Vetenskapligt program för Malmö Kulturmiljö - Malmö stad

Vetenskapligt program 

för 

Malmö Kulturmiljö


för Malmö Kulturmiljö 

Den arkeologiska verksamheten


för Malmö Kulturmiljö 

Den arkeologiska verksamheten 

REDAKTION: 

Elisabeth Rudebeck, Chatarina Ödman, 

Bengt-Åke Samuelsson och Anders Högberg 

TEXTER AV: 

Åsa Berggren, Ingmar Billberg, Nils Björhem, Ann-Britt Falk, Anders Högberg, 

Jörgen Kling, Björn Magnusson Staaf, Jan Persson, Anders Reisnert, Mats Riddersporre, 

v Attila Rostoványi, Elisabeth Rudebeck, Gun-Britt Rudin, Bengt-Åke Samuelsson, 

Per Sarnäs, Raimond Thörn och Chatarina Ödman

Malmö Kulturmiljö 

Box 406, 

SE-201 24 Malmö, Sweden 

Besöksadress: Malmöhusvägen 1 

Tel. 040-34 10 00 

Fax: 040-34 42 45 

http://www.museer.malmo.se/kulturmiljo 

© 2001 Malmö Kulturmiljö 

Omslag: Chatarina Ödman 

Omslagsfoto: Helene Koch 

Tryckt av Prinfo / Team Offset & Media, Malmö 2001 

ISBN 91-87336-19-7

Innehållsförteckning 

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 

DEL I: Syfte, avdelningens verksamhet och historik 

1. Programmets syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 

2. Malmö Kulturmiljö – struktur, historik, ansvarsområden och arbetsfält . . 12 

Struktur och personal 12 

Historik 12 

Kulturmiljövård och utåtriktad verksamhet 12 

3. Den arkeologiska verksamheten – en tillbakablick . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 

Förhistoria 15 

Projektet Öresundsförbindelsen 17 

Medeltid 18 

4. Förändringar inom arkeologin – en bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 

De vetenskapliga programmen 21 

DEL II: Vetenskapligt program 

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 

Uppläggning 25 

1. Utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 

Relationen mellan materiell kultur och samhälleliga fenomen 27 

Relationen mellan frågeställning, metod och tolkning 28 

Begrepp och kategorier 29 

Att främja ett problematiserande förhållningssätt i fältarbetet 30 

Rapporternas utformning 31 

2. Problemområden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

Platser och landskap 33 

Tid 36 

Förändring 38 

Individer, grupper och strukturer 42 

Kommunikation och interaktion 45 

Artefakter 47 

3. Prioriterade teman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 

Områdesstudier och ”Den kustnära bygden” 52 

Landskapsutnyttjande och jordbruk 55 

Byar, kyrkor, borgar och städer 58 

Boplatsens inre struktur 64 

Kontinuitet och diskontinuitet i plats och betydelse 68 

Kommunikationsleder 73 

Matjorden som undersökningsobjekt och det dolda kulturlandskapet 76 

Det okända och nästan försvunna 77 

Artefaktstudier 81 

De gamla materialen och den nya tekniken 85 

4. Förväntningar inför framtiden med utgångspunkt från översiktsplaner . . 87 

5. Det vetenskapliga programmet i praktiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88 

Projektinriktat 88 

Det vetenskapliga programmet i organisationen 88 

Citytunnelprojektet 89 

Exploatering och arkeologi 89 

Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90 

Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100

Förord 

VETENSKAPLIGT PROGRAM • 7 

Upprättandet av vetenskapliga program är ett uttryck för dagens krav på en tydligare 

målsättning för den arkeologiska uppdragsverksamheten vid landets olika grävande institutioner. 

De arkeologiska undersökningarna skall styras av ett mer riktat synsätt och 

skall generera ny kunskap, vilket också framhålls i regeringens forskningsproposition från 

1994. 

Malmö Kulturmiljö arbetar inte enbart med arkeologisk uppdragsverksamhet utan 

verkar inom ett brett spektrum, som omfattar kyrkoantikvariska frågor, plan- och byggärenden 

samt marinarkeologi. Särskilt vad gäller planärenden är ett övergripande förhållningssätt 

till vår kulturmiljö av stor vikt och det är just i ett tidigt skede av översiktsoch 

detaljplanearbetena som möjligheterna att skapa förståelse för kulturmiljöarbetet är 

som störst. Med den utbyggnadstakt som för närvarande råder i Malmöområdet är det 

väsentligt att också verka för en ökad medvetenhet om bevarandefrågor. 

För att stärka kulturmiljöns ställning erhåller avdelningen, under en försöksperiod 

om tre år, särskilda medel från Riksantikvarieämbetet. Med dessa följer även ett utökat 

geografiskt ansvarsområde omfattande Burlövs, Svedala och Vellinge kommuner. Dessutom 

deltar avdelningen i flera olika nätverk, vilka tillkommit på initiativ av de skånska 

museerna som en följd av länssammanslagningen 1995. I detta arbete ansvarar Malmö 

Kulturmiljö för nätverket för förhistoria. 

Programmet har tillkommit genom bidrag från ett stort antal av avdelningens medarbetare 

och kommer att utgöra grunden för hur vi skall betrakta arkeologin, men också 

ange inriktningen för den arkeologiska verksamheten under de närmaste tre åren. Programmet 

kommer att utvärderas kontinuerligt och förhoppningsvis leda till en utveckling 

av verksamheten i positiv riktning. Det kan därmed också ses som ett målprogram 

för en både omfattande och väsentlig del av Malmö Kulturmiljös arbetsområde. 

Avslutningsvis vill vi med detta vetenskapliga program hedra minnet av vår arbetskamrat 

Gun-Britt Rudin, som avled under fjolåret och som på ett påtagligt sätt deltog i 

diskussionerna kring arbetet med programmet, men som inte fick uppleva den färdiga 

produkten. 

Ingmar Billberg 

Stadsantikvarie

Till minne av Gun-Britt

DEL I 

SYFTE, AVDELNINGENS VERKSAMHET OCH HISTORIK

1. Programmets syfte 

Det vetenskapliga programmet för Malmö Kulturmiljö har 

två generella målgrupper, en intern och en extern. Den interna 

målgruppen utgörs av avdelningens personal och den 

externa utgörs av Riksantikvarieämbetet (RAÄ), länsstyrelsen, 

uppdragsgivare samt andra uppdragstagande och forskande 

institutioner. Programmet har fyra huvudsyften när 

det gäller den interna verksamheten: 

1. att utgöra diskussionsunderlag för arkeologiska frågor 

2. att vägleda den vetenskapliga planeringen av arkeologiska 

undersökningar och utformningen av undersökningsplaner 

och projektprogram 

3. att vara vägledande vid analys, tolkning och rapportering 

4. att stimulera utvecklingen av verksamheten 

Externt syftar programmet till att vara en hjälp för länsstyrelsen 

och RAÄ vid bedömningar av avdelningens under- 


sökningsplaner och projektprogram samt vid bedömningar 

av kvaliteten på avdelningens arkeologiska verksamhet. För 

uppdragsgivare är programmet tänkt att ge en inblick i 

avdelningens verksamhetsmål. Förhoppningen är att det 

ska framgå vad olika undersökningsstrategier och metoder 

syftar till och att dessa skiftar beroende på frågeställningarnas 

och objektens art. 

Eftersom programmet är det första som utarbetats inom 

avdelningen presenteras i del I avdelningens struktur och 

historik, inkluderat den kulturmiljövårdsverksamhet som 

ligger utanför uppdragsarkeologin. Som bakgrund till utformningen 

av det vetenskapliga programmet ges också en 

tillbakablick på avdelningens arkeologiska verksamhet under 

de senaste tjugofem åren liksom på de mer generella 

förändringar inom arkeologin som kommit att påverka hur 

uppdragsarkeologin bedrivs idag. Del II utgörs av det vetenskapliga 

programmet och inleds med en presentation av 

dess uppläggning och innehåll.

12 • MALMÖ KULTURMILJÖ 

2. Malmö Kulturmiljö – struktur, historik, 

ansvarsområden och arbetsfält 

Struktur och personal 

I september 2000 hade Malmö Kulturmiljö 28 tillsvidaretjänster 

(22 tillsatta). I samband med projektet Öresundsförbindelsen, 

som påbörjades år 1993 och planeras pågå till 

2003, har 50-100 personer varit projektanställda varje år 

och då arbetsbelastningen varit som störst har antalet projektanställda 

överskridit 100 personer. Samtidigt har andra 

projekt, som krävt en mindre arbetsstyrka, pågått parallellt. 

De nu pågående större projekten, främst Svågertorps industriområde 

och Citytunneln, kräver en stor andel projektanställda 

ett par år framöver. 

Inom Malmö Kulturmiljö finns följande tjänster: stadsantikvarie 

(1), biträdande stadsantikvarie (1), 1:e antikvarie 

(9), antikvarie (8), byggnadsantikvarie (1), bebyggelseantikvarie 

(1) samt assistent (1). Därtill kommer 78 projektanställda 

antikvarier (september 2000). Bland dessa ingår fem 

byggnadsantikvarier, som under ledning av en arkitekt anställd 

av länsstyrelsen, medverkar i ”Storstadsprojektet”, en 

inventering av efterkrigstidens bebyggelse i Malmö. Bland 

1:e antikvarierna och antikvarierna finns följande specialkompetens: 

kulturgeograf, kyrkoantikvarie, marinarkeologisk 

expertis (under uppbyggnad) samt GIS- och inmätningsexpertis. 

Bland den projektanställda personalen finns 

flera med hög kompetens inom olika områden, så som IT, 

GIS och inmätning, landskapsarkeologi, arkeologisk teori, 

metodfrågor mm. 

Av avdelningens nuvarande personal har fyra avlagt filosofie 

doktorsexamen och ytterligare nio är doktorander i 

arkeologi eller medeltidsarkeologi. Fem doktorander kommer 

som ett led i akademiska avhandlingsarbeten att behandla 

resultat från undersökningar inom projektet Öresundsförbindelsen 

och andra större projekt i Malmöområdet. 

En doktorand kommer som ett led i avhandlingsarbetet, 

och genom ett avtal med Arkeologiska institutionen i 

Lund, att arbeta med material från äldre och nyare undersökningar 

i Malmöområdet. För närvarande planeras flera 

sådana samarbeten. Utöver detta är ett antal personer ur 

både den tillsvidareanställda och den projektanställda personalen 

engagerade i forskningsprojekt initierade vid Arkeologiska 

institutionen i Lund. Dessa tas upp nedan. 

Historik 

Under årens lopp har Malmö Kulturmiljö på olika sätt tillhört 

Malmö Museer, men är sedan 1999 en egen avdelning 

direkt under kulturförvaltningen i Malmö Stad, Kultur 

Malmö. Fram till år 1985 ingick Malmö Kulturmiljö (dåv. 

Stadsantikvariska enheten och senare Stadsantikvariska avdelningen) 

i den dåvarande Stadshistoriska avdelningen vid 

Malmö Museum, men detta år delades dessa avdelningar 

organisatoriskt. Detta innebar att Stadsantikvariska avdelningen 

helt kom att arbeta med arkeologi och kulturmiljövård. 

I december år 2000 ändrades avdelningens namn från 

Stadsantikvariska avdelningen till Malmö Kulturmiljö. 

I början av 70-talet, i samband med att verksamheten 

utökades, fick Malmö Museum i uppdrag av RAÄ att bevaka 

en del av ämbetsverkets intressen inom Malmö stad. En 

särskild tjänst kallad Riksantikvariens ombud inrättades. 

År 1975 ändrades titeln till Stadsantikvarie. Tjänsten var 

först personligen knuten till Bengt Salomonsson, som var 

avdelningens chef mellan 1967-1983, men kom från och 

med år 1988 att knytas permanent till Malmö Kulturmiljö. 

I Skånes Hembygdsförbunds årsbok från 1979 behandlas 

i en artikel den arkeologiska verksamheten i Malmö och 

dess historia från omkring sekelskiftet 1900 och till slutet 

av 1970-talet, då den stora Fosie IV-undersökningen just 

hade påbörjats. 1 Denna undersökning kom att spela stor 

roll för hur den arkeologiska verksamheten skulle komma 

att bedrivas under påföljande år och för hur den bedrivs 

idag, med avseende på metoder, problemorientering och 

organisation. I sammanhanget betydelsefullt var att 28 arkeologer, 

ett för den aktuella tiden stort antal, blev tillsvidareanställda 

år 1980, många efter att ha varit säsongsanställda 

under flera år. Den kontinuitet som detta gav möjlighet 

till har spelat stor roll för verksamhetens utveckling. 

Kulturmiljövård och utåtriktad verksamhet 

Det huvudsakliga arbetsområdet för Malmö Kulturmiljö är 

den arkeologiska uppdragsverksamheten, men även andra 

typer av kulturmiljövård, t.ex. sådan som avser underlag för 

bevarande av kyrkor, profana byggnader och kulturmiljöer, 

har under senare år kommit att uppta en allt större del av 

verksamheten. Uppdrag i form av kulturmiljöanalyser, konsekvensbeskrivningar 

i samband med infrastrukturella satsningar 

och storskalig nybebyggelse, underlag för byggnadsminnesförklaringar 

samt remisshantering från kommunala 

instanser och länsstyrelsen tillhör de ordinarie arbetsuppgifterna. 

En viss kulturmiljövård i form av byggnadsvård bedrevs 

tidigare av Stadshistoriska avdelningen vid dåvarande Malmö 

Museum. Mellan 1940- och 1970-talet var arbetet i

huvudsak inriktat på att genomföra dokumentationsarbeten 

i samband med rivningar och ombyggnader av äldre fastigheter. 

Främst var det husen från 1500- och 1600-talen som 

var föremål för dokumentation, i samband med rivningar i 

den stadsförnyelseprocess som ägde rum efter andra världskriget. 

Arbetena genomfördes ofta i samarbete mellan tjänstemän 

vid Malmö Museum och malmökännaren och filosofie 

doktorn Einar Bager. 

En stor byggnadsinventering genomfördes på initiativ 

av kommunfullmäktige och låg färdig 1972. 2 Malmö Museum 

var under denna tid remissinstans för byggnadsinventeringar 

men spelade annars en underordnad roll. Trots 

detta började plan- och ombyggnadsärenden remitteras till 

Malmö Museum. Detta innebar att tjänstemännen vid Malmö 

Museum fick en bredare insyn i kulturmiljövården, men 

först i slutet av 1970-talet etablerades en kulturmiljövård i 

modern bemärkelse och Malmö Museums kompetens vad 

gäller plan- och byggärenden togs allt mer i anspråk av olika 

kommunala instanser. Efterhand som allmänhetens intresse 

för äldre byggnader och miljöer ökade kom också en 

viss del av arbetet att upptas av en rådgivande funktion i 

byggnadsvårdsfrågor. 

År 1982 påbörjades en inventering av Rådmansvångens 

bebyggelse, som ett samarbete mellan Malmö Museum, 

Stadsbyggnadskontoret och Fastighetskontoret. 3 Erfarenheterna 

från inventeringen visade att man bör se miljön som 

helhet och inte bara enskilda byggnader. Detta applicerades 

vid den översiktliga inventering som låg färdig för beslut 

1989. 4 I kölvattnet av denna inventering följde arbetet med 

översiktsplanen 1990 för Malmö Stad där delar av ett kulturmiljövårdsprogram 

inarbetades. 5 Detta arbete har reviderats 

i översiktsplanen år 2000. 6 Samarbetet med Stadsbyggnadskontoret, 

Gatukontoret och Fastighetskontoret 

har efterhand fördjupats och avdelningens tjänster och kompetens 

efterfrågas allt mer inom den kommunala planeringen. 

År 1995 genomfördes en utlokalisering av RAÄ:s beslutsfunktioner 

rörande kyrkoärenden till landets länsstyrelser. 

Samtidigt fick Malmö Kulturmiljö uppdraget att 

ansvara för kyrkoantikvariska ärenden inom Malmö kyrkliga 

samfällighet, dvs. Malmö Stad. Sedan detta år finns vid 

avdelningen en 1:e antikvarie med specialisering just på 

kyrkoärenden. Dessa ärenden omfattar huvudsakligen ombyggnader, 

renoveringar och andra typer av förändringar. 

I inledningsskedet till projektet Öresundsförbindelsen 

publicerade Malmö Kulturmiljö en kulturlandskapsanalys 

inför de mycket omfattande markarbetena och en kulturgeograf 

knöts till projektet för att utforma historiska kartöverlägg 

över de aktuella områdena. 7 De kulturgeografiska 

aspekterna har med tiden blivit allt mer betydelsefulla för 

den uppdragsarkeologiska verksamheten. Kulturgeografin 

bidrar med kompetens och metoder med direkt relevans för 

arkeologisk praxis och har samtidigt påtaglig betydelse för 

kulturmiljöarbetet också i vidare mening. Från och med år 

2001 finns en kulturgeograf knuten permanent till avdelningen. 

Avdelningen arbetar också på uppdragsbasis med framtagning 

av kulturmiljöprogram och åtgärdsprogram för 

Båstads kommun. 8 Skånska herrgårds- och slottsmiljöer är 


ett annat område där avdelningen utvecklat en specialkompetens 

som nyttjas över hela länet. 9 

Inom avdelningen är sex olika kulturmiljövårdsprojekt 

under uppbyggnad. Dessa är: 

1. en inventering av det äldre odlingslandskapet inom 

Malmö kommun 

2. en inventering av marginalbebyggelse i Malmö, t.ex. 

”fiskehoddor” 

3. en inventering av den s.k. Per-Albin-linjen från 1940, 

dvs. den försvarslinje av bunkrar som anlades under andra 

världskriget; bunkrarna är ej skyddade av KML och 

inventeringen syftar till att ta fram underlag för bevarande 

och skydd av lämpliga objekt 

4. en inventering och värdering av industrimiljöer, tillsammans 

med bl.a. Malmö Museer 

5. inventeringar av järnvägsstationer i samarbete med Regionmuseet 

i Skåne 

6. en analys av kustsocknarna gällande namnformer som 

kan tyda på äldre hamnar eller andra kustrelaterade objekt 

Förutom dessa projekt, avser Malmö Kulturmiljö också att 

förbättra vården av fornlämningarna inom Malmö Stad 

samt även vården av kranskommunernas fornlämningar. Ett 

projekt som avslutades i december 2000 är en inventering 

av bronsåldershögar inom Malmö Stad. En analys av vegetation 

och flora visade då bl.a. att gravhögarna Östre högar 

i Tygelsjö socken, Stöttehög i Husie socken och Hanehög i 

Oxie socken har den mest genuina och artrika betesmarksfloran. 

10 Tretton gravhögar har besiktigats med miljöarkeologisk 

metodik, men endast tre har gett information rörande 

den lokala markanvändningen vid tiden för monumentens 

uppförande. Anledningen står till stor del att finna i 

grävande djurs påverkan. 11 Resultaten som presenteras i 

dessa båda rapporter utgör underlag för vidare diskussioner 

i regionen om hur skyddet för våra gravhögar eventuellt 

ytterligare kan förbättras. 

Fördelningen av RAÄ:s regionala stöd förändrades 1999 

så att en del av stödet fördelas till mera riktad kulturmiljövård. 

Detta sker under en treårsperiod i tre försökslän (Skåne, 

Kalmar och Gotlands län). För Malmö Kulturmiljö har 

detta bl.a. resulterat i en överenskommelse med RAÄ om 

ett geografiskt större ansvarsområde omfattande även Burlövs, 

Svedala och Vellinge kommuner (fig. 1). 12 Då detta 

kommer att innebära en ökning av antalet planärenden och 

arkeologiska uppdrag kommer även särskilda medel (statsbidrag) 

att utgå. Överenskommelsen innebär också att Malmö 

Museer och Malmö Kulturmiljö skall dela ansvaret för 

det marinarkeologiska arbetet utmed Skånes kuster. Samma 

år ingicks en överenskommelse mellan museerna i Skåne om 

fördelningen av ansvarsområden inom kulturmiljöarbetet, 

varvid Malmö Kulturmiljö bl.a. tilldelats nätverksansvaret 

för förhistorisk arkeologi. 13 

Sommaren år 2000 tilldelades Länsstyrelsen i Skåne s.k. 

G2-medel från RAÄ för marinarkeologiska inventeringar. 

Dessa medel delades ut till ytterligare tre län i landet. Syftet 

är att länsstyrelserna ska ta fram kunskapsunderlag gällande 

fornlämningar under vatten. I Skåne kommer medlen


Fig. 1. Malmö Kulturmiljös ansvarsområde. 

att användas i ett samarbete mellan Malmö Kulturmiljö och 

Foteviksmuseet i Höllviken och ska gå till inventeringar 

och sammanställningar av hittills kända förhistoriska, medeltida 

och sentida material och lämningar (bl.a. vrak och 

muddringsfynd). Tre landskapsavsnitt ska inventeras: 

1) den öppna kusten längs med Öresund och kustsocknarna 

mellan Malmö och Trelleborg, bl.a. avseende hamnlägen, 

2) Sege å, dess mynning och en bit av åns nedre lopp och 

3) kuststaden Malmö. En inventering av kunskapsläget har 

sammanställts och man ska utifrån denna kunna peka på var 

behovet av insatser är mest angeläget. 14 

Det pågår för närvarande diskussioner inom Malmö 

Kulturmiljö om hur kulturmiljövårdsarbetet ska kunna 

breddas framöver. Mycket av den kunskap som avdelningen 

besitter inom dessa områden är omsättningsbar t.ex. 

inom turist- och rekreationsnäringen. Kulturstigar och 

skyltningar av vandringsleder och rekreationsområden är 

utvecklingsbara teman i framtiden. Det bör nämnas i detta 

sammanhang att Malmö Kulturmiljö nyligen har avslutat 

ett samarbetsprojekt med Länsstyrelsen i Skåne län rörande 

skyltning av fornlämningar och historiskt intressanta platser 

inom Malmö Stad. Projektet har varit kopplat till utgivningen 

av IK Foundations & Companys guidebok Malmö 

Arkeologi – Malmö & Archaeology, som ingår i serien The 

Explorer’s Handbook. 15 

Förutom det arbete som tar sin utgångspunkt i formella 

lagar och bestämmelser förekommer en mängd andra arbetsuppgifter 

inom avdelningen. Dessa utgörs av föredrags- 

hållande, guidningar och utställningsarbete, ibland 

i samarbete med avdelningar på Malmö museer. Det 

förekommer också samverkan med andra uppdragstagande 

institutioner och museer, t.ex. RAÄ UV- 

Syd, Kalmar läns museum, Kulturen i Lund, Ribe 

museum, Köpenhamns Bymuseum och Nationalmuseum 

i Köpenhamn. Med Arkeologiska institutionen 

vid Lunds universitet finns olika typer av 

samarbete. När det gäller förhistoria och tidig medeltid 

medverkar avdelningen för närvarande i tre 

forskningsprojekt som leds därifrån: ”Samhällsstrukturen 

i Sydsverige under järnåldern” (”Uppåkraprojektet”), 

det tvärvetenskapliga projektet om 

förkristen religion, ”Vägar till Midgård”, och ”Spatial 

dimensions of human use of flint during the 

Neolithic”, som är en del av ett större projekt med 

fokus på flintgruvsområdet i Södra Sallerup. Därutöver 

finns sedan några år ett samarbete med Miljöarkeologiska 

laboratoriet i Umeå och sedan en tid 

också med Arkeologisk Naturvetenskapligt Laboratorium 

(ANL) vid Göteborgs universitet rörande 

osteologiskt material. 

Malmö Kulturmiljö har under flera år bistått studenter 

från Arkeologiska institutionen i Lund att ta fram för deras 

uppsatsarbeten lämpliga material. Detta gäller både studenter 

i arkeologi och historisk osteologi. De genomgångar och 

analyser som utförts har varit till nytta för avdelningens 

kunskapsuppbyggnad. 16 

Andra typer av samverkan förekommer med olika museer 

och universitet. Detta gäller t.ex. samarbete och utbyte 

med Estland, både med stadsmuseet i vänorten Tallinn och 

med universitetet i Tartu. Kontakter med den tyska vänorten 

Stralsund ska byggas upp framöver. Informell samverkan 

förekommer också med Århus universitet (Moesgård), 

med Kulturgeografiska institutionen i Lund och Stockholm 

samt med Arkeologiska institutionen i Uppsala. 

Avdelningen medverkar i olika projekt och samarbetsgrupper 

avseende medeltidsarkeologi och kulturgeografi. 

Av dessa kan nämnas ”Byarkæologisk pulje” och ”Nationalmuseets 

landsbypulje”, vilkas huvudman är Nationalmuseet 

i Köpenhamn, ”Land och by”, ett nordiskt samarbetsforum 

för medeltid samt projektet ”Kan man leva på en ödegård?”, 

under ledning av avdelningen för medeltidsarkeologi 

vid Arkeologiska institutionen i Lund. Av större internationella 

samarbeten kan nämnas det europeiska sällskapet 

för Hansastudier, ”Hanseraum, Lübecker Kolloqium”, det 

nordeuropeiska sällskapet för studier av borganläggningar 

”Castella Mare Baltici” samt den internationella gruppen 

för borgforskning ”Château Gaillard”.

3. Den arkeologiska verksamheten 

– en tillbakablick 

Den antikvariska verksamheten i Malmöområdet har, som 

nämnts, haft en relativt lång kontinuitet vad gäller både 

personal, uppdragsgivare och arbetsområde. De senaste 20- 

25 åren har dock medfört stora förändringar av uppdragsarkeologins 

villkor. Dessa härrör från trendskiften inom den 

arkeologiska forskningen samt nya synsätt på fornlämningar 

och på uppdragsarkeologins roll. Förändringarna har också 

påverkats av undersökningsobjektens art och av att undersökningarnas 

volym har ökat. 17 I det följande beskrivs 

först förhållanden och förändringar inom den förhistoriska 

arkeologin. För medeltidsarkeologin i Malmöområdet har 

villkoren sett annorlunda ut och denna verksamhet beskrivs 

därför i ett separat avsnitt. 

Förhistoria 

Markexploateringen i Malmöområdet har dominerats av 

bostads- och industritomter men även av enstaka täkter, 

exempelvis Käglinge grustäkt och den kontinuerliga kritbrytningen 

i Södra Sallerup mellan 1977 och 1992. 18 Gatuoch 

vägbyggen har förekommit och likaså andra ”linjeprojekt”, 

såsom det stora Sydgasprojektet åren 1983-84. Det 

har varit just i samband med de stora linjeprojekten som 

kraven på prioriteringar har framförts som starkast. Anledningen 

till detta är sannolikt både projektens omfattning, 

utsträckningen i landskapet, det stora antalet aktörer samt 

de samhällsintressen som alltid är mer uttalade i samband 

med miljömässigt och ekonomiskt omfattande projekt. 

