Ryssland i krig - Marxistarkiv

113
byväg, på vilken vi i flera timmar hade färdats. Här hade vi äntligen stora landsvägen mellan
Vjazma och Smolensk. Trots en trasig fjäder körde vi nu några kilometer med god fart med en
purprad solnedgångshimmel framför oss. Därpå togo vi av åt vänster och körde på en smal
men ännu dräglig biväg till stationen Dorogobuzh där de två kaptenerna togo farväl. Ehuru
stationen hade blivit illa tilltygad, fortgick trafiken, och ammunitionståg rullade långsamt
fram med röken bolmande mot aftonhimlen. Åter foro vi mellan breda havre- och linfält, åter
bedrevo stararna sina flygövningar över fälten. Vid stationen hade jag flyttat över till
Cholertons bil. Kära gamla Chol; han föreföll lycklig över att befinna sig på ryska landsbygden;
han fick, sade han, så sällan tillfälle att komma ut ur Moskva. ”Vilket förtjusande
land, och vilket sympatiskt folk”, sade han gång på gång. ”Och ett är säkert — de duktigaste
av den manliga befolkningen befinner sig i armén nu.”
Det regnade, när vi kommo fram till Dorogobuzh och det var så mörkt, att vi inte kunde
urskilja något. Vi hade en vattenyta framför oss och körde långsamt dit genom den djupa
leran. Vi kommo förbi något, som såg ut som en ruinhög och en halv husvägg, som
fortfarande stod upprätt. Därpå stannade bilarna. Vi hörde översten fråga: ”Var finns den där
bron ni talade om?” En skrovlig soldatröst svarade, att den måste ligga längre uppåt floden,
men att ”hela staden hade blivit jämnad med marken och att han inte visste, om det överhuvud
taget fanns någon bro kvar”. Sedan sago vi översten och den andre mannen försvinna i
mörkret. Vi fingo vänta både länge och väl; här och var lyste några enstaka ljus, som
avspeglades i floden och dypölarna. I fjärran hördes
kanonbuller. En soldat till häst, iförd röda arméns spetsiga mössa, red tyst förbi — han
föreföll ofantligt stor mot den mörka natthimlen. ”Lysmaskar”, sade Chol plötsligt. ”Säkert
inte. Det är det för kallt till), genmälte jag. Och ändå glimrade små ljus alldeles intill bilen.
”De där ljusen måste befinna sig ett stycke härifrån.” — ”Kanske det”, sade Chol. ”Jag är en
smula närsynt.” Men det var inte där, felet låg; i denna spöklika omgivning var man helt
enkelt ur stånd att bedöma avstånden. Slutligen hörde vi någon ropa framför oss; bilarna satte
sig åter i gång och började arbeta sig genom den bottenlösa lervällingen. Den jättelike ryttaren
skymtade åter förbi. Vår lilla bil slirade och krängde och körde ner i de djupa pölarna. Vi
kände, hur den gled ned för en strandbank; sedan tycktes den försiktigt simma över floden. Vi
befunno oss på en provisorisk bro, som inte var bredare än bilen. Så långt ögat nådde, kunde
vi inte se något annat än vatten och dy. Slutligen hördes ett hysteriskt stånkande från motorn
och bilen körde med ett ryck upp på den andra stranden. Och därpå foro vi långsamt genom en
spöklik stad. På båda sidor om oss avtecknade sig husens silhuetter; genom de svarta
fönsteröppningarna skymtade den mörka natthimlen. De verkade som tomma ögonhålor i en
dödskalle. Vi körde förbi hus av olika form och storlek, och överallt såg man den dystra natthimlen
genom fönsteröppningarna. Gata upp och gata ned — överallt mötte oss samma
anblick av eldhärjade, döda hus. Fanns det månne ett enda hus kvar i staden, som inte hade
blivit förstört? Slutligen stannade vi och chaufförerna fingo tillsägelse att köra in bilarna på en
gård. Regnet strömmade ned. Man förde oss upp för en brant trappa och in i ett mörkt, kalt
rum. En kvinna kom in med ett ljus, men en soldat rusade efter henne. ”Fönstren är inte
försatta!”, ropade han. ”Släck ljuset.” En bild av Stalin på väggen och en bänk var det enda,
som fanns i rummet; det hade tydligen varit samhällets sovjet eller var det kanske fortfarande.
Kvinnan släckte ljuset, och man förde oss åter ned i bottenvåningen, där översten hade en lång
överläggning med en annan man. Översten lät en smula otålig, men slutligen sade han:` ”Det
blir nog bra så. Chaufförerna följer efter min bil.” Jag satte mig åter i Chols bil. Vi åkte
genom ännu en gata, som härjats av elden, och sedan blev allting mer och mer overkligt. Det
såg ut, som om vi hade kört utmed de vita murarna kring ett jättelikt slott, och endast med en