Ryssland i krig - Marxistarkiv

104
väl anordnat skyddsrum, en med bänkar försedd tunnel under en kulle, på vars krön en kyrka
var belägen. Människorna därinne sago ej vidare uppskakade ut; av dem fingo vi höra att
omkring ett dussin bomber hade fällts i olika delar av Vjazma, och någon uppgav att trettio
personer hade dödats — men det var tydligen efter hörsägen ... Vår politiske kommissarie
sade att verksamheten i luften i dag var livlig.
I tre timmar färdades vi på vägen till Smolensk; landet var för det mesta öppet med några få
skogsbitar här och där. I en skog nära Vjazma stannade vi för att camouflera bilarna med
grenar. Redan vid avfärden hade översten tillsagt förarna att köra med några hundra meters
avstånd mellan bilarna, men det visade sig svårt att utföra. När vi som bäst höllo på att täcka
bilarna med grenar hördes motorbuller från en flygmaskin, och två explosioner följde; två
kaskader av jord och träsplitter stego upp i luften ej långt ifrån vägen. Högt uppe flög
knappast synligt ett tyskt bombplan västerut och försvann bakom ett moln. Himlen var betäckt
av moln så när som på några blåa gluggar — den sämsta möjliga dag för överraskande anfall
— det vill säga den sämsta ur vår synpunkt sett. Men ingenting vidare hände den dagen.
Många kilometer väster om Vjazma korsade vi en liten flod som visade sig vara Dnjepr, och
därpå foro vi in genom en bred valvbåge av trä, prydd med röda flaggor, Stalins och
Timosjenkos porträtt och inskrifter som inpräntade hos de röda soldaterna, att de måste ”göra
sin plikt till det yttersta”, ”Segern skall bli vår” och ”Fascistreptilen måste krossas”. Det
kändes egendomligt att komma in i krigszonen genom en valvbåge, precis som om vi hade
varit på väg till en väldig fotbollsplan, där två världars lag tävlade ... (I som här inträden ...).
Nej, så var det ej alls. Och de soldater som styrde in genom valvbågen sågo ingalunda ut som
om de hade ”låtit allt hopp fara”. De sågo tvärtom ut som män vilka hoppades att valvbågen
skulle flyttas allt längre västerut — i sinom tid ...
Utefter hela denna väg mellan Vjazma och Smolensk sågo vi trupper i stora mängder; det
fanns få naturliga hinder på vägen men däremot gott om tanksfällor och andra försvarsverk
samt talrika batterier, särskilt i skogsbrynet.
Sedan vi åkt in genom bågvalvet med bilderna, flaggorna och slagorden svängde vi snart av
från stora vägen och skakade fram på en byväg. De djupa hjulspåren över ett åkerfält voro
stundom den enda antydan om var vägen gick fram. Vi närmade oss fronten. Vi kunde höra
kanondunder, först avlägset och sedan allt tydligare. Men till och med här, där kanonerna
larmade tätt inpå med smällar som kommo en att spritta till, tycktes livet gå sin gilla gång. Vi
foro mellan linåkrar och magra rågfält med blåklint i tusental. Några kor och hästar betade
invid vägen. Och i en by nära fronten — kanonerna i den närbelägna skogen dundrade
oavlåtligt — höll en flicka i blå mässa på att hänga upp tvätt, i dammen summo ankor
omkring, och två små gossar i fårskinnspälsar vinkade åt oss.
Bibino och Radukino och andra bynamn som påminde om Gogol voro målade på vägvisare
där två bottenlösa vägar möttes. Några kilometer längre bort voro kanske tyskarna i besittning
av en av byarna. Översten hörde sig för hos en vaktpost, och vi körde in i en skog i det vi helt
enkelt utan väg slingrade oss fram mellan träden. Förbi ett batteri nådde vi omsider en öppen
plats. Mellan träden syntes nedanför oss en slätt av några kilometers bredd med skogklädda
höjder på andra sidan. Någon uppgav att tyskarna voro där borta. Bilarna stannade, och man
förde oss ned för en skogsstig till ett stort tält, som visade sig vara ett regementes högkvarter.
Därpå stego vi en eller två i taget ned i ett skyddsrum, prytt med Stalins porträtt, och
uppvaktade översten — en rödbrusig, undersätsig, lätt grånad man i fyrtioårsåldern. ”Överste
Kirilov”, presenterade han sig med hög röst och skakade hjärtligt hand så att det knastrade i
våra fingrar. ”Överste Kirilov”, upprepade han, ”välkomna!” Han inbjöd oss att luncha i