Alltsedan 1960-talet har valet av undersökningsytor 

inom exploateringsområdena och likaså valet av objekt 

inom ytorna gjorts på olika sätt. Under 60-talet undersöktes 

enbart de ytor där man utifrån de rådande kunskaperna 

förväntade sig att finna boplatser eller gravar. Man hade 

heller ingen ambition att undersöka alla exploateringsytor. 

Genom undersökningarna under 1970-talet förbättrades 

kunskaperna om fornlämningsbilden och man eftersträvade 

en större helhetssyn. Ytor som tidigare inte skulle ha undersökts 

genomsöktes nu i samband med schaktningarna, som 

under denna tid gjordes med bandtraktorer och schaktvagnar 

och utan hänsyn till antikvariska intressen. Omfattande 

bortval av fornlämningar och potentiella undersökningsobjekt 

gjordes även nu. Dessa val var inte baserade på någon 

värdering utifrån explicit formulerade frågeställningar, utan 

byggde snarare på implicita värderingar och ad hoc värderingar 

i fält, ofta under stark tidspress. 19 

Kännetecknande för de äldre undersökningarna, under 


1960-talet och tidigare, var att objekten omfattade välkända 

lämningar eller sådana som framkommit mer eller mindre 

slumpartat, varvid exploateringen fick avbrytas medan 

utgrävningarna gjordes. Det rörde sig i dessa fall om enstaka 

objekt och mycket begränsade ytor. Under senare delen 

av 1960-talet och under hela 70-talet utmärktes undersökningarna 

i Malmöområdet av att man bevakade hela exploateringsytan 

och mer eller mindre systematiskt följde schaktmaskinerna 

vid matjordsavbaningen. På grund av den grova 

avbaningsmetoden framstod boplatser som en anhopning av 

härdar och gropar samt mer eller mindre väl avgränsade 

kulturlager. 

Metoden med stora ytavbaningar i syfte att spåra huslämningar 

har sitt ursprung på kontinenten under 1960och 

70-talen och kom att användas intensivt i Danmark 

under 70-talet i samband med forskningsundersökningar. I 

svenska exploateringssammanhang användes metoden först 

i Köpingeområdet. 20 Erfarenheterna av denna metod visade 

att den gav möjlighet att uppnå en representativ bild 

över framför allt spridningen av boplatser. Detta ledde till 

målsättningen att bevaka all matjordsavbaning och dokumentera 

så mycket som möjligt. Fortfarande fanns det ingen 

möjlighet att komma åt de mycket grovt avbanade områdena 

mellan anläggningarna och någon helhetssyn på 

boplatsen och dess olika beståndsdelar fanns inte. 

Vid övergången till 1980-talet skedde en förändring då 

ännu större exploateringsytor och ett närmare samarbete 

med exploatörerna möjliggjorde ett mer aktivt förhållningssätt 

till själva matjordsavbaningen. I samband med 

undersökningarna inom projektet Fosie IV, som omfattade 

ca 600 000 kvm, gjordes för första gången kompletterande 

avbaningar med hjälp av grävmaskiner efter den mycket 

grova schaktningen med bandtraktor och schaktvagnar. 

Detta frambringade ett betydligt tätare anläggningsmönster, 

som även innefattade stolphål och huslämningar. En 

boplats bestod inte längre av en samling glest spridda gropar 

och härdar, utan ytorna kunde tydligare funktionsbestämmas 

som hus-, avfalls-, täkt-, brunns- och odlingsytor 

m.m. Samtidigt var det också möjligt att med stor säkerhet 

avgöra var det inte fanns anläggningar. Förutsättningarna 

och argumenten för att åstadkomma en representativ bild 

över boplatsers utbredning förbättrades därmed. Ett viktigt 

argument för att arbeta med sammanhängande ytor var att 

man insåg att bebyggelse kunde vara spridd över mycket 

stora områden och att ofta förekommande förflyttningar 

skapat stora och svåravgränsade bebyggelseområden inom


snart sagt alla delar av landskapet. Den rumsliga och kronologiska 

komplexiteten framstod som karaktäristisk för regionen 

snarare än som ett undantag. 

Under 1980-talet förfinades avbaningstekniken i och 

med Sydgasprojektet på så sätt att matjordsavbaningen här 

enbart utfördes med hjälp av grävmaskin med släntskopa. 

Det gick nu att finna mer kompletta lämningar än tidigare, 

framförallt vad avsåg husväggar och hägnader. Samtidigt 

frambringade den effektivare avbaningstekniken en betydligt 

större mängd lämningar att dokumentera 

och undersöka, något som var svårt att 

finna kostnadstäckning för. Den tidigare 

”automatiska” bortprioriteringen, som 

innebar att stora delar av boplatsytorna 

schaktades bort utan att ha kunnat identifieras, 

ersattes av en mer forcerad utgrävning 

av den stora mängden synliga lämningar. 

Det blev vanligt att hela kategorier 

av anläggningar inte grävdes eftersom deras 

informationsvärde ansågs lågt, något som 

dock förekom även tidigare. Det blev dessutom 

vanligt att endast gräva ut halva anläggningar, 

främst gropar. Grävmaskin 

kom att användas allt oftare för schaktdragning 

i större kulturlager. 

När den nuvarande kulturminneslagen 

trädde i kraft den 1 januari 1989 förändrades 

förutsättningarna för de uppdragsarkeologiska 

undersökningarna genom det skärpta 

kravet på särskild utredning och/eller förundersökning 

före det att en slutundersökning 

kunde komma ifråga. 21 Dessutom 

ställdes explicita krav på väl underbyggda 

motiveringar för att få tillstånd att genomföra 

en undersökning. Motiveringar och 

prioriteringar kunde nu, tack vare ett säkrare 

underlag, göras på ett tidigare stadium än 

vad som var fallet vid mitten av 1980-talet. 

Förändringarna har inneburit bättre möjlighet 

att ta ställning till vad som bör undersökas. 

Det föreligger ännu ingen samlad undersökning 

av relationen över tid mellan 

undersökningsvolym, antalet fornlämningar 

och kostnader för utgrävningar utanför 

Malmös medeltida stadskärna. En sådan 

bedömning skulle dock vara möjlig att göra 

och skulle även illustrera förändringar vad 

gäller prioriteringar i fråga om undersökningsstrategier. 

En begränsad utvärdering 

har gjorts av de utgrävningar i Södra Sallerup 

som bekostades av Malmökrita AB 

mellan åren 1977 och 1991. 22 Utvärderingen 

avsåg relationen kostnader, ytor, rapportkvoter 

och undersökningsmetoder för omkring 

15 olika undersökningstillfällen i ett 

ensartat fornlämningsområde. Utvärderingen 

innefattade inte de arkeologiska resultaten. 

En viktig slutsats av denna utvär- 

dering, som också är generellt giltig, var att de metodförändringar 

som skedde under början på 1980-talet, och som 

medförde att ett betydligt större antal fornlämningar och en 

mer komplex bild kunde konstateras, inte åtföljdes av åtgärder 

som medgav att undersökningarna kunde utföras och resultaten 

utvärderas på ett tillfredsställande sätt. Mer resurser 

fick läggas på plandokumentation, vilket resulterade i 

att det fanns mindre resurser för andra undersökningsmoment. 

Fig. 2. Malmö kommun med inventerade fornlämningar (grått) och gravhögar. 

Fig. 3. Malmö kommun med utredda, förundersökta eller slutundersökta områden 

(kartan är inte komplett).

Projektet Öresundsförbindelsen 

Det största arkeologiska uppdraget för Malmö Kulturmiljö 

någonsin är projektet Öresundsförbindelsen. Projektet, som 

påbörjades 1993, är ännu inte slutfört avseende bearbetning 

och rapportering. En populärt hållen bok om projektet Öresundsförbindelsen 

har givits ut. 23 Nedan ges en kort och 

preliminär utvärdering av några aspekter av projektet, 

främst de som rör dess första del, den s.k. SVEDAB-delen. 24 

En fråga man kan ställa sig är huruvida utgrävningarna 

för Öresundsförbindelsen i antikvariskt hänseende har inneburit 

några stora förändringar gentemot tidigare och ifall 

dessa, i så fall, har initierats av projektet i sig eller om de 

berott på mera allmänna trender inom uppdragsarkeologin. 

Självklart har omfattningen av projektet en stor betydelse 

för hur arbetet lagts upp och genomförts, men även den 

uppmärksamhet som riktats mot brobygget har i sammanhanget 

varit väsentlig. Arbetet med Öresundsförbindelsen 

har skilt sig i både stort och smått från Malmö Kulturmiljös 

tidigare undersökningar, t.ex. avseende forskningsanknytning, 

antikvarisk process, organisation, administration, 

kontakt med uppdragsgivaren samt i ekonomiskt, tekniskt 

och medialt hänseende. 

Den största skillnaden gentemot tidigare undersökningar 

är styrningen att utifrån givna frågeställningar, formulerade 

i undersökningsplaner och projektprogram, aktivt välja 

objekt och genomföra utgrävningar. Åläggande om detta 

kom från länsantikvarien i dåvarande Malmöhus län och har 

sina rötter i den generella revideringen av uppdragsarkeologins 

målsättning som formulerades i början av 1990-talet. 25 

Både utifrån antikvariska och forskningsmässiga aspekter 

har kravet att skriva projektprogram och undersökningsplaner 

varit viktigt och inneburit en tydlig kravhöjning jämfört 

med tidigare undersökningar. En konsekvens av att mer 

preciserade frågeställningar skulle formuleras var att ett 

antal delprojekt avgränsades. Dessa kom sedan att ligga till 

grund för projektet både i fråga om kunskapsproduktion 

och organisation. Efter anmodan från länsstyrelsen bildade 

avdelningen en referensgrupp med uppgift att tillsammans 

med projektledningen diskutera och ge råd rörande vetenskapliga 

frågor. 

Antikvariskt har projektet inneburit en tydligare argumentering 

för valet av, och motivet för, att undersöka fornlämningar. 

Kravet på att tydligt välja, eller snarare välja 

bort, hela fornlämningsytor har blivit mera påtagligt i samband 

med de stora linjeprojekten under senare decennier. 

Detta har gällt både för Sydgasprojektet (1983-84) och 

Öresundsförbindelsen, men var däremot inte uttalat i samband 

med de stora undersökningarna av industriområdena 

Fosie IV (1979-83) och Toftanäs (1987-91). Ett stort mått 

av induktion fick råda i samband med utredningar och förundersökningar 

för SVEDAB-delen av Öresundsförbindelsen, 

där merparten av den tillgängliga marken genomgrävdes 

av sökschakt. Prioriteringarna kom huvudsakligen in i 

samband med friläggandet av ytorna och i urvalet av undersökningsobjekt 

inom dessa. Undersökningsintensitet och 

metodval har varierat mellan lokalerna. 

Det fanns i projektet två tydliga och viktiga skillnader 

avseende metoder gentemot tidigare undersökningar. Den 

ena handlar om hur undersökningsytorna disponerades och 


den andra om att matjorden kom att betraktas på ett mer 

nyanserat sätt. Undersökningsytorna delades in i extensiva 

och intensiva ytor. Extensiva ytor innebar att vi inledningsvis 

hade rätt att disponera en större yta för avbaning än vi 

avsåg att undersöka (upp till 50 %). Med intensiva ytor 

avsågs ytor inom vilka vi fritt kunde välja undersökningsobjekt. 

Detta förfarande innebar en större valfrihet vid prioriteringen 

av avgränsningar och undersökningsvolymer 

efter det att de centrala delarna av boplatserna på de intensiva 

ytorna frilagts. Detta innebar således en anpassning till 

kravet på att prioriteringar måste göras, samtidigt som en 

viss flexibilitet kvarstod under fältarbetets gång avseende 

valet av undersökningsyta. Den andra viktiga metodiska 

förändringen är införandet av matjordsarkeologi. Matjordsarkeologi 

som metod uppmärksammades i samband med 

projektet ”Det dolda kulturlandskapet”, varvid en del fältarbetsmetoder 

provades, bland annat inom Svågertorpsområdet. 

26 Metoden syftar till att mer aktivt ta hänsyn till att 

matjorden i ett fullåkerslandskap är en del av fornlämningen. 

Det innebär såväl noggrann ytinventering som avsökning 

med metalldetektor samt systematisk undersökning av 

fyndinnehållet i matjorden genom rutgrävning och vattensållning. 

Detta förfarande representerar en förändrad syn på 

fornlämningar i relation till 1970- och 80-talen. Då avlägsnades 

matjorden över stora sammanhängande ytor för att 

man skulle kunna fastställa boplatsernas utbredning och de 

olika ingående elementen. Möjligen inventerades matjordens 

yta i syfte att lokalisera platser med kvarvarande nedgrävningar 

och kulturlager. Med den förbättrade kunskapen 

om boplatsernas karaktär som bas söker man idag kunskap 

dels om aktiviteter som eventuellt endast lämnat spår i 

matjorden, dels om relationen mellan matjordens fynd och 

de kvarvarande anläggningarna. 

Metodiskt har undersökningarna för Öresundsförbindelsen 

också medfört en övergång till digital inmätning, 

planritning och registrering. Detta har inneburit en del fördelar, 

framför allt som översiktsplaner kan bli tillgängliga i 

ett tidigt stadium av undersökningen samt att man kan 

ägna mer tid åt att undersöka lämningarna eftersom den 

digitala plandokumentationen är tidsbesparande i relation 

till den manuella. Vidare kan man i analys- och bearbetningsstadiet 

snabbt söka information om och bearbeta stora 

mängder fynd och jämföra olika fyndsammanhang. På 

grund av inkörningsproblem med den digitala tekniken 

under 1996 och 1997 blev emellertid fördelarna med den då 

inte så stora som man hade förväntat. 

Projektet Öresundsförbindelsen skiljer sig i flera andra 

avseenden från avdelningens tidigare undersökningar. Integreringen 

mellan de olika undersökningarna inom projektet 

har varit större än vid tidigare storskaliga projekt. Det tvärvetenskapliga 

samarbetet, speciellt avseende kulturgeografi 

och miljöarkeologi, har varit mer formaliserat och ingått i 

projektet från första början. Detta mer integrerade sätt att 

arbeta inbegriper också den väsentliga roll och kontinuitet 

som referensgruppen inneburit för projektet. Avslutningsvis 

kan sägas att erfarenheterna från projektet Öresundsförbindelsen 

har kommit att spela stor roll för metodik, problemorientering 

och organisation inom de efterföljande större 

projekten Svågertorps industriområde och Citytunneln.


Medeltid 

Mitten av 1970-talet innebar en vändpunkt för medeltidsarkeologin 

i Sverige då RAÄ startade projektet ”Den tidiga 

urbaniseringsprocessens konsekvenser för nutida planering” 

(Medeltidsstaden). Projektet presenterades i drygt 70 rapporter 

för de orter som definierats som medeltida städer. I 

rapportserien presenterades samtliga arkeologiska undersökningar. 

Projektet föranleddes av den hårda exploateringstakt 

som hade präglat stadskärnorna under 1960-talet 

och början av 1970-talet och som medförde att de medeltida 

lämningarna var starkt hotade. Ett av huvudsyftena var 

därför att ge ett praktiskt underlag till de antikvariskt verksamma 

institutionerna och att därmed skärpa bevakningen 

samt att ställa upp riktlinjer och frågeställningar för en vidare 

vetenskaplig bearbetning . 27 

Malmö presenteras i rapportserien som nr 67 under titeln 

Malmö, den medeltida staden och dess omland. 28 Förutom 

en redogörelse för samtliga, fram till då utförda, undersökningar 

i den medeltida stadskärnan innefattar rapporten 

även en genomgång av utförda antikvariska arbeten i kommunens 

28 byar. 

Undersökningar inom Malmös medeltida stadskärna 

I början av 1900-talet påbörjades en viss antikvarisk verksamhet, 

vid dåvarande Malmö Museum, i samband med 

olika anläggningsarbeten inom Malmös medeltida stadskärna. 

Vid en större avloppsgrävning i Norra Vallgatan år 1905 

insamlades en mängd fynd, främst keramik. Det förekom 

inte någon direkt övervakning av arbetena då det gäller 

konstruktioner, men dåtidens antikvariska personal var 

dock medveten om att schaktningen för avloppen utfördes 

på platsen för den medeltida strandmuren. Under en lång 

tid i början av 1900-talet gjordes iakttagelser både av museets 

personal men fram för allt av en aktiv fornminnesförening. 

Detta samarbete utvecklades och ledde till att en av 

de mera betydelsefulla undersökningarna under slutet av 

1930-talet kunde utföras. Detta sker i kvarteret Skepparen 

där bland annat rester efter Svartbrödernas kapell undersöktes. 

Undersökningen utfördes av fornminnesföreningens 

medlemmar och under överinseende av personal från Malmö 

Museum. 

Under 1940-talet började personal från museet att göra 

topografiska iakttagelser vid olika schaktningsarbeten. 

Kulturlager och dessas relation till andra lager dokumenterades. 

Här är det extra värdefullt att de långa schakten vid 

avloppsarbeten dokumenterades. Dessa resultat är viktiga 

även idag då det gäller att förstå den medeltida stadens 

grundtopografi och dess förutsättningar för bebyggelse. 

Under slutet av 1960-talet och början av 70-talet sker 

stora saneringar och nybyggnationer framför allt i de östra 

stadsdelarna. Dessa områden var troligen den centrala platsen 

för 1200-talsstaden. Exploateringarna skedde utan några 

större arkeologiska undersökningar. 

En kontinuerlig ärendebevakning och en utveckling av 

undersökningsmetodiken kom att prägla verksamheten vid 

Malmö Museer under 1970-talet. Från att ha utfört smärre 

undersökningar och antikvariska kontroller inleddes från 

och med 1975 en systematisk utgrävningsverksamhet i den 

medeltida stadskärnan. Den intensiva exploateringstakten i 

de centrala delarna av Malmö fortsatte fram till mitten av 

1980-talet och ett flertal större undersökningar genomfördes. 

29 

I syfte att kartlägga den medeltida stadens topografi har 

en kontinuerlig inmätning av stadsområdets grundtopografi 

utförts för att lättare kunna bedöma kulturlagrens mäktighet. 

Vidare har frågor kring urbaniseringsprocessen belysts 

genom en fortsatt kartläggning av tomtindelning, 

ägogränser, kvartersstrukturer samt de olika medeltida befästningsverkens 

läge, konstruktion och utveckling fram till 

stormaktstiden. Även frågor kring lerbottnarnas förekomst 

som indikation på det äldsta reglerade marknadsområdets 

utbredning i Malmö har diskuterats och sammanställts. 30 

En god inblick i gatunätets struktur samt de olika medeltida 

gatunivåerna har erhållits genom ett stort antal större 

och mindre undersökningar i samband med ledningsgrävningar 

i gator, torg och parker sedan mitten av 1970-talet. 

Exploateringstakten av tomtmark med bevarade medeltida 

kulturlager avtog mot slutet av 1980-talet och 1989- 

93 genomfördes en av de senaste större utgrävningarna i 

kvarteret S:t Jörgen, som utgör platsen för det medeltida S:t 

Jörgens kapell med tillhörande kyrkogård. För närvarande 

pågår en bearbetning och sammanställning av undersökningsresultaten. 

De senaste tio åren har präglats av en betydligt 

mindre undersökningsverksamhet i innerstaden. 

Detta beror på att de äldre exploateringsskedena i innerstaden 

resulterat i att endast mycket lite icke undersökt kvartersmark 

återstår inom den medeltida stadskärnan. Genom 

insatser från kulturmiljövården har också bevarandeintressena 

hävdats med framgång, något som bidragit till att antalet 

rivningar i den gamla staden reducerats kraftigt. 

Resultaten av de systematiska undersökningarna inom 

Malmös gamla stadskärna, vilka är av väsentlig betydelse för 

kännedomen om stadens medeltida topografi, bebyggelsehistoria, 

sociala och ekonomiska historia samt relation till 

omlandet, saknar för närvarande en övergripande sammanställning 

och syntes. Möjligheterna till detta fanns inte under 

den period som präglades av många och omfattande 

stadsundersökningar, eftersom medel för en sådan sammanställning 

saknades. För närvarande finns en ambition att 

söka externa medel för att komplettera och sammanställa de 

senaste 15 årens resultat och skapa en revidering av kunskapsläget. 

Kvar idag finns två större sammanhängande kulturlagerområden 

inom Malmö gamla stadskärna. Ett är Stortorget 

som innehåller bebyggelse och Heligandshus med kyrkogård. 

Området raserades under första hälften av 1500talet 

för att istället bli stadens nya torg. De mindre schakt 

som har berört torget visar på kraftiga och välbevarade kulturlager 

och medeltida konstruktioner. Det är av stor vikt 

att olika urschaktningar inom detta område minimeras. Det 

andra området är nuvarande Kungsparken. Här fanns under 

medeltiden en stadsbebyggelse och gråbrödernas stora klosteranläggning. 

Områdets bebyggelse, förutom klostret, raserades 

under 1600-talets sista hälft med anledning av en 

utbyggnad av försvarsanläggningen för Malmöhus. För detta 

område är det också av största vikt att minimera olika 

markingrepp. 

För Malmös del finns det också ett bra skriftligt källma-

terial. Detta material har sammanställts och gjorts tillgängligt 

genom bl.a. Einar Bagers försorg. För 13- och 1400talen 

är uppgifterna sporadiska men från och med 1500talet 

och framåt är uppgifterna många och omfattande. Här 

finns möjlighet att följa ägarlängder och skattelängder för 

de enskilda tomterna. Detta gör det möjligt att arbeta med 

stadens olika sociala skikt under 1500-tal och framåt. Detta 

skriftliga källmaterial är en mycket viktig och kompletterande 

del i den arkeologiska undersökningsverksamheten. 

De medeltida byarna 

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet utfördes 

ett fåtal arkeologiska undersökningar i några av byarna 

runt Malmö. Detta var föranlett av en förtätning och utbyggnad 

av villaområden. Att utföra dessa undersökningar 

var också något som länsstyrelsen påpekade var viktigt för 

att försöka förstå den medeltida byns tillkomst och utveckling. 

Dessa undersökningar berörde främst Oxie by där ett 

stort vikingatida och tidigmedeltida material kunde dokumenteras. 

Tyvärr gick det inte under denna tid att utföra 

större ytundersökningar utan mycket av det som undersöktes 

var vad som var kvar efter avschaktningar för nybyggnation. 

Schaktningarna under denna period gjordes på ett sådant 

sätt att eventuella långhus inte kunde fastställas. Det 

är alltså enbart de större nedgrävningarna för grophusen 

som undersöktes. Ett undantag från detta är Oxie by, där ett 

område med bevarade bebyggelserester i form av kulturlager 

från 1100- och 1200-talen undersöktes. Dock ska man 

inte utesluta möjligheten till att långhus har funnits inom 

undersökta boplatsområden. 

De stora avbaningarna för kommande industriområden 

i Fosie och på andra håll runt Malmö fångade upp en annan 

typ av bebyggelse vilken är viktig för förståelsen av den 

medeltida byns tillkomst. Den bebyggelse det då gällde var 

fram för allt grophusbebyggelse, från sen vikingatid till tidig 

medeltid, med stora keramikmaterial främst av slavisk 


karaktär. En tidig byundersökning, där grophus påträffades, 

utfördes även i Gässie, medan övriga grophus påträffades i 

områden som enligt det historiska kartmaterialet ligger i 

socknarnas ytterområden. Dessa grophusbebyggelser är viktiga 

för frågan om de hör samman med bebyggelsesammandragningar 

till medeltida bystrukturer eller om de möjligen 

representerar tidiga torpbebyggelser som inte har fått någon 

fortsättning. 

Vid RAÄ:s fornminnesinventering 1985 erhöll de medeltida 

bytomterna ett bättre skydd genom att de beskrevs 

och registrerades. Dock markerades de vanligen inte på den 

ekonomiska kartan eftersom de är delvis bebyggda. 31 En 

översiktlig sammanställning av undersökningar av by- och 

gårdstomter under de senaste decennierna finns i publikationen 

Medeltida landsbygd. 32 Detta arbete har som målsättning 

att initiera en utvärdering av den medeltida landsbygdsarkeologin 

och aktivera en arkeologisk diskussion 

kring den medeltida landsbygden. Byarna Fjärdingslöv, 

Fårabäck, Husie, Tullstorp och Vintrie har inte berörts av 

arkeologiska undersökningar. 

Medan stadsundersökningarna minskade under 1990talet 

ökade andelen undersökningar i och runt de medeltida 

bykärnorna. Detta har till största delen sin orsak i anläggandet 

av Yttre Ringvägen (Öresundsförbindelsen) runt 

Malmö samt en ökad förtätning och utbyggnad av byarna. 

För förståelsen av det äldre odlingslandskapet och byarnas 

etablering och utveckling ger de äldre lantmäterikartorna 

en god bild av landskapets struktur och rumsliga organisation. 

33 I början av 1980-talet började dåvarande Stadshistoriska 

avdelningen att studera och ta hjälp av äldre lantmäterikartor 

i det antikvariska arbetet både avseende förhistoria 

och medeltid. 34 I samband med projektet Öresundsförbindelsen 

knöts kulturgeografisk kompetens till avdelningen. 

Ambitionen framöver är att utveckla kunskapsläget 

bl.a. för den medeltida by- och landskapsarkeologin.


4. Förändringar inom arkeologin 

– en bakgrund 

De senaste 15-20 åren har inneburit stora förändringar för 

uppdragsarkeologin i Sverige. En del av dessa har skett vid 

olika tidpunkter i olika delar av landet, beroende på variationer 

i exploateringstrycket i olika regioner. Under 1990talet 

såg vi i Skåne först en nedgång i antalet projekt, men 

genom beslut om nya infrastrukturella satsningar, bl.a. en 

fast förbindelse över Öresund, inleddes 1993 respektive 

1994 de hittills största arkeologiska projekten i länet, Öresundsförbindelsen 

och Västkustbanan. Projekten påbörjades 

i en tid då synen på uppdragsarkeologins uppgift förändrades 

radikalt, jämfört med den som varit rådande under 

föregående decennier. Från att ha utfört dokumentation och 

framtagning av material – men ingen forskning – ställdes 

under 90-talet krav på att uppdragsarkeologin ska producera 

kunskap som är relevant för den arkeologiska forskningen 

och därmed alltså bedriva forskning. Dessa krav har 

kommit från allmänheten, via riksdag och regering, från 

RAÄ och universiteten samt från uppdragsarkeologins egna 

institutioner. Sett i ett större sammanhang är orsakerna till 

förändringarna i synen på uppdragsarkeologin många och 

komplexa och kan föras tillbaka på genomgripande samhälleliga 

och politiska förändringar i Sverige, och även internationellt, 

under 1900-talets senare del. 35 

Förändrad syn på fornlämningar och förändrade metoder 

har påverkat uppdragsarkeologins villkor, men skiftet i synen 

på relationen mellan uppdragsarkeologi och forskning 

har varit av än större betydelse. Som ett svar på uppmaningen 

i regeringspropositionen ”Utbildning och forskning ”36 

att etablera kontinuerligt samarbete mellan uppdragsarkeologin 

och universiteten, initierade RAÄ projektet ”Uppdragsarkeologi 

och forskning”. Därigenom formaliserades 

för första gången samarbetet mellan uppdragsarkeologin 

och universiteten. Inom ramarna för detta projekt bildades 

den nationella samrådsgruppen för arkeologi, som består av 

representanter från universiteten, bl.a. forskningskoordinatorerna, 

högskolorna, RAÄ och UV-verksamhetens centrala 

ledning, länsmuseerna och länsstyrelserna. Rådets uppgift 

är att på olika sätt främja utbytet mellan uppdragsarkeologin 

och universitetsforskningen. 37 Som ett led i detta 

inrättades år 1995, på initiativ av RAÄ, tjänster som 

forskningskoordinatorer vid landets fem arkeologiska 

universitetsinstitutioner. Koordinatorernas uppgift är att 

samordna, utveckla och initiera forskning kring uppdragsarkeologin 

i respektive region samt stimulera en kvalitetsförbättring 

och ökad utgivning av undersökningsresultaten. 

