Ryssland i krig - Marxistarkiv

121
”Ja, det kan vi nog”, svarade han, ”men det förutsätter en viss organisation — flygfält i norra
Sibirien och allt sådant där — och flygförhållandena långt uppe i norr är inte allt för bekväma
under vintern. Och så behöver ryssarna en mängd andra saker än bombplan.” Han antydde
också att om materiel, som från början reserverats för England, sändes till Ryssland, detta
skulle möta opposition från britternas sida; de kunde påstå att det skulle kullkasta deras
strategiska planer för vintern.” — ”Den svårigheten borde i varje fall kunna övervinnas”, sade
jag.
Jag undrar om Sovjetunionen även skall förses med livsmedel. Hur är det med socker, denna
”krigets nerv”? Det börjar ta slut i Moskva (fastän vi privilegierade utlänningar ännu inte lida
någon allvarlig brist på socker) ; men det kommer att bli mycket svårt när de nuvarande lagren
ta slut — utan möjligheter att få något från Vinnitsa, Poltava o. s. v. Och så lär det väl bli ont
om tobak om Krim avskäres? Det är redan ont om den varan här i Moskva.
I söndags skulle vi träffa Beaverbrook på ett te hos Cripps. Jag hade aldrig sett Beaverbrook
förr och tyckte att tecknaren Lows karikatyr var i hög grad smickrande. Han uppenbarade sig
först mot slutet av mottagningen och stormade in som en orkan så att lakejerna blevo nervösa
för tekopparnas skull. Han satte kurs på Jordan, vilken tjänstgjort som korrespondent för
Express. Sedan talade han med några andra i fem minuter och rusade därpå ut med samma fart
som han kommit.
Innan Beaverbrook begav sig till konferensen i morse mottog han den brittiska pressen —
vilket vill säga fem personer i allt. Denna andra gång tyckte jag mycket bättre om honom.
Men jag är ännu inte fullt på det klara med, huruvida han, såsom hela hans sätt anger, har för
avsikt att göra sitt allra yttersta för ryssarna. Jag hoppas han gör det; man har sagt mig att han
till en början var ganska ljum men sedan några veckor tillbaka allt mera imponerats av
ryssarnas motstånd och nu förordar en enhetlig pro-rysk politik. Han och Eden sägas vara de
uppriktigaste ryssvännerna inom kabinettet. Detta har behov av någon som kan bringa Moore-
Brabazon-uttalandena i glömska. Dessa fingo naturligtvis ej inflyta i sovjetpressen, men
Kreml har samvetsgrant tecknat sig dem till minnes.
Ryssarna ha givetvis hoppats på en storslagen brittisk landstigning någonstädes på
kontinenten för att dra bort tyska trupper och flygplan från den här sidan. Det ser inte ut som
om vi skulle bli i stånd att företa oss något sådant — allra minst nu när hösten har kommit; det
näst bästa som kan göras för att hålla ryssarna vid skapligt gott lynne blir alltså en verkligt
betydande tillförsel. Kan Beaverbrook åstadkomma den under de nuvarande stora
transportsvårigheterna?
I går lät Lozovskij mycket lugnande i fråga om Leningrad; han sade att tyskarna förlorade
tiotusental i döda och att, hur många tiotusental än offrades, de ej skulle intaga Leningrad; att
kommunikationerna dit alltjämt upprätthöllos, och att livsmedlen visserligen ransonerades där
men utan att det rådde någon livsmedelsbrist.
Leningrad ser ut att bli en av de stora heroiska episoderna under kriget. I fråga om
kommunikationsförhållandena är åtminstone så mycket säkert, att tyskarna ej längre påstå sig
inneha Schlüsselburg; och om de ej inneha det är det möjligt att tillförsel ännu når Leningrad
utefter Vologdabanan. De tyska linjerna måste på många håll gå långt utanför den egentliga
staden. Häromdagen sade de sig ha bombarderat Kronstadt och Oranienbaum (över trettio
kilometer väster om Leningrad), men i så fall var det rent nonsens när de tidigare sade sig ha
ryckt in i Peterhof och i Strelna. Kanske de ha drivits tillbaka? Oranienbaum påminner mig
om det smutsiga vita reveterade stationshuset, i vars byffé vi brukade dricka ett glas citronte