Ryssland i krig - Marxistarkiv

122
och äta köttpastejer innan vi kalla vinterkvällar satte oss på tåget till Petrograd, om butikerna
på Oranienbaums huvudgata och särskilt om fotografen, som sålde kodakfilm och i sitt fönster
ställde ut ”studioporträtt” av sina mera distingerade kunder samt bröllops-gruppbilder. Jag
minns ännu att han hette Jakovlev. Men detta i förbigående.
Lozovskij sade också att det kämpades hårt om Krim; striderna pågingo ännu framför själva
Krim och även ”utanför Perekop-näset”. Han bestred den i utlandet spridda historien att
”enligt en officiell talesman för Moskva” tyskarna skulle ha landsatt eller försökt landsätta
tusentals fallskärmssoldater på Krim. ”Jag har ju inte sagt det, eller hur? Och vilken annan
officiell talesman finns det för Moskva?”
I fråga om tyskarnas anspråk på att ha tillfångatagit tre- eller fyra- eller sexhundratusen ryssar
uttryckte han sig mera svävande; slaget i det centrala Ukraina pågick dag och natt, sade han,
det var ännu inte slut, och han ansåg det ej vara i ryssarnas intresse att i förtid ge några
upplysningar. Men han tillfogade en olycksbådande sats: ”Ju längre tyskarna tränga fram mot
öster, desto mera närma de sig det nazistiska Tysklands grav.” Jag kunde ej undgå att undra
om han förberedde oss på nya förluster av landområden — Harkov, Donetsbäckenet ...?
Budjonnyjs namn framträder ej längre så starkt i Sovjets tidningar. Det skulle ej överraska
mig om han blivit limogé eller flyttad till en mindre ansvarsfull post. Många här ha skakat på
huvudet åt Budjonnyj; de beundrade hans ståtliga hållning men betvivlade att hans förmåga
räckte till i ett krig som detta. Han lär från början ha haft en duglig stabschef; det är möjligt
men är ej nog, framför allt om den ukrainska fronten, efter vad det ser ut, hela tiden tycks ha
lidit brist på utrustning. Han räknas som en av revolutionens hjältar, och avsikten med hans
utnämning var nog, att han skulle spela en politisk roll. Timosjenko däremot är framför allt
soldat. Jag har hört att han ej ens skall vara medlem av partiet, men det känner jag ej till.
Under de senaste två—tre åren har folk upptagits i partiet oavsett den samhällsklass de tillhöra,
och många utanför partiet inneha höga ställningar.
Jag blir alltmera upprörd över den här historien med Reuters. Uppdraget att förse hela den
brittiska pressen med material från Ryssland — såsom det beskrevs för mig innan jag begav
mig på väg — är av yttersta vikt, men häromdagen mottog jag brev från tre olika personer i
England; alla tre berömde mina reportage till Sunday Times — ”de ge oss en klarare bild av
Moskva än något annat vi läst” — men alla tre undrade också var mina meddelanden till
Reuters hamnade. Enligt brevskrivarna ser man inte mycket av mina ”speciella” varken i
Londontidningarna eller i den större landsortspressen. Utan tvivel gå mina ”speciella” till
Sydamerika och alla möjliga håll, där inställningen till Ryssland — för eller mot — är av föga
vikt, men hur Storbritannien reagerar är ytterst betydelsefullt, och om mina artiklar ej komma
till användning, slösar jag fullkomligt bort min tid här. Saken måste undersökas. De klipp som
ambassaden mottar omfatta nästan allt mitt Sunday Times-material men ingen av mina
”speciella” till Reuters utom en enda enfaldig och uddlös omarbetning rörande ett kollektivlantbruk
i närheten av Moskva — Gud vet vem som verkställt denna omarbetning —, vilken
inflöt under mitt namn i landsortspressen.
Jag blev så upprörd över det hela att jag telegraferade för att utröna om åtminstone mina fem
artiklar från fronten hade använts. Jag erfar nu att några kortare reportage (återigen omarbetade?)
hade intagits på tisdag och onsdag av några landsortsblad, och det var ungefär allt.
Om det här uppslaget med ”specialkorrespondent” är en nyhet hos Reuters så tyckes det ej ha
haft framgång. Jag vill ej gärna tro att felet är att söka i mina artiklar — naturligtvis med
skälig hänsyn tagen till de svårigheter som här möta mitt arbete. Möjligen hänger det ihop