En annan av de mer väsentliga förändringarna inom 

arkeologin under senare decennier är det teoretiska skifte 

som började göra sig gällande vid universiteten under 80talet 

och i den antikvariska världen under 90-talets början. 

38 Detta har bl.a. inneburit ett ökat intresse för forskningshistoriska 

frågor samt för hur den arkeologiska kunskapen 

formas och hur arkeologin skapar bilder av det förflutna 

i relation till samtida samhällsfrågor. Därutöver kan 

skiftet mycket generellt karaktäriseras som ett ökat fokus på 

den materiella kulturens relation till kulturella meningssystem 

och på människan som inte bara begränsad av olika 

typer av strukturer utan också som en aktör som ständigt 

förändrar dessa strukturer och därmed villkoren för det egna 

handlandet. Också artefakter, landskap och fornlämningar 

har kommit att betraktas på nya sätt och detta har i sin tur 

inneburit att nya typer av källor har kommit att inbegripas 

i arkeologin. Som exempel på sådana nya källor kan nämnas 

att man nu ofta inkluderar naturliga platser, så som källsprång 

och våtmarker, berg och kullar, i analyser och tolkningar 

av människors relationer till landskapet. 39 I samband 

med tolkningar av den materiella kulturen används 

idag allt oftare sociologiska teorier om hur mänskligt handlingsutrymme 

skapas och förändras och hur materiella ting 

är identitetsskapande och medium för social handling. 40 

Förändringar inom arkeologiutbildningen har också 

påverkat uppdragsarkeologin. Den generation arkeologer 

som kommit ut på arbetsmarknaden under det senaste decenniet 

har fått en betydligt större medvetenhet om teorins 

betydelse för definitionen och tolkningen av det arkeologiska 

materialet än tidigare generationers arkeologer. Dessutom 

har utbildningen i ökande grad tagit hänsyn till att 

många av de studerande kommer att ha just uppdragsarkeologin 

som arbetsfält. Således ger man vid grundutbildningen 

i Lund numera kurser i den antikvariska verksamhetens 

historia, struktur, syfte och arbetsmetoder. Likaså får de studerande 

numera träna sig i att arbeta praktiskt med Kulturminneslagen 

på olika sätt, något som tidigare inte ansågs 

höra hemma inom universitetsutbildningen. Inom uppdragsarkeologin 

har det kommit att ställas högre krav på 

utbildning för att anställning ska komma ifråga och forskarutbildning 

är nu en klar merit. 

Sammantaget har dessa olika trender medverkat till att 

uppdragsarkeologin och forskningen närmat sig varandra. 

Ett ökat samarbete mellan universitet och uppdragsarkeologi, 

och även mellan olika uppdragsarkeologiska institutioner, 

har ägt rum i Skåne i samband med de senaste årens 

stora projekt Västkustbanan och Öresundsförbindelsen. I

eferensgrupperna för dessa projekt ingår forskare från universiteten 

samt representanter från länsstyrelsen, RAÄ och 

andra uppdragstagare. 41 Representanter från Malmö Kulturmiljö 

har medverkat och medverkar i referensgrupper för 

följande arkeologiska projekt: Arlandabanan, Västkustbanan, 

E22 och Tårnby på Själland. Ytterligare exempel på ett 

ökat samarbete är de seminarier, som bl.a. initierats av 

forskningskoordinatorn vid Arkeologiska institutionen i 

Lund, där både organisatoriska och arkeologiska frågor 

inom uppdragsarkeologin samt arbetena med de vetenskapliga 

programmen presenterats och diskuterats. Sådana seminarier 

har bl.a. hållits vid Regionmuseet i Skåne och vid 

Arkeologiska institutionen i Lund. Därutöver har det förekommit 

informella diskussionsmöten mellan personal från 

RAÄ UV-Syd och Malmö Kulturmiljö om specifika arkeologiska 

frågor. 

De vetenskapliga programmen 

Uppmaningarna från RAÄ till de uppdragsarkeologiskt 

baserade institutionerna att upprätta vetenskapliga program 

(eller forskningsprogram) bör ses mot bakgrund av 

främst två faktorer: 1) statens krav på ett ökat vetenskapligt 

utbyte av uppdragsarkeologin, med andra ord att uppdragsarkeologin 

skall vara problemorienterad, och 2) att arkeologiska 

undersökningar kom att bli föremål för anbudsförfarande. 

Statens krav sammanfattas i forskningspropositionen 

från 1993/94, där det sägs att ”… undersökningarna 

måste göras till delar i en framåtsyftande forskningsprocess 

…” (sid. 177). Både skärpningen av kvalitetskraven och anbudsförfarandet 

innebär att länsstyrelserna behöver riktlinjer 

för att kunna bedöma olika kvalitets- och kostnadsfrågor 

rörande planering, genomförande och rapportering av de arkeologiska 

undersökningarna. Något anbudsförfarande har 

i skrivande stund inte förekommit i Skåne. 

Anmodan om vetenskapliga program hör också samman 


med kraven på upprättandet av undersökningsplaner och 

projektprogram. I ”Svensk Uppdragsarkeologi” del A och B 

från 1995 nämns både undersökningsplaner för enskilda 

grävningar och projektprogram för större projekt. I samband 

med de senare sägs att det kan vara aktuellt med forskningsprogram 

– men de ses då som en del av projektprogrammen. 

I ”För kännedom från RAÄ, Undersökningsplaner 

och Projektprogram”, också den från 1995, sägs att projektprogrammen 

ska användas av länsstyrelserna så att de 

ska kunna ”överblicka och ta ställning till den grävande institutionens 

samlade bedömning och planeringsberedskap 

inför det aktuella projektet”. 42 Det sägs vidare att projektprogrammen 

ska uppdateras vid behov, att de ska samspela 

med undersökningsplanerna och att de inte ska göras alltför 

detaljerade. De funktioner som här tillskrivs projektprogrammen 

har senare kommit att anges för de vetenskapliga 

programmen. 

År 1998 kom rapporten ”Att utveckla och synliggöra 

uppdragsarkeologins resultat”. 43 Rapporten, som riktar sig 

till länsstyrelser och uppdragstagande institutioner, tar sin 

utgångspunkt i Riksdagspropositionen 1996/97:99, där det 

sägs att kontrollen över och uppföljningen av uppdragsarkeologin 

måste utvidgas och att ”en undersöknings vetenskapliga 

inriktning bör formuleras med tydlig koppling till 

en kunskapsöversikt eller ett forskningsprogram där sådana 

finns” (s 11). Det betonas vidare att de ska vara framåtsyftande 

och aktuella samt att de ska revideras med jämna 

mellanrum. I ytterligare en skrift från RAÄ från samma år, 

”Uppdragsarkeologi”, sägs om innehållet i undersökningsplanerna 

att ”undersökningens vetenskapliga inriktning 

bör formuleras med en tydlig koppling till ett forskningsprogram, 

eller liknande, där sådana finns”. 44 Vidare understryks 

vikten av att man i rapporten anknyter till undersökningsplanen, 

oavsett i vilken grad denna plan har kunnat 

följas, och att man utvärderar undersökningsresultaten.

DEL II 

VETENSKAPLIGT PROGRAM

Inledning 

Det finns inte några centralt utarbetade direktiv för hur de 

vetenskapliga programmen skall utformas. De mest preciserade 

anvisningar som står att finna finns i skriften ”Att utveckla 

och synliggöra uppdragsarkeologins resultat”. 45 Det 

sägs där att ”…framåtsyftande forskningsprogram … inte 

låter sig göras utan tillbakablick på vad som gjorts och kunskap 

om aktuell forskning” (s 11). Det finns olika sätt att 

göra detta. Inom Malmö Kulturmiljö har vi valt att utgå 

från olika problemområden och teman som ofta diskuteras 

inom avdelningen. Det finns därför, med några undantag, 

inte någon kronologiskt tematiserad forskningsöversikt i 

det vetenskapliga programmet, utan kunskapslägen och aktuella 

periodrelaterade frågeställningar tas upp i anknytning 

till de problemområden och teman som diskuteras. 

Fördelarna med denna tematisering är att den främjar 

periodöverskridande tänkande kring arkeologiska frågor, 

vilket i sin tur kan stimulera utbyte av erfarenheter mellan 

arkeologer som är specialiserade inom specifika perioder. 

Vissa frågeställningar, artefaktkategorier och fornlämningstyper 

är periodbundna, men genom en tematisering som 

inte tar sin utgångspunkt i kronologin kan konventionella 

associationer mellan vissa perioder och frågor brytas och nya 

synsätt och tankar utvecklas. Den nackdel som det kan 

innebära att man i detta program inte på ett lättöverskådligt 

sätt kan slå upp resonemang kring periodspecifika frågor 

hoppas vi ska uppvägas av fördelarna. 

Malmö Kulturmiljö började planera för det vetenskapliga 

programmet under sensommaren 1999 och arbetet påbörjades 

under hösten samma år. Arbetet med utformningen 

av programmet inleddes med ett antal heldagsmöten där 

idéer diskuterades i en grupp bestående av stadsantikvarien, 

avdelningens 1:e antikvarier och delprojektledare inom projektet 

Öresundsförbindelsen. Efter en tid utvidgades gruppen 

så att den slutligen kom att bestå av ett femtontal personer. 

Även kollegor utanför gruppen har lämnat bidrag. 

Arbetsgruppen enades om att programmet skulle tematiseras 

utifrån ämnen som ansågs var angelägna att diskutera 

just nu. Ambitionen var att även frågor kring hur verksamheten 

ska kunna styras till att bättre motsvara de krav som 

kan ställas på en forskande institution skulle tas upp. 

En del av de problemområden och teman som diskuteras 

i programmet har sin bakgrund i erfarenheter från en 

mångårig verksamhet i Malmöregionen, medan andra har 

väckts i samband med de senaste årens undersökningar. 

Utvärderingen av undersökningarna inom projektet Öresundsförbindelsen 

pågår för tillfället och det har därför inte 


varit möjligt att i större omfattning integrera slutsatser 

därifrån i det vetenskapliga programmet. Detta program 

har således tillkommit i en ”mellantid” då stora syntesarbeten 

pågår och ny kunskap håller på att sammanfattas. 

I det vetenskapliga programmet har vi tagit hänsyn till 

de krav som numera ställs på uppdragsarkeologin. Dessa 

krav har inom avdelningen uppfattats innebära förmågan 

att kunna formulera problem med vetenskaplig relevans, att 

utforma undersökningsplaner och projektprogram i enlighet 

med de utvalda problemen och att genomföra de arkeologiska 

undersökningarna i enlighet med dessa. Det gäller 

också att ha förmågan att under undersökningens gång kontinuerligt 

utvärdera undersökningsplanen och att inte vara 

främmande för revidering om det föreligger skäl därtill. I 

kraven ingår också inte minst förmågan att ge undersökningsresultaten 

kulturhistorisk mening och att kunna förmedla 

detta i rapporter, vetenskapliga skrifter och andra 

publikationer samt genom andra typer av förmedling. 

Den förmedling som förekommer idag inom Malmö 

Kulturmiljö utgörs av populära böcker, visningar av arkeologiska 

undersökningar, mindre utställningar och foldrar 

om pågående projekt, guidningar i äldre byggnader, föredrag 

i lokala föreningar, bidrag till information på Internet 

mm. 46 Det finns emellertid inte någon formaliserad förmedlingsverksamhet 

inom avdelningen. Frågan om avdelningens 

möjligheter att utveckla delar av förmedlingen, 

som ligger utanför rapporter och vetenskapliga publikationer, 

har nyligen aktualiserats i samband med omorganisationen 

inom Kultur Malmö. Villkoren för avdelningens 

möjligheter till förmedling förändrades då och det pågår för 

närvarande diskussioner om hur den kan utvecklas i framtiden. 

När det vetenskapliga programmet revideras om ett 

par år kommer detta att tas upp mer ingående. 

Ett annat området som inte tas upp närmare i detta program 

är vilka möjligheter avdelningen har att mer aktivt 

arbeta med bevarande av fornlämningar och kulturmiljöer 

i den intensivt exploaterade fullåkersbygden i sydvästra 

Skåne. 

Uppläggning 

Föreliggande program utgörs av fem kapitel. I kapitel ett 

behandlas kort förhållningssätt till arkeologin och utgångspunkterna 

för det vetenskapliga programmet. I kapitel två 

formuleras några centrala problemområden. Detta kapitel 

ska ses som en generell programförklaring där olika teman


som avdelningen har ambitionen att arbeta med beskrivs. 

Dessa problemområden är övergripande och tar sin utgångspunkt 

i centrala begrepp inom arkeologin: plats, tid, förändring, 

människa, kultur, kommunikation och artefakter. 

Diskussionen av dessa problemområden syftar också 

till att uppmärksamma forskningsfält där arkeologiska 

tolkningar och metoder kan uppfattas som problematiska 

och otillräckliga. Att påtala sådana problem är en förutsättning 

för att initiativ till lösningar ska kunna utvecklas. 

I kapitel tre återfinns de mer konkreta teman och frågeställningar 

som avdelningen avser att arbeta med under den 

närmaste framtiden. De kan alla på olika sätt kopplas till de 

övergripande problemområden som presenteras i kapitel 

två. Bland dessa teman finns sådana som rör metodiska problem 

och sådana som rör aspekter som tidigare varit eftersatta 

inom uppdragsarkeologin, t.ex. att betrakta den kronologiska 

komplexiteten på platser som ett undersökningsobjekt 

i sig. Vi vill också finna metoder för att på ett mer 

systematiskt sätt söka efter tidigare okända strukturer eller 

kunna identifiera spår efter nästan helt försvunna, eller endast 

till ringa del bevarade och synliga, fornlämningar. Det 

finns också teman som rör hur de äldre – även de äldre obearbetade 

– materialen ska kunna ges mening genom att sättas 

i samband med kommande undersökningar. Kapitel tre 

är det mest omfattande kapitlet eftersom det är på den mest 

konkreta nivån som kopplingarna bör göras mellan frågeställningar 

och undersökningsobjekt. Genom att ta upp 

exempel från tidigare undersökta lämningar och de problem 

som dessa har aktualiserat sätts dagens frågeställningar in i 

ett forskningshistoriskt sammanhang. Det är främst i detta 

kapitel som frågeställningar rörande specifika tidsperioder 

och fenomen tas upp. 

Skillnaden mellan kapitel två och tre är att i kapitel två 

förs en problematiserande diskussion om källmaterialet och 

dess potential och om frågor som är aktuella inom arkeologin 

idag. Resonemangen illustreras ibland med exempel, 

men i huvudsak behandlas de mer konkreta arkeologiska 

frågeställningarna i kapitel tre. De teman som finns i kapitel 

tre kan således ses mot bakgrund av den mer teoretiska 

och problematiserande diskussionen i kapitel två. Kapitel 

tre ska kunna läsas fristående från del två, men för en fördjupad 

diskussion av olika teman hänvisas till kapitel två. 

I det fjärde kapitlet diskuteras vilka undersökningsområden 

som kan förutses under de närmaste åren utifrån översiktsplaner 

i regionen och också vad vi, mycket preliminärt, 

kan förvänta oss i form av arkeologiska objekt. Objektens 

koppling till det vetenskapliga programmet diskuteras 

kort. I kapitel fem behandlas de organisatoriska förutsättningarna 

för att programmets ambitioner ska kunna omsättas 

i praktiken. Programmet är avsett att revideras med jämna 

mellanrum och det kan förväntas att inte alla angivna 

problemområden och teman kommer att ägnas lika mycket 

uppmärksamhet under den tid det avses gälla. 

Orsaken till att detta program är tämligen omfattande 

är att det är det första som producerats av Malmö Kulturmiljö, 

varför det har funnits ett behov av att diskutera vissa 

arkeologiska frågor relativt ingående. De framtida revideringarna 

av programmet kommer att koncentreras kring 

utvärderingen av de teman som presenteras i kapitel tre 

samt hur programmet har omsatts i praktiken. 

Malmö Kulturmiljös vetenskapliga program har utformats 

av en grupp arkeologer med olika erfarenheter och 

intresseområden. Detta är orsaken till att olika syn på arkeologiska 

frågor kan komma till uttryck, att tankar kan upprepas 

här och där samt att det förekommer idéer som är i sin 

linda och vars praktiska genomförande återstår att utforma 

och pröva.

1. Utgångspunkter 

Varje verksamhet som gör anspråk på vetenskaplighet bör 

inbegripa en kontinuerlig diskussion, analys, utvärdering 

och problematisering av rådande synsätt och begrepp, kategorier, 

metoder och tolkningar. Att dessa sidor av uppdragsarkeologin 

har varit eftersatta är inte underligt med tanke 

på att verksamheten relativt nyligen har fått i uppdrag att 

bedriva forskning. Som en del av syftet att utveckla uppdragsarkeologin 

strävar Malmö Kulturmiljö efter att på ett 

mer systematiskt sätt integrera en diskussion om teori, 

metod och förmedling i avdelningens arbete. Denna diskussion 

kan sägas omfatta följande fem områden: 

– relationen mellan samhälleliga fenomen och materiell 

kultur 

– relationen mellan frågeställning, metod och tolkning, 

vilket även innefattar metoddiskussion och metodutveckling 

– problematisering av begrepp, kategorier, invanda perspektiv 

och etablerade tolkningar 

– att främja ett problematiserande förhållningssätt i fältarbetet 

– rapporters och andra skrifters utformning samt förmedling 

Man kan se dessa punkter som en hierarkisk ordning av syften, 

mål och delmål. Det övergripande syftet är att undersöka 

relationen mellan samhälleliga fenomen och materiella 

lämningar. Följande punkt ägnas relationen mellan frågeställning, 

metod och tolkning. Det handlar om medvetenheten 

om hur vi skapar det material som vi baserar våra tolkningar 

på, om insikten att det skapas och vilka faktorer som 

påverkar hur detta sker. Nästföljande punkt handlar om hur 

förutsättningar för denna medvetenhet skapas, dvs. att man 

problematiserar invanda begrepp och tankebanor och främjar 

olika perspektiv och tolkningar. Vidare innebär det att 

ett problematiserande förhållningssätt ska genomsyra hela 

den process genom vilken arkeologisk kunskap skapas. Genom 

att på olika sätt dokumentera denna kunskapsprocess 

skapas förutsättningar för en medvetenhet om och diskussion 

kring hur den arkeologiska kunskapen formas. Avsikten 

är att ge utrymme för reflektion i alla steg i skapandet 

av den arkeologiska kunskapen. Detta bör gälla såväl i den 

strategiska planeringen som i fältsituationen, i bearbetningen 

och rapporteringen. Dessa aspekter kan och bör även 

komma till uttryck i den populära förmedlingen. 


Information är själlösa enheter av fakta. Kunskap är en levande process. 

Information lagras och dess främsta egenskap är kvantiteten av 

den. Kunskap måste erövras och förmedlas i ett samspel…. 

– Ludvig Igra, Svenska Dagbladet den 13 april 1995 

Relationen mellan materiell kultur och 

samhälleliga fenomen 

Forskningspropositionen beskriver det övergripande målet 

för arkeologiska undersökningar i termer av kunskapssökande 

om ”kultur-, social- och bebyggelsehistoria”. 47 De 

data som framkommer i samband med undersökningarna 

ska således tolkas i kulturhistorisk mening och det arkeologiska 

materialet ska på olika sätt prövas aktivt i hypoteser 

och tolkande resonemang. 

Att undersöka relationen mellan materiell kultur och 

samhälleliga fenomen innebär att på olika sätt ägna sig åt 

tolkning, beskrivning, förklaring, det generellt mänskliga 

och det kulturellt specifika samt åt relationen mellan olika 

gruppers sätt att skapa mening. 48 När man i resonemang 

om t.ex. social struktur, kulturell förändring, genus, mentalitet 

eller avsikter i det förflutna hänvisar till det arkeologiska 

materialet som stöd för den ena eller andra synpunkten, 

har man därmed påstått något om just relationen mellan 

samhälleliga fenomen och materiell kultur. Detta gäller 

oavsett vilken arkeologisk inriktning man omfattar. Att 

reflektera över de egna tolkningarna av det arkeologiska 

materialet är därför viktigt. 

De generella teoretiska förändringarna inom arkeologin 

redovisades kort i föregående kapitel och det finns inte utrymme 

här för omfattande diskussioner kring olika teorier 

om relationen mellan materiell kultur och samhälleliga och 

kulturella fenomen. Stora mängder litteratur om detta har 

producerats under de senaste 30 åren. Ämnet innefattar 

grundläggande kunskapsteoretiska frågor, så som förhållandet 

mellan materialism och idealism, positivism och hermeneutik, 

samt olika teoretiska och metodiska ramverk, t.ex. 

funktionalism, processuell arkeologi, ”middle-range theory”, 

strukturalism, poststrukturalism, tolkande arkeologi 

etc., med andra ord alla de olika förhållningssätt och riktningar 

som ingår i den arkeologiska diskursen. 

Ett syfte med tolkningar i samhälleliga och kulturhistoriska 

termer bör vara att kritiskt pröva de egna resultaten 

mot etablerade uppfattningar och rådande perspektiv. Valet 

av tolkningsram bör vägas mot möjligheten av andra tolkningar, 

och öppenhet för och intresse av att pröva olika infallsvinklar 

är avgörande för en vidare diskussion. 

Ett hermeneutiskt arbetssätt kan vara en hjälp i tolkningen, 

dock utan krav på s.k. ”inkännande” som ibland förespråkats. 

49 Till exempel kan en bronsåldersboplats mycket 

väl beskrivas, men i den här använda bemärkelsen inte


förstås, utifrån de ekonomiska och sociala begrepp som brukar 

användas i samhällsvetenskapliga analyser. Förståelsen 

erhålls med hjälp av föreställningar om människors motiv, 

strategier och uppfattningar av platsen och utifrån kunskap 

om samtida strukturer och den historiska situationen. Analyser 

och tolkningar av det arkeologiska materialet och dess 

rumsliga och tidsmässiga aspekter är förutsättningen för 

utvecklingen av idéer om forntida föreställningsvärldar. 

Relationen mellan frågeställning, 

metod och tolkning 

Att tolkningen till stora delar styrs av den eller de metoder 

som valts för en undersökning är en självklarhet som det reflekteras 

över alltför sällan inom arkeologin. Olika metoder 

ger olika möjligheter att uppfatta och därmed dokumentera 

olika fenomen. Metoden styr också delvis uppfattningarna 

om enskilda lämningars komplexitet. Generella metoder 

kan sägas ”ge” förenklade förhållanden och fina metoder 

”ger” komplexa förhållanden. Att t.ex. undersöka komplexa 

stratigrafier med ”grova” metoder omöjliggör vanligen närmare 

analyser av rumsliga strukturer och kronologisk finindelning, 

och därmed också kulturhistoriska tolkningar 

kring sådana fenomen. För frågeställningar av detta slag 

lämpar sig således metoder som möjliggör ingående studier 

av stratigrafiska enheter. Att emellertid undersöka alla typer 

av lämningar med en sådan metod kan inte ses som ett 

mål i sig. Istället bör man reflektera över metoderna och 

deras för- och nackdelar i alla stadier av dokumentationen. 

Att förhållandet mellan frågeställning, metod och tolkning 

är avgörande för vår bild av det förflutna kan belysas 

genom några exempel. Ett exempel gäller konsekvenserna 

av att synen på våtmarker har skiftat under de senaste decennierna. 

Något förenklat kan sägas att under 1970- och 80talen 

sågs våtmarker främst som platser för potentiella ”utkastlager” 

från bosättningar, som en reservoar för artefakter 

som kunde berätta om näringsfånget. Dessutom togs pollenprover 

från våtmarkerna eftersom man sökte information 

om miljön i närområdet och om människans påverkan på 

miljön. Utgrävningarna utgick då vanligen från kvadratmeterrutor 

och lagren grävdes vanligtvis stick- eller lagervis. 

Numera ses våtmarker oftare som potentiella ”offerplatser”, 

där människors kosmologiska föreställningar kommit 

till materiella uttryck. 50 Man strävar då efter att undersöka 

och dokumentera med fokus på artefakternas mer precisa 

lägen och inbördes relationer. I det första fallet undersöks 

således våtmarkerna för att erhålla data om ekonomi och 

ekologi, medan de i det andra fallet – även om provtagningar 

för miljörekonstruktion numera ingår som rutin – undersöks 

främst med syfte att urskilja mönster i depositioner, 

vilket sedan tolkas i termer av kulturella uppfattningar och 

rituell praktik. En klassisk fråga avseende arkeologisk metod 

är i detta fall, liksom då det gäller undersökningar av 

komplexa stratigrafier, i vilken mån utgrävnings- och dokumentationsmetoder 

sätter gränser för vilka frågeställningar 

som är möjliga att belysa. 51 

Ytterligare ett exempel som rör relationen mellan metod 

och tolkning är att slutundersökningarnas resultat styrs redan 

vid utredningarna genom att det helt dominerande 

undersökningsmomentet i fullåkersbygden idag utgörs av 

provschaktning. Detta gör att endast fornlämningar i form 

av nedgrävningar eller bevarade kulturlager kommer att 

påträffas, förundersökas och slutundersökas. Visserligen 

förekommer det också ytfyndsinventeringar, men dessa sker 

mestadels för att vi ska få ett bättre underlag för beslut om 

var provschakt bör läggas. Uppfattningen om avbaningen 

som den bästa metoden bygger på tanken att fornlämningar 

utan ovan mark synliga lämningar består av nedgrävningar 

eller svackor med kulturlager och att utbredningen av dessa 

är lika med fornlämningens utbredning. Avbaningen som 

metod fungerar för undersökningar av ytmässigt stora boplatser 

från perioder som har efterlämnat mycket nedgrävningar. 

