Ryssland i krig - Marxistarkiv

116
var omsorgsfullt stöttad och skyddad av sandsäckar. Åtskillig utrustning hade lämnats kvar
och en del låg där ännu; lådor med maskingevärspatroner och handgranater; till och med
trälådorna vittnade om yrkesskickligt hantverk. Skyddsrummen hade utrustats med sängar,
bord och stolar som tagits i byarna. En stor fotogenkamin visade att tyskarna redan började
göra förberedelser till vintern. Även här lågo hjälmar, kexkartonger, tomma vodkabuteljer och
tre veckor gamla illustrerade tidningar kringströdda.
Närmaste by hette Ustinovka. Där hade de flesta halmtaken slitits bort av bombexplosionerna,
och en stuga hade fått en fullträff. I dess ställe gapade nu en stor krater med ett stycke av taket
stickande upp ur dyn. Byfolket hade flytt, men nu märktes åter svaga tecken till liv. En
gammal bonde och två små gossar hade återvänt; gossarna arbetade redan ute på fälten, där de
grävde upp potatis — potatis som satts långt innan tyskarna kommo dit. Men eljest fanns
ingen i byn — utom en blind gumma. Jag såg henne vandra omkring på vägen, släpande på
några smutsiga paltor, en rostig hink och ett trasigt fårskinn. Hon gick från en fläck till en
annan, lade ifrån sig sina tillhörigheter — allt vad hon ägde — stirrade omkring sig med de
blinda ögonen, samlade åter ihop sitt pick och pack och drog vidare. Vid bombardemanget
hade hon blivit sinnessvag. ”Farmor!” ropade en av officerarna till henne, men hon fäste sig ej
därvid utan tryckte blott sina ägodelar fastare intill sig och vadade vidare i sörjan. En av
gossarna omtalade att hon höll till i sin ödelagda stuga, fick potatis av dem och stundom något
av soldater som tågade genom byn. Men hon tiggde aldrig, och det enda ord hon uttalade var
cherti — djävlar.
Vi fortsatte till Jelnja genom nya sträckor av oskördade fält. En gång svängde vi från vägen in
i en skog, därför att tre eller fyra tyska plan döko fram över oss; kanske det bara var
spaningsplan, men vår överste var ej säker på saken. I skogen funnos batterier och andra
tecken på militär verksamhet. Jelnja gjorde det dystra intryck vi kunde vänta oss. På ömse
sidor om den långa gatan in till stadens centrum hade alla hus — mestadels trähus — bränts
ned; intet återstod utom askhögar och nakna skorstenar — det förhöll sig på samma sätt i
centrum av denna stad med femtontusen invånare. Endast den stora kyrkan av sten var
oskadad. Till och med de invånare som stannat kvar under den tyska ockupationen hade nu
begivit sig bort utom ett fåtal. En ung kvinna i blå tröja bar en säck grönsaker tvärs över
gatan, tydligen till ett armémarketenteri.
Jelnjas historia gav oss en föreställning om livet under tysk ockupation. Staden hade intagits
nästan genom överraskning, och mycket få civila hade hunnit fly. Nästan alla arbetsdugliga
män och kvinnor hade indelats i tvångsarbetsbataljoner och skickats bakom tyska fronten.
Blott några hundra gamla och barn hade fått stanna. När sedan ryssarna trängde på i väster
och hotade att kringränna staden och tyskarna därför beslöto att utrymma den, föstes de
kvarvarande invånarna ihop i den stora kyrkan. Där tillbringade de en fasans natt; genom de
höga kyrkfönstren inträngde svart rök, och de kunde se lågorna slå upp mot skyn. Tyskarna
hade systematiskt satt eld på alla hus. När ryssarna tågade in i staden mellan de brinnande
ruinerna, hade de försatt de stackars hemlösa fångarna i frihet.
Ushakovo, Ustinovka, Jelnja — kanske de första byarna, den första staden på den europeiska
kontinenten som återtagits från den ohyggliga tyska krigsmaskinen ... och allt som fanns kvar
av dem var grus och aska. Vad angick det väl tyskarna, hur många familjer som blevo utan
hem, hur många barn som fingo svälta, hur många gamla kvinnor som blevo vansinniga? När
skulle den hemska slutsumman räknas ned? Garçon, l'addition! Barnsligheter .. . Men det var
dylika barnsligheter som flögo genom min hjärna när vi den kvällen åkte ut ur Jelnja mellan
grushögar och nakna skorstenar .. .