Ryssland i krig - Marxistarkiv

105
mässen, som var belägen i det stora tältet. Vi uppvaktade även den politiske kommissarien i
skyddsrummet näst intill.
Lunchen var naturligtvis ej improviserad. Översten hade förberetts på detta besök av fjorton
eller femton gäster; på det långa bordet var framdukat ett smörgåsbord och vodkaflaskor, och
upppasserskor buro omkring ofantliga fat med rostbiff och bröd.
Med sitt rättframma okonstlade sätt var överste Kirilov en man för vilken armén betydde allt.
Min granne, en ung löjtnant, berättade om överstens hänsynslösa mod; under hela måltiden
hörde jag honom ej fälla ett enda ord om sig själv, men han var stolt över sitt regemente — ett
av dem, sade han, som alltid hade gått framåt och aldrig tillbaka. Han var en typisk soldat av
gamla stammen, en sådan som Lermontovs intagande Maxim Maximitch och som de många
enkla tappra anspråkslösa män, vilka Tolstoj tecknar så mästerligt i Krig och fred och särskilt
i Från Sevastopols belägring. Det dracks naturligtvis skålar för röda armén och för Stalin, för
Storbritannien och Förenta Staterna; vid varje skål måste vi tömma ett stort glas vodka, och på
vodkan följde armenisk konjak och sött vin från Krim. Den gången var det med säkerhet ej
frågan om någon ranson om too gram per dag — en ranson som ”vår Stalin” enligt överste
Kirilovs ord ”hade befallt att sovjettrupperna skulle få”. Denna måltid nära fronten — det här
avsnittet råkade just då vara särskilt fridfullt — var i viss mån inkonsekvent och konstlad;
men jag är säker på att översten och hans officerare ej uppfattade den på det sättet. För dem
var det en stor händelse att undfägna och föra omkring en mängd engelska och amerikanska
tidningsmän och en engelsk parlamentsledamot — ett släkte, som säkerligen ingen av dem
hade stött på förut ... I förbigående kan jag nämna att några av de yngre officerarna voro
mycket intresserade att se, hur mycket vodka vi kunde tåla. Åtminstone en av vårt sällskap
ramlade under bordet, vilket ryssarna tyckte var ett lustigt skämt.
På väg in i tältet hade jag lagt märke till en liten gynnare som stod på vakt med påskruvad
bajonett, iförd en mycket för stor soldatkappa ... Vid utgåendet frågade jag översten om
honom.
”Ack, ni måste tala med Sascha”, svarade han. ”Han är regementets son, vi har adopterat
honom. Ser ni, han blev föräldralös när Jartsevo bombarderades — några kilometer härifrån.”
Det var en liten blek pojke med sorgmodig uppsyn. Mössan satt nedsjunken över öronen.
Översten klappade honom på kinden.
”Nå, Sascha, hur tycker du om att vara hos röda armén?” ”Riktigt bra, kamrat överste”,
svarade pojken med en glimt av tillgivenhet i de blekblå ögonen, när han såg på översten.
”Hur gammal är du, Sascha?”
”Nyss fyllda fjorton.”
”Ja, du är för ung för att vara riktig soldat, men vi ska nog göra en bra karl av dig åt röda
armén.”
”Ja, kamrat överste. Jag ska tjäna röda armén, det är klart.” ”Det låter höra sig, min gosse.”
Sascha berättade för mig att han hade förlorat sina föräldrar vid bombardemanget samt
anträffats och adopterats av regementet. När jag tog farväl av honom frågade jag översten om
jag kunde skänka pojken tio rubel.
”Nej, ge honom inte pengar, men om ni vill ge honom ett litet minne så blir han glad.”
Jag sökte i fickorna men fann ingenting utom en reservoarpenna — och den hade jag själv
behov av — samt en sådan där fickspegel av stål som ej går sönder. Han blev mycket förtjust