Döden

Provläsning
1

Provläsning
Foton:
Kapitel 1 – Foto: Ralph Hoppe/iStockphoto
Kapitel 2 – Foto: Erin Castillo/iStockphoto
Kapitel 3 – Foto: Författaren
Kapitel 4 – Foto: José Elias/iStockphoto
Kapitel 5 – Foto: Calman Lugo/iStockphoto
Kapitel 6 – Foto: Mark Evans/iStockphoto
Döden – en del av livet
© 2008 Författaren och Uppsala Publishing House AB
Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala
Tel 018-55 50 80, Fax 018-55 50 81
e-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se
Omslag: Daniel Åberg
Omslagsbild: Kirsty McLaren/Getty Images
Redaktör: Ingrid Sundqvist
Upplaga: 1:1
ISBN: 978-91-7005-362-7
Tryckeri: Bulls Graphics, Halmstad 2008
Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk.
2

Förord ........................................ 7
Döden är jag inte rädd för .......... 8
Inledning ................................. 10
Kapitel 1
Medan jag ännu lever ............... 15
Livet planar ut ............................ 15
Döden har blivit anonym och
overklig ...................................... 16
Berätta om ditt liv ...................... 17
Två fina exempel ........................ 19
Tänk om farfar hade skrivit ner
sina minnen ............................... 21
Kan den sista resan förberedas? .. 22
Hur vill du ha din begravning? ... 24
Underlätta för dina nära ............. 26
Samla allt i en pärm .................... 28
Kapitel 2
Rätt till en god och värdig död .. 33
Den goda vården ........................ 34
Hospice ...................................... 36
De flesta dör den långsamma
döden ......................................... 38
Ta sitt liv .................................... 39
Hur vill du helst dö? ................... 41
Hjälp att dö ................................ 41
Innehåll
Provläsning
Rätten till vår död ...................... 44
Värdighetsgaranti ....................... 46
Vanliga dödsorsaker .................... 48
Vad är en värdig död enligt
WHO och FN? .......................... 49
Kapitel 3
Vem tar hand om kroppen och
själen? ..................................... 53
Han fick dö hemma ................... 54
Vad ska hända när en människa
har dött? ..................................... 56
Så blir döden känd ..................... 58
Vad gör jag med min längtan? .... 60
Domen ....................................... 61
En genomtänkt tro ..................... 63
Livet som lån .............................. 64
Finns det något efter livet? .......... 65
Vadan och varthän ...................... 67
Kyrkans roll ................................ 68
Den vackra döden ...................... 68
Kapitel 4
Sorg och tröst .......................... 71
Att få sörja färdigt ...................... 72
Håll om, håll tyst, håll ut ............ 73
Det viktiga kroppsspråket ........... 75
En lista för den som sörjer .......... 77
3
Samtal med den döda ................. 79

Provläsning
Visa att du finns ......................... 80
Den gemensamma sorgen ........... 81
Sorgeplatser ................................ 83
Kapitel 5
Begravningen .......................... 87
Kyrkans begravningsritual .......... 88
Måste man ha mörka kläder? ...... 91
Ska barnen vara med? ................. 92
Kan alla få en kyrklig begravning? 94
En borgerlig begravning kan göras
mycket personlig ........................ 95
Alla måste gravsättas ................... 97
Rätt till en grav ........................... 99
Är det här min grav ska finnas? .. 101
Andra kulturer och religioner ... 102
Två viktiga principer inom
judendomen ............................. 102
Enligt islam väntar livet i
paradiset ................................... 103
Tala om hur du vill ha din
begravning! ............................... 104
4
Kapitel 6
Det sista bokslutet ................. 107
Dödsboet betalar ...................... 108
Man kan inte ärva skulder ........ 109
Bouppteckningen ..................... 110
Nu kan allt avslutas .................. 112
Arvskiften kan vara svåra .......... 113
Arvsklasser och arvslotter .......... 115
Sambor och särkullbarn ............ 117
Allmänna arvsfonden ................ 117
Testamenten är viktiga .............. 118
Alla berörda ska godkänna ett
testamente ................................ 120
Håll testamentet levande .......... 121
Läs på och ta hjälp .................... 121
Studieplan ............................. 123
Tack ....................................... 131
Litteraturlista ........................ 132

