Ryssland i krig - Marxistarkiv

120
ögonblicket, och den stackars majoren hade åter lika tråkigt. Vid slutet förklarade han också
att han inte brydde sig stort om ”sådana där pjäser” utan föredrog baletten.
Måndag den 29 september.
Den stora ekonomiska konferensen öppnades i morse. Alla ha anlänt, Beaverbrook, Harriman
och ett urval brittiska och amerikanska experter. Talrika bilar rusa fram och tillbaka mellan
Kreml, Hotel National och ambassaderna. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket verklig
livsviktig hjälp åt Ryssland den skall åstadkomma. Stämningen är mycket affärsmässig; både
ryssarna (i synnerhet Molotov) samt engelsmännen och amerikanarna betona hur brådskande
det hela är. Huvudfrågorna äro I) hur mycket Storbritannien kan ge ur egna hjälpkällor, a) hur
mycket det kan avstå av vad det får från Amerika, 3) hur mycket Amerika kan ge Ryssland
direkt och 4) framför allt hur och hur snart allt kan skickas. Det förefaller dock ej som om
amerikanarna ämnade ge ryssarna något på basis av låne- och uthyrningslagen. Beaverbrook
har upprepat att konferensen blott kommer att taga några dagar och att han hoppas återvända
till England inom mindre än en vecka. Cripps och delegationen ha arbetat hårt på förberedelserna
för konferensen, och om huvudpunkterna råder kanske redan enighet. En kall regnig
höstdag i Moskva.
De första medlemmarna av den amerikanska delegationen anlände i onsdags som de första på
platsen, och Steinhardt gav till deras ära en mycket intressant cocktail-tillställning på
ambassaden. På cocktailarna följde en överdådig ”kall” byffé med varma köttpastejer,
amerikanskt öl m. m. Jag tycker om stora salen i Spasapalatset. Med sina empirekronor och
vita pelare skulle den göra sig utmärkt i en av balscenerna i Krig och fred. Jag undrar vem
som ägde palatset före revolutionen.
Jag hade ett långt samtal med en av experterna, men fastän han föreföll att vara mycket
intelligent och vederhäftig — jag fick veta att han var en av sjöfartsmännen — är jag ej
alldeles övertygad om att amerikanarna ta detta krig tillräckligt på allvar. Han hörde tydligen
till Roosevelts anhängare och uppehöll sig huvudsakligen vid de svårigheter, den hopplöst
oenhetliga allmänna opinionen beredde presidenten. Och det ryska problemet var särskilt svårt
i betraktande av så många gamla fördomar och allt det oväsen isolationisterna nu ställa till om
det religiösa spörsmålet, vilket de använda som ett vapen emot Sovjet. Han delgav mig några
siffror över de föreslagna leveranserna till Ryssland ”inom de närmaste två eller tre
månaderna” — tanks från Storbritannien, flygplan från Amerika, koppar och aluminium (han
kallade det aluminum) och andra råvaror. Han ansåg, att ryssarna begärde väl stora kvantiteter
av somliga råvaror och att det var synnerligen olyckligt att de hade blivit av med så mycket av
sin egen aluminiumproduktion. De siffror han anförde läto för mig tämligen men ej överväldigande
gynnsamma; några skedblad i den jättelika ryska krigsgrytan. Av vissa metaller ha
ryssarna ett trängande behov, och jag är inte säker på att de skola få dem. Men transporterna
utgjorde enligt hans mening det verkliga problemet. Han hade inga höga tankar om vägen
över Arhangelsk, som är igenfrusen fem månader av året; ej heller vägen genom Iran var
särdeles tillfredsställande, ehuru bättre i vissa avseenden; omkring tretusen ton om dagen var
allt den kunde frakta. Vladivostokvägen vore vida viktigare trots det enorma avståndet; men
mycket berodde på om ryssarna vore i stånd att fördubbla dess nuvarande transportförmåga —
öka denna till tiotusen ton; hade de tillräckligt med rullande materiel? ”Och naturligtvis”,
tillade han, ”kan det bli förvecklingar med Japan, så att vi inte alls kan begagna oss av
Vladivostok.” — ”Vad nu då! Inte ens med konvojer?” — ”Ja, det vet jag inte. Det blir kanske
mycket besvärligt.” — ”Men säkerligen kan ni låta bombplanen flyga direkt över till
Ryssland?” sade jag.