Ryssland i krig - Marxistarkiv

106
över gåvan; en spegel som ej går sönder hade han aldrig sett, och hans lilla bleka ansikte drog
sig till ett brett grin när han såg sig i spegeln.
Från tältet vandrade vi genom en skog bort till ett batteri. Det sköts då och då från båda sidor,
men man kunde ej tala om någon skottlossning i egentlig bemärkelse.
”Det är mycket vemodigt”, sade översten, ”att tänka på alla dessa små städer som beskjutits
eller bombats eller ockuperats av tyskarna. Det är ena odjur. En liten stad, Dukhovstchina,
inte långt härifrån är bara en hop ruiner. En morgon kom tjugo plan och jämnade den med
jorden. Vad skulle det tjäna till? Den ligger ett stycke från stora landsvägen och har inte den
ringaste militära betydelse.”
En granat visslade förbi med ett svagt vinande. Vår pincené-prydde överste tycktes bli nervös;
han tog den politiske kommissarien avsides och vände sig därpå till överste Kirilov.
”Vore det inte bäst att vända tillbaka? Nästan en allt för stor skara för att ta med till ett batteri
i främsta linjen, när fienden tydligen ser noga upp. Och två damer till på köpet!”
”Ni har kanske rätt”, sade Kirilov utan större övertygelse.
”Men de skjuter inte på de här positionerna”, påpekade jag.
”Nej, visserligen inte”, sade översten med pincenén, ”men de kan börja vilket ögonblick som
helst, och om de märker att folk kommer och går kring batteriet, så sporrar det dem att sätta i
gång. Jag skulle känna mig ansvarig om någon av sällskapet dödades — och”, tillade han som
en ytterligare konsekvens, ”om någon av våra soldater till på köpet blev dödad.” Det var ej
värt att envisas.
Skotten hade emellertid börjat falla tätare, men jag hörde ej några nedslag i närheten. Vi
fördes in i ett skyddsrum som var ett slags soldatklubb. Vi satte oss bland soldaterna på
bänkarna och drucko öl; några soldater sjöngo och andra dansade en rysk folkdans; musiken
utfördes av en ung underofficer på ett skrällande piano. På väggarna hängde talrika affischer,
däribland den bekanta på vilken en rysk och en engelsk flygare skaka hand över Berlin. Det
låg något i viss mån motsägande, något av turistreklam i hela anordningen, och jag hade en
känsla av att soldaterna voro lika besvärade som många av oss. De talade om de pågående
operationerna väster om Jelnja, där ryssarna fortfarande avancerade. Jag frågade om de hade
löpgravar, och därtill svarade de nej; de uppehöllo sig i skogen och i skyddsrummen. Till sist
upphörde skottlossningen, och vi vandrade tillbaka till våra bilar.
Utanför en liten by talade några av officerarna och jag med en kvinna som bar ett litet barn på
armen. Hennes kläder voro i trasor och hon såg eländig ut.
”Det är ett hårt liv för mig”, suckade hon. ”Jag måste nu leva på andra människors
barmhärtighet. För en månad sedan hade jag ännu mitt hem, och nu vet jag inte ens var min
man är. Och så har jag mitt barn att ta hand om.”
Hon levde ur hand i mun i den halvt övergivna byn och livnärde sig på tillfälligt arbete och på
avfall från truppernas mathållning. ”Och så kan jag inte få någon mjölk till pojken, annat än
då och då.” En av officerarna drog upp två chokladbitar ur fickan; kvinnan tog emot dem och
vandrade vidare.
Den kvällen fördes vi till vårt nattkvarter åtta kilometer bakom fronten. Det började mörkna
när vi körde in i en stor by. Där var fullt med folk, och utanför alla hus växte solrosor. I en
folkhop, uppblandad med åtskilliga soldater, pågick som bäst en hetsig diskussion. Några
tyska flygare, som hade skjutits ned samma dag, hade nyss förts till byn, och en officer stod