Ryssland i krig - Marxistarkiv

123
med någon brist i själva nyhetstjänstens organisation, som jag ej fullt förstår, men som är av
vikt därför att den berör det allmänna problemet om brittiska nyheter från Ryssland. Jag
ämnar telegrafiskt föreslå att jag får göra ett kort besök i London för att diskutera frågan.
Förordningen om volgatyskarnas deportation har fört med sig vissa konsekvenser för oss.
Bertha, vår lilla jungfru, behöver dock ej lämna Moskva; antagligen tack vare faderns meriter.
En gammal fröken, som blev bortskickad, lämnade sin hund kvar; någon kom hit med den och
vädjade till Maurices goda hjärta, och slutet på visan blev, att hundrackan fick stanna.
Maurice är så vänlig som möjligt mot hunden, men det är inte så lätt. Ingen annan än en
gammal mamsell skulle kunna lägga sig till med en dylik hund. Den är korsning mellan tax
och setter — långhårig, med stora öron och inga ben att tala om, och saknar fullständigt
temperament. Man hade försäkrat Maurice, att den var rumsdresserad — men det var ett
misstag. Och följden är, att Bertha hotar att flytta. Två gånger om dagen berättar hon helt
uppbragt: ”Jag var ute med kräket i två timmar utan att det uträttade något, men vi hade
knappast hunnit innanför dörren, förrän ...” Hunden heter Bella. För att straffa oss för Bellas
illgärningar har Bertha tagit sig före att vid måltiderna på sin dåliga ryska meddela oss: ”Idag
blir det ingen soppa ...” eller: ”Idag blir det ingen efterrätt ...” och vi finner oss stillatigande i
Berthas lilla hämnd för att slippa gå med Bella till veterinären ...
Den 4 oktober.
Konferensen har avslutats och hälsas på alla håll som en stor framgång. Emedan den så
anmärkningsvärt snabbt blev färdig med sitt arbete är folk kanske benägna att glömma både
hur begränsat ämnet för överläggningarna har varit och hur begränsade möjligheter det finns
att fullgöra leveranserna till Ryssland, även om enligt kommunikéns ord ”praktiskt taget allt
som ryssarna begärde” har bifallits. Ha de begärt något utöver vad som kan levereras?
Frågan oroar mig. De ryska tidningarna göra i dag en stor affär av konferensens framgång, av
”den eniga front mot Hitler” som tre av de största industrimakterna i världen ha bildat och
mera i den stilen. De personer som läsa tidningarna i spårvagnarna förefalla mycket belåtna,
men jag tror knappast de känna sig överväldigade. De veta att de ha en svår vinter framför sig,
och om än överenskommelsen i politiskt hänseende är av största vikt, anser man i allmänhet
att endast tiden kan utvisa i vilken omfattning den kommer att påskynda ett lyckligt slut på
kriget.
Beaverbrook har i hög grad stått i händelsernas medelpunkt och har avgjort överglänst alla, t.
o. m. Harriman; som jag måste erkänna gjorde ett ganska färgläst intryck. Även Cripps sköts i
viss mån i bakgrunden. Detta är kanske något orättvist, ty Cripps och militärdelegationen
utförde säkerligen en hel del förberedande arbete för konferensen utan vilka den ej skulle ha
kunnat avslutas så hastigt. Men även om detta medges har Beaverbrooks ”dynamik” otvivelaktigt
bidragit till konferensens framgång, och hans samtal varje kväll med Stalin tyckas på ett
avgörande sätt ha jämnat vägen och ryssarna äro för ögonblicket mycket belåtna. Beaverbrook
synes ha hållit god min inför de kinkigaste ryska kraven på vissa slags råvaror. Huruvida han i
fråga om ren krigsmateriel — d. v. s. tanks och flygplan — har gått mycket längre än vad
Harrimans sjöfartsexpert sade mig härom dagen, vet jag ej. Men sannolikt har han gjort det.
Det ser ut som om Beaverbrook gjort fullt klart för sig, att ryssarna äro det enda folk i världen
som allvarligt försvagat Tyskland, och att det ligger i Storbritanniens intresse att reda sig utan
vissa förnödenheter och avstå dem till Ryssland.
Vid den trängre presskonferensen i går visade Beaverbrook en översvallande livslust, slog sig
på knäna och förklarade att både ryssarna och amerikanarna voro nöjda med honom. ”Är de