Ryssland i krig - Marxistarkiv

110
”Ja, tack skall ni ha, kamrater, och lycka till.” Och så tillade han: ”Gör allt vad ni kan för röda
armén.”
Där stod en ung kvinna med tre barn hängande i kjolarna.
”Vi ska göra vad vi kan”, sade hon i klagande ton, ”men vad kan vi göra? Våra män är borta
och vi har ingenting ens åt oss själva.” Hur mycket elände och försakelser har inte detta krig
dragit över Ryssland — även de delar därav som ännu ej översvämmats av tyskarna...
Byn låg väl trettio kilometer bakom fronten, och den dagen foro vi i en stor båge mellan två
punkter på fronten. Först klockan sex på kvällen nådde vi det regementes högkvarter som vi
sökte efter. Det hade uppstått något missförstånd beträffande måltiderna; genom att ta orätt
väg hade vi tydligen gått miste om lunchen, och för en gångs skull var därför intet ordnat i
förväg vid vår ankomst. Ännu någon vecka tidigare hade här i trakten pågått häftiga strider.
Vi foro genom ett antal byar som fullständigt hade bränts ned, och träden i skogen voro
sönderfläkta av granatelden ... Soldaterna i den förläggning, där vi nu befunno oss, tillhörde
ett sibiriskt regemente; det var härdat, hårdfört folk ungefär som våra kanadensare. Vi fingo se
många förstörda tyska kanonvagnar och ett par stridsvagnar. Det övriga bytet hade skickats
vidare, däribland flera stridsvagnar i gott skick och ett hundratal kanoner. Detta var, som
majoren stolt påpekade, återerövrad mark ... Vi inbjödos till en improviserad måltid kring ett
långt bord under träden i skogen.
”Jag beklagar”, sade majoren, ”att vi bara har vår vanliga soldatkost att bjuda på, vi visste inte
att ni skulle komma i dag.”
Emellertid lät han slå upp några burkar konserverad fisk till smörgåsbordet. Och bovetegröten,
kålsoppan och det stuvade köttet smakade utmärkt. Mitt under måltiden hörde vi ett
flygplan dåna förbi på låg höjd. Mellan trädens grenar fingo vi syn på ett Focke-Wulf
spaningsplan.
”Aha, där har vi återigen trappstegen”, sade majoren. ”Så kallar vårt folk det för den konstiga
formens skull.”
Jag var glad åt att se ”trappstegen” försvinna; den stora vita bordduken var en alldeles för god
måltavla ... Emellertid sköto luftvärnskanonerna intensivt. Men de lyckades ej skjuta ned
”trappstegen”, fastän den mitt över oss knappt kan ha flugit på större höjd än sjuhundra meter.
Så skålade vi återigen, vi för röda arméns välgång och de andra för Storbritannien och
Amerika. En äldre rödbrusig överste, som påminde om en varg, blev mycket upprymd, och
när vi senare vandrade tvärs över ett fält på väg till en batteriställning, hörde jag honom säga
på ryska till fru Haldane:
”Ack, ni har något förtrollande, något spanskt över er. Får jag kalla er Carmen?”
Jag erbjöd mig som tolk, och fru Haldane utbrast:
”Är han inte förtjusande? ...”
Det hade blivit alldeles mörkt. De tyska linjerna befunno sig på sex —åtta kilometers avstånd
på andra sidan slätten — ingenmansland. Tyskarna avfyrade ljusbomber, och tvärs över den
mörka slätten påminde dessa ljus om lika många fyrar på en ej allt för avlägsen kust ...
Majoren sade att tyskarna oavbrutet belyste ingenmansland; de fruktade en rysk motoffensiv,
och det var ingenting de avskydde mer än att bli störda under natten ...
Majoren trodde att vi för natten kunde få tak över huvudet i ett fältsjukhus femton kilometer
norrut. Vi körde genom mörkret utan annat ljus än tyskarnas fyrbåkar på andra sidan