Ryssland i krig - Marxistarkiv

102
Den pincenéprydde översten frågade om vi ville se närmare på en av de senaste
uppfinningarna, vilken det ryska flyget hade använt med anmärkningsvärd framgång. En av
våra flygexperter i Moskva hade faktiskt talat om för mig att det enligt hans åsikt var den mest
framgångsrika av alla de uppfinningar som detta krig hade frambragt — ett slags granat som
de ryska flygarna med bästa resultat använde inte blott mot fientliga flygmaskiner utan även
mot stridsvagnar; dess mekanism var utomordentligt sinnrik. Med dessa ” tanksprängare”
kunde man räkna med en betydligt större träffsäkerhet än med en bomb. Men jag kan inte gå
in på detaljer .. .
Vi togo farväl av Stalins falkar och försäkrade dem att Storbritannien och Amerika gjorde och
skulle göra sitt allra yttersta .. . Hur många av dessa präktiga gossar komma väl att finnas i
livet efter krigets slut för att berätta hur det egentligen var? Det hade blivit alldeles mörkt, det
var kallt och fuktigt, men långt borta i väster dröjde ännu en svag strimma ljus. En hund
skällde på någon avlägsen bondgård. Tillbaka till Vjazma gick nu färden under tystnad,
avbruten endast av en och annan svordom över groparna på vägen. Vi höllo ett stadigt grepp i
sidstropparna.
Vid supén på det lilla hotellet hade vi marskalk Timosjenkos stabschef, general Sokolovskij,
till gäst. Det ryska högkvarteret visade tydligen den utländska pressen en stor ära. Generalen
var ej någon propagandans man, men redan hans yttre var en utmärkt propaganda. Han var
ung — knappt fyrtioårig — såg bra ut och hade ett intagande leende och sätt, något som
kanske hängde ihop med hans polska härstamning. Hans händer voro fina och känsliga som
en kvinnas. Så såg stabschefen ut i den enda armé i världen, som allt sedan krigets början
hade inte blott hejdat utan drivit tillbaka tyskarna och återtagit mark från dem .. .
Han talade med lugn och jämn röst och skildrade vad ryska hären hade uträttat på det centrala
avsnittet. Flera tyska arméer hade krossats under sistförflutna månad, enbart under första
dagarna av september hade de förlorat tjugotusen man, och nittonhundrafemtio tyska plan
hade under några veckor skjutits ned på detta avsnitt. ”Det tyska blixtkriget”, sade han, ”har
blivit ett blixtkrig till förgörande av tyska män och tysk materiel.” Utnötningskriget mot den
tyska krigsmaskinen var i full gång ... Ryssarna stodo nu trettio kilometer från Smolensk; och
att tyskarna måste uppge försöket att nå fram till Moskva berodde bland annat på, att de ej
hade ryggen fri med en fientlig befolkning bakom sig utan oroades av friskaror, som utan
uppehåll bröto deras etapplinjer. På sidorna om de stora tyska tillförselvägarna lade friskarorna
oavbrutet beslag på livsmedelskonvojer. För att hejda den ryska motoffensiven på
detta avsnitt hade tyskarna nödgats kasta fram förstärkningar från Brjansk och kanske ända
från Leningradavsnittet. De grävde ner sig utefter hela fronten, och det rådde intet tvivel om,
att det ryska artilleriet var betydligt överlägset deras och hade största förtjänsten av de
förluster som tillfogats fienden. Den tyska kanonelden var däremot i hög grad planlös och illa
inriktad.
Därpå talade generalen om utsikterna för den kommande vintern. ”Alla våra trupper”, sade
han, ”äro utrustade med pälsar och andra ändamålsenliga kläder, och de kan uthärda ända till
femtio graders köld; det står tyskarna inte ut med. Det finns ett historiskt exempel härpå —
jag menar inte i 81 z utan ett annat av mycket senare datum. År 1919 försökte japanerna
besätta delar av Sibirien, men de måste dra sig tillbaka för att de inte uthärdade vintern. Och
vår vinter här är inte så mycket mildare än den sibiriska; vi har ända ner till trettiofem grader
Celsius här ...”
Jag frågade Sokolovskij om ryssarna ledo brist på något slag av krigsmateriel. Han svarade,
att ”han inte kunde påstå att de för ögonblicket gjorde det”; antalet flygplan på detta avsnitt