Förord
I
vår kultur gömmer vi döden i tystnad. Vi gör det
därför att vi känner rädsla eller skräck inför det
oundgängliga ödet och vi talar sällan med andra
om det. Vi vill inte skrämma eller skapa en dyster stämning.
Ändå tänker vi ofta på döden och förr eller senare möter
vi den. Tystnaden gör det mötet svårare, mycket svårare.
Större öppenhet skulle mildra mötet. Vi skulle vara bättre
beredda att stödja varandra.
Rune Nilsson hjälper oss med sin finstämda och lättillgängliga
bok att eftersträva den öppenheten. Han gör det
hänsynsfullt men ändå med tanke på alla de praktiska och
svårbedömda frågor, som är oundvikliga och som ofta ska
besvaras i djup förtvivlan och förvirring. Hans syn på döden
och på förberedelserna inför den kan bidra till ett nytt
förhållningssätt som mildrar mötet mellan liv och död.
Gösta Vestlund
Hedersdoktor vid Linköpings universitet, före detta undervisningsråd
Provläsning
5

Provläsning
6
Inledning
Den här boken har jag velat skriva länge. Men den
har inte velat bli skriven. Varje gång jag tänkt
börja har det kommit något annat i stället, något
som jag just då funnit vara viktigare, mer angeläget. Jag tror
att det är jag som har valt, att det är jag som har prioriterat
vad jag just då skulle använda min skrivartid till. Men jag
är inte säker.
När jag har berättat om min tänkta bok för andra har
många blivit intresserade och kommit med innehållstankar
och boktips. Detta har gett mig fler infallsvinklar och förhoppningsvis
innehållsrikare texter.
Jag skriver detta på Gran Canaria. Hotellet ligger högt
upp i bergen och jag ser ner i dalen där vägen går. Just nu
är det en trafikolycka. Det gick så fort att jag inte uppfattade
vad och hur. Nu kommer två polisbilar, fyra poliser
på motorcyklar och två ambulanser. Människor läggs på
bårar. Vilka är de skadade? Turister som flytt den svenska
vintern för någon vecka? Personer, som jag, som sökt sig hit
för att få arbetsro? Några ur lokalbefolkningen?
Praktiskt taget varje dag hör jag ambulanser nere på vägen.
Någon är i nöd, någon är kanske redan död. Var de
själva och deras närmaste beredda? Hade de funderat över

och talat med någon annan om sitt eget liv och sin egen
död? Jag har mött få människor som gjort det!
Du, som börjar läsa den här boken, har troligen kommit
en bit på vägen i tankarna på döden. Du vet, som vi
alla, att döden kommer men inte när och hur. Du vet att
det är så mycket praktiskt som ska ordnas när någon har
dött men du är osäker på vad och av vem. Du vill kanske
själv, medan du ännu kan, ta en del beslut och underlätta
för dina efterkommande. Jag hoppas du ska få svar på dina
frågor, både de du redan har och de som du ställer dig när
du läser boken.
Jag har försökt skriva en lättillgänglig handbok som kan
läsas vid flera tillfällen. Innehållet borde passa bra för samtal
och gruppstudier. Det finns en studiehandledning sist
i boken.
Det första kapitlet handlar om vad du och jag kan göra
medan vi ännu lever, vad vi kan göra redan idag. Skriva ner
våra minnen. Fundera över hur vi kan underlätta för våra
nära den dag vi inte längre finns.
Det andra kapitlet tar upp vården, hospice, debatten om
aktiv dödshjälp och om en värdighetsgaranti. FN har antagit
en förklaring om den döendes rättigheter.
Det tredje kapitlet handlar om vad som händer med
kroppen och med själen. Finns det något efter det här livet?
Sorg och tröst är temat i det fjärde kapitlet. Hur kan
vi klara sorgen och hur kan vi hjälpa och trösta den som
har drabbats? ”Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få”,
skrev Harry Martinsson.
Provläsning
7

