Ryssland i krig - Marxistarkiv

125
stället tog jag Wally Caroll med mig på Konstnärsteatern — på en pjäs som han mer eller
mindre kunde följa med: Skandalskolan. Den var beundransvärd såsom tidsmålning; teatern
hade helt säkert med sin vanliga grundlighet studerat engelskt sjuttonhundratal. Kostymer,
möbler, musikinstrument, allt var fullkomligt riktigt. Androskaja såsom lady Teazle var
sprudlande kvick och livlig; den skådespelare som spelade Charles Surface var högst
sympatisk såsom den godmodige vivören, men höjdpunkten i pjäsen var när lady Teazle och
sir Peter spelade sin duett för harpa och flöjt — ett mästerstycke av musikkomedi med
musiken lika god som komedin. Och dock finns det i Skandalskolan ej mycket tillfälle till
finare nyanser, och ej ens Konstnärsteaterns skådespelare lyckades krama fram mycket mera
ur stycket än vad ögat uppfattar.
Lucien har varit sjuk en vecka och tycker mycket synd om sig själv. Jag tror inte, att han är
särdeles stark, och han plågas av hemlängtan till Frankrike — fastän han på sitt sätt älskar
Ryssland. Han är en utomordentligt skicklig journalist och måste lida av att vara utan ett
arbete som upptar honom fullt. Maurice och jag besökte honom på eftermiddagen, och vem
råkade vi på där om inte Jean-Richard Bloch! Bloch lämnade Paris så sent som i april i år. Jag
hade träffat honom blott en gång i Paris i sällskap med gamle Karl Rappoport - jag undrar just
var han finns nu; han skulle fira sin 75-årsdag just när tyskarna tågade in i Paris. Jag hoppade
i galen tunna när jag till Bloch nämnde Rappoports namn; jag hade alldeles glömt att gamle
Karl hade varit mycket missnöjd med Moskva vid tiden för Bucharinrannsakningen. Jag hade
naturligtvis läst Blochs böcker och var intresserad att träffa någon som hade varit i Paris så
nyligen. Bloch berättade att han hade tillbringat månader i Paris med att skriva och utge
hemliga broschyrer och aldrig hade sovit i samma hus mer än tre nätter i rad. En dag upptäckte
han att marken började bränna under fötterna på honom, och han försvann till Ryssland
— men på vilken väg omtalade han ej, och jag ville inte fråga. Han sade att sedan Langeron
blivit avskedad och amiral Bara gjorts till polisprefekt en fruktansvärd rensning hade
företagits inom parispolisen. Santéfängelset var överfullt av polismän, och Langeron själv
hade suttit där två månader. Åtminstone ända till våren hade majoriteten inom parispolisen
varit absolut emot att samarbeta med tyskarna; på gatorna skämtade de oavbrutet på tyskarnas
bekostnad; och när de skickades på husundersökning hos ”misstänkta” — vare sig det gällde
föregivna kommunister eller de Gaulle-anhängare — hände det ofta att komprometterande
dokument förstördes på stället av de poliser som hade upptäckt dem. Men Bloch trodde att där
var mindre trevligt nu efter utrensningen såväl i polisprefekturen som hemliga polisen, och
inom gendarmeriet funnas enligt hans åsikt vissa farliga element som mycket väl kunde
komma att bilda kärnan till en fransk Gestapo. Men ej ens på det sättet trodde han att någon
stor och pålitligt tyskvänlig kår kunde upprättas i Frankrike för något som helst ändamål. Där
skulle alltid finnas ”förrädare”. Skottet mot Laval uppfattade han som ett mycket lovande
tecken. Bloch skriver en hel del här.
Måndag den 6 oktober.
Jag hör att en konvoj väntas lämna Arhangelsk i början av nästa vecka, och jag har fått löfte
om plats i flygplanet på torsdag eller fredag. Undrar just om det går i stöpet nu igen? I morse
träffade jag X.; han föreföll anmärkningsvärt lugn och obekymrad för den nya offensiven och
trodde inte att den hade så mycket att betyda. Vad som mest bekymrade honom var att
tyskarna befunno sig oroande nära Brjansk (nå, det ha de gjort förr och drivits tillbaka). Å
andra sidan ansåg han läget kring Leningrad avgjort mera hoppingivande; i söder tycktes
tyskarna ha hejdats efter intagandes av Poltava. Harkov var ej längre i omedelbar fara. Han
trodde att tyskarna rustade sig feberaktigt för ett vinterfälttåg, i det de rekvirerade och