Det torde däremot vara mycket svårt, för att inte säga 

utsiktslöst, att söka efter mesolitikum med hjälp av avbaning 

i ett fullåkerslandskap. Då denna tidsperiod vanligen 

efterlämnat få nedgrävningar är möjligheterna att finna spår 

från mesolitikum på en avbanad yta begränsade till förekomsten 

av sekundära fynd i yngre kontexter. För att mesolitiska 

aktiviteter ska kunna fångas upp vid avbaningar krävs således 

att de har varit lokaliserade till samma platser som yngre 

perioders bosättningar. Det innebär att vår kunskap om 

mesolitikum i ett fullåkerslandskap blir beroende av yngre 

perioders aktiviteter och bebyggelsemönster, vilket är otillfredsställande. 

Dessa problem diskuteras vidare nedan. 

Ett annat exempel gällande relationen mellan frågeställning, 

metod och tolkning är att när vi väljer att datera anläggningar 

måste vi ta ställning till relationen mellan anläggningen 

och de potentiellt daterande fynden i den, det 

kan vara en keramikskärva eller material för en 14 C-datering. 

Att välja träkol för datering i härdar och brandgravar 

kan uppfattas som relativt oproblematiskt, men det är möjligt 

att det uppeldade träet varit betydligt äldre än anläggningen. 

De källkritiska problemen är ännu större då man 

önskar datera t.ex. vägar eller gränsdiken. Det kol som kan 

insamlas från sådana anläggningar kan komma från en 

mängd olika aktiviteter, som inte omedelbart behöver ha 

med anläggningarnas tillkomst- och användningstid att 

göra. Humus som extraherats från den undre fyllningen i 

diken kan möjligen användas för datering och när det gäller 

vägar bör man ta hänsyn till både utformningen, den stratigrafiska 

relationen till andra anläggningar och det rumsliga 

sammanhanget. 

Hur vi går tillväga när vi påträffar diffusa och vaga lämningar 

och svårgripbara strukturer har också med relationen 

mellan frågeställning, metod och tolkning att göra. Tydliga 

långhus och fyndrika gropar är tacksamma undersökningsobjekt, 

medan t.ex. tunna och diffusa humösa lager 

med få fynd vanligen ses som mindre angelägna att undersöka. 

Det finns därför en risk att våra undersökningar blir 

upprepningar av tidigare resultat, att vi bara finner sådana 

strukturer som vi tidigare har påträffat och inte når någon 

fördjupad förståelse av till synes vaga och dåligt bevarade, 

och ännu inte kategoriserade, fornlämningar. Naturligtvis 

bör vi inte generellt avstå från att undersöka lämningar som 

vi kan identifiera, men att utveckla hypoteser och metoder 

för att nå en bättre förståelse av sådant som vi idag inte kan 

identifiera är angeläget. Det är inte mer än drygt 20 år sedan 

som stolphål och långhus blev allmänt accepterade

Som ett försök att omsätta postprocessuella 

teorier i praktiken har Ian Hodder utvecklat 

vad han kallar en reflexiv metod i 

samband med det stora projekt som rör 

den neolitiska bosättningen i Çatalhöyük 

i Turkiet. 52 En av huvudpoängerna med 

denna metod är att betona att data alltid 

är teoribundna, dvs. att data och tolkning 

inte kan separeras helt i praktiken. Därför 

är reflektion över alla led i skapandet av 

kunskap en viktig del av metoden. Vidare 

betonas att mening (betydelse) alltid är 

beroende av sammanhanget. Metoden 

syftar också till att bryta ner traditionella 

gränser genom att ifrågasätta kategorier 

och invanda tankebanor och att skapa en 

medvetenhet om att vi skapar vår kun- 

fornlämningskategorier och det är högst sannolikt att det 

finns många fler, ännu ”odöpta”, strukturer i den mångfald 

av spår som vi påträffar i landskapet. 

Begrepp och kategorier 

Begrepp och kategorier formar vårt seende mer än vi förmår 

genomskåda. Artefakttypologier, nomenklaturer, anläggningstyper 

och kontextmallar är exempel på kategorier och 

begrepp som vi möter i det dagliga arbetet. De hjälper oss 

att sätta ord på sådant som vi vill beskriva samtidigt som de 

styr vårt tänkande i viss riktning. De ingår i det gemensamma 

språk som vi behöver för att kunna beskriva, presentera 

och diskutera vårt källmaterial. Begreppen och kategorierna 

baseras på en inomvetenskaplig konsensus om vad något 

är, hur det ser ut, i vilket sammanhang det förekommer och 

vilken funktion det haft. Det är emellertid viktigt att reflektera 

över hur de påverkar vårt seende, vår uppfattning 

om vad som är källmaterial och vår syn på den förflutna. Att 

problematisera traditionella gränser mellan de kategorier vi 

arbetar med kan ses som en angelägenhet på sikt. Syftet är 

att söka ny kunskap om relationen mellan människan och 

materiell kultur genom att främja tankebanor som inte styrs 

av etablerade kategorier. 

Begrepp såsom ”grunddokumentation” och ”basregistrering” 

är i detta sammanhang problematiska, eftersom de 

förmedlar en bild av att dokumentation och registrering är 

givna och att det inte skulle vara frågan om val. Å andra 

sidan ska självfallet både dokumentation och registrering 

göras så att materialet blir begripligt och användbart för 

andra och så att det blir sökbart och jämförbart med andra 

material. Frågor om vad som ska utgöra ”grunden” i en 

dokumentation eller ”basen” i ett register bör diskuteras och 

avgöras som ett led i förståelsen av relationen mellan det 

man vill veta och det man dokumenterar och registrerar. 

Detta är väsentligt för att undersökningar ska kunna utföras 

på ett effektivt sätt och för att nya idéer och metoder ska 

kunna utvecklas. 

REFLEXIV METOD 

skap. Detta gäller alla nivåer i kunskapsprocessen, 

inte bara i fältsituationen, utan 

också vid fastställande av frågeställningar 

och vid presentation av materialet. Avsikten 

är att skapa nya idéer och tolkningar. 

Det viktiga är att problematisera innehållet 

i begreppen och detta måste få vara en 

långsam process där det ges tid för eftertanke. 

Ett viktigt moment är hur prioriteringar 

görs. En diskussion om vad man 

vill uppnå med dokumentationen och 

möjliga konsekvenser av olika prioriteringar 

kan vara inkörsporten till en givande 

begreppsdiskussion. Att komma fram 

till att man bör prioritera det dåligt kända 

framför det välkända låter kanske inte 

kontroversiellt, men att undersöka diffu- 


sa färgningar snarare än tydliga gropar 

kan upplevas som en felaktig prioritering. 

Den reflexiva metoden har debatterats 

och det har bl.a. diskuterats huruvida 

den utgör någon specifik, enhetlig och 

ny metod och i vilken utsträckning den 

representerar ett nytt sätt att tänka. 53 

Oavsett vilken åsikt man har om detta 

kan diskussionen om reflexiv metod tjäna 

som inspirationskälla för en arkeologi 

som syftar till både problematisering av 

begrepp och kategorier, till förståelse av 

mänsklig kultur i det förflutna och till 

reflektion kring villkoren för hur denna 

förståelse skapas i samtiden. 

Ytterligare ett exempel på begrepp som kan problematiseras 

är ”boplats” (fig. 4). Det är ett diffust begrepp som 

egentligen används för att beteckna en vid kategori av lämningar, 

som inte tolkas som kultplatser, gravar, vägar, åkrar, 

våtmarker mm. 54 Det är också problematiskt att vår användning 

av det omedvetet kan överföras till att bli vad vi 

tror att människor då upplevde som sin boplats (vanligen 

husen, härdarna, groparna och närområdet kring dem). Vi 

bör skilja på det vi finner spår efter och det människor har 

betecknat som sin ”boplats”, sitt hem. Detta diskuteras vidare 

i kapitel två och tre. 

En annan aspekt av begreppet boplats hänger samman 

med den terminologi som används vid fornminnesinventeringen. 

Vid den reviderade inventeringen i dåvarande Malmöhus 

län, som påbörjades år 1985, kom boplatser utan 

synliga anläggningar ovan mark – kategorin ”stenåldersboplats” 

– att bli den klart dominerande fornlämningskategorin. 

55 Detta berodde dels på att de inte inventerades vid 

förstagångsinventeringen 1969, dels på att man nu valde att 

prioritera en inventering av dem på grundval av kunskapen 

om att de är vanliga i den skånska fullåkersbygden. Genom 

att dessa ”stenåldersboplatser”, som de facto även kan vara 

från bronsålder och järnålder 56 , kom att markeras med (R) 

på den ekonomiska kartan skapades ett bättre underlag för 

bedömningen av fornlämningsärenden i regionen. Detta 

visar tydligt hur en problematisering av ett begrepp, utifrån 

erfarenhetsmässiga kunskaper, kan leda till tillämpning av 

metoder, som i sin tur medför förändrade villkor för den 

arkeologiska verksamheten. Ett annat exempel på mångtydigheten 

i boplatsbegreppet är de medeltida byarna, som 

avgränsats som fornlämningar utifrån gårdslägen på 1700talskartorna, 

snarare än utifrån arkeologiska iakttagelser om 

medeltida bebyggelse. 

Ytterligare ett exempel på kategorier och deras problematik 

kan illustreras genom en diskussion kring artefakter. 

Enligt den sydskandinaviska yxtypologin delas de neolitiska 

yxorna in i olika grupper, som delvis har kronologisk 

relevans. Dock baseras yxtypologin i stor utsträckning på


Fig 4A 

Fig 4B 

Fig. 4. Olika bilder av vad som kan avses med en ”boplats”: 

A) Undersökta ytor med lämningar från äldre och yngre 

järnålder inom Fosie IV 1979-83 (boplats V) och Öresundsförbindelsen 

1997 (Fosie 11A). B) Samma lämningar i ett 

större sammanhang, tillsammans med ytterligare en 

huskoncentration från järnålder (boplats IV) inom Fosie IV. 

depå- och gravfynd, medan de primärt används för att datera 

material av boplatskaraktär. Det diskuteras emellertid 

sällan vilken relevans en typologi och kronologi baserad på 

depå- och gravfynd har för ett boplatsmaterial. Istället för 

att försöka passa in boplatsfynden i ”depå- och gravtypologin”, 

kan kanske boplatsmaterialet användas för att nyansera 

och utveckla den bild av källmaterialet som typologin 

förmedlar. Detta är ett exempel där ett ifrågasättande, mer 

Observera att endast lämningar inom en del av Öresundsförbindelsens 

utgrävningsområde har tagits med. C) Ett 

större område som hypotetiskt kan ha uppfattats som 

boplatsen under järnåldern (grått), med de olika huskoncentrationerna 

markerade. B): efter Björhem & Säfvestad 

1993. 

än en okritisk tillämpning, av invanda kategorier kan nyansera 

bilden av det som studeras. 

Att främja ett problematiserande 

förhållningssätt i fältarbetet 

Möjligheten att förverkliga det vetenskapliga programmets 

målsättningar är avhängig villkoren för fältarbetet. På sam-

Fig 4C 

ma sätt som det har blivit självklart att formulera problematiserande 

frågeställningar i planeringsstadiet av ett projekt, 

bör det vara självklart att befrämja sådana diskussioner i 

fält. Detta är speciellt viktigt med tanke på det som sägs i 

följande avsnitt, nämligen att rapporten i princip ska påbörjas 

samma dag som fältarbetet startar. Det krävs också att 

avdelningen har en organisation som möjliggör kontinuerlig 

uppföljning och utvärdering av undersökningsresultaten 

(se kap. 5). 

För att främja ett problematiserande förhållningssätt i 

fält krävs att det finns möjlighet för utvärdering och återföring 

av erfarenheter och kunskaper. Detta ger projektledare 

och arbetsledare möjlighet att analysera, styra och ange riktning 

för pågående arbete. Det ger också hela arbetsgruppen 

och enskilda individer möjlighet att påverka och vara delaktiga. 

Delaktighet är en förutsättning för att det vetenskapliga 

programmet, projektprogram och undersökningsplaner 

ska kunna förverkligas i fältarbetet. Delaktighet skapas 

också genom arbetsuppgifterna. Varierande arbetsuppgifter 

med tydlig koppling till olika frågeställningar gör 

arbetet meningsfullt och stimulerar aktivt deltagande. 

Fältarbetet innehåller tidskrävande och ibland monotona 

arbetsmoment. Detta gör att det finns risk för slentrian 

och för att eftertanke och reflektion blir lidande. Detta kan 

motverkas bl.a. genom att arbetsuppgifterna i fält breddas. 

Det bör skapas utrymme för att ge gruppen och varje enskild 

arbetstagare möjlighet att se resultat av sitt arbete, 

något som kan göras genom att exempelvis i fälttiden integrera 

delar av det arbete som traditionellt knutits till rapportarbetet. 

Vid Malmö Kulturmiljö har detta börjat praktiseras 

inom projektet Öresundsförbindelsen. 

Rapporternas utformning 

Redovisningar av resultat från arkeologiska undersökningar 

kan se olika ut, bl.a. beroende på projektens omfattning, 

men resultaten ska presenteras i någon form av skriftlig 


produkt. Det kan röra sig om allt från korta rapporter till 

övergripande synteser, baserade på flera enskilda undersökningar. 

När ordet rapport används i den följande texten så 

ska det förstås i denna vida mening. 

I rapporten ska den kunskapsprocess som en arkeologisk 

undersökning innebär beskrivas och utvärderas. Man bör 

vara explicit angående begränsningar, val, prioriteringar, 

metoder och tolkningar i de olika faserna av undersökningen. 

Man ska, så långt möjligt, ange själva den process av 

ambitioner, frågeställningar, tillfälligheter, beslut, slump 

etc., som medfört att vissa undersökningar och dokumentationer 

blivit utförda, och andra inte. Läsaren av rapporten 

ska förstå vilka tankar och omständigheter som gjort att undersökningen 

utförts på ett visst sätt och vilka problem, 

både de teoretiska och praktiska, man hade att lösa. I rapporten 

ska också finnas en utvärdering av de val och prioriteringar 

som gjorts och genom denna utvärdering bör man 

kunna föreslå frågeställningar och metoder inför framtida 

undersökningar. 

Vid varje arkeologisk undersökning inträffar oförutsedda 

händelser som kan få konsekvenser för dess genomförande. 

Den planering som har sin utgångspunkt i projektprogram 

och undersökningsplaner måste kanske omvärderas. I 

den mån detta innebär omfattande förändringar av de ursprungliga 

planerna kan de eventuellt resultera i en ny och 

reviderad undersökningsplan. Det ska dock finnas en flexibilitet 

i planeringen som möjliggör omprioriteringar inom 

rådande tids- och budgetramar. Det bör framgå av rapporten 

hur undersökningen kom att utformas i relation till den 

ursprungliga undersökningsplanen och vad eventuella omprioriteringar 

baserats på. 

Utvärderingar bör förekomma kontinuerligt vid en undersökning 

som ett led i kunskapsprocessen, men man bör 

också efter undersökningens slut sammanfatta och kommentera 

vilka insikter man har nått. Det är inte ovanligt att 

man i efterhand, då man har kunnat relatera sina förhandsuppfattningar 

och prioriteringar till en helhetsbild av un-


dersökningen och till inslagen av oförutsägbarhet, kan se att 

andra målsättningar, frågeställningar och metoder hade 

kunnat ge andra resultat. Att kritiskt utvärdera betyder 

alltså att man förmår reflektera över kunskapsprocessen och 

därigenom bidra till en mer vital arkeologi. 

För närvarande pågår en diskussion inom Malmö Kul- 

turmiljö angående rapportstrategier och rapporternas framtida 

utformning. Det som diskuteras är bl.a. vilken arbetsinsats 

som ska läggas på den administrativa och ärendebundna 

rapporteringen av delundersökningar inom större 

projekt, respektive på övergripande synteser.

2. Problemområden 

I detta kapitel diskuteras problemområden som grundar sig 

på centrala begrepp inom arkeologin: plats, tid, förändring, 

människa, kultur, kommunikation och artefakter. 

I anslutning till varje område diskuteras aktuella arkeologiska 

frågor, som kan vara av såväl generell karaktär som specifika 

för sydvästra Skåne eller det skånsk-danska området. 

Platser och landskap 

Rumslig analys har alltid spelat en stor roll i arkeologisk 

tolkning, vare sig det gällt diffusionsteorier, site catchmentanalyser 

eller studier av artefakters spridning på enskilda 

lokaler. Kulturlandskapet och rumsliga mönster på boplatser 

kan rekonstrueras och analyseras med syfte att kartlägga 

bebyggelsestruktur, ekologi, resurser och näringsfång. 57 

Andra syften med rumsliga analyser kan vara att förstå ”det 

sociala rummet”, landskapet som ett medium för såväl försörjning 

som för andra mänskliga mellanhavanden, med andra 

ord hur människor genom olika handlingar har skapat 

och omvandlat landskap och platser under olika tider. 58 

Också frågor om landskapets och olika platsers roll i kosmologiska 

föreställningar hör hit. De olika syftena med rumsliga 

studier bör inte ses som motsatser, utan som sätt att belysa 

olika aspekter av relationen mellan människa och landskap. 

Problemområdet platser och landskap innefattar rumsliga 

studier och analyser på olika nivåer, från den enskilda platsen 

eller anläggningen till en boplats, ett större landskapsavsnitt 

eller en region, avgränsade av topografi, geologi, ekologi 

eller kulturella och politiska förhållanden. Problemområdet 

inkluderar också frågor om förhållandet mellan landskapets 

fysiska karaktärer och de kulturella och mentala 

gränser som människor sätter och upplever. Likaledes ingår 

frågor om hur olika grupper kan ha relaterat till en och samma 

plats eller till ett och samma landskap. Som alltid är de 

kategorier och begrepp vi använder viktiga för hur vi uppfattar, 

analyserar och tolkar forntida platser och landskap. 

Platser och kategorier 

Den arkeologiska terminologin styr hur vi uppfattar platser 

i det förflutna. Som exempel kan nämnas de allmänt använda 

kategorierna ”boplats”, ”gravplats” och ”kultplats”. Trots 

att man under vissa tidsperioder begravde sina döda på boplatsen 

(eller bodde på gravplatsen) och att boplatser till synes 

under hela förhistorien, och även under historisk tid, har 

varit platser för kultutövning, används kategorierna ofta på 


ett alltför oproblematiserat sätt. Inom arkeologin uppträder 

vanligen kategorier som odlingsmark, äng, betesmark eller 

”vildmark” inte med samma konkretion som ovan nämnda 

kategorier. Detta beror inte på att de inte existerat i form av 

såväl konkret fysisk som mental representation. De ger däremot 

inte upphov till samma arkeologiska material. De 

”tomma” ytorna mellan gravplatser, boplatser etc. är med 

andra ord en väsentlig del av såväl den forntida som den 

arkeologiska verkligheten. Vi bör således reflektera över hur 

vi använder begreppen och vilka konsekvenser olika användningar 

kan få. 

När vi talar om ”boplatser” avser vi vanligen den yta 

inom vilken det finns spår och lämningar som tyder på vardaglig 

verksamhet, t.ex. hushållsartefakter, kulturlager, 

gropar, härdar, stolphål och andra spår efter byggnader. 

Även om vi inte explicit uttalar det tenderar vi att sätta likhetstecken 

mellan ”boplats” och ”hem”, så att det vi kallar 

”boplats” skulle människor under förhistorien och medeltiden 

ha sett på som sitt hem. Det är emellertid föga sannolikt 

att dessa kategorier överensstämmer. Vad människor 

sett som sitt hem var rimligen beroende av resursanvändning, 

mobilitet, maktstrukturer, mentalitet, befolkningstäthet 

mm. Om vi formulerar hypotesen att man, t.ex. under 

bronsålder, i ”hemmet” innefattade mycket större områden 

– kanske hela kullen där man bodde och intilliggande 

marker, inklusive skogar och våtmarker – så kan de offernedläggelser 

som man gjorde i våtmarkerna ha betraktats 

som ”boplatsoffer” och inte som någon särskild kategori 

”våtmarksoffer”. Det kan inte förnekas att man lade ned 

föremål i våtmarker, utan endast påvisas att vår kategorisering 

av dessa fynd och denna sed kanske inte överensstämmer 

med hur man tänkte då. Om vi betraktar våtmarkerna 

som en del av boplatserna, och därmed våtmarksoffren som 

boplatsoffer, kan vi kanske väcka nya frågor och se nya sammanhang. 

Detta kan också få konsekvenser för uppläggningen 

av kommande utredningar, för- och slutundersökningar. 

En a priori gjord kategorisering av offerfynden utifrån 

våra rumsliga kategorier kan förhindra upptäckten av 

mönster som går ”på tvärs” mot kategorierna, t.ex. om ”våtmarksoffrens” 

sammansättning skiljer sig åt beroende på 

avstånd från bebyggelsen eller om offerplatsen legat i inägomarken 

eller utmarken. 

Platser och representativitet 

En faktor som påverkar vår bedömning av olika platser är 

representativitetsfrågan. Som exempel kan nämnas att se-


dan ett par årtionden tillbaka har bronsåldersboplatser med 

långhus visat sig vara vanliga fenomen i den skånska fullåkersbygden. 

Så har inte alltid varit fallet. Att de har upptäckts 

beror på en kombination av förändrade synsätt, förändrade 

undersökningsmetoder och att storskaliga undersökningar 

möjliggjort kartläggningen av många sådana 

platser. Idag framstår en plats som Hindby offerkärr som 

unik för att man där påträffat bevarade torvlager med föremål 

som sannolikt representerar återkommande offernedläggningar 

genom flera tusen år. 59 Vi vet emellertid inte 

hur unik denna plats var under förhistorien. Orsaken till 

detta är att de flesta våtmarkerna i sydvästra Skåne har blivit 

dränerade, att torven brutits ned och kommit att ingå i 

matjorden eller att de blivit urgrävda vid torvbrytning utan 

att föregås av någon arkeologisk undersökning. Kanske 

framstår Hindby offerkärr som unikt just för att det, av en 

tillfällighet, blivit skonat och bevarat. Frågor av detta slag 

kan endast lösas genom att man undersöker andra våtmarker 

i regionen, små som stora, med mer eller mindre bevarade 

torvlager samt att man utför matjordsarkeologiska 

undersökningar i forna våtmarksområden. Utan sådana undersökningar 

är det svårt att göra en kvalificerad bedömning 

av representativiteten för en plats som Hindby offerkärr. 

Några orsaker till att vi i fullåkersbygden påträffar så få 

mesolitiska boplatslämningar och våtmarksfynd är dels att 

torvlagren ofta är starkt nedbrutna på grund av utdikningar, 

dels att vi inte undersöker relevanta delar av landskapet, 

bl.a. äldre mossar och våtmarker, i tillräcklig utsträckning. 

Detta, i sin tur, bottnar i oklarheter kring hur dessa lämningar 

ska kunna uppspåras och undersökas på sätt som är 

rimliga avseende arbetsinsats. När utdikade våtmarker undersöks 

idag sker det ofta med den metod som syftar till att 

påträffa nedgrävningar på torr mark, dvs. med avbaning av 

matjorden. Matjordsarkeologi och skiktvis avbaning samt 

manuell utgrävning i de eventuellt bevarade torvlagren bör 

kunna ge större möjligheter till att påträffa lämningar av 

detta slag. 

Rumsliga analyser – syften och metoder 

De två vanligaste angreppssätten inom rumslig analys i den 

förhistoriska arkeologin är att definiera aktivitetsområden 

inom platser och att avgränsa bosättningsmönster inom regioner. 

Under senare år har den rumsliga relationen mellan 

boplatser och gravar, och andra kultplatser, kommit alltmer 

i fokus, främst beroende på den postprocessuella arkeologins 

intresse för de rumsliga relationernas mentala aspekter. 

Avgränsningen av aktivitetsområden genom artefakters 

rumsliga spridning och koncentration är en grundläggande 

metod i arkeologin. Spridningarna tolkas som spår efter 

funktions- och kulturbundna handlingar, vanligen med 

hjälp av etnografiska analogier. 60 I analysen av bosättningsmönster 

jämförs likheter och olikheter mellan boplatser, 

även inkluderande andra typer av platser såsom gravar och 

odlingsytor, och de rumsliga relationerna mellan dem. Analyser 

av detta slag kan användas för att belysa olika frågor 

och resultaten kan tolkas på olika sätt. 

Att sociala relationer kommer till uttryck i rummet 

betonades först av den franske sociologen Emile Durkheim 

vid 1900-talets början. 61 Tanken ligger till grund för analyser 

av ”det sociala rummet” och som syftar till kunskap 

om social organisation och struktur. Som exempel kan nämnas 

att genusrelaterade aktiviteter, såsom arbetsdelning efter 

kön, kan tänkas avspeglas i husens och boplatsernas 

struktur och i artefaktspridningar inom resursområden 

samt på andra platser i landskapet. Kunskap om generella 

strukturer ses emellertid inte som forskningens mål av företrädare 

för den postprocessuella arkeologin. Där är det 

istället relationen mellan strukturen och tillfälliga händelser, 

och hur händelser över tid förändrar strukturer, som står i 

fokus. 62 Uttryckt på ett annat sätt är det förståelsen av relationen 

mellan avsiktlig handling och strukturens krav, begränsningar 

och möjligheter, som utgör målet. Syftet är att 

försöka förstå hur det, under givna historiska och materiella 

förhållanden, var möjligt att handla på vissa sätt och inte på 

andra och hur människor därigenom både kunde reproducera 

och förändra kulturella normer över tid. 63 Det blir därmed 

viktigt både att försöka urskilja det generella, normerna 

för rumslig organisation, och att notera variation, t.ex. 

mellan samtida boplatser i en region. Ur detta perspektiv är 

det väsentligt att inte se variationen som trivial, utan som 

något som kan tolkas i kulturella termer och som ett uttryck 

för intentioner. 

Rummets organisation kan således ses som en avspegling 

av kulturella koder och innebörder och som en reflektion 

av individers avsikter, i form av både praktiska aktiviteter, 

funktionella behov och sociala relationer. Att arbeta 

med frågor om försörjning och landskapsutnyttjande och 

hur dessa format landskapet ingår således i studiet av rummets 

organisation. Det är särskilt av intresse att koppla frågor 

om försörjning till kulturella, sociala och mentala perspektiv 

på landskapet. 

Rummet kan, sociologiskt eller socialpsykologiskt, ses 

som socialt konstruerat och meningsfyllt. Sociala rum kan 

delas in i fem analysnivåer 64 , vilka i det följande kallas aspekter 

på rumslighet: en socialpsykologisk aspekt avseende 

människors position i samhället, en beteendemässig aspekt 

som omfattar människors aktivitets- och rörelsemönster, en 

symbolisk aspekt, omfattande bilder, kognitionsmönster 

och mentala kartor, en affektiv aspekt avseende mönster i 

människors känslomässiga identifikation med territorier 

och platser samt en morfologisk aspekt i vilken befolkningskaraktäristika 

analyseras med syfte att urskilja homogena 

”sociala områden”. 

