Ryssland i krig - Marxistarkiv

99
men de har fått nästan hela Asien emot sig också. Riktigt bra gossar, de här asiaterna, mycket
lojala och underbara i striden. Jag såg dem i Smolenskslaget förra månaden.” Han hade inte
själv varit med direkt i strid men hade lotsat fram några ”kommendörer” under granateld 'på
ganska besvärliga vägar.'” I ryskan har ordet officer avskaffats och i stället användes
oberoende av rangen ordet comandir.
Vägen följde Moskvaflodens lopp ungefär åtta kilometer söderut. Staden Mozjaisk låg på
sidan om stora landsvägen och vi sågo den ej. Landet däromkring var öppet men med höjder
här och där. Uppe på en kulle sågo vi en bykyrka omgiven av några hus, och Andrej
Pavlovitj sade att det var Borodino. Jag vet ej om det verkligen var så, men kyrkan skådade ut
över en stor slätt, som mycket väl kunde ha varit platsen för det ryktbara slaget. Därpå foro vi
genom ännu en skog. Två bondkvinnor i kulörta huvuddukar sutto vid vägkanten, sorterade
svamp och lade den i en ofantlig korg. Många kråkor flögo över vägen, och över fälten
utförde hela moln av starar sina häpnadsväckande flygövningar innan de skulle bege sig bort
över vintern.
Efter sex timmars nästan oavbruten färd kommo vi till Vjazma. Efter de första hundra
kilometerna var vägen ej längre så god, och farten minskades.
Livet i Vjazma tycktes gå sin gilla gång, men man såg många soldater på gatorna och i några
hus hade fönsterrutorna krossats. En bombning av denna stad syntes mig så meningslös. En så
oförarglig liten stad med några få förvaltningsbyggnader kring torget, ett par övergivna
kyrkor, en staty av Lenin och i övrigt en mängd stillsamma småstadsgator med trähus och
framför dem trädgårdar inom grova trästaket. I trädgårdarna växte stora solrosor och dalior,
och vid grindarna stodo gummor i sina huvuddukar och pratade. Orten kan ej ha förändrat sig
mycket sedan Gogols dagar. Våra fem bilar ådrogo sig inte någon större uppmärksamhet då
de stannade framför ”hotellet”. Detta påminde också mycket om Gogols tid, utom att det nu
var ett slags härbärge för armén eller regeringen och sköttes av en ung man i french — den
halvt civila, halvt militära blus som Stalin själv bär — samt några unga kvinnor. Men rummen
voro i hög grad i Gogoltidens stil, utom att det ej fanns några vägglöss. Möblerna voro
primitiva, och speglarna tilläto sig att skämta även med det bästa ansikte. När man kastade
blicken nedåt den mörka korridoren, kunde man väl tänka sig att den odödlige Pavel Ivanovitj
Chichikov dök fram ur ett av rummen eller att spelarna grälade i rummet bredvid ... Även med
hygienen var det som det kunde, och man tvättade sig under en kran i ändan av korridoren.
Vi intogo en hastig måltid i bottenvåningen, där några arméofficerare slöto sig till oss; för
anglosaxarna utom för Chol och mig blev det långtrådigt eftersom ingen av värdarna talade
annat än ryska. Jag hade nu lärt mig skilja mellan de olika gradbeteckningarna och mellan de
rektangulära och de runda märkena, officerarnas och de politiska kommissariernas, och det
var mig till stor hjälp.
Bredvid mig satt en ung kapten med kortsnaggat hår, vilken några veckor hade varit förlagd i
Vjazma. Han förklarade att tyskarna aldrig hade kommit ens i närheten av staden, men att den
bombarderats några gånger. De hade vanligen siktat på järnvägsstationen men emellertid alltid
förfelat målet; han ansåg att de tyska flygarna voro mycket klena i konsten att sikta. Nu hade
det inte på nära en månad varit någon flygräd mot Vjazma ... I det hela och i varje fall på
denna del av fronten voro ryssarna avgjort överlägsna i luften, och vägarna hemsöktes ej
längre av fientliga flygplan som med bomber och maskingevärseld förföljde trupper och
fordon. I början av kriget hade detta varit till infernaliskt besvär, men så farligt var det i alla
fall inte som en del folk inbillade sig. Nio eller tio gånger hade han varit ute för kulspruteeld