Ryssland i krig - Marxistarkiv

teddybjörnsutrustning. Om ungefär en timme böra vi vara framme.
11
Moskva den 5 juli.
När vi denna eftermiddag flögo över Arhangelsk, trummade en häftig störtskur mot kabinens
rutor. Nedanför oss kunde vi se brädgårdar, som sträckte ut sig till en längd av flera kilometer.
Överste Symonds, den ene A.R.P.-experten, sade, att virket var upplagt i enlighet med alla
luftskyddets föreskrifter, d. v. s. med stora mellanrum. Genom det nedströmmande regnet
kunde vi se Arhangelsks vidsträckta hamn med dess brädupplag. Det verkade imponerande,
men vilka försiktighetsåtgärder hade man månne vidtagit där nere? Och vart skulle man kunna
exportera timret nu — hade man överhuvud taget exporterat något efter tyskarnas ockupation
av Norge? I själva staden, inte så långt från hamnen, låg en gammal, synbarligen mycket
förfallen kyrka och en klunga stora nya regeringsbyggnader. Men det fanns endast ett fåtal
fartyg i hamnen. Hade timret blivit upplagt här, därför att man ingenstädes kunde skeppa det?
... Slutligen förde tre små ryska sjöplan oss några kilometer uppför floden. Träden, som växte
på flodens branta, sandiga stränder, voro betydligt högre än längre norrut. Slutligen gingo vi
ned; en motorslup kom fram till oss och för första gången hörde jag ryska talas. Det kändes
egendomligt. Vi fördes inte i land, utan till ett slags stor husbåt, som hette Krasnaja Zvezda.
Stewarden, en vänlig liten musjik, visade oss till våra hytter. ”Den här vägen, om jag får be,
gör er hemmastadda.” Han var så översvallande, som om vi hade varit hans käraste vänner.
Sedan förde man oss till matsalen, där bordet var dukat. Ett ståtligt smörgåsbord stod framställt
— kaviar och rökt lax, inkokt fisk, en sallad av gurka och tomater och stora assietter
med prydligt upplagt smör. Och hela bordet var fullsatt med flaskor ... Två söta uppasserskor,
klädda i tunna, vita bomullsblusar och med vackra figurer, skötte serveringen ... En överste
och två majorer voro våra värdar, och medan måltiden fortskred, infunno sig flera officerare.
Sedan kom en mystisk brunett; hon talade engelska ganska bra. Översten och de två
majorerna, som inte kunde någon engelska, voro glada och trevliga sällskapsmänniskor; deras
sätt var mycket översvallande, särskilt mot slutet av måltiden (d. v. s. någon gång vid två—
tre-tiden på morgonen), och de voro mycket intresserade av England. Jag fick gång på gång
tjänstgöra som tolk. Efter smörgåsbordet serverades en massa olika rätter, som jag inte kan
minnas, och en efterrätt samt frukt och kaffe; och på vodkan och konjaken följde sovjetrysk
champagne. Det är svårt att minnas enskildheterna i samtalet, men jag kommer ihåg att både
översten och den ene av majorerna ådagalade ett utomordentligt intresse för Rudolf Hess'
besök i England. De tycktes till och med vara ganska bekymrade för den sakens skull. De
undrade, om jag var alldeles säker på, att hans anbud hade blivit ”avvisat”. De ställde också
frågor beträffande Amerikas avsikter; jag kanske var en smula indiskret då jag antydde, att
Amerika absolut inte gjorde tillräckligt kraftiga ansträngningar för att vinna detta krig. Det
framgick tydligt, att de inte voro riktigt säkra på Englands inställning till Sovjetunionen. Vi
måste anstränga oss för att bryta isen .. .
Den ene av de båda majorerna försäkrade, att Moskvas försvarsanordningar voro sådana, att
staden antagligen aldrig skulle kunna sönderbombas, och att detsamma gällde om Leningrad.
Där ute låg natten klar och vit, det var nästan lika ljust som mitt på dagen. Furorna på flodens
branta sandbankar stodo så förunderligt lugna och stilla ... Det fanns gott om mygg, och de
beto mig obarmhärtigt på benen. Klockan tre beslöto vi oss för att gå till sängs och försöka få
några timmars sömn. Klockan sex fördes vi i motorbåtar ett stycke uppför floden och sedan i
bil till flygplatsen. Och så beträdde vi, som någon anmärkte, för första gången rysk jord.
Solen stod redan högt på himmelen. Vinden lekte bland blommor och gräs, när vi gingo fram
till flygplanet.