Ryssland i krig - Marxistarkiv

117
Sulzberger och några andra begärde att få återvända till Moskva; Beaverbrook kunde inträffa
där vilket ögonblick som helst, och Jelnja var redan förlegade nyheter. Det blev alltså vår sista
natt vid fronten. Nej, det var inte längre fronten; ryssarna fullföljde sin motoffensiv omkring
femton kilometer väster om Jelnja. Bortsett från ett fåtal granater som hade visslat över
huvudet på oss och så den alldeles oväntade räden mot Vjazma hade vi ej sett mycket av
själva kriget — av verklig strid. Tidningsmän släpptes sällan fram till eldlinjen, allra minst
utländska tidningsmän. Men det gjorde inte så mycket. Under denna enda vecka hade jag
träffat flera ryssar och ryskor, sett mera mod och vackra mänskliga karaktärsdrag och även
mera umbäranden än på nära två månader i Moskva.
Det var vår sista afton och den påkallade något extra. Vi fördes för natten till en gammal
herrgård i en stor igenvuxen park med en grön damm. Den kunde ha varit skådeplatsen för
några av Turgenjevs noveller. Här voro vi långt borta — trettio till fyrtio kilometer — bakom
fronten. Vi fingo en hel del att äta och likaså att dricka. Jag fick i uppdrag att hålla ett tacktal
på ryska till dem som ordnat färden. Jag sade allt vad jag ville ha sagt om den ryska armén
och det ryska folket, höll på i tjugu minuter och skulle aldrig ha trott mig om att kunna
producera sådana utgjutelser på ryska. Ryssarna voro mycket belåtna, och en av de politiska
kommissarierna förklarade att jag hade en rysk själ, och därför bad han att få skåla särskilt
med mig. Han var en trevlig människa, och tillställningen var mycket lyckad. Och likväl var
det i en dämpad stämning som både vi och ryssarna nästa morgon anträdde återfärden till
Moskva. Kommissarien som hade skålat för min ryska själ sade ej ett ord till mig. Efter sex
eller sju dagars ovanligt prövande körning på ryska byvägar voro några av bilarna ej i bästa
skick, några fjädrar hade gått sönder och två bilar måste byta ringar och uppehöllo de andra.
Först klockan två nådde vi Vjazma och åto i hast lunch på det lilla hotellet. Sedan vi sist voro
där hade de ej haft några lufträder, och mannen i french sade att i Vjazma många trodde att
tyskarna hade kommit enkom för att bombardera oss.
Det regnade när vi lämnade Vjazma. Jag skulle gärna ha begagnat tillfället att tala med några
av stadens invånare, men det blev ej tid därtill. Vi följde nu stora landsvägen till Moskva.
Skogarna tycktes en aning gulare än en vecka förut. Färden blev långtrådig, särskilt efter
Mojaisk när det började mörkna. Billyktorna lyste svagt, och Andrej Pavlovitj muttrade gång
på gång att det skulle ha varit mycket förnuftigare att stanna i Vjazma över natten. Bartlett,
Jordan och jag försökte fördriva tiden med att sätta ihop ordlekar, företrädesvis om de övriga i
sällskapet. Först en stund efter midnatt voro vi framme i Moskva. Vernon hade svårt att få
rum på sitt hotell, då det redan hade rekvirerats för de brittiska och amerikanska ekonomiska
delegationerna, som väntades vilken dag som helst. Andrej Pavlovitj såg i hög grad utarbetad
ut; jag sade att jag hoppades han skulle få ledigt några dagar; kunde han inte resa och hälsa på
de sina?
”Nej”, svarade han. ”Jag skall lägga mig och sova några timmar, men sedan måste jag se om
bilen. Det dröjer nog inte länge, förrän jag skall ut på ett nytt jobb.”