Ryssland i krig - Marxistarkiv

112
”Ja”, sade han. ”Men en sak kan sägas på olika sätt. Den behöver inte sägas så att den stöter
censorn. Allvarligt talat råder inte minsta tvivel om, att vi redan är grundligt försvagade i
industriellt hänseende, och kanske går ännu några betydande industricentra förlorade. Jag är
exempelvis inte alldeles säker på hur det går med Harkov. Tyskarna står redan vid Poltava. I
veckor har vi hört talas om den ekonomiska konferensen i Moskva; när skall den samlas?”
Jag sade mig tro att Beaverbrook redan var på väg och att den skulle samlas veckan därpå.
”Detta krig är mycket grymt”, sade han. ”Ni kan inte göra er en föreställning om hur folket —
och särskilt soldaterna i röda armén — hata tyskarna. Och det är inte att undra på. Tänk på
alla städerna och byarna där borta” — och han pekade mot väster
— ”tänk på alla de lidanden, för att inte tala om hungern, som dessa människor får utstå. Jag
har sett saker som jag aldrig skulle ha trott möjliga. Vårt folk har satt sig i sinnet, att när
räkenskapens dag kommer, intet av allt detta skall vara förgätet.” Det glimmade till av hat i
hans ögon. ”Och jag kan inte låta bli att tänka på Harkov, på min hustru och min lilla åttaåriga
dotter.” Han satt tyst en stund, och trummade med fingrarna på knäet medan han lugnade sig.
”Naturligtvis finns alltid friskarorna”, sade han till sist, ”de utgör åtminstone en personlig
utlösning för tusentals människor där borta. Det kommer ett ögonblick då de inte längre
härdar ut utan beger sig in i skogarna i hopp om att en gång råka på en tysk. Ofta är det så gott
som självmord, de vet att de nästan säkert bli infångade förr eller senare — men det finns en
möjlighet, intalar de sig, att bli vid liv eller att åtminstone dö utan att behöva utstå den
skymfen att hela tiden se tyskar omkring sig.”
”Vilken militär betydelse har friskarerörelsen enligt er åsikt?” frågade jag.
”Den är av stor betydelse, men dock inte så betydelsefull, som den skulle kunna vara. Om
våra trupper fortsätter att dra sig tillbaka så måste friskarorna förr eller senare bli avskurna
från sina tillförsel-källor, jag menar från tillgången till vapen. De kan fortsätta sitt sabotage
och olika former av passivt motstånd, men de skulle då inte längre utgöra någon väpnad
styrka som man på allvar kan räkna med. En del av dem blir med säkerhet fysiskt utmattade,
och i några fall mattas kanske också stridsviljan. Om vi bara hade förberett friskarerörelsen
riktigt, om vi ändå hade lagt upp förråd av tusentals vapen i hela västra Ryssland! Då skulle
friskarerörelsen ha svarat för femtio procent av vår seger. Något — ja, faktiskt en hel del —
gjordes i den riktningen, men inte i tillräckligt god tid, och söderut finns det tyvärr inga
skogar.”
”Är ni på väg till Dorogobuzh?” frågade jag.
”Nej, inte till staden utan bara till stationen, som ligger en femton kilometer hitom staden.
Men själva staden! Se på den — den är ett litet mästerstycke av tysk kultur.
Jag anmärkte att jag hade sett något liknande i England.
”Om jag rådde över ert flygvapen”, sade han, ”skulle jag ha trehundra bombplan över Berlin
varenda natt.”
Jag sade att jag trodde det skulle bli livlig engelsk flygverksamhet över Tyskland till vintern.
Någon inom regeringen, tillade jag, hade för kort tid sedan sagt att bombningen av London
var ett lekverk mot vad tyskarna skulle få känna på.
”Det vill jag hoppas”, sade kaptenen och smålog för första gången.
I solnedgången kommo vi slutligen, efter allehanda missöden, fram till slutet av den leriga