Ryssland i krig - Marxistarkiv

127
skälet varför det var av största vikt för Hitler att åstadkomma något stort var enligt Lozovskij,
att avtalet mellan England, Amerika och Sovjet hade framkallat en känsla av misströstan i
Tyskland. De kunde i nödfall svälja ett bolsjevikiskt avtal med Storbritannien men ett sådant
med Amerika var mer än de hade väntat sig. I varje fall, sade Lozovskij, avgjorde intagandet
av den ena eller andra staden ej den slutliga utgången av kriget. (Försökte han förbereda oss
på en möjlig förlust av Moskva?) ”Men alla våra styrkor äro mobiliserade för att möta denna
nya offensiv”, slutade han sitt anförande. Varpå han i bitter ton tillade:
”Och om tyskarna vill se ytterligare några hundratusental av sitt folk dödade, så ska de
förvisso lyckas åtminstone med den saken.” På en fråga huruvida den stora tyska offensiven
hade börjat svarade han: ”Den håller på att börja.”
I förbigående sagt yttrade han sig ganska föraktfullt om de ”ryska nyheter” som komma från
Stockholm och Bern — tvivelaktiga nyhetskällor, påstod han, eftersom de i stor utsträckning
matas med tysk propaganda.
Den 8 oktober.
Den tyska offensiven är faktiskt allvarligare än vi väntade oss i går. Maurice och jag spelade
tvåmansbridge i går afton — det är man ofta hänvisad till under mörkläggningen, eftersom det
elektriska ljuset är så dåligt, att man knappast kan läsa. Vid elva-tiden ringde Maurice upp
Narkomindeln för att få del av kvällskommunikén. Palgunov svarade själv. Jag hörde Maurice
säga: ”Jaså, verkligen — det var mycket intressant, synnerligen intressant.” Han föreföll
upprörd, när han lade på luren. ”Vad är det, som är så intressant?” frågade jag. ”Jo”, svarade
Maurice litet ivrigare än vanligt, ”kvällskommunikén meddelar, att strider pågå utmed hela
fronten, men särskilt häftigt i trakten av Brjansk och Vjazma.” Vjazma! Då var det ej fråga
om den kniptångsrörelse X. hade beskrivit för mig i går morse. Tyskarna slogo inte till från
någon punkt norr om Smolensk medan den andra skänkeln riktades mot Brjansk. Detta var ett
direkt genombrottsförsök — just på den del av fronten, där vi hade varit för knappt mer än
fjorton dagar sedan. ”Det ser illa ut”, sade jag. ”Ja, det kom — en smula överraskande”,
svarade Maurice. Ett ögonblick greps jag av en känsla av beklämning — precis så hade jag
känt det under de sista dagarna jag vistades i Paris. Särskilt den där kvällen vi fingo veta, att
tyskarna hade övergått Meuse vid Sedan.
Men nej, det som nu hände, var säkert inte det samma, kunde helt enkelt ej vara det samma.
Ryssarna skulle hejda tyskarna — jag visste att hela området mellan Vjazma och Moskva var
starkt befäst. Det var självklart, att ryssarna skulle draga ihop väldiga truppmassor för att
rädda Moskva eller åtminstone hålla staden så länge som möjligt. Men vad hade egentligen
inträffat? Hade inte segern vid Jelnja i viss mån visat sig vara en bumerang? Hade ryssarna
ryckt fram alltför långt och underlåtit att konsolidera sina nya ställningar och därigenom utsatt
sig för en framgångsrik tysk motoffensiv? Jag försökte föreställa mig, hur det såg ut i Jelnja
nu, om tyskarna hade kommit tillbaka dit; jag tyckte mig se, hur deras tanks och lastbilar
rusade genom de eldhärjade gatorna. Med ett sting av smärta mindes jag överste Kirilov och
hans folk, den lilla bleknosen Sascha i sin alltför stora kappa och den rödbrusige översten,
som hade sagt artigheter till mrs Haldane. Var voro de nu? Hade de blivit kringrända? Huru
många av dem voro ännu i livet? Speglade lille Sascha sig fortfarande i ”lyckospegeln”, som
jag hade givit honom till minne? De hade alla varit så glada och förhoppningsfulla för endast
fjorton dagar sedan. Och Vjazma?
Bombräden, som hade drivit oss ur sängarna den där gången måste ha varit en barnlek i jämförelse
med vad Vjazma nu fick utstå. Jag tillbringade en orolig natt — jag kunde ej få alla