Ryssland i krig - Marxistarkiv

107
mitt i hopen och framställde frågor på bruten tyska. Jag närmade mig och iakttog inne i skaran
en blek tysk flygare med rävaktigt ansikte, men innan jag hunnit se eller höra något mera
körde en soldat bort mig. En annan hop hade samlats på andra sidan av bygatan.
”De har fångat några tyskar”, gav mig en liten barfota åtta- eller nioåring förtjust till bästa.
En äldre skäggig bonde pekade på fången och anmärkte:
”De har ingen tur med sig här i trakten, varken flygare eller fallskärmsfolk; så snart de
kommer ner blir de fångade. Våra pojkar i byn är stora spionjägare. Om de får syn på någon
som ser det minsta misstänkt ut så anmäler de det för armén. På det sättet har de fått fast i
åtskilliga spioner.”
Vi blevo inhysta för natten i en stor sovsal i ett hus som såg ut att vara en skola. Marx och
Engels och herr Mikojan blickade ned på oss från väggarna. Järnsängarna voro visserligen
smala, men sängkläderna voro rena och det fanns god tillgång på filtar. Narkomindeln hade
verkligen gjort allt för att vi skulle ha det så bekvämt som möjligt vid fronten, stundom —
fruktar jag — på bekostnad av andras bekvämlighet. Men ingenting tydde på att vi här ansågos
tränga oss på, och när vi på kvällen superade i officersmässen i samma hus, välkomnades
vi med äkta rysk gästfrihet. Alla officerarna voro livligt intresserade av ”vad England gjorde”.
Mot slutet av måltiden omnämnde en major att några tyska flygare hade infångats samma dag;
skulle det intressera oss att ha ett samtal med dem? De hade varit med om att bombardera
Vjazma den morgonen då vi hade legat där över natten. Cy Sulzberger blev mycket förtjust.
”Var och en som har bombat mig upp ur min säng får komma med på ett hörn i New York
Times”, sade han.
Bordet dukades av och de tre tyskarna fördes in; en av dem gjorde honnör. De fingo sätta sig
vid ena ändan av bordet. Majoren bad oss ej rikta våra frågor direkt till dem utan genom den
ryske tolken, en ung korpral med den ryska gränsbevakningens blekgröna ränder. Det hela
blev tämligen invecklat. Anurov och jag fingo först översätta frågorna till ryska, och därpå
förvandlade tolken dem till tämligen klen tyska. Det var smått absurt, och Sulzberger med
båda armbågarna på bordet gjorde bistra miner. De tre tyskarna föreföllo något förbryllade av
att höra så mycket engelska talas på detta ställe. Jag skulle gärna ha velat tala om för dem att
jag var där för att skaffa inkvartering åt besättningarna på femtusen engelska bombplan.
De tre tyskarna voro alla i tjugofemårsåldern, men de skilde sig åt i andra avseenden. Den
förste, radiotelegrafisten, såg enfaldig och ganska godmodig ut; hans far var skräddare —
Herrenschneider — i Stettin. Det var han som hade gjort honnör när de kommo in. Han
försökte tydligen göra ett gott intryck och kanske inge oss den föreställningen att han var en
av ”de hyggliga tyskarna”. Han hade legat som konvalescent nära München när han fick höra
att kriget mot Ryssland hade börjat. — ”För mig kom nyheten som en blixt från klar himmel”,
sade han.
Var han säker på att det var i Tysklands intresse att anfalla Ryssland? frågade någon.
”Jag har att utföra mina överordnades order”, sade han. ”Vi sätter inte deras order i fråga.”
”Men tror ni fortfarande att Tyskland har någon utsikt att vinna kriget?” Han log inställsamt.
”Varje soldat tror att han kämpar på den segrande sidan; vi tror det och ryssarna tror det, och
det gör engelsmännen också, nicht wahr?”
De andra sågo ej saken på samma sätt. Numro två, som hade ena ögat förbundet, var typen för
en fanatisk nazist. Med sitt enda öga gav han oss en hatfylld blick.