Ryssland i krig - Marxistarkiv

132
var som bildades av gulnade björkar. Så småningom förändrades landskapets färgton. Under
oss hade vi ej längre en mörkgrön ocean utan en vidsträckt vitullig yta av snöhöljda skogar,
här och var avbruten av bruna och gula fläckar. Än flögo vi högt över den vita ytan, än ströko
vi fram tätt över trädtopparna. En stund följde vi järnvägslinjen Vologda—Arhangelsk, en av
de få tillförselvägarna, på vilken hjälpen från England skulle kunna komma fram. Vi flögo
över en eller ett par breda floder, som ännu skimrade mörkblåa mellan de snöhöljda stränderna
och över en plats, där man höll på med skogsfällning och varifrån några smalspåriga
järnvägslinjer förde djupt in i de ändlösa skogarna. Nu voro vi på en timmes avstånd från
Arhangelsk. Och så med ens kommo vi in i en häftig snöstorm. Till en början kunde vi då och
då urskilja trädtopparna, som tycktes stiga och sjunka under oss, men sedan sågo vi under
flera minuter ingenting annat än virvlande snömoln. Jag tyckte mig märka, att de mera
flygvana av mina medpassagerare började bli en smula nervösa; därpå kom en av besättningen
och sade oss, att vädret gjorde det omöjligt att fortsätta; från Arhangelsk hade nyss kommit ett
radiomeddelande, att flygplanet skulle återvända till Vologda. Alltså styrde vi åter kosan
söder ut och efter ytterligare två timmars flygning landade vår pilot med berömvärd
skicklighet på flygfältet utanför Vologda.
Jag visste naturligtvis, att Vologda såsom knutpunkt för Arhangelskbanan och
Leningradgrenen av den Transsibiriska järnvägen var av stor strategisk betydelse — den
viktigaste staden i denna nästan obebodda del av Ryssland och förutvarande provinshuvudstad.
Men jag hade ingen aning om, hur där såg ut. Detta tillfälle att tillbringa en dag i en
undangömd landsända i Sovjetryssland skulle hålla mig skadeslös för förseningen. En dags
försening, om vädret blev bättre — eljest skulle det kanske dröja längre. Ressällskapet, som
utom några engelska sjöofficerare och mig bestod av officerare ur röda armén, fick vänta en
stund på flygfältet. Snöstormen rasade fortfarande. Slutligen kom en gammal skranglig buss
för att hämta oss; bagaget låstes in i flygplanet, så att vi fingo en smula mera utrymme i den
trånga bussen. Färden in till staden gick över en gropig och bottenlös väg; den var mycket
smal, och vi uppehöllos flera gånger av hästfordon, som hade fastnat i leran. Vi körde förbi
Vologdas Kreml, en klunga kyrkor och förvaltningsbyggnader inom en hög stenmur, på
vilken egendomliga röda och gröna cirklar voro målade. Någon sade, att det hade blivit anlagt
av Ivan den förskräcklige. Människorna vi mötte på vägen voro klädda i pälsar eller
vadderade kappor och den bitande snöstormen hade givit alla röda kinder.
Vi körde ned för en lång gata, kantad av gamla trähus och rader av gulnade björkar —
tydligen stadens huvudgata, Chernyshevskijgatan. Över bigatorna låg samma fläkt av nästan
lantlig ro, men de hade alla namn som påminde om revolutionen, såsom Herzengatan,
Marxgatan, o. s. v. Slutligen kommo vi fram till Vologda-floden med dess rätt imponerande
kaj, som kantades av välbyggda trähus och flera ämbetsverk och där även två kyrkor voro
belägna, vilka båda hade sina kors kvar. På floden lågo flera ångare och pråmar. Vi körde över
en av broarna och kommo till en öppen plats, där bussen stannade framför en gammal rappad
byggning. Före revolutionen hade den antagligen varit guvernörens residens, men nu var
stadens arbetarråd inhyst där. Framför huset fanns en trädgård med gulnade björkar, där en
staty av Lenin var uppställd. Man förde oss till en matsal, där vi intogo vår mycket försenade
lunch. Serveringen sköttes av en söt ung uppasserska — en gladlynt och fräsch flicka med
omsorgsfullt målade läppar. Av allt att döma rådde ingen livsmedelsbrist i Vologda; det fanns
gott om smör och mörkt bröd på bordet, salladen var lagad av hemmaodlade tomater och
gurkor; det serverades rapphöns från Vologdas skogar och till dessert fingo vi valnötter
inlagda i sirap, något som anses som en särskild läckerhet. Men ölet var en stor besvikelse.
Bredvid mig satt en ung, något harmynt rysk major; han var en ivrig sportsman och berättade,