Ryssland i krig - Marxistarkiv

114
tankeansträngning fick jag klart för mig, att ”murarna” voro natthimlen, mot vilka träden
avtecknade sig. Varje trädgrupp med de vita murarna höjande sig över dem verkade som
infarten till en ståtlig herrgård. Vad betydde alla dessa synvillor? Åter stannade bilarna och
man förde oss genom mörkret i riktning mot ett svagt ljussken. Det låg en doft av barrskog i
luften. Vi snubblade över trädrötter och uppför några trappsteg och komma fram till en smal
dörröppning; innanför funnos två små rum med halmsäckar på golvet. ”Tyvärr är detta det
bästa vi kan åstadkomma”, sade översten. ”Men kom nu med och ät kvällsvard.” Man förde
oss till ett annat hus — eller kanske det bara var till en annan del av samma hus. Där voro
flera officerare församlade. Man dukade ett bord åt oss, och en uppasserska ställde fram
smörgåsmat, hackade kotletter och vodka. Vi fingo veta, att vi befunno oss i ett fältläger några
kilometer utanför Dorogobuzh. Hela staden på denna sida om floden hade blivit förstörd i juli.
I en timmes tid hade tyska flygplan vid fullt dagsljus fällt brand- och sprängbomber över den.
Det hade inte funnits några ryska trupper förlagda där vid den tidpunkten och platsen saknade
all militär betydelse. Män, kvinnor och barn hade dödats — ingen visste hur många.
På morgonen fanns ingenting fantastiskt kvar över platsen lika litet som där fanns någon
herrgård, omgiven av vita murar; vi befunno oss i en barrskog med ett stort antal små villor
mellan träden. De måste under normala tider ha varit de goda stadsbornas sommarställen.
Klockan var sju på morgonen; Andrej Pavlovitj, som sin vana trogen hade sovit i bilen, var i
full gång med att sätta in en ny fjäder. Några ryska marketenterskor sysslade med matlagning
och annat arbete. En av dem talade utförligt om de sina hemma i Kujbyshev, och jag frågade
om de kände sig oroliga för hennes skull.
”Det antar jag de gör”, sade hon. ”Men vad betyder jag? Vi har alla ett mycket större
bekymmer; vi har vårt fosterland att bekymra oss för.” Hon sade det ej för att göra intryck; det
låg ett allvarligt uttryck över det lilla bleka ansiktet. Skrivsättet i Sovjet får kanske göras
ansvarigt för en viss likriktning och kanske rent av en högtravande form när folk skall ge
uttryck åt sina naturliga känslor. I vår tid gäller knappast längre att le style, c'est l'homme;
stereotypa slagord användas alltför mycket, men det som betyder något är snarare tonfallet.
För en tid sedan såg jag på ett sjukhus i Moskva en sårad liten mongol. Ur hans svarta ögon
lyste en bestämd vilja; han försäkrade att han ville tillbaka till fronten så snart han blev
återställd, och så tillade han för att visa sin fasta föresats: ”Segern skall bli vår.” Slagordet
erbjöd honom det enklaste och lättaste sättet att uttrycka sina känslor.
I en av de små villorna hade inrättats ett litet salustånd, där det såldes pennor och skrivpapper,
sötsaker, små kakaopaket och konserverad fisk. Lagret var ganska väl sorterat.
Den dagen skulle vi fortsätta till Jelnja, som det skrivits så mycket om i pressen. Staden hade
återtagits från tyskarna för tio dagar sedan efter en strid som pågått en månad; det var över
detta slagfält vi nu skulle färdas.
Vår väg gick åter genom Dorogobuzh, och staden såg ej längre så skrämmande ut som
föregående natt. Den var i verkligheten föga olik många delar av Londons förstäder, Stepney
eller Poplar. Praktiskt taget hela staden på ena sidan om floden hade sönderbombats eller
brunnit ned — en stad om tiotusen invånare, nejdens handelscentrum och troligen liksom
flertalet städer i Smolenskdistriktet halvt judisk. Men judarne hade förmodligen alla flytt inåt
landet och endast några hundra människor hade stannat kvar. Ett hundratal av dessa sago vi
stå i kö för att få mat vid ett av arméns marketenterier, som var inrymt i ett av de få ej helt
förstörda husen; där stodo många kvinnor och några få glåmiga barn. På andra sidan floden —
övre Dnjepr — voro många av husen oskadade. Den bro vi hade passerat kvällen förut var en
tillfällig träkonstruktion; den riktiga bron något längre bort hade rasat till hälften. Vi foro ge-