Ryssland i krig - Marxistarkiv

118
HÖST
Femte delen
25 september.
Åter i Moskva, och nyheterna äro dåliga. Leningrad som ingav den största oron den dag vi
avreste till fronten, håller sig bra, men det tillkännages att Kiev fallit — ej alldeles oväntat,
eftersom tyskarna lyckades tränga fram söderut på Dnjeprs vänstra strand och följaktligen
hota att helt och hållet avskära Kiev, men likafullt har nyheten verkat nedstämmande. Delvis
för att det gäller Kiev, och delvis för att detta ”Tobruk” ej längre spärrar vägen för en fortsatt
tysk framstöt. Tyskarna påstå sig ha tagit trehundratusen, fyrahundratusen och till och med
sexhundratusen fångar, men detta har ej kommit till allmänhetens kännedom. Detta är
nonsens, allt tyder på att Kievs försvarare skickligt förstått att ta sig över Dnjepr och att
stadens försvar faktiskt varit ett gott arbete. Tyskarna påstå sig ha ”inringat” hundratusentals
ryssar kring Poltava, men en inringning i sådan skala behöver inte nödvändigtvis betyda något
alls; och uppgiften om att de skulle ha tagit sexhundratusen man till fånga är det rena önsketänkandet
(inringningen och tillfångatagandet avse uppenbarligen samma styrkor). Men det
ser i alla fall illa ut och Harkov är allvarligt hotat. Hur Kiev ser ut har jag svårt att föreställa
mig. Tyskarna säga att ryssarna ”barbariskt” satt eld på husen på ömse sidor om stadens
förnämsta gata Krestchatik innan de drogo sig undan. Utan att närmare ange i vilken omfattning
”den brända jordens” taktik tillämpats, säga ryssarna att intet av värde för tyskarna
lämnats kvar i Kiev och att ungefär halva befolkningen eller trehundratusen personer evakuerats.
Siffran är sannolikt för hög, vad som skall hända dem som lämnats kvar är hemskt att
tänka sig.
Det går rykten om att tyskarna redan upprättat en ukrainsk quislingregering i Kiev, men jag
betvivlar det. Tillsvidare talar ingenting för att de skulle haft någon framgång med att värva
”ukrainska nationalister”.
Trots allt har Kievs fall inverkat menligt på stämningen i Moskva. Det tar sig uttryck i den
lindrigt defaitistiska kvickheten: Det var tur att vi ockuperade Iran; nu vet vi vart vi skall ta
vägen när tyskarna ha övertagit hela Ryssland.
För tredje gången har jag blivit ombedd att skriva en artikel åt sovjetpressen; den här gången
för veckotidningen Sovietskoje Iskusstvo (Sovjetkonst), som utgår i hundratusen exemplar. Jag
avhandlade frågan med musikredaktören (varför just musik?) kamrat Rabinovitj på redaktionen
— en underlig mörk och gammalmodig lokal vid Petrovka-arkaden. Jag skulle tro att
denna arkad liksom den beryktade Passaj i St. Petersburg förr var ett tillhåll för ”det lätta
gardet” i Moskva. Jag kom att tänka på den bekanta historien från St. Petersburg, när polisen
försökte hålla dessa ”damer” borta från Passaj. De började då komma dit med musikportföljer
under armen och påstodo sig vara elever vid Konservatoriet.
Kamrat Rabinovitj, en älskvärd liten man med artistperuk — han var eller är kanske ännu
yrkespianist —, sade att hans tidskrift var mycket angelägen om det intimaste kulturella
samarbete med England; de hade alla ”mycket beundrat” mina föregående två artiklar om
London under kriget. Skulle jag nu vilja skriva en artikel på femtonhundra ord om mina
intryck av Moskvas kulturella liv i krigstid? En av mina reflexioner i artikeln i Izvestia hade
”gjort mig odödlig”, ty min ”beryktade eufemism” hade ingått i Moskvas gängse ordförråd.
När någon numera sades ha haft ”en smula otur”, betecknades därmed att han hade blivit
sliten i bitar av en sprängbomb. Därpå talade han om Shostakovitj, som nyss hade anlänt från