Provläsning
Det femte kapitlet redogör för begravningen, kyrkans
ritual, som är vanligast, men också om borgerlig begravning
och om de cirka 2 000 personer som inte får någon begravningsceremoni
alls. Hur är det för våra invandrare?
Det sjätte kapitlet har rubriken Det sista bokslutet. ”Du
kan ingenting ta med dig dit du går”, som det står i visan.
Vad är dödsbo, bouppteckning, arvsklass och arvslott? Vad
betyder ett testamente?
Det finns en hel del citat från tidningar, böcker och texter
som betytt mycket för mig. Sist i boken finns en förteckning
över dessa. Se den gärna som tips när du vill läsa
mer.
Varför är det så svårt att prata om döden? Ingrid Ågren
Bolmsjö ställer sig den frågan i boken Inför döden. Hon svarar
själv och anger tre möjliga hinder. Det ena är språket.
Orden räcker inte till. Det känns fattigt att beskriva något
så allvarligt och stort. Det andra är att samtal som berör
kräver tillit. Det behövs stillhet och framför allt tid. Tid är
en bristvara i dag. Vi anser oss ha så ont om den. Det tredje
är det motstånd som många känner inför döden. Motstånd
och rädsla. Det man är rädd för, det undviker man.
Vi lever i en tid som är fixerad vid kroppen. Vi vill vara
unga, vackra, moderiktiga, ha kontroll. Allt fler böcker
handlar om detta. Men det har också kommit många böcker
om sjukdom, förlust och sorg. Några av dessa finns med
i förteckningen i slutet av boken. Tankar om ars moriendi,
konsten att dö, var nog vanligare förr. Döden fanns i mitten
av livet. Det fanns ett liv även efter döden. Existerar en
sådan uppfattning idag?
8

Undersökningar visar att vi inte är rädda för döden, men
för döendet. Vi vill inte tappa kontrollen. Är det därför som
många talar om aktiv dödshjälp? Att kunna avgöra själv när
det är dags. Att ha kvar kontrollen in i det sista.
Jag tror att varje människa i sitt inre bär på en dröm
att allt till slut ska stämma trots misslyckanden, tvivel och
motgångar. Att allt ska vävas samman till en helhet, ”så
blev mitt liv”. Vi behöver lära oss att dö. Vi behöver en ny
ars moriendi för alla och inte bara för dem som anar ljuset
på andra sidan. Döendet är en uppgift att lösa med värme
och värdighet, tillsammans med anförvanter och vårdpersonal.
Vi behöver lära oss att planera även den sista resan
och att ta farväl.
Om vi talar om döden, om vi förbereder den, om vi fyller
den med mening, då bygger vi en ny tradition som hela
samhället behöver.
Rune Nilsson
Provläsning
9

Provläsning
10

Kapitel 1
Medan jag
ännu lever
Jag har trott att man kan styra och bestämma över
sitt liv. Jag har så länge jag minns velat vara proaktiv,
ta initiativ, ligga steget före. Idag undrar jag
om dessa medvetna och genomtänkta val ändå bara påverkat
livet i marginalen. Något eller någon annan har styrt.
”Tillfälligheterna tar hand om oss i större utsträckning
än vad vi gärna vill tro. Handling eller underlåtenhet, ord
eller tystnad, kan när som helst bli det sista vittnesbördet
om vår syn på livet, kärleken, rättvisan, vänskapen, kriget
och resten”, skrev Jesús Alcalá i en artikel i Dagens Nyheter
1997.
Livet planar ut
Själv har jag fyllt 71 år. Min far dog två dagar innan han
skulle fylla 73 år och min mor blev 72 år och några månader.
Det sägs att vi har en sällsynt god förmåga att upprepa
våra föräldrars mönster. Jag har fått leva ett bättre liv än de
fick. Jag har inte varit allvarligt sjuk, jag har inte behövt
Provläsning
11

