Ryssland i krig - Marxistarkiv

100
på vägarna och hade aldrig fått så mycket som en skråma.
”Men ni måste ha sett andra dödas?”
”Ja”, svarade han, ”men förvånansvärt få, så ihärdigt som de anföllo vägarna.” Han erkände
emellertid att det var en högst obehaglig erfarenhet.
Jag berättade för honom olika kulsprutehistorier från Spanien.
”Det är synd om Spanien”, sade han. ”Inom röda armén var vi livligt intresserade av spanska
kriget. En av mina kamrater for dit som instruktör. Det är beklagligt att brittiska regeringen
till den grad lämnade oss i sticket.”
”Ja, och fransmännen”, sade jag.
”Åh, vad kunde man vänta sig från ett land som Frankrike? Alltigenom ruttet. Så många
femte-kolonnare att man ibland undrade om det egentligen fanns några andra?”
Jag sökte övertyga honom om att det hade funnits andra kolonner i Frankrike än den femte .. .
Jag begav mig ut och strövade genom Vjazmas gator. Framför trähuset mitt emot vårt ”hotell”
hade en liten folkhop samlats, tydligen nyfiken på de fem bilarna och på dem som kommit i
dessa. Jag minns särskilt en ung pojke, två gummor och en äldre man. Alla hörde de med
intresse att de besökande voro engelsmän och amerikanare, och de frågade i oändlighet om
England. Den äldre mannen, som var snickare, sade att han hade varit med i förra kriget, och
engelsmännen voro redan då bundsförvanter, och ”mot två så stora makter som England och
vårt Sovjetryssland hade tyskarna inga utsikter att segra”. De hade försökt nå fram till Vjazma
men gjorde nog inte om försöket. Nu hade det varit mycket lugnt nära en månad. ”Ja, i
morgon har det varat i tre veckor”, sade den ena gumman. Den unge pojken, som var femton
år, hörde i hög grad den nya generationen till. Han utlät sig i undervisande ton: ”Det finns
ingen femte kolonn i Sovjetunionen. Det är femte kolonnen som störtat alla de land som
tyskarna har anfallit. Och det var lika så gott att vi och engelsmännen tågade in i Iran, för om
vi inte hade gjort det så skulle den femte kolonnen i landet ha sålt det till tyskarna.”
”Ni är bra hemma i dagspolitiken”, sade jag. ”Var snappar ni upp allt det där?” — ”Åh”, inföll
en äldre kvinna som visade sig vara ynglingens mor, ”han har lärt sig alltihop i skolan.” —
”Och vi håller också diskussioner i vår klubb”, tillade ynglingen stolt. Den andra kvinnan,
som var gulblek och avtärd och bar en svart stickad schal om huvudet, sade i gråtmild ton:
”Oh, detta krig, detta krig, dessa fördömda tyskar; jag skulle kunna riva ut ögonen på varenda
en!” Och hon började gråta. ”Trehundra människor dödade vid senaste räden mot Vjazma.
Herre Gud ...” — ”Åh, sluta upp med det där”, sade den andra kvinnan. ”Och var är din gud
när allt kommer omkring?” — ”Gud är där uppe”, sade den gråtmilda gamla, ”och han blickar
ner på oss.” — ”Det är lång väg dit upp i varje fall”, sade ynglingen och skrattade. ”Och för
resten”, tillade han, ”är det inte sant att trehundra blev dödade. Det var femtiotvå, alla
begravda i den gemensamma graven. Alla vet att det var femtiotvå.” — ”Nej, det var
trehundra”, vidhöll gumman. ”Trehundra! Om bara Gud ville hjälpa oss mot de där odjuren
...”
Återigen skrattade ynglingen och tröstade henne med att den röda armén skulle ta bättre vård
om henne än någon gud någonsin skulle göra.
På kvällen åkte några av oss till en flygplats ett par kilometer utanför Vjazma. På vägen ditut
kastade vi en blick på den viktiga järnvägsstation som tyskarna så ofta men förgäves — bortsett
från någon mindre skadegörelse — hade sökt bomba, och där trafiken fortgick normalt.