Ryssland i krig - Marxistarkiv

115
nom en stor skog och sedan miltals mellan åkerfält. Här söder om Smolensk lämpar sig
terrängen för stridsvagnskrig. Den kalla höstvinden svepte fram över de övermogna havre-
och kornfälten. Vi voro nu inom krigszonen, det fanns ingen som kunde bärga skörden. Vi
foro genom halvt övergivna byar; från många tak hade halmen delvis slitits bort vid
bombnedslagen, och utefter vägen syntes talrika bombkratrar. I ungskogen hade bombningen
vållat rätt stor skada, men de äldre träden hade stått emot den bättre. Denna väg mellan de
oskurna åkrarna på båda sidor måste ha blivit våldsamt belagd med bomber och kulspruteeld.
Spåren av förödelsen blevo allt flera och tätare. En major som hade följt oss från Dorogobuzh
sade, att vi närmade oss slagfältet vid Ushakovo. ”Själva byn ligger — eller rättare sagt låg —
där borta.” Några spridda träd var allt vad vi kunde upptäcka. Vi stego ur bilarna och gingo
dit. Byn hade bokstavligen jämnats med marken; inte ett hus, inte ens ett stycke av en husvägg
fanns kvar. En gammal samovar av tenn, som hade hamnat på marken, var allt som återstod
av byn. Med ledning av de bara fläckarna utefter vägen kunde vi sluta oss till, var husen hade
stått.
I och omkring byn hade tyskarna grävt ned sig och hållit sig kvar i över en månad, medan
ryssarna hade beskjutit dem, först från ett håll, sedan från två och tre — från skogen, som i en
halvcirkel sträckte sig några kilometer längre österut. Byn hade ett fördelaktigt läge på en
kulle, från vilken man kunde överblicka så gott som hela den kringliggande trakten. Tyskarna
hade anlagt löpgravar längs västra sidan av en stor damm och ett stycke utmed kullens krön.
Vi vandrade utefter löpgravarna och kommo till ryssarnas löpgravar efter att ha gått över
”ingenmans-land”, ty längs sluttningen funnos djupa inskärningar, som visade, var ryssarna
hade trängt fram under natten vid sina försök att erövra de tyska löpgravarna. De erövrade
dem faktiskt aldrig; trycket från tre håll blev för hårt och tyskarna löpte så pass stor fara att
kringrännas, att de drogo sig tillbaka genom flaskhalsen vid Jelnja efter att en natt ha blivit
häftigt beskjutna av ryssarna och även ha varit invecklade i några närstrider; de lämnade kvar
många döda. Fälten kring den obefintliga byn Ushakovo sågo ut som ett månlandskap, de
voro fulla av granathål och ingenting växte i den våta gula leran. Vilken egendomlig
skräphög! Några tyska stålhjälmar, somliga genomborrade av skotthål, lågo kringströdda på
marken; tvärs över en stig, som ledde i ostlig riktning från byn, låg en död häst; längs
löpgravarna och i vattenpussarna voro gamla tidningar slängda — lösa blad av Miinchener
Illustrierte, en sida ur Frankfurter Zeitung med en artikel om Budjonnyjs upprivna armé; där
fanns till och med ett brev med bleknad skrift: Lieber Rudolf! Wie geht es Dir ... På sidan av
vägen låg en söndrig tysk kanonvagn. På andra sidan om byn kommo vi till en massgrav,
inhägnad med ett rödmålat staket. Gravkullen var täckt av granris, och någon hade planterat
en slingerväxt med röda blommor. På en metallplåt stod inskriptionen:
”Här vila soldater ur den röda armén, som föllo i striden för fosterlandet, äran och friheten den
28 juli—I september.”
Här lågo hundratals ryssar begravda i vad på ryska så vackert kallas en broderskapsgrav. Vår
politiske kommissarie bröt en gren från en gran och lade den förstulet på graven; han föreföll
osäker på sig själv i närvaro av främlingar. Tyskarna hade begravts i granathål.
Tre—fyra kilometer åt norr flöt en å, och en liten kulle på andra sidan därom hade av tyskarna
begagnats som observationspost. Gångar och skyddsrum hade grävts under kullen, och
ovanpå denna hade kanoner uppställts. Den lilla ån hade varit tyskarnas första försvarslinje.
På stranden hade de i en djup grop grävt ned en stridsvagn som fick tjänstgöra som bunker.
Vid det hastiga återtåget hade de ej kunnat få den med sig, utan ryssarna hade tagit den.
Observationsposten med sina skyddsrum hade anlagts med tysk grundlighet, och varje vägg