Provläsning
arbeta så hårt rent fysiskt. Jag har alltid kunnat äta mig
mätt. Kanske blir jag några år äldre än de blev. Säg att jag
har fem år kvar att leva. Jag hoppas att jag kan välja vad jag
vill göra under dessa år, själv besluta över resten av mitt liv,
underlätta för mina kära, de som blir kvar efter mig. Men
samtidigt vet jag förstås att det kan handla om en dag eller
tiotals år.
Jag har mött så många människor som lever som om de
aldrig skulle möta döden. Människor som upplever sig som
oumbärliga, som aldrig haft en tanke på att också deras
stund på jorden är begränsad.
Jag märker på olika sätt att livet håller på att plana ut. Jag
har krympt några centimeter och ryggraden har börjat böja
sig så jag har svårare att gå riktigt rak. Det mesta håret har
jag tappat och ögon och öron fungerar sämre än tidigare.
Jag blir fortare andfådd och orkar inte som för bara några
år sedan. Jag har aldrig förr läst dödsannonserna i min morgontidning.
Nu gör jag det. Först tittar jag på namnet (är
det någon som jag känner?) och sedan på födelseåret (hur
gammal blev hon/han?) och sist läser jag dikten/strofen.
Döden har blivit anonym och
overklig
Om mitt liv vet jag med säkerhet en enda sak – att det ska
ta slut. Den tanken är mycket svår att ta till sig, framför
allt för alla som står mitt uppe i livet med alla dess krav
och möjligheter. Döden har dessutom blivit så anonym
och overklig, inte minst för barn.
12

Det var lättare när jag var liten. Jag växte upp på en
lantgård. Jag var tidigt med när livet började i lagården, när
korna kalvade och suggorna grisade. Jag visste tidigt att en
griskulting skulle bli julgris. Jag tror inte jag var så gammal
när jag fick uppgiften att nacka en tupp eller höna
till söndagsmiddagen. En höna dog men jag visste att ur
äggen kunde det komma nya. Då måste de gamla bort. På
samma sätt var det i den stora trädgården. Jag minns hur
ledsen min mor blev när en tidig septemberfrost tog alla
de vackra dahliorna. En dag stora, vackra, generösa. Nästa
dag slokade allt. Men till våren skulle vi plantera rötterna
igen och få nya vackra blommor.
Döden var förutsättningen för liv. Det var naturligt. Vi
talade aldrig om det. Inte ens när någon granne dog. Han
låg kvar hemma i öppen kista. Vi fick komma och ta avsked.
Även vi barn. Däremot var det ovanligt att vi fick vara
med på begravningen.
Idag när 80 procent av oss dör på sjukhus eller institution
blir döden främmande, något man helst inte vill tänka
på eller tala om. Få unga har varit med när en anhörig dött.
Då är det svårt att tala om döden. Den blir avlägsen, opersonlig
och främmande. Barn ser döden på tv och i dataspel.
Det blir bara på låtsas. Hjälten reser sig igen.
Berätta om ditt liv
Vad pratade våra förfäder om när de hade kalas? Berättade
de också om hur det var förr? Jag fick anledning att
fundera över det när jag var bjuden på middag en julidag.
Provläsning
13

