Ryssland i krig - Marxistarkiv

103
hade fördubblats på en månad, och det rådde ej omedelbar brist på någonting, möjligen med
undantag av stridsvagnar. ”Men ju mera materiel ni kan skicka”, tillade han, ”desto förr
kommer segern.”
Efter något övervägande sade generalen att han blott kunde yttra sig om det centrala avsnittet
men ej om Budjonnyjs arméer i söder eller om Vorosjilovs i norr, men enligt de uppgifter som
stodo honom till buds hade de situationen väl i sin hand. Jag frågade huruvida det — med
hänsyn till vad han sagt — nu ej kunde bli tal om en ny tysk offensiv på det centrala avsnittet.
”Jo, naturligtvis”, svarade han, ”de kan alltid göra ett sista förtvivlat försök eller rent av flera
'sista förtvivlade' försök. Men”, tillade han mycket bestämt, ”jag tror inte att de någonsin
kommer fram till Moskva ...” Och så tillfogade han en intressant reflexion — vilken
olyckligtvis kan tillämpas på tyskarna på andra håll. ”På detta avsnitt”, sade han, ”voro
ryssarna överlägsna både i fråga om tanks, artilleri, flygplan och till och med stridsvagnar,
och fastän det var de som avancerade hade de blott hälften så stora förluster som tyskarna. Det
var således ej givet att en avancerande här skulle lida större manspillan än en som drar sig
tillbaka ...”
Det hördes en skräll... ”De här beskäftiga slaverna, varför ska de knacka på dörren på det
sättet?” Någon såg på sitt självlysande ur. ”Och ändå kommer de för sent; vi sade till dem att
knacka på kl. 7 och nu är hon 7.30.” Vernon Bartlett var uppbragt. Åter ett surr och en skräll
— mycket våldsammare denna gången. ”För tusan, det är en lufträd”, sade omsider en av oss.
Vi befunno oss en trappa upp i det lilla hotellet — Bartlett, Jordan och jag. ”Vore det inte skäl
att krypa under sängarna?” sade Vernon. Det var kolmörkt i rummet och golvet var fuktigt
och kallt. ”Aj för katten, var är mina strumpor?” sade jag. ”Bäst att hålla oss borta från
fönstret”, anmärkte Jordan. Det var ett litet rum, och fönstret i ena ändan var lika svart som
dörren i den andra. ”Var är det satans fönstret? Jag söker efter mina strumpor.” Ännu ett surr
och ett brak; den här bomben landade utanför vårt fönster och rutorna sprungo i bitar med ett
klirrande. ”Utmärkt!” Nu visste jag åtminstone var fönstret fanns och var i stånd att hitta
strumporna. ”Är du välbehållen, Philip?” Han låg kvar i sängen nära intill fönstret med filten
uppdragen över näsan. ”Ja, tackar som frågar. Skärvorna strök förbi mig.” Vernon satt på
sängkanten i sina pyjamas med stålhjälmen på huvudet. ”Mycket obehagligt”, anmärkte jag.
”Ja, särdeles”, instämde Vernon. ”Och alldeles utanför Narkomindelns program för vår resa
till fronten”, påpekade Philip.
Anfallet tycktes vara över nu; de ryska jaktplanen måste ha jagat bort tyskarna. Utanför
fönstret yrde ett moln av damm; tvärs genom detta kunde jag svagt urskilja konturerna av ett
träd.
Man känner sig upprymd när man har sluppit undan helskinnad från ett bombanfall; och vi
voro alla mycket muntra och talträngda kring vattenkranen i ändan av korridoren och kring
frukostbordet på nedre botten ... En bomb hade träffat ett hus trettio meter längre bort och
flera personer hade dödats. Fru Haldane hade rusat dit för att se på liken och fru Bourke-
White för att fotografera dem ... Båda kommo för sent till frukosten; två flickor och en
gumma hade dödats av explosionen tätt utanför huset, och en äldre man, som blivit sårad, bars
bort på en bår. De två flickornas mor snyftade över liken, en folkhop hade samlats kring huset
och många gräto ...
Vi lämnade Vjazma i en tämligen tryckt stämning. När vi foro över stora torget kom ett nytt
luftlarm — förut på morgonen hade det däremot uteblivit — och denna gång följdes det ej av
någon räd. Vår överste yrkade emellertid på att vi skulle stiga ur bilarna, och vi visades in i ett