Ryssland i krig - Marxistarkiv

119
Leningrad och snart skulle anföra sin underbara sjunde symfoni. Han hade varit mycket
ovillig att lämna Leningrad som han älskade över allt annat. Länge hade ingenting kunnat
förmå honom att bege sig till Moskva. Han hade delat sin tid mellan att komponera sin
symfoni och att tjänstgöra som brandvakt, och den dystra romantiken i luftkriget mot
Leningrad likaväl som den varma kärlek han hyste till den stora, härliga staden i dess prövostund,
hade för honom varit en källa till konstnärlig inspiration. Rabinovitj menade att
Shostakovitj var Rysslands utan jämförelse störste kompositör. ”Unna honom ytterligare fem
år, så kommer han att överglänsa Tjajkovskij och Rimskij-Korsakov; vid trettiofem år är han
redan den störste konstnär som detta land har frambringat under de senaste fyrtio åren.”
Rabinovitj sade sig ha hört avsnitt ur sjunde symfonien och ansåg den vara ett större verk än
både den första, den femte och den sjätte. Överhuvudtaget frambringade detta krig stor konst i
stor skala. Hade jag hört Viktor Belijis senaste koralverk Vredens sång? Jag nödgades erkänna
att jag ej hade hört det.
Jag frågade om Shostakovitj hade medfört några nyheter om bombskador i Leningrad.
Skadegörelsen, sade Rabinovitj, hade ännu så länge ej varit stor; dock hade en bomb fallit på
Pionjärpalatset, det tidigare Anitjkovpalatset. Men alla Leningrads flyttbara konstskatter hade
förts i säkerhet. Han lovade sammanföra mig med Shostakovitj samt skicka mig en biljett till
första uppförandet av den sjunde symfonin. Som allt stod väl till (men skulle det förbli så?),
skulle jag få en intressant vinter i Moskva.
Jag såg Tjechovs Tre systrar på Moskvas Konstnärsteater. Jag har aldrig sett ett stycke spelas
på ett så fulländat sätt. Det var en underbar rollbesättning av ”idel stjärnor”, ehuru stjärna är
ett ord som minst av allt passar in på denna teater. Varje ögonblick, varje gest, varje ord, varje
paus voro fyllda av mening. De uppträdande spelade ej utan jag tror att de verkligt levde sina
roller, och när kvinnors fingo tårar i ögonen, tror jag det var äkta tårar. Hur väl uppfattade
icke dessa skådespelare all den mänskliga ömheten hos Tjechov. Under alla de fyra timmarna
var det ej en enda falsk ton i hela stycket. Irina spelades av en ung och tydligen alldeles ny
skådespelerska Gosheva; hon var mycket älsklig. Elanskaja, som jag redan hade sett som
.Anna Karenina, spelade Olga och Androvskaja spelade Mascha. Hennes bror Andrej spelades
av Stanitzyn, Verchinin av Bolduman (kanske den minst fulländade av de uppträdande).
Levanov gjorde en sällsamt skrämmande Solenyi. Den gamle läkaren — vilken intagande
gammal man! — spelades av Gribov och den disharmoniska Natascha av Georgievskaja. Fyra
timmar på Konstnärsteatern uppväga en hel del i Moskva. Endast Khmelev såsom baron
Tusenbach blev en besvikelse, men det var ej hans fel; det är en färglös roll, och dessutom
hade jag sett honom i hans oförgätliga spel som Karenin och hade hela tiden det intrycket att
Karenin hade klätt ut sig till Tusenbach.
Bredvid mig var en tom plats, och två unga kvinnliga teaterentusiaster trängde ihop sig på
den. Men i sista ögonblicket innan dörrarna stängdes infann sig tyvärr rätta innehavaren av
platsen, som visade sig vara en av våra brittiska majorer. Den stackars mannen förstod ej ett
ord ryska och hade dödligt tråkigt. Han frågade mig oavbrutet vad som hände i pjäsen, och det
var sannerligen inte lätt att redogöra för. Jag gjorde dock mitt bästa, varpå han sade:
”Ja, jag förstår — mycket väsen för ingenting.”
Han blev dock helt uppiggad i 'början av tredje akten när skenet från den stora eldsvådan i
staden synes genom fönstren.
”Vad nu då? En eldsvåda. Då antar jag något kommer att hända.”
Men inga brandsoldater uppenbarade sig på scenen, det blev ingen räddning i sista