Ryssland i krig - Marxistarkiv

131
tänkte jag på kapten Dodonov och hans sibiriska soldater, på sjuksköterskorna på fältlasarettet,
som vi hade besökt, på överste Kirilov och på lille Sascha. De lidanden det ryska folket
måste utstå, överträffas endast av dess sega tapperhet. Jag kände på mig, att allt skulle sluta
väl — men ryssarna skulle få betala segern dyrt.
Det var egendomligt att tänka, att detta var den sista natten jag tillbringade i detta rum med
dess rader av böcker — bland dem Trotzkijs ”högst olämpliga” skrifter — de tre ikonerna,
lampskärmen av blått och gult kräppapper och den andra lampan, vars fot hade formen av en
drake — vilken otrolig massa skräp Reuterkorrespondenterna hade lyckats samla ihop under
årens lopp! — det banala sjöstycket i sin breda svarta ram och de rakryggade trästolarna i
imiterad rysk ”allmogestil”. Ute på gatan var det nästan spöklikt stilla — det enda ljud man
hörde var fotstegen av den kvinnliga observatören, som då och då på sin rond kom förbi fönstret.
Kanske det var den surmulna äldre kvinnan med den svarta schalen, som jag hade mött för
några kvällar sedan, när jag gick ut med Bella på en promenad i förhoppning att jag skulle ha
större tur än Bertha. Jag råkade nämna något om Bellas friska aptit, som var ganska besvärlig
nu, när det började bli ont om livsmedel. ”Åh, det finns fortfarande tillräckligt med mat för
alla här i landet!” svarade hon med ett ogillande tonfall. Jag märkte, att hon höll sig på sin
kant, när hon talade med en utlänning — och av mitt pass visste hon, att jag inte var ryss (ty
hon tillhör huskommittén).
Den kvällen hade jag promenerat ned för Chochlovskijgatan; det var fullmåne, och de
moderna betonghusen och den förfallna gamla kyrkan verkade på något sätt overkliga i det
vita månljuset. Jag hade gått vidare genom andra smågator och kommit till en öppen plats
med gamla rappade tegelstenshus på den ena sidan och en skog av kyrktorn och kupoler på
den andra — antagligen något gammalt kloster. Även det badade i månljus och skimrade
nästan blek-blått. Gatorna voro folktomma så när som på hemskyddens observatörer och
brandvakterna.
Nästa morgon kom bilen och hämtade mig, och sedan jag sagt farväl till Lovell och lilla
Bertha, åkte jag till ambassaden vid kajen mitt emot Kreml. De engelsmän, som skulle resa
med, och vilka till största delen utgjordes av sjöofficerare, skulle samlas där. Morgonen var
kall och dimmig, och Kremls kupoler voro insvepta i en gråvit dimslöja. Jag tänkte på Stalin
där inne i Kreml och undrade, vad hans tankar sysslade med denna morgon. Genom den ännu
tämligen folktomma Gorkijgatan foro vi ut till flygfältet. Sikten var dålig, men flygplanets
besättning beslöt efter en överläggning att våga försöket. När skulle jag väl återse Moskva?
Om två eller tre månader, om allt gick efter beräkning — mycket senare, om det icke gick,
som jag hoppades. Men jag kände på mig, att jag skulle återse det inom ett år.
”Moskva! Hur mycket betyder ej detta ord för alla ryska hjärtan!” Jag mindes att Jakovlev i
sitt ”patriotiska potpurri” hade citerat dessa Pusjkins ord den där soliga sommareftermiddagen
i Eremitageparken. Moskva hade verkat så ljust och glättigt den dagen; unga soldater och
vitklädda flickor i lätta sommarklänningar hade suttit i solen. Men när jag nu från flygplanet
kastade en blick tillbaka, doldes Moskva av dimman. Människorna nere på flygplatsen sågo ut
som små svarta punkter. En stund flögo vi över Moskvas förstäder, och sedan över en klunga
sommarvillor, som lågo inbäddade i en barrskog. Nu på hösten stodo de tomma — till våren
skulle ägarna åter flytta dit ut. Men våren tycktes så oändligt avlägsen. Vi kommo över
åtskilliga byar. Träden lyste gula och röda i sin höstskrud, men gräset var ännu grönt. När vi i
närheten av Rybinsk flögo över Volga, tycktes vädret bli bättre. Vi befunno oss nu över det
vidsträckta skogsområdet som sträcker sig över norra Ryssland. Si långt ögat nådde, liknade
landet en ocean av tusen sinom tusen mörkgröna barrträd med några bjärtgula fläckar här och