Samtliga dessa aspekter på rumsliga mönster och organisation 

kan vara relevanta vid våra studier av platser och 

landskap. Exempel på analyser som rör socioekonomiska 

frågor och rumslig organisation i relation till bl.a. status, 

genus och klass är sådana som fokuserar på hierarkier mellan 

boplatser och på relationer mellan centrum och periferi. 

Ett mer specifikt exempel är forskningen kring centralplatser, 

där bl.a. vissa rumsliga strukturer anses utmärka sådana 

platser. 65 

Under senare år har man inom arkeologin diskuterat hur 

vi ska kunna förstå vilka betydelser som människor i förhistorien 

kan ha tillskrivit rumsliga fenomen och strukturer. I 

detta sammanhang bör nämnas att Bradley nyligen har förordat 

att också naturliga platser, dvs. av människan, åtmins-


PLATSER OCH MENING – KULTPLATSER OCH LIMINALA PLATSER 

Vad är det som gör att platser tillskrivs 

olika funktion och mening i ett samhälle? 

Skapandet av en plats som kulturellt och 

symboliskt viktig sker genom användandet 

av den och utifrån föreställningar om 

dess betydelse och koppling till myt, religion 

och historia. Betydelsen kan skapas 

såväl genom en folklig tradition som genom 

dekret från makthavare. 

I skapandet av speciellt meningsbärande 

platser kan ritualer ha stor betydelse 

eftersom platsen kan upplevas som att 

den spelar en egen roll i ritualen. Platsen, 

den fysiska miljön där ritualen utförs, är 

viktig för ritualiseringen av handlingen 

och kan vara det som särskiljer handlingen 

från andra sociala handlingar. 67 Det 

har också uttryckts så att platsens roll i 

ritualer är att rikta uppmärksamheten. 68 

Detta kan gälla både skapade platser, t.ex. 

monument och tempel, och naturliga sådana, 

t.ex. mossar och berg. Platsen kan 

alltså upplevas som interagerande med de 

medverkande i en ritual och därigenom 

bli en ”helig” plats i deras medvetanden. 

På så sätt blir även handlingarna som utförs 

där särskilt betydelsefulla. Platsen 

ger handlingen mening och vice versa. 

Det som ur ett tvärkulturellt och generaliserande 

perspektiv utmärker kultplatser 

är att de vanligen finns vid naturföreteelser 

av olika slag, t.ex. vid speciella 

träd, berg, klippor eller vattendrag, eller 

där sådana förekommer tillsammans. 69 

Detta ska inte uppfattas som att samma 

föreställningar har varit knutna till dessa 

företeelser under olika tider. Däremot är 

det troligt att vatten, liksom berg och 

träd, har varit, och är, symboler för en 

mängd olika förhållanden som människor 

finner anledning att uttrycka och förhålla 

sig till – de är ”good to think”. 70 Det är 

inte företeelserna i sig som primärt är föremål 

för kulten, utan att de representerar 

aspekter av kosmologin. 

Kultplatser omskapas ofta över tid 

genom att människor konstruerar symboliska 

motsvarigheter till naturföreteelserna, 

t.ex. pålar, megaliter, gravhögar, resta 

stenar, tempel, mm. Således har i en del 

kulturer ett träd ersatts av en stolpe kring 

vilken offer har nedlagts. Trädet kan också 

symboliseras av en rest sten, en pelare 

eller en obelisk. Likaledes kan ett berg ha 

kommit att representeras av ett altare 

eller en tempelbyggnad. Vattendrag spe- 

lar ofta en viktig roll för lokaliseringen av 

kultplatser på grund av att vatten associeras 

med läkande och renande krafter och 

ses som förutsättningen för liv. På de 

platser där träd, berg, klippor och vattendrag, 

eller symboliska motsvarigheter till 

dessa, är samlade inom ett begränsat område 

tolkas detta ofta som uttryck för en 

kosmologi. Ytterligare en viktig faktor för 

lokaliseringen av kultplatser är den rumsliga 

relationen till boplatserna. Denna relation 

varierar i tid och rum. Ibland förfaller 

t.ex. relationen mellan boplats och 

gravplats att ha varit mycket intim, i andra 

fall anlades gravplatser vid gränsområden 

för den egna gården eller bygden, eller 

kanske mellan utmark och inmark. 71 

Grav- och kultplatser är vidare ofta 

knutna till kommunikationsleder, vadställen, 

ägogränser och brukningsgränser. 

Platser där kommunikationsleder möts 

förefaller att ha varit av speciell betydelse 

t.ex. vägskäl och korsvägar. 72 Länken mellan 

vattenvägar och kultplatser är relativt 

väl belagd i Medelhavsområdet. Speciellt 

sammanflöden och vadställen var viktiga, 

liksom källor. I många mytologier representeras 

vidare gränsen mellan de döda 

och de levande av en flod. Här bör noteras 

att nedläggningar av keramik under tidigneolitisk 

tid ofta ägde rum vid våtmarkskanter, 

inte sällan där vattendrag mötte 

sjö eller där två vattenvägar möttes. 73 

Vägskäl och vägkorsningar bör i detta 

sammanhang uppmärksammas speciellt 

eftersom de har spelat stor roll i rituella 

sammanhang i många kulturer. Det gäller 

bland annat vid olika former av övergångsriter. 

Sådana riter har med tid att göra, 

t.ex. de som firas i mobila samhällen i 

samband med årstidsväxlingar eller då vissa 

djur eller växter förekommer. 74 

Termen (Lat. limen = tröskel) användes 

av etnografen Arnold van Gennep (1909) 

om en fas i övergångsriten och vidareutvecklades 

av antropologen Victor Turner. 

75 Den liminala fasen avser perioden 

mellan separationen från en viss social eller 

religiös status (eller ett tillstånd) och 

inkorporerandet i en annan. Denna fas ses 

som speciellt farlig, som mitt emellan, 

varken – eller, som otrygg och hotfull. De 

mest utbredda övergångsritualerna har 

med kroppens övergångar att göra: födelse, 

sexuell mognad, barnafödande, åldrande 

och död. Ritualerna innebär vanligen 

att olika handlingar utförs på olika platser 

i landskapet och dessa platser har ofta 

både en formmässig koppling, dvs. topografisk 

och visuell, och en symbolisk 

koppling till ritualens olika faser. Bradley 

anger exempelvis att samiska kultplatser 

ofta förlagts till sprickor i klippor, till stenar 

som liknar djur eller människor, stenar 

med speciell färg, klippor med naturliga 

portar eller trösklar, vid speciella 

träd, vattenfall, källor, floder, vattensammanflöden, 

halvöar etc. 76 

Det är inte ovanligt att övergångsriten 

gestaltas som individens eller gruppens 

symboliska död och återfödelse i ny 

skepnad. Övergångsritualen liknas vidare 

ofta vid en resa där adepten (den som ska 

genomgå övergången) ses som en passagerare 

eller passiv resenär. Vid separationen, 

inledningen till den liminala fasen, förs 

de ofta genom (över, under) en speciell 

passage, t.ex. en port, dörr eller tröskel. 

Denna kan vara fysisk eller endast symbolisk. 

Nedsänkning i vatten och begjutning 

med någon speciell vätska kan också 

markera inledningen på denna fas. Kroppen 

ska genom detta ”resa” från en sorts 

plats till en annan – från ”innanför” till 

”utanför”. Vid inkorporationsfasen, slutet 

på den liminala fasen, renas adepten, också 

här ofta genom att skvättas eller smörjas 

in med någon speciell substans. 

Det är en sak att acceptera liminalitet 

som en fas i övergångsriter, men vad skulle 

liminala platser kunna tänkas innebära? 

Enligt etnografiska källor, utmärkes liminala 

platser av att vara svårtillgängliga: 

högt uppe, långt nere, långt borta (utanför 

samhället) eller inhägnade. De kan 

också, som nämndes ovan, finnas vid broar, 

vid gränsområden mellan olika naturmiljöer, 

t.ex. där olika vattendrag eller 

vatten och land möts, och vid samhälleliga 

gränsområden, t.ex. vid ägogränser eller 

gravplatser. Kult- och offerplatser kan 

ur detta perspektiv ofta betecknas som liminala 

platser. Det är möjligt att en och 

samma plats kan ha fungerat som kultplats 

under lång tid trots förändringar i 

religion, ideologi och kosmologi. En kosmologi 

kan legitimeras genom att man i 

rummet anknyter till ihågkomna eller 

mytiska förfäder och deras platser, men 

man kan också annektera äldre kult- och 

boplatser i en strävan att utplåna tidigare 

associationer och minnen av dem.


tone primärt, oförändrade platser, bör ingå i landskapsarkeologisk 

forskning, eftersom vi vet att sådana platser ofta har 

varit kulturellt betydelsefulla. Han visar på sätt att nå kunskap 

om detta utifrån kombinationen av en generaliserande 

teori om människans förhållningssätt till naturföreteelser 

och analyser av arkeologiska spår och lämningar. 66 

Tid 

År 1937 skriver Folke Hansen: ”Det torde enligt mitt förmenande 

vara på tiden, att man utrangerar de, jag skulle 

vilja kalla dem imaginära perioder, som närmast tillkommit 

för att bereda från de övriga perioderna överblivna fornsakstyper 

en fristad, perioder, som icke äga något berättigande i 

den allmänna gravkronologien eller i serien slutna fynd. Jag 

åsyftar den spetsovala yxans tid samt kopparåldern och 

bronsålderns första period”. 77 Även om Hansens resonemang 

i vissa avseenden är föråldrat så illustrerar citatet en 

fråga som fortfarande är aktuell, nämligen frågan om grunderna 

för vår periodindelning. Den traditionella periodindelningen 

baseras på en blandning av olika kriterier, av vilka 

näringsfång, teknologi, gravskick, politisk historia och 

religionsskiften är de mest tydliga. Att den arkeologiska 

periodindelningen byggdes upp primärt kring teknologi 

och artefakt- och gravstudier berodde på samhällsutvecklingen 

i västvärlden under 17- och 1800-talen. I praktiken 

arbetar vi dock med mer än en periodindelning. Den ekonomiska 

periodiseringen utifrån fiske, jakt och insamling, 

jordbruk och boskapsskötsel samt handel och industri, med 

rötterna i 1700-talet, har på många sätt kommit att spela en 

större roll under senare delen av 1900-talet än den teknologiska 

periodiseringen. 78 Numera används även periodindelningar 

baserade på olika jordbrukstekniker samt på typen 

och graden av människans påverkan på landskapet. 79 Beroende 

på vilka fenomen som studeras blir periodindelningarna 

olika. 

Det finns många andra möjligheter till regionala och 

överregionala periodindelningar, t.ex. utifrån offerskick, 

gravskick, hustyper och bebyggelsestruktur. Det väsentliga 

med dessa resonemang är att tydliggöra att alla periodindelningar 

är konstruktioner, att perioderna blir olika beroende 

på vad som studeras och att de inte kan förutsättas sammanfalla 

avseende olika fenomen. En relevant fråga i sammanhanget 

är också i vilken utsträckning vår periodindelning 

beror på vilka data som är tillgängliga, eller betraktade som 

relevanta, för olika tider. 

Skiftet mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum är 

ett illustrativt exempel på de problem som kan uppkomma 

då vissa typer av lämningar har blivit bestämmande för en 

mer övergripande periodisering. Inom trattbägarkulturen 

förändras de materiella uttrycksformerna över tid och rum. 

Den kronologiska indelningen av neolitikum har sin orsak 

i många olika faktorer, men för skiljet mellan tidigneolitikum 

och mellanneolitikum har grunden framför allt varit 

förändringen i gravskickets utformning, från flatmarksgravar, 

långhögar och mindre dösar till stora megalitgravar. 

Andra företeelser verkar inte ha förändrats lika drastiskt, 

eller överhuvudtaget, under samma tidsavsnitt. Kulturepitetet 

trattbägarkultur löper oavbrutet över denna gräns. De 

utifrån gravskicket indelade perioderna har bidragit till att 

boplatsmaterialet också indelats med denna periodindelning 

som grund, vanligen baserat på studier av keramikornering 

och yxtypologi. Olika forskare har försökt anpassa 

olika artefakters första uppträdande och försvinnande till 

den traditionella indelningen. Genom att istället ta fasta på 

olika lämningars enskilda utformning och deras förändring 

kan vi påvisa andra förlopp och söka förklaringar till sådana 

som tidigare inte beaktats. Detta kan leda till nya indelningar, 

baserade på en mer nyanserad analys av källmaterialet. 

Tidslinjer 

Förutom periodindelningen brottas arkeologin med ett annat 

ofta återkommande tidsrelaterat problem, nämligen 

svårigheten att överblicka hur olika fenomen, avseende både 

materiell kultur och samhälleliga skeenden, relaterar till 

varandra över tid. Detta beror bl.a. på att de traditionella 

perioderna lätt uppfattas som separata enheter och således 

skapar ramar för tänkandet. Det medför ibland att man, 

t.ex. via typologin, ”passar in” fenomen i dessa, på förhand 

bestämda, perioder. En annan orsak till att företeelser är 

svåra att överblicka är källmaterialens mängd. Frågor om 

vilka fenomen som bör jämföras och korreleras med varandra 

är ständigt närvarande. Var finns de relevanta sammanhangen? 

En annan orsak till problemen är den specialisering 

som yrket numera kräver. Olika personer arbetar ofta parallellt 

med t.ex. keramik, stenteknologi, boplatsstruktur och 

näringsfång utan att kunskaperna regelmässigt resulterar i 

sammanställningar, jämförelser och synteser. 

För att underlätta jämförelser och göra kunskaperna och 

kunskapsluckorna överblickbara kan tidslinjer (diakrona diagram) 

vara till hjälp (fig. 5-7). Att arbeta med tidslinjer kan 

även hjälpa oss att bryta ned den traditionella periodiseringen 

som ibland fungerar som ett hinder att se saker och ting 

på nya sätt. Genom att använda tidslinjer för olika fenomen 

kan vi få klarare begrepp även om de data som vår periodisering 

baserar sig på. En annan fördel med tidslinjerna är att 

fenomen av mycket olika slag kan relateras, t.ex. förekomst 

av 14 C-dateringar kan jämföras med den typologiska dateringen 

av artefakter, eller förekomsten av gropar med hustyp 

och med gravskick, flintteknik med grödor och boplatsoffer 

med näringsfång. Tidslinjerna ska sålunda ses som ett 

redskap som kan hjälpa oss att: 

– sammanfatta kunskap, med andra ord överblicka tradition 

och förändring både inom ”korta” tidsperioder, exempelvis 

från TN I till TN II, och ”långa” tidsperioder, 

t.ex. från senneolitisk tid till förromersk järnålder 

– finna både kunskapsluckor och förändringsperioder för 

olika fenomen 

– relatera olika företeelser till varandra över tid på ett mer 

systematiskt sätt, dvs. jämföra olika typer av data 

– bygga hypoteser om relationer mellan olika fenomen 

och deras varaktighet eller förändring över tid och om 

möjliga orsaker till förändring 

Genom att t.ex. jämföra 14 C-tidslinjer med artefaktbaserade 

tidslinjer på en plats eller i ett område kan man kanske 

upptäcka att vissa perioder gör sig gällande genom artefak-

ter och andra genom 14 C-dateringar. Detta kan ha flera orsaker. 

Det kan bero på det urval som görs för provtagning 

för 14 C-analys eller på att den typologiskt baserade dateringen 

av vissa artefakter är felaktig och bör revideras. Det kan 

också bero på att vissa tidsperioder – eller vissa typer av aktiviteter 

– lämnar spår i form av anläggningar, medan andra 

endast lämnat spår i form av artefakter, t.ex. offernedläggningar. 

Det viktiga med jämförelserna är att frågor väcks 

och hypoteser formuleras. 

Inspirationen till arbetssättet härrör från den franska 

Annales-skolan som arbetar med analyser av förändring över 

tid utifrån olika skalor, s.k. duréer (tidslängd, varaktighet). 80 

Man arbetar på olika sätt med förändringar på ett strukturellt 

plan, på ett mellanlångt plan och på ett kortare episodiskt 

plan. Man ställer inte strukturen mot de enskilda händelserna, 

utan menar istället att båda hör till verkligheten i 

lika stor utsträckning, men på olika tidsplan. I det kortaste 

Fig. 5A Fig. 5B 

Fig. 5C 


tidsperspektivet, som motsvaras av ungefär en människas 

livstid, undersöks de specifika enskilda händelserna. Det är 

denna sorts tid som politisk och narrativ historia analyserar 

och det är denna tid som vi som individer upplever. Nästa 

tidsnivå är konjunkturer eller det mellanlånga planet, flera 

generationer eller århundraden. Här verkar det vi betecknar 

som social och ekonomisk historia, demografi, samhällens 

och ideologiers historia. Den mest omfattande tidsnivån är 

den strukturella tiden, dvs. geohistoria, folks och civilisationers 

historia, stabila teknologier och mentaliteter – alltså 

det som är den mest generella historien. 81 

Genom att använda tidslinjerna som utgångspunkt för 

att bygga hypoteser om korrelationer mellan olika företeelser 

– även sådana som inte brukar korreleras – kan man både 

frigöra sig från föråldrade periodiseringar och skapa nya 

som, i sin tur, kan ge oss andra bilder än de som traditionellt 

baseras på de teknologiska perioderna. Ett klassiskt period- 

Fig. 5. Olika framställningar av tidslinjer. 

A) Frekvensen yxor och svärd i södra 

Sverige genom bronsålderns sex 

perioder (efter Kristiansen 1998:77, 

fig. 34). 

B) En illustration av varaktighet och 

brott för olika företeelser under 

yngre järnålder i Valsta (grått) och 

Säby (vitt) (efter Andersson & Hållans 

1997:599, fig. 7). 

C) Modell över ”långhuslandskapet”. 

Förekomsten av boplatser med huslämningar 

grupperade i lämpliga tidsperioder 

och topografiskt definierade 

miljöer. De rumsliga nivåerna omfattar: 

regionen, resursområdet = zoner; 

boplatsområdet = rektangel; boplats 

och potentiellt boplatsläge markeras 

med en eller flera diagonaler (efter 

Björhem 1994).


problem är övergången från förhistoria (vikingatid) till historia 

(medeltid), där periodiseringen förstärks p.g.a. att 

källmaterialen till stor del är olika, vilket gett upphov till 

olika akademiska ämnen, forskningsmässiga traditioner och 

tolkningar. Tidslinjer kan användas för att relatera olika fenomen 

till varandra, något som kan avslöja perioder av 

markerad diskontinuitet, dvs. då flera fenomen förändras 

(fig. 7). Det kan för övrigt noteras att just de traditionella 

övergångarna från sten- till bronsålder och från brons- till 

järnålder inte förefaller att ha karaktäriserats av förändring 

i speciellt hög grad (fig. 7A). Man bör naturligtvis vara 

uppmärksam på att även dessa tidslinjer till delar baseras på 

de etablerade perioderna och typologiska dateringarna och 

att de därför kan uppvisa brytpunkter vid de etablerade 

periodgränserna. Man bör inte heller bortse från att vissa av 

de etablerade periodgränserna bygger på förändring i något 

väsenligt hänseende. 

Att arbeta med tidslinjer är på intet vis något nytt, varken 

i arkeologin eller andra vetenskaper. Som exempel på 

explicit inspiration från Annales-skolan kan nämnas en artikel 

av Jennbert om gravskicksförändring över tid. 82 Andra 

användningar av tidslinjer finner vi t.ex. i Karstens avhandling 

om neolitiskt offerskick, i Kristiansens analyser av förändringar 

av offer- och gravgåvor under bronsåldern samt i 

Andersson och Hållans jämförelser av mentala och materiella 

gränser mellan två bosättningar som sträcker sig från 

järnålder till tidig medeltid. 83 Även inom Malmö Kulturmiljö 

har liknande modeller använts i ”Problemformuleringar 

och Projektprogram inför Öresundsförbindelsen” 

(fig. 5). 84 Ett annat sätt att illustrera tid och konkretisera 

vårt tänkande om den är att arbeta med generationer (fig. 6). 

I detta sammanhang ska man inte glömma att folkmängd 

och demografiska förändringar under olika perioder har påverkat 

både samhällsstruktur, förändringsprocesser och historiska 

förlopp. 

Annales-skolans teoretiska system har kritiserats på flera 

Fig. 6. Antal generationer från TN I till idag, baserat på fyra generationer 

per århundrade. Totalt ca 240 generationer. 

punkter under senare decennier och i nästföljande kapitel 

diskuteras relationen mellan strukturer och händelser ur ett 

delvis annat perspektiv, där det är förståelsen av relationen 

mellan individens handlingar och handlingsutrymme och 

de övergripande strukturerna som står i fokus. 85 

Förändring 

Under senare tid har det funnits ett behov inom arkeologin 

att problematisera begreppen tid, kontinuitet och förändring. 

86 Ur vilket perspektiv menar vi att vi betraktar företeelser 

när vi talar om förändring? Det arkeologiska perspektivet, 

de sekvenser som blivit synliga för oss ”i backspegeln”, 

skiljer sig från hur människor uppfattat och upplevt 

sin tid. Det framhålls ofta att arkeologin lämpar sig för studier 

av förändring i långtidsperspektiv och det är då viktigt 

att poängtera att det som i våra kronologier ser ut att utgöra 

brott och skiften inte behöver ha upplevts som förändringar 

av människorna under den aktuella perioden. Barrett 

menar att vi bör bryta ned dualismen mellan långtidsperspektivet, 

som rör sociala institutioner, och livet så som det 

levts av människor under en viss period, och istället fokusera 

på vad det har inneburit att vara människa, avseende begränsningar, 

möjligheter och handlingsutrymme, under 

olika perioder. 87 Han är här inspirerad av teorier som formulerats 

inom sociologisk och socialantropologisk forskning 

och som beskriver hur individen i ett växelspel med samhällsstrukturen 

kan handla på sätt som i förlängningen leder 

till förändring (jfr begreppen habitus hos Bourdieu och 

structuration hos Giddens). 88 

Analyser av ovan nämnda slag innebär att man innefattar 

både indikationer på generella processer och variationer 

på ett regionalt eller lokalt plan. Vad är det som gör att 

många olika individer handlar på ett visst sätt vid en viss tid 

och på så sätt medverkar i genomgripande samhälleliga förändringar? 

Individens handlingsfrihet begränsas av normer 

och traditioner, men det finns också utrymme 

för omtolkning av normer och traditioner och 

därmed möjligheter till förändring. 

Kronologiskt komplexa platser 

I den arkeologiska diskussionen om förändring 

talas det ofta om kontinuitet och brott i 

användandet av platser, om kronologiskt 

”rena” platser och kronologiskt komplexa 

platser. Dessa begrepp kommer att behandlas 

i följande avsnitt, liksom de hjälpmedel i form 

av grafiska modeller, som kan användas för att 

åskådliggöra och jämföra förändring över tid 

avseende platser, mänskliga kontakter och artefakters 

sammanhang. 

Arkeologisk forskning kring kontinuitet 

och förändring i användningen av platser har 

formats både av den processuella arkeologins 

långtidsperspektiv, med fokus på bosättningsmönster 

och resursutnyttjande, och av den 

postprocessuella synen på landskapet som ett 

kulturellt konstruerat rum, format av handlingar 

som relaterat till minnen, historia, myt

och tradition. 89 Bruket av platser och rörelser i landskapet 

ses, utifrån det sistnämnda perspektivet, som manifestationer 

av ideologi. Det är emellertid inte bara teoretiska förändringar 

som medverkat till den förändrade synen på platser 

under senare decennier. I Skandinavien har också de förändrade 

villkoren för uppdragsarkeologin bidragit. Följande 

tillbakablick på förhållandena i Malmöområdet kan illustrera 

hur synen på platser, kontinuitet och förändring har 

påverkats av undersökningarnas omfattning och metoder. 

Under 1960- och 70-talen medförde kombinationen av 

det arkeologiska periodtänkandet, som då inte problematiserades 

nämnvärt, den grova avbaningsmetoden, som medförde 

att vissa anläggningstyper inte påträffades, och det 

nästan obefintliga bruket av 14 C-analys, att platser föreföll 

att vara kronologiskt ”rena”, eventuellt med ”inblandning” 

från enstaka andra perioder. Från slutet av 70-talet och under 

80-talet medförde det fortfarande tämligen oproblematiserade 

periodtänkandet 90 och introduktionen av de stora 

ytavbaningarna att kronologisk komplexitet snarare framstod 

som regel än som undantag på många platser. Både 

kronologiskt ”rena” platser och sådana med klart dominerande 

perioder var mindre vanliga än man tidigare antagit. 

Som en konsekvens av insikterna om den kronologiska 

komplexiteten började grunderna för periodindelningen att 

ifrågasättas under 1990-talet. Andra bidragande orsaker var 

den postprocessuella arkeologins problematisering av 

arkeologins periodindelning samt den ökande insikten om 

att också förhistoriens människor var omgivna av lämningar 

från det förflutna och att de förhållit sig till och förändrat 

dessa på olika sätt. Det var först i och med detta som kontinuitet 

och förändring i användningen av platser kunde bli 

ett undersökningsobjekt i sig, med andra ord något att söka 

och undersöka på ett systematiskt sätt och försöka tolka i 

kulturella termer. 

Kontinuitet och diskontinuitet i rum, tid och betydelse 

I arkeologiska sammanhang är begreppen kontinuitet och 

diskontinuitet problematiska. Den lexikala definitionen av 

kontinuitet är ”ett obrutet sammanhang i tiden eller rummet”. 

91 Det är således väsentligt att precisera begreppen vad 

gäller tid och rum. För en kulturhistorisk analys är emellertid 

kontinuitet och diskontinuitet, eller tradition och förändring, 

i form och betydelse också av vikt, speciellt hur förändring 

i materiell kultur relaterar till förändring i betydelse. 

92 

Det är sällan som man med arkeologiska metoder kan 

belägga att en plats använts utan avbrott under en viss tid. 

Platskontinuitet är därför ofta negativt definierat, dvs. som 

avsaknad av belägg för avbrott. Trots svårigheterna att fastställa 

obrutna sammanhang i rummet är det uppenbart att 

vissa platser har använts för bosättning, gravläggning, eller 

andra aktiviteter, kontinuerligt eller upprepade gånger, under 

kanske tusentals år, medan det på andra platser endast 

finns belägg för enstaka vistelser. 

Formkontinuitet innebär förekomsten av en viss typ av 

aktivitet på en plats över tid och är vanligen synlig i det 

arkeologiska materialet, till exempel genom spår av hus från 

olika tider på samma plats. Formkontinuitet kan också 

innebära likhet i utformningen av den materiella kulturen, 


t.ex. gravformer över en viss tid inom ett större område. Betydelsekontinuitet 

är emellertid inte omedelbart synlig i 

det arkeologiska materialet, eftersom betydelsen inte automatiskt 

följer formen. 93 Plats- och formkontinuitet innebär 

således inte automatiskt kontinuitet i betydelse. Hur kan vi 

undersöka om kontinuitet i användningen av en plats också 

inneburit kontinuitet i synen på platsens betydelse? Bör vi 

anta diskontinuitet i synen på platsens betydelse när vi ser 

ett kronologiskt brott i användningen av en plats? 

