Ryssland i krig - Marxistarkiv

126
konfiskerade vinterkläder i stor skala i Norge och Danmark, men deras planer tyckas ha gått i
baklås, ty de hade med tillförsikt räknat på en avgörande seger över ryssarna och satte i gång
vinterförberedelserna mycket för sent.
Tisdag den 7 oktober.
Det ser trots allt inte vidare ljust ut. Vilka nya lidanden och blodsoffer skola ryssarna inte gå
till mötes denna vecka! X. var ojämförligt mycket dystrare i dag än i går. Han talade om en
stor tysk kniptångsrörelse med Moskva som yttersta mål, ena skänkeln från någon punkt norr
om Smolensk och den andra syftande mot Brjansk. På det centrala avsnittet hade Timosjenkos
trupper sedan någon tid ryckt framåt, och tyskarna hade kommit över dem innan de hunnit
konsolidera sina nya ställningar. Detta var det sämsta tänkbara ögonblick att möta en motoffensiv.
Enligt spelets alla regler var det mycket för sent på året för en stor offensiv i denna
del av Ryssland, men tyskarna hade ofta ostraffat brutit mot spelreglerna. Hitlers senaste tal
hade ej låtit som ren bluff; han syftade tydligen till mycket stora, kanske avgörande resultat.
Oaktat de stora förluster tyskarna hade lidit tycktes de sätta in stora mängder mekaniserade
styrkor; för ögonblicket måste man befara, att ryssarna voro betydligt underlägsna i fråga om
tanks.
I morse hade jag besök av Weber, som är biträdande redaktör för den utmärkta månadstidskriften
Znamie. Han bad mig om en artikel på tvåtusen ord om mina intryck från fronten. Det
bereder mig en barnslig tillfredsställelse att skriva för ryska publikationer — särskilt för en
sådan kulturtidskrift som Znamie. Att se mig själv i tryck på ryska är lika spännande som när
jag för sjutton år sedan fick läsa min första ledare i Glasgowtidningen Bulletin. Det gällde då
hundraårsminnet av Byrons död. Jag ägnade största delen av eftermiddagen åt att skriva
artikeln — men på engelska, ty det tar mycket längre tid för mig att skriva på ryska, och
Weber sade att han skulle låta översätta den och låta mig granska översättningen. Han vill ha
hela texten i morgon. Jag frågade Weber vad han ansåg om det militära läget, och han svarade
rätt nedslagen, att vi nog måste bereda oss på några rätt obehagliga händelser; dock trodde han
ej att något riktigt allvarligt skulle inträffa. ”Timosjenko vet vad han gör”, sade han.
I förbigående sagt återgavs min artikel i Sovjetkonst fullständigt av Moskvas radio härom
dagen.
Senare begav jag mig till Lozovskijs konferens — vilken naturligtvis var särskilt viktig i dag.
Dessa konferenser hållas nu i en annan villa vid en bakgata i Arbatdistriktet. Före detta
grekiska legationen har övergivits då huset ej kunde värmas upp. Gången förut hölls
konferensen där, och vi sutto och huttrade av köld. Den nya lokalen är ett vackert litet hus
med porträtt av Stalin, Molotov och Kalinin och ett fåtal rester av det förgångna — ett par
tvivelaktiga 1700-talslandskap och en skulptur i marmor i en nisch i trappuppgången.
Egendomligt nog tog jag föga notis om Hitlers tal i fredags. Han lät ganska tydligt förstå att
den stora ”slutliga” offensiven mot
Ryssland nu skulle börja, och han sade att ryssarna faktiskt redan besegrats. Det var kanske
därför de ryska tidningarna, så vitt jag vet, ej innehöllo en enda rad om talet. Lozovskij såg
något men ej allt för bekymrad ut. Han sade att Hitlers tal visade att mannen höll på att bli
utom sig; han förstod att han ej skulle vinna kriget, men han måste hålla tyskarna någotsånär
tillfreds under vintern och skulle säkerligen försöka att vinna åtminstone någon större
framgång, som gåve intryck av att ett visst avsnitt av kriget var avslutat. (Vilken ”större
framgång” med vittgående moralisk inverkan kunde det vara, tänkte jag, annat än Moskvas intagande?
Det var klart att Hitler skulle göra en ansträngning i den riktningen.) Det andra