Ryssland i krig - Marxistarkiv

12
Det var ett luxuöst plan av Douglastyp, med länstolar och soffor och ett stort bord i mitten, på
vilket flaskor med narzan 1 voro framsatta — verkligen mycket omtänksamt efter nattens fest!
Och så flögo vi under två eller tre timmar över något, som föreföll vara en oändligt stor skog.
Vi kommo över en eller två små städer; vid Rybinsk flögo vi över Volga; och sedan vi
överflugit ett en smula tätare bebyggt område, kommo vi fram till Moskvas utkanter. Överste
Grier, militärattachéen, hade kommit för att taga emot oss. Delegationens medlemmar skulle
begiva sig till ”Jugoslavskij” — den jugoslaviska legationen, som hade stått tom, sedan
ministern och legationens tjänstemän fått begiva sig därifrån, och överste Grier var vänlig nog
köra mig till Hotel Metropole. Jag lade just icke märke till mycket under färden dit. Den långa
resan och den vodkabemängda natten i Arhangelsk hade inverkat menligt på min iakttagelseförmåga
och Moskva gjorde inte något starkare intryck på mig den första dagen. Hotel
Metropole, som var byggt i en fruktansvärd style moderne, påminnande om de värsta arkitektoniska
utsvävningarna från 1900-talets Paris (jag fick senare veta, att en fransk chef hade
låtit uppföra hotellet) gjorde ett dystert och ogästvänligt intryck. Överallt funnos anslag med
ordet ”Intourist” — över bokmontern, där arbeten av Lenin på engelska voro utlagda och på
dörren till receptionen. Och när jag på ryska tilltalade den mörka, magra damen vid disken
och räckte fram mitt pass, slog hon genast upp sidan 2 i passet och sade: ”Hm ... född i St.
Petersburg den 4 februari 1901.” Jag kände mig ögonblickligen misstänkt; och sedan hade den
mörka damen en överläggning med en fyllig blondin och de sade, att de skulle behålla mitt
pass för att få det registrerat; så visade man mig längs en dyster korridor till ett rum med ett
tillhörande ganska illa hållet badrum. Plyschmöblerna i rummet voro gammalmodiga och
måste ha stått där sedan långt före revolutionen, och proppen i badkaret höll inte tätt. Men i
olikhet med sir Walter Citrine beslöt jag mig för att icke fästa alltför stor symbolisk betydelse
vid detta faktum. Senare gick jag ned i entréhallen, vilken pryddes av byster av Lenin och
Stalin och stora fotografier från Moskva och Leningrad och Krim, vilka fortfarande voro
försedda med tysk text. Jag kände mig betydligt lättare till sinnes, när man lämnade mig mitt
pass tillbaka. Jag hade inga ryska pengar, och när jag fick veta, att den engelska ambassaden
icke låg så långt från hotellet, beslöt jag att gå dit till fots. Det visade sig vara en god
halvtimmes promenad; första sträckan av vägen gick längs norra sidan av Kreml, och det var
infernaliskt varmt i solen. När jag frågade om vägen, sade man, att jag först skulle taga den
underjordiska järnvägen eller en spårvagn till Arbat, men jag svarade, att jag ville gå dit till
fots, något som tydligen förvånade åtminstone en ung man, klädd i vit skjorta och skärmmössa
av linne, vilken sade: ”Ja, det är ju er ensak.” Han kanske också var förvånad över min
tweedkavaj, särskilt i denna hetta, men det verkade inte, som om man skulle ha tagit mig för
en utlänning. Då var det alltså inget fel på min ryska! Jag träffade Cripps, som inte verkade
vidare hoppfull beträffande utsikterna för att förhållandena för journalistiskt arbete skulle
förbättras, men eljest lät tämligen optimistisk. Jag telefonerade till Lovell, Reuters
representant i Moskva och sade till honom, att jag befann mig i penningknipa. Han kom efter
en liten stund med sin bil och vi åkte till den av Reuter förhyrda våningen, belägen på
Chochlovskij alldeles invid den berömda ”A”-ringen av Moskvas boulevarder. Trafiken var
mycket livlig, och fotgängarna nonchalerade bilarna i högsta grad. Vi körde om flera kolonner
av soldater, som under sång marscherade gatan fram. Vid bortre ändan av Chochlovskij låg en
förfallen gammal kyrka, vars kors på taket hade blivit vårdslöst bortbrutet; utanför kyrkan
stod en hop människor — huvudsakligen medelålders män — som buro på knyten. Lovell
sade, att de voro där för att skriva in sig i opolchenien, det ryska hemvärnet. Hushållerskan
var en gammal vresig volgatyska, som inte verkade vidare uppbyggd över min ankomst. Just
1 Ett berömt kaukasiskt mineralvatten.