Provläsning
14

Det Kapitel 2
Rätt till en god
och värdig död
En dag tar livet slut och jag dör. Det går inte att säga
i förväg vare sig när döden ska inträffa eller hur den
sista tiden av livet blir. Men det är klart att ju äldre
jag blir desto närmare kommer jag slutet. I vissa skeden av
livet tänker vi aldrig på döden därför att den inte inträffar
i vår närhet. I andra skeden tänker vi ofta på döden. Den
väcker ångest för att något ska hända med mitt eget liv eller
för att någon som står mig nära ska dö. Psykoanalytiker
menar att denna ångest uppstår redan när vi är barn, kanske
som ett resultat av kärleken till och från föräldrarna.
Ångesten blir kärlekens baksida.
Det blir inte lättare av att vi har så svårt att tala om döden,
att vi omedvetet förnekar den och tycker att den är
obehaglig. Zygmunt Bauman skriver i boken Döden och
odödligheten i det moderna samhället att det inte går att
föreställa sig döden eftersom den representerar det absoluta
tomrummet och därför övergår vår tankeförmåga. ”Döden
är när allt kommer omkring just det otänkbara: ett tillstånd
Provläsning
15

Provläsning
utan tänkande; ett tillstånd vi inte kan åskådliggöra – eller
ens konstruera begripligt. Men den är, den är verklig och
vi vet det.”
Vad är död? Man skiljer mellan tre olika tillstånd. Det
första är döendet; processen som leder till det andra; själva
dödsögonblicket. Efter det kommer det tredje tillståndet;
döden.
Den goda vården
Jag själv är i dag inte rädd vare sig för döendet, dödsögonblicket
eller döden. Men jag vill dö som en människa, inte
som en patient, för att citera Christina Kellberg. Hon skrev
så här i Dagens Nyheter 2005 i en artikel om väl fungerande
palliativ vård i Sollentuna.
16
Jag vill leva ett bra liv, även om jag är svårt sjuk.
Jag vill inte ha ont.
Jag vill inte valsa runt i vården.
Jag vill inte att min familj ska lida för att jag är sjuk.
Jag vill inte ha ångest.
Jag vill leva tills jag dör.
Och jag vill dö som en människa, inte som en patient.
Är det möjligt?
I sin artikel berättar Christina Kellberg om vårdformen
Avancerad sjukvård i hemmet, ASIH, i kommunerna Sollentuna,
Upplands Väsby och Sigtuna norr om Stockholm.
Tack vare en anhörig, hemtjänsten och personalen från

ASIH kan patienterna vårdas hemma, trots att de är svårt
sjuka. En del har bara några månader kvar att leva. Vårdteamet
har tillgång till några platser på sjukhus i området; om
något händer finns tryggheten i en sjukhusplats att tillgå.
Reportern får några dagar följa sjuksköterskan Erica Neumann
som berättar:
– När vi kommer hem till människor är vi deras gäster. Vi
läser av vad som gäller. Alla foton, medaljer, dofter, färger,
säger något om dem som bor där.
– Vi har hur mycket tid som helst. Det är nyckeln till vår
framgång. Jag inväntar dem, och det måste ta tid.
----
– Jag vet inte om någon har räknat på vad vi kostar, men
jag tror att vi är billiga. Vi har låga lokalkostnader, låga
administrativa kostnader, inga kostnader för mat, inte för
städning.
– Jag vill att de som får vård genom oss ska hitta sin egen
kraft och sin egen väg, göra sina egna val. En del försonas
med döden. Andra inte. Det finns inga rätt och fel och vi ska
inte vara där och putta, inte försöka få dem dit vi vill.
Döden är en del av livet. När vi träder in i livet får vi stor
uppmärksamhet, mycket kärlek och omsorg. Borde vi inte
bli lika väl omhändertagna när vi lämnar det? I båda fallen
behöver vi bli sedda, hjälpta och bekräftade. För detta behövs
fungerande stöd. Palliativa vårdteam, som Ericas, går
att nå dygnet runt. De ger sådant stöd.
Provläsning
17

