggningsföreskrifterna voro lika stränga i Vologda som i Moskva, och jag inte gärna
ville gå vilse i den främmande staden, vände jag snart om. Vädret hade blivit bättre och det
var stjärnklart. Vid återkomsten fick jag veta, att hela vårt sällskap hade inbjudits att övervara
kvällens föreställning på stadens teater. Teaterdirektionen hade till de allierade gästernas ära
företagit en ändring i programmet; i stället för den ursprungligen annonserade pjäsen, som
endast innehöll fem eller sex roller, skulle en annan uppföras, i vilken alla teaterns krafter
voro i elden. Klockan halv åtta åkte vi till teatern, som visade sig vara inrymd i en byggning
av trä och hade sjuhundra hårda sittplatser. Prosceniet var prytt med patriotiska slagord, och
till höger om scenen stod en stor kanon. Pjäsen som uppfördes hette Berlins nycklar och
handlade om de ryska truppernas intåg i Berlin under sjuåriga kriget. Det vilade något av
bister ironi över denna föreställning, när tyskarna befunno sig så nära Moskva, men ingen av
åskådarna tycktes på minsta vis bekymra sig över den saken. Det var en underhållande pjäs
och den innehöll alla ingredienser, som höra till en verklig melodram. Fredrik den store klev
omkring på scenen, utstyrd med en ofantlig lösnäsa, och utslungade med mullrande röst
cyniska och machiavellistiska sentenser. Här såg man Fredrik den stores hemliga agent, den
mörka franska grevinnan, som yttrade dunkla hotelser och utstötte ondskefulla skratt. Hjälten i
pjäsen var en ung rysk löjtnant med gula mustascher och iförd en gammal maläten uniform
från tsartiden. Det var han som till slut inte bara besegrade tyskarna, utan även avslöjade sin
egen överste såsom medlem av femte kolonnen. Och hjältinnan var den franska grevinnans
olyckliga unga dotter. ”Lilla mamma!” pep hon gång på gång och lade huvudet i den
skurkaktiga moderns knä som en smeksam kattunge. När den förrädiska översten slutligen
avslöjades kunde man inte låta bli att glädjas å löjtnantens vägnar över att översten riktade sin
pistol mot den unga damen och sköt ned henne. De ryska soldaterna i pjäsen voro alla
präktiga gossar med sunt bondförstånd, medan preussarna voro fnoskiga och fega men
begivna på att plundra, om det lät sig göra utan någon som helst risk.
Under första mellanakten blevo vi inbjudna att dricka ett glas med direktören och
skådespelarna. Vi skålade för Fredrik den store, för Vologdas teater och för den engelsk-ryska
alliansen. Fredrik den stores framställare tillhörde skådespelareliten, visserligen ej i U. S. S.
R. men i Karelska republiken. Vologdas stående teatertrupp uppförde trettio eller fyrtio olika
pjäser under året, och direktören sade mig med stolthet, att alla dekorationer och dräkter
utfördes i Vologda efter skisser från Moskva. Salongen var nästan alltid fullsatt och priserna
ytterst låga - platserna på de bortersta bänkraderna kostade endast en rubel. Direktören var en
typisk rysk skådespelare av den gamla stammen, slätrakad, med långt vitt hår och en fladdrande
svart halsduk. Jag påpekade, att han var mycket lik Stanislavskij. Detta smickrade
honom mycket, och han sade: ”Ack ja, den käre gamle Konstantin Michailovitj ...” Den
harmynte majoren berättade ivrigt för Fredrik den store med lösnäsan om sina björnjakter med
dolk. Tyvärr blevo vi ej presenterade för skådespelerskorna — varför, vet jag inte. Jag fick