Ryssland i krig - Marxistarkiv

109
”Flygfältet, flygfältet”, brummade han. ”Ni bombade mig” , utbrast han på tyska i strid med
förhandlingsordningen; ”mig, i min säng, på mitt hotell, krossade mina fönsterrutor. Flygfältet,
jo vackert — mitt inne i Vjazma, många kilometer från flygplatsen.”
Tyskarna hade intet att svara, och numro två ryckte bara föraktfullt på axlarna.
”Och vet ni av”, sade någon annan nu genom tolken, ”att några av oss sågo offren, två små
flickor och några gamla?”
Jag iakttog noga de tre tyskarna; inte en muskel rörde sig i deras ansikten, de voro fullkomligt
oberörda.
”Och hur gick det till när ni tvangs ner?”
”Fem ryska jaktplan anföll oss på en gång, så att naturligtvis ...” ”Inte fem utan sex”, rättade
numro två.
Därpå fördes de ut, varvid numro ett och nummer tre gjorde honnör. För några bland oss var
hela förhöret en smula osmakligt men likväl upplysande. Det fanns också en fjärde fånge, men
han hade ådragit sig svåra skador och låg på sjukhus.
Nästa morgon foro vi tvärs över åkrarna till ett stort fält, där det tyska planet låg, genomborrat
av talrika kulor. Det hade gått ned lätt och ledigt utan att skadas nämnvärt; numro tre måste ha
varit en god pilot. Himlen var blå men en kall nordanvind svepte fram över blåklinten kring
Heinkelplanet. Det var så kallt att jag för första gången drog på min hundskinnspäls.
Denna och den följande dagen fingo vi en god föreställning om ryska vägar och om ”general
Gyttja”. Och jag kom till den slutsatsen att gyttjan utgör en viktig men ej avgörande faktor i
detta krig. Våra små bilar fastnade gång på gång, och det tog tid att draga loss dem, men på de
bottenlösa byvägar där vi färdades den dagen — och på sina ställen låg gyttjan fotsdjup —
sago vi många lastvagnar ta sig fram, naturligtvis inte snabbt, men fram kommo de dock.
Några sutto fast i gyttjan men ej ohjälpligt; med något arbete och i nödfall en bogsering
drogos de förr eller senare loss. Men det märkligaste var att stridsvagnar, varav vi mötte
åtskilliga, tycktes taga sig fram utan minsta svårighet och med nästan normal fart; och deras
kedjehjul klarade guppen och hålen och vattensamlingarna på vägen utan större besvär.
Det hade regnat kraftigt några dagar förut, och det var förvisso ingen bekväm resa. Men hur
vacker tedde sig inte den ryska landsbygden. Med ungefär sju kilometers fart i timmen foro vi
genom vad som tycktes mig en ändlös skog. Björkarna började just gulna, luften var fylld med
doften av gräs och jord. Omsider kommo vi ut ur skogen och stodo inför uppgiften att korsa
en nästan bottenlös hålväg. Det gällde att lägga ut ett slags brygga av plankor och halmkärvar.
Folk från byn kom och hjälpte oss — det var en fattig by, kluven av hålvägen i två delar. Den
skilde sig ej stort från vilken by som helst i Gogols Döda själar, och mitt samtal med en av
kvinnorna i byn gick också i Gogols stil.
”Vart leder den här vägen?”
”Vart ämnar du dig?” genmälte kvinnan.
”Det vet jag inte”, sade jag helt uppriktigt. ”Varför frågar du då?”
Det var fullt av kvinnor och barn i byn — de flesta uselt klädda — men knappast några män.
De hade gått ut i kriget, och livet hade, som en av kvinnorna sade, blivit mycket
bekymmersamt. När omsider alla bilarna med mycket halande och hojtande fraktats över
hålvägen och motorerna dånade för fullt, sade en av de medföljande officerarna: