Ryssland i krig - Marxistarkiv

101
Men på fälten nära stationen funnos talrika bombkratrar, och bomberna hade trängt djupt ned i
den lösa jorden. Bilarna skakade fram över gyttjiga byvägar och genom väldiga vattenpölar.
Det mörknade när vi kommo fram; solen gick ned i purpur i väster — åt Smolensk till — och
himlen visade ett sällsamt mönster i guld och grönt. Vi vandrade tvärs över ett sankt område
utefter en damm och förbi två eländiga kojor, som lågo försänkta i mörker. Det blev kyligare
och en tunn dimma lade sig över fälten; i fjärran skällde böndernas gårdvarar och luften var
fylld med lukten av fuktig jord.
Till slut nådde vi flygplatsen. Redan på avstånd kunde vi urskilja flera jaktplan; plötsligt
hörde vi motordån, och trots att mörkret föll på svepte ett ryskt stridsplan ned och landade
elegant på flygplatsen. En skara flygare rusade fram, och snart hade vi sällat oss till dem. Här
hade vi alltså ”Stalinfalkarna”, Stalinski sokoly. Hur ofta hade jag inte sett dem på filmer!
Vilka goda, vackra, kraftiga ansikten de alla hade. Vi presenterades för en överste i prydlig
ljusblå guldgalonerad mössa och för några av de andra. Det plan som nyss landat var ett
jaktplan men inrättat till att även fälla bomber. Den unge föraren, som nu hade klivit ur planet,
undersökte ivrigt ena vingen, som på mitten hade genomborrats av en granat. Han hade släppt
ned bomber på en tysk flygplats nära Smolensk, och luftvärnet hade kraftigt beskjutit honom.
Han hade lyckats sätta eld på en hangar och föreföll att vara mycket belåten med sin räd. Han
var omkring tjugu år men hade hunnit med en hel del flygning. ”Hur många tyskar har ni
skjutit ner?” frågade en av vårt sällskap tanklöst nog. — ”Jag har inte skjutit ner någon alls”,
svarade ynglingen och såg besvärad ut. Jag frågade hur mycket han flög dagligen. ”Härifrån
till de tyska linjerna — det kan bli fem, sex, sju räder om dagen; det tar bara omkring en
timme dit och tillbaka.” Han yttrade sig alldeles okonstlat utan att på något sätt antyda att han
satte livet på spel ”fem eller sex eller sju gånger om dagen”. Vi frågade om han blev svårt
omskakad när den där granaten träffade vingen. ”Det kändes rätt obehagligt ett ögonblick”,
sade han, ”men jag såg genast att det inte var någon fara.” Det var egendomligt att vara här
mitt ibland dessa unga män, som vi hade hört så mycket om i Moskva men aldrig hade sett i
deras rätta omgivning. ”Ni bombar således ofta Smolensk?” framkastade någon. ”Nej, vi
bombar aldrig Smolensk”, svarade en liten undersätsig krabat. ”Vi bombar flygfälten nära
Smolensk, men Smolensk är ryskt, och vi vill ha det tillbaka.” En annan blond flygare med
barnsliga drag frågade jag, hur han tyckte om detta farliga liv.
”Jag älskar det”, svarade han med övertygelse. ”Det må vara farligt, men varje ögonblick är
spännande, det bästa liv som kan tänkas; det är värt risken.” Alla ville höra om brittiska
luftvapnet, och vi berättade att en avdelning av R. A. F. hade landat i norra Ryssland. Men
nyheten mottogs med tvivel. Nu kastade sig en polemiskt anlagd ung man in i diskussionen.
Han menade att britterna sannerligen inte gjorde tillräckligt mycket. ”Vad förslår en flottilj i
alla fall?” frågade han. ”Trettio, fyrtio plan!” Jag svarade att jag var säker på att flera skulle
komma. Vi talade om både ett och annat, och så sade den polemiske: ”Nå, förklara nu detta
för mig — hur kom det sig att fastän en allians mellan oss är av sådan vikt, ni inte ville ingå
allians med oss förrän tyskarna ryckte in i Polen?” — ”Varför tog inte ni initiativet till allians
med oss?” svarade jag. — ”Åh, det är mycket enkelt”, sade han. ”Ert folk ville inte veta av
det.” Jag påminde om den engelsk-franska militärdelegationen som skickades till Ryssland i
augusti 1939, men jag lyckades ej övertyga honom. ”Bluff — de menade inte allvar”, blev
hans svar. Ett ögonblick tyckte jag mig se Bonnets grodögon titta fram ur sumpmarken;
belysningen var mycket konstig och man kunde lätt nog inbilla sig något sådant. ”Nej”, sade
jag, ”uppriktigt talat, varför ingick ni inte allians med oss?” — ”Asch, nog nu om den saken”,
svarade han, och vi skrattade båda två.