Ryssland i krig - Marxistarkiv

111
ingenmans-land. Då och då hördes en kanon i fjärran. Den stackars Andrej Pavlovitj var
alldeles uttröttad efter att en hel dag ha kört på dessa ryska byvägar och muttrade för sig själv.
Jag förstod honom tillfullo och tyckte att vi för en gångs skull mycket väl kunde sova i
bilarna. Men de som ordnat resan skulle ha ansett detta som ett fiasko, och eftersom vi voro
”gäster” funno de sig nödsakade att bjuda det bästa möjliga — i detta fall fältsjukhuset. Tvärs
genom en mörk skog letade vi oss fram till ingången till ett stort skyddsrum. Sjukhuset bestod
av flera dylika rum, och eftersom det lyckligtvis just nu var mindre hårt belagt, fick vårt
sällskap helt förfoga över ett av rummen. Med hjälp av bårar, filtar och halmsäckar tillbragte
vi en mycket god natt, och den svaga karbollukten förstärkte kanske den sömngivande verkan
av sexton timmars färd på den ryska landsbygden. Det var bäst att inte tänka på hur mycket
plågor och lidanden vår sovsal hade bevittnat kanske blott få dagar tidigare.
Sköterskorna voro elever från medicinska fakulteten i Tomsk, alla unga och ovanligt vackra,
som sibiriskorna vanligen äro; och överläkaren, som nästa morgon visade mig två av de andra
skyddsrummen och som själv var från Moskva, sade mig att han aldrig träffat på en så duktig
och allvarlig uppsättning sköterskor. Här i de mörka men väl uppvärmda skyddsrummen fick
jag se en skymt av krigets fasor — en ung man, nästan medvetslös och med båda benen
amputerade, en annan som hade förlorat båda ögonen och vars huvud, invirat i bandager,
påminde om en snögubbe utan ögon. Han låg alldeles tyst så när som på ett svagt stönande då
och då. Men andra, lätt sårade, talade gärna. Jag minns särskilt en ung pojke som hade fått ett
köttsår i benet medan han släpade tillbaka en svårt sårad kamrat från ingenmans-land.
”Jag var tvungen att få honom med mig genast”, sade han, ”hade jag väntat till natten skulle
han ha strukit med av blodförlusten.” Nu funnos blott tjugu eller trettio sårade på sjukhuset,
men ett par veckor tidigare hade det haft att behandla ända till trehundra fall om dagen. Där
funnos sju kirurger, sex andra läkare och fyrtioåtta sköterskor utom annan personal.
Operationsrummet var väl utrustat och hade både röntgen och apparater för blodtransfusion.
Ännu så länge, sade överläkaren, hade man ej lidit brist på förbandsartiklar och annat.
Det hade regnat kraftigt under natten, den mossiga marken under träden var som ett träsk, och
vägarna voro sämre än någonsin. Efter några timmars besvärlig färd — vi hade åter kommit
ett stycke bort från fronten — nådde vi omsider den lantgård, där vi skulle ha intagit en måltid
dagen förut. Det var en stor grönsaksodlande statsfarm med mejeri, och där intogo vi nu ett
mellanmål bestående av korv och ägg, smör, bröd och ost samt stora muggar te. Två kaptener,
som skulle åt samma håll som vi, bådo att få följa med. Den ene, kapten Lebedev, som i det
civila livet hade varit läroverkslärare, fick åka i vår bil. Hans hemstad var Harkov och han
hade studerat historia och nationalekonomi vid universitetet där. Månaden förut hade han varit
med om svåra strider kring Kiev; nu hade hans regemente förflyttats till Smolensk.
”Det tjänar ingenting till att påstå att allt står väl till”, sade han till mig. ”Allt skrävlet och
fraspatriotismen i pressen kan vara bra som propaganda, för att hålla uppe stridsviljan; men
det kan bli för mycket av det goda — som det stundom också blir. Vi kommer att behöva
hjälp utifrån — och kraftig hjälp innan det är för sent. Jag känner Ukraina och vet hur oerhört
viktigt det är för hela landets ekonomi. Vi har förlorat Krivoj Rog och Dnjepropetrovsk, och
utan järnet från Krivoj Rog blir det svårt för Harkov och Brjansk att arbeta med
tillnärmelsevis full kapacitet. Leningrad är också mer eller mindre isolerat, Leningrad med sin
högt utbildade arbetarstam. Och vi vet inte hur pass långt tyskarna kommer att tränga fram.
Om herrarna har något inflytande på brittiska regeringen”, tillade han nästan bönfallande, ”så
säg för Guds skull inte att allt är utmärkt.”
Jag svarade att vi inte gjorde det, men att man hade att räkna med censuren.