Ryssland i krig - Marxistarkiv

130
föllo mycket lugna. Jag gick för att telefonera, men förekoms av en äldre herre med helskägg,
vilken gjorde ett mycket europeiskt intryck och vars ansikte föreföll mig bekant. När han
avslutat sitt samtal, vände han sig till mig och bad om ursäkt för att han hade använt telefonen
före mig, fastän jag hade kommit först. Han satt vid ett bord alldeles intill mitt i sällskap med
en officer; litet senare beställde han cigarretter hos uppasserskan, och när hon svarade, att hon
inga hade, erbjöd jag honom en av mina, som han efter en del invändningar tog emot. Vi
kommo i samspråk, och under samtalets gång blev det klart för mig, att han var Konstnärsteaterns
direktör, den store NemirovitjDanchenko, vilkens byst och porträtt jag hade sett i
teaterns foajé. På Nationals kafé stötte jag också ihop med den där portugisen eller brasilianaren
eller vad han nu är för landsman. ”Vill ni göra mig den tjänsten att taga reda på en sak,
som jag har försökt få veta i månader, när ni kommer till London?” sade han. ”Vem vann Derbyt
i år? Ni kanske kommer ihåg, att jag frågade er om det sist vi råkades, och att ni svarade,
att ni inte visste det. Men ni kan lätt få reda på det i London. Och så en sak till — vill ni taga
med er en låda cigarrer åt mig, när ni reser tillbaka hit? De säljer också ett slags utmärkt
trevliga märken i form av en skotsk terrier eller foxterrier, som man bär i knapphålet. Jag
skulle vara er så tacksam, om ni kunde köpa en för min räkning.” Jag lovade att göra mitt
bästa.
Moskva verkade verkligen förunderligt lugnt. Fastän striden fortfarande rasade vid Vjazma
och tyskarna fortsatte sin framryckning, befunno sig Moskvaborna inte i det tillstånd av
nervös upphetsning, som jag hade lagt märke till i Paris under en hel månads tid. Långt
därifrån! Uttrycket av lugn tillförsikt som syntes i officerarnas och soldaternas ansikten, var
det, som gjorde det djupaste intrycket på mig.
Det gavs ej larm den natten — de tyska flygplanen hade antagligen alldeles för mycket att
göra vid fronten. (Stackars Vjazma!) Maurice och jag gjorde i ordning räkenskaperna, som jag
skulle taga med mig till London. Han gav mig också ett brev till sina gamla föräldrar i
London, vilka han inte hade träffat på tre år. Han bad mig uppsöka dem och framföra
hälsningar från honom. Hans hustru och barn äro i Amerika, och han hade icke sett dem på
över ett år. Jag har ofta undrat över, hur pass mycket erkännande dessa anonyma ombud för
nyhetsbyråerna egentligen få av allmänheten. De utföra år ut och år in ett gott, nödvändigt
men understundom ointressant och säkerligen ansträngande arbete, och de måste ofta i åratal
leva skilda från sina barn, från den kvinna de älska, från släkt och vänner där hemma.
Allmänheten, som tror, att allt vad den läser i sin tidning, kommer från ”vår specialkorrespondent”,
skänker dem sällan en tanke, ehuru hälften av specialkorrespondentens reportage,
eller ännu mer, grundar sig på de meddelanden, som nyhetsbyråns representant har skickat.
”Hur tror du, att det kommer att gå med Moskva, Maurice?” Han funderade ett ögonblick.
”Jag tror att det kommer att gå bra”, svarade han sedan. ”Men, som jag redan sade dig i juli,
tror jag, att vi kommer att få tillbringa vintern någonstans vid Volga. Moskva kommer inte att
kapitulera, men vi, representanterna för den utländska pressen, kommer att skickas till Kazan
eller kanske ännu längre bort. Men till våren kommer vi att vara tillbaka igen. Jag har en
känsla av att förberedelser redan äro i gång för att flytta Narkomindelns pressavdelning från
Moskva.” — ”Det kommer inte att bli något att göra i Kazan”, sade jag. ”Nej, det kommer
säkert att bli fördömt långtråkigt. Du gör nog klokt i att resa.”
Harskinnspälsen tog upp halva utrymmet i min kappsäck, och eftersom jag skulle flyga, kunde
jag inte taga med mig mer än en kappsäck. Jag fick därför lämna kvar det mesta av mina
tillhörigheter i Moskva. Sedan gick jag till sängs, men mina dystra tankar hällo mig vaken.
Tänk om Moskva till slut ändå skulle falla? Tänk, om tyskarna i alla fall skulle segra? Åter