Ryssland i krig - Marxistarkiv

124
inte det, Harriman?”, vartill denne svarade: ”Jo, det kan du vara säker på.”
Jag hade ej inbjudits till banketten i Kreml. Det hade för övrigt ingen av tidningsmännen. Att
Vernon Bartlett och Quentin Reynolds kommo med var endast därför att de tjänstgjort som
pressattachéer under konferensen — visserligen med ganska obestämda funktioner. Banketter
äro tråkiga, men jag skulle gärna vilja se Stalin och hur det går till i Kreml. Beaverbrook höjer
Stalin till skyarna. Det vore lätt att skämta därom, men jag föreställer mig att han har fått ett
starkt intryck av Stalins praktiska läggning, organisationsförmåga och egenskaper såsom
nationell ledare. Den kalle, skeptiske Molotov höll ett ovanligt varmhjärtat tal.
Vid baletten i går uppfördes åter Svansjön men denna gång med Ulanova som prima
ballerina. Hon är mycket ung och har de vackraste och uttrycksfullaste armar. Hon var
drömmande och lyrisk utan något av Lepinskajas livlighet. Hennes dans harmonierar enligt
min uppfattning fullständigare med Tjajkovskijs musik. Naturligtvis voro alla där.
Beaverbrook satt på främsta bänkraden inklämd mellan ett underligt omaka par — Vishinskij
på ena sidan (med sitt välkammade vita hår och sin lilla vita mustasch verkade han som en
snäll gammal farbror — den fruktansvärde allmänne åklagaren från de stora rättegångarna)
och på andra sidan Litvinov. Denne, som ej hade förändrats mycket sedan jag såg honom i
Génève, börjar nu omsider åter göra sig gällande, ehuru hans officiella uppdrag vid
konferensen till en början angavs såsom rätt och slätt tolk.
Sista kvällen i Moskva gav Beaverbrook en lustig liten bjudning i sina rum på National endast
för de engelska tidningsmännen, två brittiska generaler som hade kommit med honom, samt
Sovjets ambassadör i Washington Oumanskij. En överdådig byffé hade dukats upp, och för att
höja stämningen och underhålla sällskapet hade han engagerat tre specialister på balalajka
samt en mörkhyad sångerska. Den mörkhyade vrålade Volga-Volga, Pråmdragarna på Volga
och Allah-verdi och andra utslitna kaukasiska favoritsånger, så att jag för ett ögonblick trodde
mig sitta på en vitrysk boîte vid rue Pigalle. Beaverbrook var fortfarande i hög stämning
fastän han såg tröttkörd ut, och att döma av hans minspel måste han ha tyckt att den
mörkhyade gjorde för stor affär av sin repertoar.
På onsdag mottog jag ett telegram från Reuters med samtycke till mitt Londonbesök ”om jag
ansåg ett sådant vara i Reuters intresse”. Naturligtvis anser jag det vara i byråns intresse att
dess ryska nyhetstjänst ställes på en sundare och mera produktiv basis. I går erhöll jag från
ryssarna mitt utresevisum tillika med visum för återresan. Jag försökte utverka tillåtelse att
ansluta mig till Beaverbrooks sällskap men fastnade ända upp till knäna i ett gungfly av
byråkratisk omedgörlighet, så att jag beslöt mig för att invänta nästa lägenhet. Beaverbrook
med sällskap har alltså avrest utan mig, vilket är fördömt förargligt, ty det är otroligt besvärligt
att komma härifrån till London, i synnerhet om det skall gå undan.
Den 5 oktober.
Ganska oroande nyheter från fronten. En ny stor tysk offensiv tycks omsider ha satts i gång.
Ryssarna säga ännu ingenting, men den brittiska radian är full av tyska rapporter om denna
stora offensiv, som Hitler förebådade i sitt tal i fredags. Vi få vackert ”vänta och se”. Vi ha de
senaste veckorna haft en känsla av att tyskarna hade fått nog för i år, och att vi åtminstone här
i Moskva kunde hoppas på en någorlunda lugn vinter — naturligtvis bortsett från eventuella
flygräder.
I dag började symfonikonserterna i Moskva; varken i Tjajkovskij-salen eller i den andra —
jag har glömt namnet — fanns en biljett att få efter klockan 12. Musikprogrammen ha
offentliggjorts för hela vintersäsongen. Jag skulle gärna ha gått på en av dagens konserter. I