Frågor om platsers betydelse kretsar inte sällan kring 

begreppsparet profant och rituellt. Uppdelningen av 

mänskliga samhällen i en profan och en rituell sfär är ett 

analytiskt redskap i modern samhällsvetenskap. Gränsdragningen 

mellan dessa kategorier är inte något som kan förutsättas 

ha funnits i förhistoriska och medeltida samhällen. 

Även om begreppen är användbara så är det ofta varken 

möjligt eller eftersträvansvärt att placera enskilda anläggningar 

eller artefakter exklusivt i endera sfären. När människoben 

påträffas i en grop tillsammans med sådant som 

brukar tolkas som avfallsmaterial, är tolkningen problematisk. 

Det förekommer också att gravar anlagts på samtida 

boplatser, vilket komplicerar åtskillnaden mellan begreppen 

gravplats och boplats. 

Människor har sannolikt vanligen uppmärksammat spår 

från tidigare aktiviteter på en plats och inte sällan byggt 

platsens betydelse på föreställningarna om dessa spår. Kunskapen 

om och minnet av tidigare aktiviteter förändras över 

tid. Minnen kan beröra både ett verkligt och ett mytiskt 

förflutet. Det förflutna kan således indelas i: 1) det förgångna 

som man själv upplevt, 2) det förgångna som finns i den 

muntliga traditionen och 3) det förgångna som beskrivs i 

ursprungsmyter och kosmologi. 94 Gränsen mellan dessa är 

flytande. Platser kan fyllas med olika innehåll under olika 

perioder, trots att aktiviteterna refererar till tidigare användning 

av den. Betydelser kan också överföras från en 

period till en annan, utan att plats- eller formkontinuitet 

föreligger. Vad har motiverat människor att uppsöka tidigare 

använda platser? Vad kan en återknytning till en gravplats 

efter flera hundra eller tusen år ha betytt ur ett ideologiskt 

perspektiv? Man kan ha betraktat äldre synliga gravar 

och gravplatser som antingen spår efter förfäder (mytiska 

eller reella), som naturformationer eller som spår efter högre 

makter. Att gravar och boplatser anlagts på äldre gravar och 

boplatser måste emellertid inte betyda att människor avsiktligt 

anknutit till dem eller till det som de ansetts representera. 

Också naturgeografiska och ekologiska preferenser 

kan ha spelat in i valet av platser. 

En återkommande eller kontinuerlig användning av en 

plats kan således haft många innebörder. Det kan bl.a. ha 

rört sig om återanknytning, om avståndstagande eller om 

avsiktlig desakrering och annektering. För att kunna tolka 

platsanvändning i kulturella termer är det avgörande att 

man kan konstatera kontinuitet eller brott i det arkeologiska 

källmaterialet genom dateringar, vertikalstratigrafi eller 

horisontalstratigrafi. När det gäller vertikalstratigrafin är 

det av vikt att också identifiera negativa förhållanden (frånvaro), 

till exempel borttagna eller förstörda strukturer. För 

att förbättra våra kunskaper om detta är det angeläget att vi 

aktivt söker spår efter sådant som kan ha blivit förändrat el-


Fig. 7. Ytterligare exempel på tidslinjer. 

A) Generaliserad framställning av olika företeelser och deras förändring över tid. 


B) Översiktligt diagram över förekomst av gropar i Malmöområdet. Fet linje innebär riklig 

förekomst av gropar och gropsystem. Tunn linje markerar mycket få gropar eller avsaknad 

av gropar. Olika feta linjer för samma tidsperiod betyder stor variation i gropförekomsten 

mellan boplatserna. 

ler förstört och att vi undersöker och dokumenterar lämningarna 

med metoder som ger möjlighet till analyser och 

tolkningar av sådana fenomen. 

Då systematiska analyser av användningen av olika platser 

över tid och med fokus på betydelsesammanhang är ett 

relativt nytt forskningsfält, krävs en hel del grundforskning. 

Många äldre dokumentationsmaterial är användbara 

i sådana studier. Ett systematiskt studium och en sammanställning 

av förekomst och förändring av olika typer av lämningar 

på olika platser är förutsättningen för att man ska 

kunna överblicka tendenser och formulera mer preciserade 

frågor. Via detta induktiva arbetssätt kan man också formulera 

hypoteser inför framtida undersökningar. Det finns 

platser där vissa typer av lämningar från vissa perioder återkommande 

påträffas och andra där vissa typer av lämningar 

från vissa perioder sällan eller aldrig påträffas. I det förhållandevis 

välundersökta Malmöområdet är förutsättningarna 

goda för studier av kontinuitet och diskontinuitet avseende 

platser. Både analys av äldre material och framtida undersökningar 

kan komplettera och fylla ut våra kunskapsluckor 

när det gäller dessa frågor. 

Markanvändningsdiagram och 

tidsgeografiska modeller 

Illustrationer av förändring och komplexitet i tid och rum 

kan göras med hjälp av markanvändningsdiagram (land use 

diagrams) och tidsgeografiska modeller (fig. 8). En poäng 

med modellerna är att de synliggör de begränsningar som tid 

och rum innebär t.ex. för individers rörelsemönster. Modeller 

förklarar emellertid inte något i sig, utan är redskap för


C) Tidslinjer över bebyggelsetyper under järnåldern i 

Malmöområdet, illustrerat som en följd av generationer 

och i befintligt periodsystem. A: Vaga och i 

storlek varierande hus utan väggspår och omgivna 

av stora gropar; ca 500-150 f.Kr. B: Långa, välbygg- 

jämförelser, tolkningsresonemang och formuleringar av hypoteser. 

Markanvändningsdiagram är tvådimensionella grafiska 

framställningar av rumsutnyttjande och olika depositioners 

(lagers, strukturers) varaktighet över tid, antingen inom en 

relativ kronologi eller genom historiska källor kopplade till 

årtal. För tolkningar av processer över tid i större geografiska 

sammanhang kan denna typ av diagram användas genom 

att man för varje undersökt plats upprättar ett sådant diagram 

och sedan jämför dem t.ex. regionvis. Diagrammen 

har utvecklats inom medeltidsarkeologin i samband med 

tolkningen av komplexa stratigrafier, vanligen i urbana miljöer. 

95 

Tidsgeografiska modeller, utvecklade av kulturgeografen 

Torsten Hägerstrand under 1960-talet, är grafiska framställningar 

av rörelser och handlingar i tid och rum. 96 Modellerna 

är uppbyggda kring en tidsaxel och en rumsaxel 

och rörelserna i rummet över tid benämnes trajektorier. Idealt 

bör modellerna vara tredimensionella. Utgångspunkten 

är att människor tillbringar sin tid på olika platser för olika 

aktiviteter. Dessa platser kallas stationer och ingår i olika 

typer av domäner, dvs. rumsliga enheter som kontrolleras av 

olika instanser, t.ex. en stat, ett byråd eller en familj. Som 

exempel på domäner kan nämnas en nation, by, gård, ett 

rum eller en viss plats. Genom införandet av begreppet domän 

uppmärksammas både geografisk utsträckning och 

socio-politisk betydelse. Människors rörelser mellan, och 

handlingar (projekt) på, de olika stationerna utgör ett rörelse- 

eller trajektoriemönster. De framställs grafiskt i två- eller 

tredimensionella diagram vilka redovisar tid, rum och 

rörelse. Kommunikation och interaktion mellan människor 

äger rum vid de olika stationerna; det kan gälla allt från 


da hus med tydliga väggspår och inhägnade med 

staket; ca 150 f.Kr.-300 e.Kr. C: Vaga hus med varierande 

konstruktion och utan väggspår, samt grophus; 

ca 300-700 e.Kr. D: Breda hus med spår efter 

väggar, ibland belägna i nordsydlig riktning; ca 700- 

950 e.Kr. 

information, påverkan och utbyten till konflikter, krig och 

konfliktlösning. Olika grupper och individer i ett samhälle 

har olika trajektorier, som har att göra med ekonomi och 

transportteknologi, sociala regler och sedvanor, men också 

med genus, ålder och social ställning. Landskapets topografi 

och ekologi är också betydelsefulla faktorer. 97 

Både rums- och tidsaxlarna kan varieras utifrån det man 

önskar systematisera. Det kan röra sig om en timme, en dag, 

ett år eller tusen år. Rummets stationer väljs utifrån frågeställningarna; 

det kan vara inom ett hus, en boplats eller en 

region. I ett arkeologiskt sammanhang kan tidsgeografin 

användas huvudsakligen på två sätt. Det ena är att se den 

rumsliga spridningen av artefakter och konstruktioner som 

dessas rörelsemönster i tid och rum – som artefakternas trajektorier. 

Sådana analyser har gjorts och som exempel kan 

nämnas den skiftande arkeologiska kontexten för kopparflatyxor 

i Europa. 98 I analyser av detta slag är utgångspunkten 

att artefakters trajektorier är ett uttryck för människors 

och idéers trajektorier. Variation i artefakters rumsliga sammanhang 

i ett område och under en viss tid kan t.ex. tolkas 

som ideologisk variation avseende artefakternas roll i samhället, 

medan förändringar i artefakternas rumsliga sammanhang 

över tid i ett område tolkas som förändring i ideologin. 

Det andra sättet är att utgå ifrån hypoteser om just 

människors trajektorier och utifrån dessa skapa modeller för 

hur spridningen av olika artefakter, konstruktioner och spår 

kan te sig. Thurston har med hjälp av tidsgeografiska modeller, 

delvis baserade på skriftligt material, illustrerat hur 

människors rörelsemönster förändrades i samband med urbaniseringen 

under tidig medeltid (fig. 8). 99 Denna typ av 

modeller kan sålunda vara ett redskap för förståelsen av 

mentalitetsförändringar över tid.


Fig. 8. Tidsgeografiska modeller. Till vänster rörelsemönster och projekt för medlemmarna i ett typiskt hushåll 

före urbaniseringen omkring 1000 e.Kr. Till höger detsamma efter urbaniseringen (efter Thurston 1999:667 ff.) 

Individer, grupper och strukturer 

Att analysera skillnader och likheter i materiell kultur är 

fundamentalt för arkeologin. Skillnader mellan samtidiga 

artefaktgrupper och lämningar tolkas ofta som uttryck för 

olika ”kulturer”, så som t.ex. gropkeramisk kultur och 

stridsyxekultur, vilka i sin tur kan tolkas som uttryck för 

etniska grupper, olika ekonomisk aktivitet eller som uttryck 

för olika sociala skikt. 100 Beroende på syfte, källmaterial, 

tidsperiod och region används i arkeologiska tolkningar 

kategoriseringar utifrån följande: 

– åldersgrupper (generationer) 

– genus, kön 

– familjer, släkter 

– hälsostatus och fysiska karaktäristika 

– samhällen – geografiskt, funktionellt och tidsmässigt 

definierade 

– kulturer – vanligen definierade utifrån ideologi, mentalitet 

och materiell kultur 

– statusgrupper, social stratifiering, klasser 

– grupper baserade på näringsfång och ekonomisk specialisering 

– grupper eller individer av religiösa eller vårdande specialister, 

krigare 

– etniska grupper, språkgrupper och grupper baserade på 

kosmologi, världsåskådning och religion 

– grupper eller individer uteslutna ur samhällets sociala 

gemenskap 

– arkeologiskt definierade kulturer (oavsett vad de anses 

representera) 

Vi skapar dessa kategorier både utifrån våra kulturbundna 

föreställningar om vad vi anser vara självklara kategorier och 

utifrån historiska och antropologiska källor där det förekommer 

uppgifter om hur människor har klassificerat varandra 

och sig själva i olika samhällen. I detta avsnitt ska vi 

främst diskutera problem som hör samman med hur man 

inom arkeologin kategoriserar människor utifrån materiell 

kultur. 

Grupper 

Människors klassificeringar av sig själva och andra varierar 

med sammanhanget. Släktskap kan antas ha varit en central 

utgångspunkt för klassificeringen i förmoderna samhällen 

och även basen för individers sociala status. Social status är 

ett komplicerat begrepp som involverar många olika aspekter 

på individen och samhället. 101 Status kan definieras som 

den relativa rang, och de till denna knutna rättigheter och 

skyldigheter, som en individ har i en social hierarki baserad 

på ära eller prestige. 102 Man brukar primärt skilja mellan 

ärvd och förvärvad status. Båda typerna förekommer i de 

flesta samhällen, med tonvikten lagd på den ena eller andra. 

Ärvd social status baseras ofta på kön (genus), ålder, familjeförhållanden 

och härkomst. Förvärvad social status kan 

baseras på speciella kunskaper, yrke, äktenskap mm. Människors 

relativa status i en grupp är ofta avgörande för hur 

de beter sig gentemot varandra. Social status är dock inte 

något statiskt, utan varierar med det sociala sammanhanget. 

Det individuella handlingsutrymmet och möjligheterna 

till – eller kraven på – överskridande av gränser mellan statusgrupper 

varierar mellan samhällen och kan se olika ut för 

olika grupper och individer. 

Både i den förhistoriska arkeologin och i medeltids-

arkeologin kopplas forskningen kring social status och kategorisering 

av människor ofta till gravar och gravmaterial. 

Vad gäller gravmaterial utgår man vanligen från osteologiska 

analyser av individers hälsotillstånd, tolkningar av gravarnas, 

gravgåvornas och gravmonumentens utformning 

och, när det gäller kristna gravar, kunskaper om gravplatsers 

status i och kring kyrkorna. 103 Sociala skillnader mellan 

människor kan emellertid ha manifesterats fysiskt på andra 

sätt i landskapet, t.ex. på boplatserna och i skillnader mellan 

boplatser från samma tid. Det kan exempelvis ha funnits 

platser och utrymmen som varit knutna till vissa genus- och 

åldersgrupper och/eller till vissa handlingar som involverat 

vissa människor och uteslutit andra. Hur kan sådana rumsliga 

regler för olika grupper undersökas arkeologiskt? Att 

urskilja aktiviteter, aktivitetsområden och handlingar är 

ofta möjligt, även om detaljeringsgraden varierar utifrån 

bevaringsförhållanden m.m. Att knyta aktiviteter till vissa 

grupper eller individer är emellertid betydligt svårare. 

En uppenbar följd av att grupper och kategoriseringar är 

kulturellt betingade är att de alltid konstrueras i relation till 

en (eller flera) andra grupper, t.ex. så är ”barn” i vårt samhälle 

endast en begriplig kategori i relation till kategorin ”vuxen”. 

Barns liv har generellt sett osynliggjorts i arkeologin, 

sannolikt för att barn inte betraktats som relevanta i den 

övergripande samhällsanalysen. 104 Man har således inte uppmärksammat 

möjligheten att urskilja lämningar och spår 

som kan vara resultatet av barns handlingar eller spår efter 

barnafödande och omhändertagande av barn. 105 Att bygga 

hypoteser om barnets värld och dess materiella kultur innebär 

således att man också bygger hypoteser om de vuxnas 

värld och materiella kultur. 106 Det är återigen idéer om kontraster, 

likt och olikt, som bör utgöra grunden för våra möjligheter 

att finna spår efter barnen. Högberg har visat på hur 

man i ett avslagsmaterial från en slagplats sannolikt kan 

urskilja närvaron av en vuxen och ett barn vid det enskilda 

tillfälle då materialet på slagplatsen anhopades. 107 Utgångspunkten 

är antaganden om barns och vuxnas olika motoriska 

kontroll och intentioner samt de materialmässiga och 

teknologiska skillnaderna i avslagsmaterialet. 

Genus 

Genus används här i betydelsen av en socialt definierad kategori, 

vanligen baserad på biologiskt kön. Även ålderskategorier, 

såsom barn, ung, vuxen etc., är socialt definierade. 

Genus och (social) ålder baseras således på kulturella uppfattningar 

om människans biologiska kön och kroppsliga 

tillväxt. Både genus och ålder är vanligen intimt kopplade 

till individernas uppgifter i samhället. Exempelvis är kategorin 

”barn” baserad på värderingar av kroppsliga egenskaper, 

individens kunskaper och de samhälleliga förväntningarna. 

En av de mer betydelsefulla teoretiska riktningarna 

inom arkeologin sedan ca 20 år tillbaka är den som på olika 

sätt tagit sin utgångspunkt i den kulturella konstruktionen 

av kön, könsroller och könsidentiteter och som kan sammanfattas 

med beteckningen genusarkeologi. Denna arkeologi 

är långt ifrån enhetlig, den omfattar tvärtom en stor 

teoretisk variation. 108 En allmänt omfattad tanke är dock att 

kön och genus är centrala begrepp i det arkeologiska studi- 


et av relationen mellan materiell kultur och sociokulturella 

fenomen. Magnus har uttryckt det såhär: ”Genus är inflätat 

i allianser av alla slag, i utbyte av varor och tjänster, i släktskap, 

i arbetsspecialisering och reglering av det fysiska rummet 

och samhällenas sociala reproduktion”. 109 

Det framhålls ofta att genus är ett relationellt begrepp, 

alltså att genuskategorier alltid formas i relation till varandra. 

Vidare diskuteras makt som en aspekt av genus – eller 

vice versa. Maktstrategier ser olika ut mellan genusgrupper 

och inom genusgrupper. Slutsatsen är att likaväl som vi 

tycker oss kunna tolka människans lämningar och spår i 

termer av makt, kulturgrupper och sociala skikt bör vi kunna 

studera dem genom kategorier så som genus, barn, vuxna, 

åldringar och generationer. 

Genusforskningens empiriska anknytning har till stor 

del inriktats på studier av gravmaterial och specifika, genom 

gravstudierna fastställbart könsbundna, artefakter. 110 

Under senare tid har emellertid frågor kring olika gruppers 

relationer till olika platser i landskapet också tagits upp. 111 

Identiteter och genustillhörigheter är inte fixerade utan föränderliga 

under ett liv. Övergången från en kategori till en 

annan kan betyda att det rum man rör sig inom också förändras 

– man kan få tillträde till nya rum, man kan uteslutas 

från rum som man tidigare haft tillgång till. Har arbetsrummen 

varit uppdelade eller allmänt tillgängliga, har barn 

tillåtits i arbetsrummen? Dessutom kan genus ibland markeras 

genom handlingar, snarare än genom rummet (var 

man får och inte får vara). Genus har alltså med ålder, kön, 

handlingar, rum, arbetssäsonger, rituella cykler mm. att 

göra. Det kan på vissa platser vara handlingar som är relaterade 

till genus, medan det på andra platser kan vara just 

platsen/rummet som är genusrelaterat. 112 

Att integrera genusfrågor i uppdragsarkeologin innebär 

att de ska formuleras i undersökningsplaner och projektprogram. 

Att det är en utmaning att formulera genusfrågor 

som har direkt bäring på prioriteringar och metodologiska 

insatser i samband med arkeologiska undersökningar kan 

illustreras genom följande citat: ”… perhaps it is not so 

much a matter of how we excavate but our ideas about what 

we excavate that makes the difference between an engendered 

past and a past devoid of people”. 113 Detta uttalande kan 

vid första påseende te sig märkligt. Det kan tolkas så att 

skillnaden mellan olika teoretiska hållningar inte skulle få 

några som helst metodiska konsekvenser, något som knappast 

kan anses rimligt i det långa loppet. Å andra sidan rymmer 

uttalandet en viktig insikt, nämligen att genusarkeologi 

till stor del handlar om tänkande, om att anlägga genusaspekter 

på relationer mellan människor och på relationen 

mellan människa och materiell kultur. 

Ytterligare en utmaning är att inte bara låta genusperspektivet 

få konsekvenser för tolkningarna av det arkeologiska 

källmaterialet, när det väl har definierats och tagits 

fram, utan också undersöka vad det skulle kunna få för konsekvenser 

för vad som definieras som källmaterial och med 

vilka metoder det dokumenteras och tas fram. 

Strukturer och individer 

Det finns olika sätt att se på relationen mellan å ena sidan 

samhälle, social struktur och varaktiga sociala institutioner


och å andra sidan enskilda människors liv. 114 Denna relation 

handlar om komplicerade frågor kring människan som biologisk, 

social och kulturell varelse, människan som individ, 

människor som grupp, relationen mellan individen och 

gruppen samt frågan om vad det är som styr en människas 

val och beteende. 

Inom processuell och strukturalistiskt influerad arkeologi 

ses det mesta som människan gör som betingat av strukturer 

såsom släktskapssystem, bygemenskap eller någon 

annan form av kollektiv. Samhället sägs ”genomsyra” individernas 

mentalitet och handlingar. Kultur ses som en konstant, 

med mer eller mindre definitiva variabler, vari människan 

och det mänskliga skapas och upprätthålls. Det 

mänskliga jaget blir sålunda en reflektion av underliggande 

determinerande faktorer. Utifrån detta synsätt handlar 

arkeologin om att söka det representativa, dvs. ”typiska” 

gravar och boplatser, ”typisk” keramik osv. Det är vanligen 

Från att ha syftat till att synliggöra främst 

kvinnor – både i samtidens forskning och 

i förhistorien – har genusarkeologin under 

1990-talet kommit att ägnas åt problemen 

kring den materiella kulturens förhållande 

till konstruktionen av manlighet 

och kvinnlighet, genusskillnader, genusideal 

och genusidentiteter mer allmänt. 

Män kan också sägas ha varit osynliggjorda 

i arkeologin genom att de ofta har 

framställts som en könsneutral, universell 

kategori. 117 Att de begrepp och kategorier 

vi arbetar med inte är könsneutrala torde 

vara ett allmänt känt faktum. Begreppen 

”jägarstenålder” och ”bondestenålder” talar 

för sig själva, men även de ”litiska” 

perioderna – paleolitikum, mesolitikum 

och neolitikum – har sina ursprung i explicita 

eller implicita antaganden om att 

stenteknologi, mer eller mindre universellt, 

handhas och utvecklas av män. 118 

Termerna är de yttre tecknen på den barlast 

av underförstådda antaganden om 

män och kvinnor som arkeologin och arkeologer 

dras med. Likaså är 1800-talsföreställningen 

om hemmet som ”privatsfären”, 

befolkad av kvinnor och barn, djupt 

rotad i det västerländska samhället. 

Som exempel på den stora variationen 

inom genusarkeologin kan å ena sidan 

nämnas den riktning som primärt strävar 

efter att synliggöra de grupper som man 

menar har osynliggjorts i forskningen 119 , 

å andra sidan finns det radikala konstruktivister 

som hävdar att biologiskt kön 

också är en kulturell konstruktion såtillvida 

att det inte finns något givet skäl till 

varför just reproduktionsorgan (eller gener) 

ska utgöra grunden för kategoriseringar 

av människor. 120 Konsekvenserna 

GENUSARKEOLOGI – EN KORT HISTORIK 

av dessa olika synsätt har, i det förra fallet, 

främst handlar om att urskilja mönster i 

materiell kultur och försöka knyta dessa 

till män och kvinnor, barn och åldringar. 

Vanligen problematiseras inte kategorierna 

i sig, utan tas för givna både i samtiden 

och i det förflutna. I det andra fallet tas 

inga kategorier för givna. Man menar att 

vi inte kan förutsätta att en särskiljande 

dualism, så som män–kvinnor, varit gängse 

i det förflutna, utan lyfter istället fram 

möjligheten av ett spektrum av kategorier. 

Det framhålls vidare att kategoriseringar 

av människor kan ha varit radikalt 

annorlunda i det förflutna och att de alltid 

är kultur- och kontextbundna. 121 Man vill 

därför problematisera vad genuskategorier 

har kommit att stå för i olika samhällen. 

Utvecklingen av genusteori i arkeologin 

har pågått under några decennier, men 

någon genusarkeologi har ännu inte integrerats 

i den svenska uppdragsarkeologin. 

122 En väsentlig förutsättning för denna 

integration är vår förmåga att förstå och 

analysera hur vi skapar våra tolkningar av 

det arkeologiska materialet i relation till 

samtida genusideal och –praktik. 123 Endast 

genom sådana insikter kan vi reflektera 

över andra möjliga förhållningssätt 

och tolkningar. Integreringen av genusfrågor 

i uppdragsarkeologin bör ta fasta på 

de tre olika tendenserna inom genusforskningen: 

1) att problematisera kategorierna 

– samtida och dåtida, 2) att synliggöra 

osynliggjorda grupper och företeelser och 

3) att se tolkningar av genusrelationer 

som en självklar del av våra tolkningar av 

materiell kultur. 

En aspekt av genusarkeologin är att 

söka kunskap om hur vi, ofta underför- 

kunskap om sådana strukturer, de strukturer som människor 

skapat och levt i, eller under, som är målet för samhällsvetenskaperna 

– till vilka också arkeologin i det här sammanhanget 

kan räknas. Härigenom skapas en förhistoria där 

människor på sätt och vis ses som passiva förmedlare av permanenta 

strukturer. Detta är en brist, eftersom människors 

handlande är baserat på motiv och kan vara nyskapande. Å 

andra sidan kan vi inte arbeta på ett meningsfullt sätt om vi 

ser människors handlingar som fullständigt godtyckliga, 

individuella och oberoende av större strukturer. Ett mer 

nyanserat förhållningssätt kan emellertid erkänna både storskaliga 

sociala processer, begränsande strukturer och individens 

kreativa kapacitet till förändring. 115 Fokus kommer då 

att hamna på relationen mellan strukturer och händelser, 

och på frågor kring hur händelser och individuellt motiverade 

handlingar påverkar och, på sikt, förändrar strukturerna. 

stått, formar föreställningar om genus i 

det förflutna genom vårt vardagliga arbete 

och vår kategorisering av fornlämningar 

och fyndmaterial. 124 Ett exempel på hur 

samtida genusuppfattningar kan styra 

våra tolkningar av anläggningstyper är att 

härden som arkeologisk lämning traditionellt 

tolkas som fokus för alla individer då 

det gäller mobila jägar-samlarsamhällen, 

medan den, då det gäller odlare, som oftast 

har mer permanenta strukturer kring 

härden, vanligen tolkas som en symbolisk 

och funktionell representation av kvinnligt 

liv och arbete. När härden finns inomhus 

blir den sedd som en ”privatsfär” för 

reproduktion, medan produktionen tillskrivs 

mannen i den offentliga sfären, dvs. 

utanför huset/härden. 125 

En viktig fråga är hur vi kan spåra förändringar 

i könsroller och genusideal i 

arkeologiskt material. I Gender och arkeologi 

ställer Welinder frågan om det framför 

allt är i periferier, orostider och tider av 

ideologisk instabilitet som könsroller 

bryts ner och förändras. 126 Vidare finns 

det etnologiska belägg för att kvinnor oftare 

än män överskrider könsroller då det 

gäller arbete. 127 Det verkar således vara 

mer tabubelagt för en man att göra ett 

kvinnligt arbete än för en kvinna att göra 

ett manligt, sannolikt för att mäns identitet 

är mer knuten till arbetet. Det kan inte 

förutsättas att detta gällt i alla tider och i 

alla samhällen, men möjligheten bör beaktas 

t.ex. vid tolkningen av gravgåvor. 

