Ryssland i krig - Marxistarkiv

129
Narkomindeln skulle försöka reservera en plats för mig. M. tillade, att en någorlunda
snabbgående ångare skulle avgå från Arhangelsk till England om några dagar. Jag begav mig
därför till Palgunov, som efter att ha ringt upp flera olika personer sade mig, att saken var
ordnad. Han skulle giva mig närmare besked i morgon. ”Ni ämnar ju komma tillbaka till
Ryssland om några veckor, eller hur?” frågade han. ”Naturligtvis”, svarade jag. ”Och jag hoppas,
att det blir till Moskva.” — ”Ja, det kan ni lita på”, genmälte han. ”I förbigående sagt äro
nyheterna från fronten betydligt bättre i eftermiddag. Jag vet, att ni känner er besviken över att
ni inte kunde fara till Leningrad, men jag tror, att ni har ganska stora utsikter att komma dit,
när ni kommer tillbaka. Och när ni är i England, så kom ihåg en sak: det kanske kommer att se
mörkt ut för oss ibland, men ryssarna är betydligt segare, än många tro.” Det bjuder mig emot
att lämna Moskva just nu, men om jag skall fortsätta att skriva om Ryssland till den engelska
pressen, så måste jag ha arbetet ordentligt ordnat. Och det kanske dröjer innan det åter yppar
sig ett tillfälle att resa till London, särskilt om vi måste flytta österut.
Den 13 oktober.
Jag skriver detta ombord i min hytt på ett av den engelska flottans fartyg. Jag befinner mig här
sedan i går. Kaptenen inbjöd mig till middag i går kväll och han var mycket intresserad av allt
jag hade att förtälja om Ryssland. I morse fingo vi bräckt skinka med ägg och riktig marmelad
till frukost, och jag köpte en femtioask äkta Players för en shilling tre pence. Alla äro ytterst
älskvärda. Eget med denna lilla engelska oas mitt i Vita havet. Nyss var jag uppe på däck.
Kvällen är underbar; himmelen är översållad med stjärnor och havet ligger mörkt och stilla.
Det blåser en lätt bris och det känns nästan ljumt i luften. Ungefär en kilometer till höger om
oss skymtar en liten ö med några låga byggnader och en något större — kanske det är tullstationen.
Och på ömse sidor om oss, långt i fjärran, sträcker sig en skogsrand söderut mot det
smalnande Arhangelsksundet. Själva staden ligger åtskilliga kilometer härifrån; men under
dagen kan man urskilja röken som stiger mot skyn — kanske den kommer ur fabriksskorstenarna
eller från några fartyg i hamnen. Och när jag blickade åt norr, såg jag ett sken på
himmelen — norrsken, som de kalla det här. Det såg ut som skenet från en strålkastare och
hade ingen utpräglad färg. Hur oändligt litet man kan se av Ryssland härifrån! Två smala
strimmor skog — utlöpare från skogen som sträcker sig till Vologda och mot Stilla oceanen
och västerut till Leningrad. Skada, att jag icke fick se Leningrad; kanske det blir, när jag
kommer tillbaka, men nu är det för sent.
Vilket underligt äventyr det var att komma hit! Livet är fullt av överraskningar. Aldrig hade
jag väl trott, att jag i Vologda skulle få skaka hand med Fredrik den store!
Men först till min sista dag i Moskva.
Först tog jag avsked av alla mina bekanta. ”Lycklig resa — vi råkas snart igen”, hette det
överallt. Sedan gick jag åter till Stoleschnikovgatan och köpte en päls av mjukt vitt harskinn
åt min lilla dotter. ”Det finns inga barnpälsar inne”, sade expediten. ”Men tag minsta damnumret.
Hon kommer att växa i den, eller också kan den ändras.” Det tyckte jag lät förståndigt.
Livet i staden tycktes gå sin gilla gång. Jag promenerade ned för Gorkijgatan —
Moskvas stolthet — och längs Kuznetzkij Mosst, förbi den ljusgröna träbyggnad, i vilken
Konstnärsteatern är inrymd. På teateraffischerna såg jag, att teatern den 12 oktober skulle
spela Tre systrar. I bokstånden utanför antikvariaten pågick kommersen för fullt. Jag köpte för
fem rubel en roman av Valentin Kataijev, som jag inte hade läst. På Narkomindeln fick jag
mina förhållningsorder för påföljande dag.
På eftermiddagen tittade jag in på Nationals kafé. Där sutto många officerare, och alla före-