Ryssland i krig - Marxistarkiv

10
de alla ha mellan ögonen — till och med den yngste av dem? De kunna inte vara mer än
tjugoett eller tjugotvå år gamla. Under vanliga förhållanden skulle de se helt vardagliga ut.
Man skulle mycket väl kunna föreställa sig den ene som vaktmästare på en bank och den
andre — den med de skära kinderna och de en smula utstående tänderna — som en
landsortscharmör. Men det är något särskilt med deras ansiktsuttryck. Jag kan inte förklara,
vad det är, men jag är säker på, att en konstnär skulle lägga märke till det. Medvetandet om
dödens närhet — kan det vara det? — förvandlar de mest vardagliga ansikten. De sago helt
vardagliga ut, medan de befunno sig på marken. Öronlurar, läderhjälmar på huvudet.
Charmören är trött och slumrar till... Klockan är 12.30. Vi ha flugit i nära tio timmar. Det
finns bara fyra sovkojer i flygplanet, och den ena är belamrad med bagage. Jag sov i fem
timmar — längre än vad jag hade rätt till, fruktar jag. Varför väckte man mig inte? Och varför
skulle R.A.F.-pojkarna ha besväret att laga frukost at mig på den lilla elektriska värmeplattan
— och åt överstarna och de andra också, förresten?
Allting är grått, så långt ögat når. Jag önskar, att jag finge se en isbjörn. Det är verkligen
fantastiskt. I går eftermiddag drucko vi skotskt te och åto scones och bullar på Royal Hotel i
Z. Alla borden kring oss voro fullsatta. Det var verkligen en antiklimax att sitta där och vänta
på, att flygplanet skulle bli startklart. Ja, egentligen väntade vi på någon från Glasgow, som
skulle följa med oss. Klockan ett på natten var det lika ljust som tidigt på eftermiddagen, det
var nästan full dager .. .
De sanitära anordningarna i flygplanet äro mycket egendomliga. En gummislang — tydligen
endast avsedd för manliga passagerare. Och så ett slags hink med ett grönt lock, och bredvid
hinken en rulle toalettpapper stående mitt bland radioapparatur, kulsprutor och alla möjliga
andra instrument i kabinen. Innan vi begåvo oss av, utrustade man oss med teddybjörnsulstrar,
lädermössor, höga skinnfodrade gummistövlar och kraftiga läderhandskar. Man rodde oss ut
till flygplanet i en liten jolle. Det var gropigt och det blåste en kall vind.
Minst två personer i vårt sällskap tala ryska. Den ene är en major vid flyget, som under sin
uppväxttid bodde i St. Petersburg. Vi upplivade minnen från staden. För några år sedan kom
han tillbaka till Leningrad i ett officiellt uppdrag. Den andre rysktalande passageraren är en
ung officersaspirant, som (på ryska) berättade för mig, att han talade ryska ”perfekt”, ehuru
han aldrig hade varit i Ryssland, och att han hade lärt språket av sin guvernant. Hans ryska var
verkligen förvånansvärd god, fastän den kanske inte var alldeles så utmärkt, som hans
guvernant hade låtit påskina.
Mina händer äro alldeles stelfrusna. Jag önskar, att jag hade tagit med mig min tjocka
överrock, men det var så varmt i London i går morse, att jag tyckte, att det var alldeles
onödigt.
Skada, att flygplanets motorer bullra så; det är svårt att underhålla sig med någon.
En av sovkojerna var ledig, och jag somnade åter. Jag väcktes av den jättestore piloten — han
är dryga två meter lång och har varit poliskonstapel i London — som sade mig, att vi flögo
över land och att han alldeles nyss hade fått syn på en renhjord ... Jag tittade ut. Vi flögo över
en vidsträckt landsträcka med små barrträd och björkar och insjöar och sumpmarker. Nu ha vi
i två timmar flugit över detta väldiga, obebodda område; myrar och kärr, så långt ögat når,
och tusentals små björkar och knotiga barrträd. Snart komma vi att få se människor, men
tillsvidare ha vi endast sett träd ... Äntligen två stockhus på stranden av en sjö .. .
Nu, när vi väl ha kommit hit, känner jag mig mycket bättre till mods. Framför mig sträcka sig
Sovjetunionens vida landamären. Det har blivit varmt; jag har tagit av mig min