Ryssland i krig - Marxistarkiv

128
dem, som vi hade mött på vår färd till fronten, ur mina tankar, och jag fylldes av en egendomlig
känsla av ömhet för Moskva, som jag aldrig förr hade erfarit.
Efter frukosten i morse lade jag sista handen vid min artikel för Znamie. Det var inte lätt att
giva slutorden det rätta optimistiska tonfallet. Maurices sekreterare, Natalia Petrovna, verkade
ganska upprörd, när hon kom. ”Hur är det fatt?” frågade jag. ”Åh, det är ingenting särskilt;
men min man befinner sig i närheten av Smolensk, och jag undrar ...”
Sedan gick jag till Narkomindeln, där jag skulle träffa Weber. Vid spårvägshållplatsen på
Pokrovka stodo grupper av människor och läste Pravda och Izvestia, som voro uppsatta i
skyltlådor. Pravdas ledare var betitlad ”Kvinnornas uppgift i krigstid” — innehållet var inte
på det minsta sätt olycksbådande. Krigskommunikén var hållen i samma ordalag som vanligt.
Spårvägspassagerarnas ansikten hade det vanliga reserverade uttrycket och man kunde ej
märka några tecken till oro. På Narkomindeln fick jag tag i ett nummer av Röda Stjärnan; den
var frispråkigare än både Pravda och Izvestia och betydligt bistrare i tonen, särskilt i sitt med
fetstil tryckta upprop till ”varje man i röda armén”. Det sades däri, att ”Sovjetunionens hela
existens är i fara” och att varje man i den röda armén måste ”stå fast och kämpa till sista
blodsdroppen”. Ledaren var mycket upplysande; den beskrev den tyska offensiven som ett
sista förtvivlat försök; den sade vidare att Hitler hade satt in allt vad han förfogade över i
krigsmateriel; alla gamla omoderna stridsvagnar, alla ”baby-tanks”, som tyskarna hade lyckats
lägga beslag på i Holland, Belgien och Frankrike, hade satts in i denna offensiv. Ryssarna,
hette det vidare, måste till varje pris förstöra dessa tanks — små och stora, gamla och nya.
Allt krigsmateriel, som tyskarna tagit vräktes nu in över Sovjetunionen.
I det lilla pressrummet hängav sig Cassidy åt makabra skämt. Andra menade, att Moskva nu
skulle bli ett andra Madrid. När jag överlämnade min artikel för Znamie till Weber, föreföll
denne tankspridd och sade, att artikeln, när tidskriften kom ut, redan skulle vara en smula efter
sin tid. Jag kunde inte låta bli att draga på munnen åt Palgunov. ”Vad säger ni om läget?”
frågade jag. ”Tja —” svarade han och citerade några strofer ur en dikt om krigets växlande
lycka eller något i den vägen. ”Är det inte Pusjkin?” frågade han mig, som om jag hade varit
en auktoritet på området. Jag svarade, att jag inte hade den ringaste aning om det.
Jag åt lunch på den kaukasiska restaurangen med Rabinovitj från Sovjetkonst; Maurice var
också med oss. Rabinovitj talade åter i översvallande ordalag om Shostakovitj och frågade,
om jag snart skulle resa till England och om jag i så fall ville taga reda på, vad som där
gjordes för att få de moderna sovjetkompositörerna uppförda. ”Det vore alldeles utmärkt, om
vi kunde skicka våra operaartister eller en av våra symfoniorkestrar till London och något av
edra teatersällskap i stället kunde gästspela i Moskva”, sade han. ”Men transportfrågan är
förstås litet besvärlig just nu.” —”Ja, det kan jag skriva under på”, svarade jag, och tillade, att
jag senare på eftermiddagen skulle höra efter, hur min hemresa kunde ordnas, och skulle
underrätta honom om resultatet. Vi åto den vanliga menyn: kaviar, ragu på lamm och färsk
lök och drucko vitt kaukasiskt vin. Samtalet kom in på Maurices våning, och jag anmärkte
skämtsamt, att de som bott där före honom, hade lämnat efter sig ett urval högst demoraliserande
lektyr, exempelvis Trotzkijs samlade skrifter. Rabinovitj verkade obehagligt berörd.
”Det kan man verkligen kalla ytterst olämplig litteratur!” sade han med ett besvärat skratt. Vid
bordet närmast vårt sutto några unga ryska officerare; den ene av dem, en ståtlig ung man,
hade bara ett ben — han hade kommit in på kryckor.
Senare på dagen uppsökte jag M., som sade mig att det flygplan han hade talat om för några
dagar sedan skulle avgå på fredagsmorgonen, och att jag genast skulle vidtaga mina förberedelser,
om jag ville följa med det. Flygplanet tillhörde det ryska marindepartementet och