Dessa kan inte ses som en direkt spegling 

av människors handlingar, utan bör snarare 

tolkas som emblem som de efterlevande 

velat att individen skulle associeras 

med.

Således bör långsiktiga strukturella förändringar ses 

både ur ett större och abstrakt perspektiv, med fokus på vilka 

generella tendenser, motsättningar och processer som 

verkat, och ur ett historiskt perspektiv där man försöker 

förstå förutsättningarna för att vissa, också tillfälliga, händelser 

kan påverka strukturen mer än andra. Storskaliga 

strukturella förändringar är resultatet av en mängd individers 

motiverade handlingar i det lilla, det lokala och det 

specifika. Det är i detta sammanhang som individen och 

våra försök att närma oss det individuella i arkeologin blir 

intressant. Det handlar således inte om att urskilja individers 

handlingar, utan om att söka kunskap om vilka villkoren 

var för människor, som handlande subjekt, under olika 

tider. 116 

Kommunikation och interaktion 

Kommunikation inbegriper mänsklig interaktion i form av 

såväl överföring av känslor, tankar och idéer som förflyttning 

av människor och gods. På ett ideellt plan avspeglas 

detta i informationsspridning samt i skapandet och upprätthållandet 

av sociala relationer mellan individer och grupper 

av individer, och på ett materiellt plan genom spridning av 

innovationer och föremål samt i mer eller mindre konkreta 

konstruktioner för kommunikation. Kommunikationen 

och dess olika uttryck och konsekvenser har alltid varit en 

viktig del av den arkeologiska forskningen. Diffusionistiska 

studier av materiell kultur under 1900-talets första del ägnades 

åt handel, handelsvägar och påverkan från ”högre” 

kulturer till ”lägre”. I den processuella arkeologin tonades 

dessa aspekter ned och istället betonades kommunikation 

som ett led i anpassningen till ekologiska förutsättningar 

och som relaterad till försörjning, produktion och distribution 

i olika samhällstyper, t.ex. band-, stam- och hövdingasamhällen. 

Den postprocessuella arkeologins fokus på kommunikation 

har huvudsakligen handlat om den materiella 

kulturen som tecken och språk och om spåren efter kommunikation 

i landskapet som uttryck för kosmologi, kulturella 

normer och makt. 

Materiell kultur och kommunikation 

Kommunikation genom föremål och konstruktioner är av 

central betydelse för människors liv och inbegriper förmedling 

och mottagande genom tecken och koder. Tecken är 

konstruktioner, mönster eller handlingar som hänvisar till 

något annat än sig själva. Koder bestämmer hur tecknen 

relateras till varandra och är de system i vilka tecknen organiseras. 

128 Omsatt i resonemang kring ett arkeologiskt material 

kan tecknen representeras av exempelvis olika kärlformer 

som förknippas med olika handlingar, t.ex. kokkärl, 

dryckeskärl och förvaringskärl. Koden är då det sammantagna 

intrycket av olika kärlformer i hushållets keramikinventarium 

som förknippas med matlagning, rituellt drickande 

och förvaring. 

Kommunikation innefattar överföring av meddelanden 

från en part till en annan. Men den innebär också skapandet 

av och utbytet av betydelser, där fokus ligger på hur innebörder 

formas i människors tolkningar av meddelandet. Här 

poängteras den mänskliga förmågan att tolka, befästa, för- 


ändra, anpassa och skapa nya innebörder. 

De kommunikativa aspekterna av materiell kultur 

handlar om artefakternas och konstruktionernas funktion 

som medium för överföring av tankar, känslor, uppfattningar 

och behov. Arkeologiska studier av den mentala kommunikationens 

materiella aspekter inriktas på artefakternas och 

konstruktionernas form, funktion och sammanhang. En förutsättning 

är att kommunikationen inte är helt individuell 

och godtycklig, utan att det finns kulturella normer som 

individer använder, manipulerar och med tiden förändrar. 

Normer beskriver gruppens eller samhällets sedvanor och 

konventioner. Det oväntade och okonventionella kan beskrivas 

som avvikelser från normen. I ett långtidsperspektiv 

finns möjlighet att uppfatta och analysera både övergripande 

normer och hur dessa förändras över tid. I analysen av 

förändringen kan avvikelser mot normer tydliggöras. För 

att nå förståelse av den materiella kulturens kommunikativa 

aspekter bör den arkeologiska analysen således innebära 

studier av både likheter och olikheter i tillverkning, användning, 

utseende, funktion, deponering, sammanhang 

och tidsbundenhet. 

Det teoretiska problemet gällande idén om den materiella 

kulturen som spegling av både övergripande normer 

och av förändringar av normer är att avgöra var normens variabilitet 

kan anses övergå i förändring av densamma. En 

annan, men relaterad, gränsdragning är den rumsliga, med 

andra ord inom vilket område som en viss materiell kultur 

studeras och var variationen i rummet ska anses vara betydelsefull. 

Likaså är tiden ett ”utrymme”, vars gränser inte är 

på förhand givna. Varken artefakters variation, deras rumsliga 

utbredning eller deras tidsmässiga sammanhang kan 

sägas ha självklara gränser. Vilka gränser som sätts för dem 

i varje enskilt fall är beroende på frågeställningen. Detta 

betyder att både det som kan tolkas som norm och förändring 

beror på de valda kriterierna, rummet och tiden. 

Föremål, språk och kontext 

Olika föremål, konstruktioner och företeelser uttryckts med 

olika språkliga begrepp. Dessa begrepp är inom en samhällsgemenskap 

rotade i en på praxis baserad inställning 

kring vad begreppen innehåller, hur de används, vilken 

innebörd deras användning har, när de kan användas o.s.v. 

Materiell kultur, mentala begrepp och praktisk aktivitet är 

i detta alltid förbundna med varandra. 129 Problemformuleringar 

kring funktion, utseende och innebörders olika mening 

och språkliga gestaltning kan användas för att söka 

insikter kring uppfattningar om värdet i vad som det kommuniceras 

kring. Exempelvis är lövkniven, som generellt 

dateras till yngre bronsålder, ett standardiserat föremål, tillverkat 

enligt normer för deras storlek, form och användningsområde. 

Slitspårsanalyser visar att de generellt nyttjats 

inom likartade användningsområden. Utifrån detta kan det 

antagas att det under yngre bronsålder funnits ett språkligt 

begrepp som motsvarat den form och funktion vi i dag sammanfattar 

i artefakttypen lövkniv. Detta betyder emellertid 

inte att de alltid, i alla kontexter, varit avsedda att förstås på 

ett visst sätt. Det kan vara så att olika depositionskontexter 

för samma typ av föremål haft olika innebörder och avsetts 

kommunicera olika saker.


Landskap och kommunikation 

Diskussionerna kring fysisk kommunikation inom arkeologin 

har ofta förhållit sig övergripande utan att, i ett lokalt 

perspektiv, direkt beröra var i landskapet dessa kommunikationsleder 

dragit fram. Topografi, hydrologi och förekomsten 

av resurser är viktiga faktorer för lokaliseringen, likaväl 

som placeringen av boplatser, grav- och kultplatser. Vägar, 

åar och andra kommunikationsleder har framför allt 

varit, och är alltjämt, av stor betydelse för det dagliga livet 

och speglar människors rörelsemönster inom och mellan 

boplatser och andra samlingsplatser samt till och från mera 

I många kulturer har vägar och stigar betydelse 

som både rituellt och faktiskt säkra 

passager genom farlig terräng, både till 

lands och sjöss, och de har också utgjort 

gränser i kulturlandskapet. 131 Både människor, 

djur och ting har passerat vägar 

som är avgränsade inte bara i fysiska termer 

utan även ideologiskt. Ur ett tvärkulturellt 

och generaliserande perspektiv 

är det vanligt med mytiska föreställningar 

om att vägar etablerats av förfäder och 

kulturhjältar. Det rumsliga avståndet 

som vägar representerar kan fungera som 

en metafor för avstånd i tid. Vägar har 

givit tillgång till föremål från fjärran 

platser och även till kunskaper om hur 

vissa ting tillverkas, hur sånger ska sjungas 

och hur danser ska dansas, dvs. kunskaper 

som har med makt, status, ritual och 

ideologi att göra. 132 Vägarna är socialt 

och ideologiskt viktiga platser enligt 

Helms därför att de förknippas med åtråvärda 

ting och kunskaper, vilka i sin tur 

förknippas med kosmologiskt viktiga 

platser, främst platser som förknippas 

med ursprung, långt borta i tid eller rum, 

eller både i tid och rum. 

Vägar förknippas vidare med handel 

och handelsmän, eller –kvinnor, från fjärran 

platser och med det egna samhällets 

handelsmän. De som idkar handel överför 

exotiska och åtråvärda hantverksprodukter 

eller kunskaper till det egna samhället. 

Både handelsmän och skickliga hantverkare 

kan vara kringresande och delvis 

stå utanför samhällets kontroll; ”indeed, 

trader/artisans may literally inhabit the 

spaces between settled communities”, säger 

Helms. 133 Resandet i sig kan ses som 

en speciell sorts skicklighet menar Helms 

vidare. Resandet, handlandet, hantverksskickligheten 

och den rituella skickligheten 

har alla med omvandling av resurser, 

kunskaper, makt eller kosmologiska kvaliteter 

i rum och tid att göra. 134 Längs 

vägar rörde sig de som hade nyheter och 

gods från fjärran områden. Att betrakta 

KOMMUNIKATIONSLEDER OCH KOSMOLOGI 

vägar under förhistorien utifrån detta perspektiv 

ger möjligheter till tolkningar 

inte bara i termer av handel, social status 

och samhällsstruktur, utan också i termer 

av mentalitet, ideologi, kosmologi och 

ritual. 

De arketypiska resenärerna i tid och 

rum är solen och månen. De ses röra sig 

längs bestämda ”vägar” under dygnet och 

under året. Det är inte ovanligt att dessa 

himlakroppar associeras med transportmedel 

av olika slag, t.ex. båtar eller vagnar. 

135 I den skandinaviska bronsålderns 

ikonografi och materiella kultur finns 

starka indicier för att just skepp och vagnar 

setts som transportmedel för solen. 

Enligt Kaul visar bilderna på den skandinaviska 

bronsålderns rakknivar kosmologiska 

idéer om solens rörelse och de olika 

djurens plats och uppgifter i denna ständigt 

pågående resa, som troligen har förknippats 

med världens fortgång. 136 

I de flesta kulturer är resandet omgivet 

av olika sorters tabun och ritualer som 

ska ge välgång. Resandet kan ses som ett 

liminalt tillstånd, man är varken här eller 

där, varken hemma eller borta, utan mitt 

emellan. Även byteshandel som äger rum 

på marknader, vilka ofta ligger invid viktigare 

vägar eller vägkorsningar, är omgärdad 

med ritualer och ceremonier. 

Marknadsplatser kan ses som liminala 

platser där olika världar möts. Där möts 

välbekanta människor och ting och främmande 

människor och ting. I det förhistoriska 

och klassiska Grekland var handeln 

vid gränser – mellan ägor, mellan byar, 

mellan stad och landsbygd – genomsyrad 

av magiska föreställningar. Handeln i sig 

själv var också en magisk handling. Den 

äldsta form av handel som man menat sig 

kunna spåra var den s k tysta handeln, där 

parterna aldrig möttes, utan bytesvarorna 

lades och hämtades på vissa ställen. Utbytet 

ägde vanligen rum vid platser som var 

helgade åt Hermes, alltså gränsplatser såsom 

bergstoppar, flodstränder, speciella 

perifera resursområden och ska således inte enbart ses ur en 

handelspolitisk aspekt. De kan således ses som ett slags monument 

där den praktiska funktionen samverkar med den 

ideologiska aspekten. Kommunikationsleder såsom stigar, 

vägar och vattenvägar har också varit mötesplatser och ett 

slags offentliga rum. De har således inte bara fyllt en praktisk 

funktion, utan kan också karaktäriseras som gränsområden, 

som liminala platser med symbolisk laddning. Det 

finns etnografiska och skriftliga belägg från många kulturer 

för att vägar – och i synnerhet vägskäl, vägkorsningar 

och vadställen – har utgjort viktiga platser i ritualer av oli- 

stenar eller vägkorsningar. 137 I ett arkeologiskt 

perspektiv kan således ”offerfynd” 

vid stora stenar och på andra speciella 

platser i landskapet ses som både 

(profana) handelsvaror och som uttryck 

för handelns ritualisering. 

Vägars sociopolitiska betydelse har 

varierat beroende på hur kontakter över 

längre och kortare avstånd gestaltat sig 

under olika tider. Vägarna har också varit 

betydelsefulla lokalt och regionalt och 

ansvaret för dem har både givit möjlighet 

till makt över materiella ting och kunskaper 

om händelser och fjärran platser. De 

kan ses som monument och statusföremål. 

Som sådana platser kan de också förmodas 

ha varit fokus för sociala konflikter. 

Sammanfattningsvis kan placeringen 

av gravar vid vägar hypotetiskt ha baserats 

på en eller flera av följande idéer: 

– kopplingen mellan döden och resandet 

(till en annan värld) 

– kopplingen mellan förfäder och kosmologiska 

centra långt borta, varifrån 

”goda” ting erhålls 

– kopplingen mellan förfäder och främlingar 

(som kommer längs vägen) 

– kopplingen mellan döden och liminalitet 

i rummet; exempelvis att vägar 

gick längs gränser mellan ägor eller 

byar, att de var övergångar i både 

rumslig och symbolisk mening mellan 

världsliga och/eller andliga områden 

(liminala platser) 

– önskan att hålla de döda borta från de 

levande på samma sätt som andra farliga 

företeelser och aktiviteter, t.ex. sådana 

som involverat eld, placerats i utkanten 

av bebyggelsen 

– territorie- och statusmarkering; att 

gravarna skulle ses av förbipasserande, 

som därmed kunde konstatera att här 

fanns människor och ledare sedan generationer 

tillbaka

ka slag. 130 Vägen kan ses som det materiella uttrycket för 

kommunikation med näraliggande och avlägsna trakter och 

som platser för kontroll av produkter därifrån. Vägen kan 

också ses som platsen för offentlig kult, uttryckt genom 

processioner och gravläggningar i anslutning till den. Dessa 

har ofta gått längs gränser mellan ägor, byar och socknar, 

något som påverkat synen på vägarna och på vilka aktiviteter 

som fick, eller inte fick, äga rum där. De har också varit 

fokus för social makt genom att det var väsentligt vilka personer, 

grupper eller institutioner som kontrollerade dem 

och ansvarade för underhållet. 

Frågorna rörande kommunikationsleder handlar om deras 

relation till resursområden, bebyggelse, grav- och kultplatser 

och deras mer övergripande roll i kosmologin under 

olika tidsperioder. Att gravar förläggs till vägar och vattenvägar 

och till knutpunkter som vägskäl, vägkorsningar och 

åars sammanflöden tycks vara ett tämligen generellt fenomen 

med vid geografisk och tidsmässig spridning (även om 

det på grund av bl.a. bortodling och förändringar i vattennivå 

kan vara svårt att fastställa). En av anledningarna kan 

ha varit att man strävat efter att markera makt och ägande, 

men även en vägs dignitet och betydelse kan ha verkat attraherande. 

Sådana knutpunkter har troligen i sig haft en 

speciell symbolisk betydelse, som då de kombinerats med 

gravläggningar även kan ha inbegripit föreställningar kring 

liv och död, vilket kan ha givit dem en särskild ställning 

som centrala platser i landskapet, i både andlig och världslig 

mening. 

Artefakter 

Föremål är betydelsefulla. De är centrala i människors liv. 

De hjälper oss som människor till identifikation och att ta 

ställning. Föremålen är våra kodade signaler till omvärlden 

om vem och vad vi är och om vår uppfattning av oss själva. 

Men ett föremål är aldrig något i sig självt. Trots att tingen 

i vardagligt samtal vanligen tillskrivs ett eget självständigt 

innehåll existerar de i sin betydelse endast i en situation och 

är då knutna till den eller de personer som formar och deltager 

i denna. Uppfattningen om föremålen är följaktligen 

personlig och relaterar till personliga förkunskaper och erfarenheter. 

Detta förhållande berör frågor om relativism och 

dess gränser och möjligheterna att generalisera. Även om 

föreställningar om föremålen grundas i personliga uppfattningar 

är dessa föreställningar inte enbart individuella utan 

delas av andra i samhällsgemenskapen. För att vardagens 

kommunikation och samarbete ska fungera fordras en enhetlig 

begreppsapparat där personligt uppfattade avvikelser 

står tillbaka för gemenskapens normer och värderingar. 

Relationen till föremålen är alltså socialt producerad och i 

stor utsträckning kollektiv. Inom detta kollektiv är föremålen, 

deras mening och funktion, mångtydiga men möjliga 

att förstå, just därför att de tillskrivits mening. 

De senaste decenniernas undersökningar inom uppdragsarkeologin 

har till stora delar inriktats på spår och 

lämningar efter konstruktioner och boplatser. Fyndmaterialet 

som framkommit har inte ägnats lika stor uppmärksamhet. 

Att klassificeringssystem och typologier är sätt att 

förenkla en komplex verklighet till hanterbara enheter råder 


det idag enighet om. Typologier och fyndanalyser har oftast 

kopplats till kronologiska och funktionella aspekter. Artefakter 

kan emellertid användas för betydligt vidare frågor. 

Det förnyade intresset för artefakter inom arkeologin som 

helhet kan kopplas till den postprocessuella arkeologins fokus 

på materiell kultur som meningsbärande och meningsskapande 

(jfr föregående kapitel). Sociala former skapas av 

samma medier som uttrycker dem. 138 Ur ett sådant perspektiv 

kan föremålsstudier bidra till förståelse av aspekter 

bortom kronologi, teknologi och funktion, något som aktualiserats 

i flera publikationer under senare tid. 139 

Den materiella kulturen representerad i ett arkeologiskt 

material bör alltså betraktas som ett en gång aktivt element 

i en social praxis styrd av intentioner och motiv. 140 Tingen 

är materialiserade idéer och i dem manifesteras en syntes av 

gemenskapens normer, ideologier, samlade kunskaper, föreställningsvärld 

samt sociala och ekonomiska strukturer. I 

erkännandet av artefakterna som en process som svarar mot 

detta kan också värdet av den dynamik som erbjuds redan i 

fragment av den materiella kulturen förstås. 

Vad är en artefakt? 

Ordet artefakt kan användas om allt från den gödslade jorden 

till den sena industrialismens byggnader och medeltida 

murverk till järnålderns fibulor. 141 Även föremål som har 

mycket ringa spår efter mänsklig påverkan inkluderas 

ibland i begreppet. 142 Begreppet artefakt är en sammansättning 

av latinets ars: konst och facere: göra. Alltså är artefakten 

i en lingvistisk grundbetydelse ett konstgjort, dvs. tillverkat 

eller modifierat, föremål. Denna definition kan i stort 

också fungera för arkeologiska studier av materiell kultur. 

Problem uppstår dock med frågan hur man ska förhålla sig 

till naturliga föremål som uppenbarligen använts? Är en 

fossil sjöborre som under vikingatiden innefattats i läderremmar 

och burits som någon form av prydnad eller amulett 

en artefakt? Här skulle själva modifieringen kunna vara 

utgångspunkt för att klassificera föremålet som en artefakt. 

Men hur förhåller det sig med en sjöborre hittad i en grav 

där merparten av det organiska materialet försvunnit och 

sjöborren ligger där som enskilt objekt? Är sjöborren då 

också en artefakt, trots att den inte bär spår efter att vara 

modifierad? Dessa exempel visar att i definitionen av begreppet 

artefakt bör också ett resonemang kring intention 

och användning införlivas. 

Funktion, typologi och betydelse 

Frågor om artefakters praktiska funktion är ständigt närvarande 

i arkeologin. Praxis har varit att undersöka artefakters 

utseende och form och utifrån dessa funktionsbestämma 

föremålen. Dock har det under senare år tydligt visats att 

typologiska och morfologiska kriterier många gånger inte är 

lämpliga för bestämning av artefakters funktion. 143 Genom 

exempelvis undersökningar av flintredskap i högförstoringsmikroskop 

har det visats att redskap som morfologiskt 

definierats som knivar i själva verket har använts som skrapor, 

och vice versa. Likaledes kan typologier och deras kronologiska 

relevans problematiseras utifrån teknologiska aspekter, 

t.ex. rörande flintartefakter (fig. 9). Ett annat exem-


pel är att A-B-C systemet för den typologiska och kronologiska 

indelningen av medeltida keramik har inneburit problem. 

En oproblematiserad användning av detta system har 

i praktiken inneburit att högmedeltida äldre rödgods (BII) 

i vissa sammanhang, per definition har blivit synonymt med 

kannor och därmed också den funktion som tillskrivs kannor. 

144 Detta har medfört en underrepresentation av kokkärl, 

vilket fått konsekvenser för tolkningar av keramikens 

funktion i hushållet under högmedeltid. 

Fig. 9. Generella tidslinjer för flintteknologi. Notera att typologiskt 

och teknologiskt baserade kronologier ibland inte överensstämmer. 

1. Ospecialiserad avslagsproduktion på hushållsnivå omfattar 

avslagsproduktion från enkla avslagskärnor i syfte 

att använda avslagen som redskap, antingen omodifierade 

eller modifierade som retuscherade redskap. Denna produktion 

karaktäriseras av en ostrukturerad hantering och 

slag med direkt teknik och ett brett val av råmaterial. 

Variationen över tid är stor, med äldre bronsålder som en 

kraftig brytpunkt (svart zig-zaglinje), där senneolitikum 

och yngre bronsålder framstår som två mycket olika 

produktioner. 

2. Specialiserad avslagsproduktion på hushållsnivå omfattar 

avslagsproduktion från plattformskärnor i syfte att 

använda avslagen som redskap, antingen omodifierade 

eller modifierade som retuscherade redskap. Denna 

produktion karaktäriseras av en strukturerad hantering, 

direkt teknik och ett selektivt val av råmaterial. OBS! Vad 

gäller såväl ospecialiserad som specialiserad avslagsproduktion 

på hushållsnivå är detta något som inte 

undersökts för mesolitisk tid. 

3. Spånproduktion från spånblock med indirekt teknik 

karaktäriseras av en strukturerad tillhuggning från block 

och kärnor med en eller flera plattformar, indirekt teknik 

med hornpuns som mellanstycke eller direkt tryckteknik 

med hornspets. Variationen över tid inom denna produktion 

är mycket stor. 

4. Produktion av spån eller spånliknande avslag med 

direkt teknik. Variationen över tid inom denna 

produktion är mycket stor. Spånproduktion under tidig 

och mellersta Ertebølle karaktäriseras av tjocka spån med 

För artefakter som inte givits någon funktionsbestämning 

utifrån morfologi, typologi eller analogi, bör funktionen 

undersökas genom exempelvis slitspårsanalyser och studier 

av fyndkontexter. Typologisk-morfologiska funktionsbestämningar 

har sammanfattningsvis två huvudsakliga begränsningar: 

1) att de inte säkert överensstämmer med redskapets 

faktiska användning och 2) att föremål som inte 

givits någon typologisk-morfologisk funktionsbestämning 

osynliggörs som eventuella redskap. I detta sammanhang 

bred triangulär plattform, slagna med direkt teknik. Under 

neolitikum förekom en produktion av spånliknande avslag 

i syfte att använda avslagen som redskap, antingen omodifierade 

eller modifierade som retuscherade redskap. Under 

1600-talet och framåt fanns en omfattande produktion 

av bössflinta. Denna produktion utgick från tillverkningen 

av spånliknande avslag. 

5. Fyrsidig metod karaktäriseras av en yttäckande tillhuggning 

som ger ett rektangulärt tvärsnitt. De fyrsidiga 

yxorna är exempel på denna produktion. 

6. Bifacial metod i form av ythuggning vid tillverkning 

av specialiserade redskap. Denna tillverkning karaktäriseras 

av en stävan att tunna ut ämnet för redskapet samtidigt 

som ämnets form bibehålls. Dolkstavar, ”madkniver”, 

ythuggna skäror och spjutspetsar samt dolkar från senneolitikum–äldre 

bronsålder är exempel på denna produktion. 

7. Tryckretuschering i form av ythuggning för formning 

av pilspetsar innefattar ythuggna pilspetsar och 

spånpilspetsar med tånge inom gropkeramisk kultur och 

stridsyxekultur. Variationen över tid inom denna produktion 

är mycket stor. 

8. Tryckretuschering i form av ythuggning för formning 

och retuschering av enklare redskap. Skrapor och borrar är 

exempel på redskap som formats med tryckretusch i form 

av ythuggning. 

9. Spånproduktion med direkt teknik omfattar produktion 

av grova spån, avsedda att förädlas till lövknivar. 

10. Indikationer på metallanvändning vid flintslagning. 

Det finns tecken på att metallredskap använts vid flintslagning 

under yngre bronsålder och äldre järnålder. Från 

1600-talet och framåt fanns en omfattande produktion av 

bössflinta. Denna flinttillhuggning utfördes med metallredskap.

ör också nämnas de många artefakter vars funktion vi inte 

känner till (fig. 10). 

Ett annat problemområde som rör föremål och deras 

funktion är att föremål ofta har mer än ett användningsområde 

och flera innebörder. Olika fyndsammanhang kan här 

ses som det materiella uttrycket för olika innebörder och 

utgör således grunden för studier av hur artefakters betydelse 

kan skifta i tid och rum. 

Artefakter och genus 

Under de senaste 10-15 åren har frågor kring arkeologi och 

genus ofta handlat om hur vi kategoriserar artefakter. Detta 

berördes ovan, men tas även upp här, men då avseende just 

artefakter. Enligt Willemark har studier av stenhantering 

huvudsakligen handlat om teknik, teknologi och implicit 

om män. 145 Aspekter rörande utvinning, insamling, färg 

mm. har varit mindre framträdande och detsamma gäller 

stenar som använts för malning, krossning och bearbetning 

av organiskt material. Dessa aspekter kan självfallet inte 

oproblematiskt knytas till något speciellt genus, men genom 

att de inte är uppmärksammade i samma utsträckning 

ges dessa aspekter ett ”lägre” socialt värde, något som ofta 

kopplas till kvinnligt genus. När sten- och flinttillhuggning 

tillskrivs kvinnor så är det ofta retuscherade avslag och 

oskaftade skrapor som står i fokus, medan tillverkningen av 

sammansatta redskap, så som skaftade yxor och knivar, 

kopplas till män. 146 Skaftade redskap tolkas ofta som socialt 

betydelsefulla, medan avslagen vanligen tolkas som mindre 

socialt laddade. Dualiteten i artefakttyper, t.ex. skrapor 

kontra skaftade knivar, är i själva verket problematisk i sig, 

eftersom det ofta visar sig att typologiska bestämningar inte 

samvarierar med funktionella analyser – t.ex. kan ”skrapor” 

ibland ha använts som knivar. Detta underminerar både traditionell 

typologi och tolkningar av artefakter i enlighet 

med dualismen i genus. 