Provläsning
18

Kapitel 3
Vem tar hand
om kroppen
och själen?
Under 1980-talet diskuterades dödsbegreppet
mycket i Sverige. 1988 fick vi en lag med kriterier
för att bestämma när en människa är död.
Lagen slår fast att det bara finns en död och det är när
hjärnan är död. I några få fall, till exempel efter hjärtstillestånd
och svåra olycksfall, kan läkare hålla hjärtat och
kroppens cirkulation i gång under tre till fem dygn efter
det att hjärnan har slutat fungera. Lagen från 1988 ger
oss möjlighet att transplantera organ och vävnader.
Transplantationer hade också gjorts tidigare. Den första
njuren transplanterades redan 1964. Njure är det vanligaste
organet som byter ägare. Sedan kommer i tur och
ordning, lever, hjärta, bukspottskörtel och lunga. Exempel
på vävnader är hornhinna, hörselben och hjärtklaffar.
Så många som 86 procent av oss svenskar vill ge bort
något organ efter vår död, enligt en undersökning. Långt
färre har informerat sina anhöriga eller anmält sig till do-
Provläsning
19

Provläsning
nationsregistret som sköts av Socialstyrelsen. I en informationstrycksak
om hur man anmäler att man vill donera står
att vi aldrig blir för gamla för donation. Sjukvården prövar
alla medicinskt om de blir aktuella för donation. Varje år
får cirka 600 personer synen tillbaka tack vare en hornhinnetransplantation.
Ann-Christin Croon är sjuksköterska och koordinerar
transplantationer. Hon berättade vid en samtalssöndag på
S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm om en 15-årig mopedist
som blev påkörd av en rattfyllerist. Pojken dog men
hans organ hjälpte sju andra ungdomar att överleva. Även
en till synes meningslös död kan få en mening!
Han fick dö hemma
De flesta dör den långsamma döden på ett sjukhus eller i
ett särskilt boende (det som förr kallades servicehus, ålderdomshem
och sjukhem). Många dör i ensamhet utan några
anhöriga närvarande. Även ett stort antal som vårdas hemma
kommer till ett sjukhus under de sista dagarna. Denna
vård har på sistone varit föremål för mycket kritik i enskilda
fall, inte sällan har det då hand lat om privata vårdgivare.
Carl-Henning Wijkmark fick oväntat Augustpriset för
sin roman Stundande natten (se sidan 42). Den handlar
om fyra män som ligger för döden. ”Maten var utan smak,
plastartad, och byttes till vår lättnad ut mot dropp när försämringen
i vårt tillstånd så krävde.” I en replik till huvudpersonen
Hasse säger doktor Möller: ”Det handlar om olika
penningintressen som allt annat i samhället. Det finns ingen
20

högre instans.” När Hasses tre medpatienter efterhand dör,
flyttas han till ett enkelrum och salen för fyra stängs av
besparingsskäl.
Förr var det vanligt att folk dog hemma i sin kända
miljö och med sina närmaste på plats. Tack vare den palliativa
vårdens utbyggnad kommer fler framöver att leva
sin sista tid hemma och även dö där. Så var det för Roland.
58 år gammal drabbades han av lungcancer. Han hade aldrig
varit någon storrökare och han hade slutat röka fem
år tidigare. Han var grafisk formgivare med ateljén i villan.
Under de senaste åren hade vi haft flera produktioner
tillsammans. Så blev det också under hans sista levnadsår.
Hemsjukvården försåg honom med en syrgasmaskin och
med en lång slang kunde han röra sig fritt i huset. Jag
ville att vi skulle avbryta arbetet men han sade att det höll
honom i gång.
Vid lucia var vi klara. Han dog på kvällen 28 december.
Personal från hemsjukvården kom, liksom sönerna och
Rolands syster. Hemsjukvården konstaterade dödsfallet
och familjen hjälptes åt att klä honom i hans favoritkläder.
Personalen sade att nu är det inget som brådskar. Eftersom
det var mörkt och halt ute, fick Roland ligga kvar i dubbelsängen
tills morgonen grydde.
Det blev vår sista natt tillsammans, har hustrun berättat
med värme i rösten. Sjukhuset ordnade så att två personer
(klädda så att de såg ut som begravningsentreprenörer)
kom och hämtade honom nästa morgon för transport till
ett kylrum.
Provläsning
21