Ett annat exempel på en artefaktkategori som kan nämnas 

i detta sammanhang är kross- och malstenar. Dessa 

kopplas vanligen implicit till kvinnor och har traditionellt 

uppmärksammats mycket litet inom arkeologin, åtminsto- 


ne då det gäller perioder med jordbruk. 147 Det är inte ovanligt 

att arkeologer förbiser bearbetad sten i anläggningar, 

sannolikt delvis beroende på att bearbetning är svår att fastställa, 

men också för att de traditionellt ansetts vara ett källmaterial 

av lägre värde. Att stenar av detta slag ofta förekommer 

i härdanläggningar och gravar från olika perioder 

visar att de har varit ett utvalt material och därmed kulturellt 

betydelsefullt. 148 

Det exklusiva, det exotiska och det vanliga 

Ovanliga material, skickligt tillverkade föremål och ting 

som härrör från platser långt borta och från kulturellt viktiga 

sammanhang verkar ha tillskrivits speciell betydelse i de 

flesta samhällen. 149 Dessa värderingar hör inte samman med 

nyttoaspekter, utan rör istället det som brukar benämnas 

prestige- eller statussfären. Vad som har varit högt värderade 

material och föremål varierar i tid och rum och förståelsen 

av denna variation är ett av syftena med artefaktstudier. 

Exotiska material och föremål från fjärran områden – 

dessa sammanfaller ofta – tenderar att få mycket speciell 

användning i kulturen. Terra sigillata var den romerska kejsartidens 

masstillverkade vardagskeramik, som producerades 

i Norditalien, varifrån den forslades till provinserna. 

Handeln gick också över gränserna, framför allt till det fria 

Germanien. I Skandinavien finns endast ett fåtal fynd, 

främst gjorda i gravsammanhang. Det kan antas att Terra 

sigillata här fått en ny innebörd. I detta sammanhang kan 

också romerska bordsserviser i brons och silver, som i Skandinavien 

påträffas som gravgåvor, nämnas. 

Om det exotiska med tiden blir mer allmänt är det vanligt 

att artefakternas användningsområde ändras och att de 

kommer att ses som en del av den egna kulturen. Detta kan 

vi studera arkeologiskt genom att notera hur form och kontext 

för olika föremål ändras över tid och i rum. 150 Även 

processer som medfört att vardagliga föremål eller material 

med tiden har tillskrivits högt socialt värde är tänkbara. Det 

är t.ex. tänkbart att föremål med tiden ändrar betydelse för 

att den funktionella aspekten inte längre är aktuell. Detta 

skulle kunna innebära att föremål först finns i ”vardagliga”, 

Fig. 10. Föremål med okänd funktion 

och okänt användningsområde. 

A) Näsben av nöt med slitspår 

i ”kloänden”. Påträffas i vikingatida 

och medeltida lämningar. 

B) Revben av nöt eller 

häst från en vikingatida brunn. 

Längs kanten finns slitspår efter 

trådar. C) Klubbformad träbit 

från 1300-talet. Skala 1:2.


och senare i mer exklusiva, sammanhang. Det motsatta är 

också möjligt, t.ex. att konstruktioner och byggnader, som 

till en början kanske knyts till en elit, med tiden blir vanliga 

bland större befolkningsgrupper. Kanske är gravhögarna 

under äldre bronsålder ett exempel på detta. Ett föremåls 

verkliga eller mytiska ålder torde också ha påverkat hur det 

värderades, likaså om det fyllde någon speciell funktion i ett 

kulturellt viktigt sammanhang. 

Helms har behandlat hur föremål som tillverkats av 

skickliga hantverkare och som härrör från avlägsna trakter 

ofta tillskrivits högt värde i olika samhällen. Eliter knyter 

föremål av dessa båda kategorier, och även deras producenter, 

till sig och skapar eller erhåller på det sättet materiella 

ting som anses förkroppsliga den icke-materiella kraft och 

energi, och även det goda, som anses utgå från de kosmologiska 

världar som bebos av gudar, förfäder eller hjältar. Föremålen 

ger sina ägare makt och status genom att den kraft 

och energi som tillskrivs dem blir tillgänglig för hela samhället. 

Helms har ett generaliserande synsätt, men anger 

samtidigt att generaliseringarna baseras på en stor mängd 

exempel som visar att de kulturella och materiella uttrycken 

för snarlika kosmologier kan variera mycket. 151 

Då det gäller flintan i sydvästra Skåne är det rimligt att 

anta att dess sociala värde har varierat mycket, ibland kanske 

beroende på tillgången, vilken i sin tur kan ha varit socialt 

reglerad och inte endast avhängig avståndet till råmaterialkällorna. 

Det finns många tecken på att flintinventariet 

på neolitiska boplatser i sydvästra Skåne är mycket va- 

rierat och att variationen i kvalitet och flinttyper inte har 

med avståndet till flintgruvsområdet i nuvarande Södra Sallerup 

att göra. Flintan därifrån kan ha betraktats som exklusiv 

också på boplatser i närområdet. Avståndet till en råmaterialkälla 

och värderingen av råmaterialet är således inte 

korrelerad på något förutsägbart sätt. 

Exempel på otvetydiga prestigematerial med långvarig 

tradition är brons, silver och guld. Likaså har hästar och 

vagnar samt skepp varit förbundna med social prestige under 

lång tid. 152 Det finns vidare en del som talar för att boskap 

varit prestigedjur, medan får och getter knutits till mer 

vardagliga sammanhang. 153 Genom mer ingående studier 

av benmaterial och deras olika sammanhang och genom 

analyser av konstruktioner som har med djurhållning att 

göra torde vi kunna närma oss en större förståelse av värderingen 

av olika arter. Följande resonemang visar några olika 

problemområden för artefaktstudier: 

– Hur kan vi urskilja högt värderade material och ting 

under olika tider och i olika områden? 

– Vad betyder det att fyndkontexter för olika material och 

artefakter förändrats i tid och rum? Har det sociala värdet 

förändrats eller den symboliska innebörden, eller 

båda? 

– Förekomsten av ”äldre” artefakter i senare sammanhang 

bör noteras eftersom detta kan vara en indikation på en 

specifik värdering av det ”gamla”.


TEORETISKA ASPEKTER PÅ ARTEFAKTER, MATERIAL OCH MEDVETANDE 

Material och medvetande 

Vår inställning till omgivningen är tudelad; 

till viss del uppfattar vi oss själva som 

en del av det livsflöde vi ser runtom oss, 

till viss del är vi avskärmade från det. 

Detta utgör förmodligen ett allmänmänskligt 

tillstånd och har kanske i första 

hand inte så mycket att göra med vilken 

samhällsform vi lever i, utan är beroende 

av vårt medvetande. Hur länge vi har haft 

denna typ av medvetande är oklart, men 

kanske är Welinder nära svaret i sitt 

långtidsperspektiv, när han beskriver hur 

tiden runt 30 000 före vår tid innebar en 

förändring av hur människorna såg på sin 

omgivning. 154 Under ca. 2 miljoner år 

hade människor och människoliknande 

varelser tillverkat i stort sett samma typer 

av redskap på ungefär samma sätt, bestående 

av en eller två komponenter. Så utökade 

man sitt val av material från sten, trä 

och skinn samt någon gång ben, till att 

även omfatta elfenben, en stor mängd ben 

och horn samt lera, fibrer och hår. Föremålen 

tillverkades av fler komponenter 

än tidigare. Welinder poängterar att 

skillnaden inte ligger i komplexiteten och 

valet av teknik, utan i antalet operationer 

från råmaterial till färdig produkt, m.a.o. 

en begreppslig skillnad: ”Människorna efter 

30 000 år före nu utförde flera, mera specialiserade 

och mera komplicerade sysslor än människor 

före 30 000 år före nu. Det är rimligt 

att anta att det arkeologiska källmaterialet 

visar att människor efter denna tidpunkt organiserade 

sig inbördes, såg resurser i landskapet 

och utnyttjade dem annorlunda än tidigare. 

Ord som ”planera”, ”abstrakt”, ”långsiktig” 

kanske kan beskriva skillnaden. Människorna 

efter 30 000 före nu såg resultat i framtiden 

på ett annat sätt än människorna dessförinnan”. 

155 Var det runt denna tidspunkt 

som vår tudelade inställning till omgivningen 

inträffade, och vari bestod den? 

Blev vi medvetna om oss själva som individer 

gentemot den grupp vi tidigare 

hade gått upp i på ett mera självklart sätt? 

Blev vi själva föremål för ett inre tvång att 

kategorisera oss själva och våra egenskaper 

på samma sätt som vi måste kategorisera 

föremål och arbetsrutiner? Hände 

något med språket samtidigt som att föremål 

började tillverkas på speciella sätt? 

Kunde vi plötsligt manipulera omgivningen 

genom mera raffinerade diskurser 

än förut? 156 

Material som maktmedel och 

rollangivare, som subjekt och objekt 

De råvaror som används och det sätt på 

vilket föremålen tillverkas ger tidvis 

människor såväl auktoritet som identitet. 

157 Detta ger oss en strukturalistiskt 

färgad bild av hur vi inordnas i ett system 

av värdemätning, där varje individ fogas 

in i ett industriellt präglat förhållande 

med risk att vi överför vår egen tids principer 

om hög–låg, bättre–sämre, och reducerar 

människan till ett viljelöst objekt 

där bara vissa är fria att agera efter eget 

sinne. Ett sätt att diskutera ovanstående 

problematik är att betrakta föremålen på 

två olika sätt: dels som ”ready to hand” – 

motsvarande Heideggers ”zuhandenheit”, 

dels som ”present to hand”. 158 Thomas 

poängterar att föremålen må vara desamma 

men att vi alternerar mellan ovanstående 

benämningar i förhållande till 

hur de handhas. I fallet ”zuhandenheit” 

används föremålen aktivt som subjekt, 

men de framstår sällan som tydliga bilder. 

Här är föremålets praktiska innebörd det 

primära. Vi kan jämföra med slöjdknivar, 

diskborstar, skrapor, sländtrissor o.s.v. 

Handlingen är tyst, ”tacit” och hör oftast 

till den outtalade, vardagliga verklighetens 

dagliga sysslor. 159 Föremålen tas för 

givna i sina olika sammanhang, utan större 

eftertanke. Två människor slöjdar inte 

på samma sätt, och två människor diskar 

inte på samma sätt. Detta variationsmönster 

skall dock inte underskattas, 

utan handlingarna skapar på lång sikt lokala 

traditioner vilka kan ha större genomslagskraft 

än raffinerade utformningar 

av föremål och den auktoritet vi tagit 

upp ovan. 

På vilket sätt relaterar då den tysta 

handlingen till föremål som kan definieras 

som ”present to hand”? 160 Dessa är 

inte involverade i någon bestämd handling, 

utan förekommer i egenskap av objekt, 

t.ex. nedlagda i sammanhang som 

gravar eller våtmarker. Låt oss betrakta 

dem som arrangerade likt stillbilder, där 

fotografen är väl medveten om vad han 

eller hon vill få sagt. Detta skulle innebära 

att vi rör oss från en uppfattning av föremålen 

från ”tacit” till ”tacit cogito”, där 

föremålen tillskrivs en uttalad betydelse i 

ett bildarrangemang som är officiellt för 

en individ, en grupp, eller kanske ett helt 

samhälle. 

Material som markör av 

platser och gränser 

För att ge ett kort exempel på ovanstående 

kan vi utnyttja keramikens, och framför 

allt lerans betydelse under yngre 

bronsålder. På många boplatser förekom- 

mer mängder av kärl som är enhetligt utformade 

över stora områden. 161 Deras 

egenskap som behållare kan kanske vara 

den viktigaste termen vi kan tillskriva 

dessa synbarligen vardagliga, ”tysta” föremål. 

Om vi ser till hur boplatserna i övrigt 

förändras från senneolitikum till 

bronsålder kan vi vidare iaktta hur husväggarna 

börjar kläs i lera istället för att 

brädfodras eller täckas med torv. 162 När 

man så småningom övergår från obrända 

begravningar i gravhögar till brandgravskick 

kommer samma material och på 

sätt och vis samma typ av föremål, ”en 

behållare av lera”, att innesluta människorna 

både i livet och i döden. Evert Baudou 

har gjort en koppling mellan danska 

gravhögar som byggts ovanpå hus och där 

husurnor med de dödas ben senare grävs 

ned. 163 Den brända och formade leran sätter 

gränser, markerar platser och skyddar. 

Här pågår alltså en relation mellan den 

tysta bruksmaterialet ”tacit” och den uttalade, 

medvetna diskursen ”tacit cogito”. 

Material som minnen 

Vårt mål som arkeologer kan vara att rekonstruera 

ett slags forntida ideal utifrån 

det material vi har tillhands, men detta 

måste problematiseras i relation till den 

praxis vi i realiteten alltid måste ta ställning 

till i förhållande till den ”perfekta” 

världen. Kanske kan vi koppla detta till 

Platons resonemang om en idévärld där vi 

har befunnit oss före vår materiella tillvaro 

och att vi kanske försöker återskapa den 

genom vår materiella kultur. Anamnésis, 

som betyder ”rest”, ”återstod”, vilket för 

oss möjligen innebär ruiner och flintrester, 

innebär att människan skall återfå en 

ursprunglig vision och känna igen de idéer 

från en annan tid då själen stått i kontakt 

med idévärlden medan den nu som 

kroppens fånge bevarar beslöjade minnen. 

Anamnesen innebär att återfå den ursprungliga 

visionen och känna igen idéerna. 

Att känna till är därför att minnas. 

Utgör detta vår samlade mänskliga gemenskap? 

En dröm och en önskan om en 

perfekt värld som vi alla kom från? Är det 

därför vi en gång började smycka oss och 

formge vår omgivning? Kan vi minnas 

genom att använda såväl fornt som att 

skapa nytt material?


3. Prioriterade teman 

Denna del av det vetenskapliga programmet innehåller teman 

som avdelningen avser att arbeta med under den närmaste 

framtiden. De kan alla på olika sätt kopplas till de 

övergripande problemområdena i kapitel två. På grund av 

den tematisering som har valts är det oundvikligt att olika 

teman ibland överlappar varandra avseende frågeställningar 

och metoder. 

Områdesstudier och ”Den kustnära bygden” 

Kulturmiljön i de kustsocknar som ligger omedelbart söder 

om Malmö i anslutning till brofästet, främst Hyllie och 

Bunkeflo, kommer med stor sannolikhet att vara föremål för 

drastiska förändringar under de kommande åren (se kap. 4). 

Sedan slutet av 1990-talet pågår flera stora arkeologiska 

projekt i området, såsom Citytunneln, Vintrieleden (inkl. 

Ekostråket) och Svågertorps industriområde. Inom Malmö 

Kulturmiljö utarbetas för närvarande ett arkeologiskt projekt 

med speciell inriktning på detta område. Projektet 

heter ”Den kustnära bygden” och har initierats med syfte att 

skapa förutsättningar för övergripande analyser av den arkeologiska 

information som framtida projekt och undersökningar 

inom dess arbetsfält genererar. Projektets inriktning 

och problemformuleringar kommer därmed att aktivt verka 

som ett metodiskt och vetenskapligt styrinstrument för 

enskilda undersökningar och det beräknas löpa över flera år. 

Projektet kan därmed ses som ett paraplyprojekt med intentioner 

att omfatta såväl forntid som medeltid, både vad gäller 

samhällsorganisation och bebyggelseutveckling. 

Inom de båda näraliggande socknarna Bunkeflo och 

Hyllie är fornlämningarna både mycket varierade och utpräglat 

kronologiskt komplexa. Alla perioder från mesolitikum 

till tidig modern tid finns representerade i traktens 

arkeologiska material. Topografiskt omfattas den omedelbara 

strandzonen, kustslätten samt det område som omfattar 

övergången mellan slätten och det yttre backlandskapet. 

I den omedelbara strandzonen har mesolitiska lokaler undersökts. 

På kustslätten finns omfattande boplatslämningar 

från hela neolitikum och även spår av mer anmärkningsvärda 

konstruktioner som mellanneolitiska palissadanläggningar. 

Utifrån resultaten från projektet Öresundsförbindelsen 

att döma så förefaller emellertid brons- och järnåldersbebyggelsen 

på kustslätten att ha varit betydligt glesare 

än vad den varit längre inåt landet. En central fråga inom 

projektet ”Den kustnära bygden” är därför vad detta beror 

på? Var kustslätten av någon anledning mindre attraktiv för 

bosättning, eller var det så att den kom att spela en speciell 

roll i samhället under denna tid, vilket gjorde att bebyggelsen 

här fick en annan karaktär än i backlandskapet? 

Detta är frågor som stått i centrum för de undersökningar 

som bedrivits i området sedan 1999. De fynd som har 

gjorts vid undersökningarna för Svågertorps Industriområde 

och Vintrieleden indikerar, efter preliminära tolkningar, att 

området åtminstone under äldre järnålder förefaller ha haft en 

speciell roll. Hus och övriga boplatsstrukturer skiljer sig från 

de vi finner i backlandskapet, men visar vissa likheter med 

material från Sege ås dalgång. Flera boplatser i området tyder 

på en förhållandevis hög social status sedd i relation till backlandskapets 

gårdar. Det finns emellertid även typer av äldre 

järnålderslämningar nära kusten som inte återfunnits i de 

andra zonerna, exempelvis stensträngar och vapenoffer i gropsystem 

på boplatser. 164 Miljöarkeologiska analyser antyder att 

val av grödor skilt sig mellan kustslätt och inland. Materialet 

från dessa nya undersökningar visar även att förändringar av 

de rumsliga förhållningssätten i området har ägt rum mellan 

yngre järnålder och medeltid. En större, byliknande, vikingatida 

boplats, belägen mellan kustslätt och inland vid Svågertorp, 

har helt övergivits någon gång under sen vikingatid/ 

tidig medeltid. Ungefär samtidigt som Svågertorpsboplatsen 

försvinner bildas de medeltida byarna Hyllie, Bunkeflo, Vintrie 

och Naffentorp vilka har en tydligare lokalisering till 

kustslätten. Samtidigt visar fyndbilden att det dock funnits 

kontinuitet rörande vissa andra rumsliga förhållningssätt. 

Vintrievägen, som förbinder kustslätten med inlandet förefaller 

ha haft en strukturerande betydelse för både den 

vikingatida bebyggelsen vid Svågertorp, som för de medeltida 

byarna Vintrie och Bunkeflo. 165 

De metoder som använts för att komma vidare i dessa 

frågeställningar avviker inte i högre grad från de som använts 

inom andra tidigare arkeologiska projekt som drivits 

av avdelningen under 1990-talet. Frågeställningar som är 

nära besläktade med de som framförts ovan har dock fått 

vara styrande vid prioriteringar och urval av de lämningar 

som undersökts. I det följande skisseras några av de centrala 

frågorna i projektet ”Den kustnära bygden”. Det kan noteras 

att flera av frågorna återkommer i det vetenskapliga programmet 

i samband med andra teman. 

Det sydvästskånska landskapets topografi 

Det faktum att det i Sydvästskåne ryms flera förhållandevis 

starkt varierade miljöer inom en begränsad yta, gör att vi 

här har goda förutsättningar att detaljstudera variationer i

samspelet mellan mänsklig kultur och topografi. Det sydvästskånska 

landskapet och dess topografi har fungerat som 

ett ramverk för de människor som har levat i det. Detta skall 

dock inte förstås som att människor ensidigt anpassat sig 

till naturgivna betingelser bestämda av miljön. Människor 

har däremot alltid varit tvungna att förhålla sig till den fysiska 

omgivningen. Människors sätt att etablera sig i landskapet 

visar förhållningssätt till det rum man lever i. De 

fysisk-topografiska betingelserna bestämmer inte den historiska 

utvecklingen, men de sätter ett ramverk. Genom arkeologiska 

områdesstudier kan vi sålunda studera rumsliga förhållningssätt 

och hur dessa har förändrats över tid i de olika 

topografiska zoner som återfinns i Sydvästskåne. Vi har, 

bland annat genom undersökningarna inom projektet Öresundsförbindelsen, 

vunnit omfattande kunskap om hur aktiviteter 

i olika topografiska zoner strukturerats i relation 

till varandra. Vår kunskap om faktorerna som format sätten 

att förhålla sig till landskapet är emellertid ännu bristfällig. 

Topografin i sydvästra Skåne kan vid en första anblick te 

sig odramatisk. Färdas man genom bygderna är det emellertid 

inte svårt att urskilja områden som särskiljer sig distinkt 

från varandra. Strandpartierna söder om Malmö kan beskrivas 

som ett marskland som på ett flertal sträckor präglas av 

betade strandängar vilka sträcker sig söderut mot Foteviken. 

Innanför strandängarna utbreder sig en synnerligen 

flack slätt med upp till fem kilometers bredd och med höjder 

som ej överstiger 15 meter. Här utbredde sig vida sankmarker 

före utdikningen som tog sin början under 1800talet. 

Kustslätten sträcker sig även den vidare söderut och 

fortsätter därefter med mer varierande bredd öster om Falsterbonäset. 

Stranden ändrar karaktär öster om näset, där en 

sandkust blir mer dominerande. Falsterbonäset, med bland 

annat sina dynstränder, utgör i sin tur en mycket speciell 

miljö, karaktäriserad av stor föränderlighet. Det sydvästskånska 

landskapet reser sig innanför den flacka kustslätten. 

Här förändras topografin och blir mer kuperad. Höjderna är 

långsträckta och de branta nivåskillnaderna är få. Detta 

böljande landskap sträcker sig med några kilometers bredd 

även det mot söder och sydost. Före utdikningen fanns det 

även här större sankmarker mellan höjdpartierna. Innanför 

detta vidtar det yttre backlandskapet, kännetecknat av mer 

påtagliga branter. Kullarna kan här uppnå höjder som ligger 

över 60 meter över havet. Sydvästskåne genomskärs 

även av åar vilka skapar speciella topografiska betingelser i 

de områden där de rinner fram. De två mest betydande vattendragen 

är Sege å och Albäcksån. Åarnas karaktär skiljer 

sig betydligt åt mellan mynningarna och i deras upprinningsområden. 

Sege ås mynning utgjordes exempelvis av 

ett deltaland inne i en djup havsvik under tidigneolitikum. 

Detta deltalandskap är idag en vidsträckt dal där ån meandrar 

sig fram. Längre in i backlandskapet är strandbankarna 

betydligt brantare. Det sydvästskånska landskapet kan, 

utifrån topografiska villkor, grovt sett delas in i sex olika 

delar. Dessa är: strandzon, kustslätt, yttre backlandskap, 

inre backlandskap, ådalar och Falsterbonäset. 

Trajektorier i Sydvästskåne 

Varje människa har sina individuella banor när hon rör sig i 

landskapet och världen, men det finns ändå olika typer av 


ramar som styr våra rumsliga rörelsemönster. Dessa ramverk 

är betingade av en mängd olika omständigheter. Naturlig 

topografi kan på ett väldigt grundläggande plan sägas styra 

våra sätt att förflytta oss i landskapet. Det man kan uppleva 

som en naturlig topografi i ett landskap är emellertid samtidigt 

ett rum fyllt med platser med olika betydelser och 

laddning. Historia och hävd formar därmed våra sätt att 

varsebli världen omkring oss och sätten vi rör oss i den. 

Denna traditions inverkan är vi själva inte alltid medvetna 

om. Ålder, social position och kön är några av de andra faktorer 

som strukturerar våra trajektorier. Förändringar av trajektorier 

är ofta intimt förbundna med samhällsomvandlingar. 

Genom att studera lämningar efter mänskliga aktiviteter 

i landskapet kan man skapa hypoteser för hur rörelsemönster 

förändrats över tid. Vi kan utgå från att rörelsesätten 

har skiftat över tid i landskapet, vilket gör att vi bör 

räkna med att de olika topografiska zonerna i regionen fått 

skilda meningar för de som rört sig mellan dem. Sätten att 

röra sig har påverkat hur man uppfattade landskapet. Man 

kan utifrån ovan nämnda allmänna antaganden formulera 

ett flertal mer specifika frågekedjor för områdesstudier i 

Sydvästskåne. En övergripande fråga är därför hur människor 

har rört sig i och förhållit sig till det sydvästskånska 

landskapet under olika tider. 

Samhällssystem med hög lokal mobilitet förknippas ofta 

med mesolitiska och i viss mån med neolitiska kulturer. Vår 

kunskap är emellertid liten om hur mobila de mesolitiska, 

tidig- och mellanneolitiska kulturerna var i förhållande till 

varandra. Det är en vansklig hypotes att förutsätta att det 

varit en rak utveckling från hög mobilitet till mer permanent 

bofasthet med mindre grad av mobilitet över landskapet. 

Detta ger upphov till en rad frågor: 

– Hur förändrar sig mobiliteten i landskapet över tid och 

på vilka villkor sker denna förändring? 

– Vilka perioder kännetecknas av en hög mobilitet, där vi 

exempelvis kan föreställa oss att människor rört sig mellan 

strandzon, kustslätt, backlandskap och ådalar, kanske 

i en årscykel? 

– Hur har de olika stationerna i landskapet fungerat i ett 

system, där man på vissa platser kanske uppehållit sig 

korta perioder, medan man på andra platser haft mer 

varaktiga bosättningar? 

– På vilka sätt har rörelsemönster skiftat mellan skilda 

grupper av befolkningen, exempelvis mellan kvinnor, 

män, åldringar och barn, i högmobila system, respektive 

i lågmobila? 

Den nuvarande fyndbilden antyder att det är först under senneolitikum, 

eller möjligen senare hälften av mellanneolitikum, 

som boplatser, vilka vi kan betrakta som gårdar, uppträder 

i så gott som alla landskapszoner. Vi kan anta att långhusen 

utgjort det som uppfattats som själva centrum för bebyggelseenheten. 

De rumsliga relationerna mellan gårdskomplexen 

har genomgått betydande förändringar över tid, 

liksom husens plan och form och sätten att organisera aktiviteter 

omkring bostaden. Enkla topografiska betingelser 

kan även ha föranlett att man strukturerat boplatser och boplatsaktiviteter 

på skilda sätt i olika delar av landskapet.


Skapandet av gårdskomplex bör därför ha haft konsekvenser 

för människors vardagliga sätt att röra sig i landskapet. Dessa 

förhållanden kan ha resulterat i varierande livsmönster. De 

olika topografiska zonerna behöver därför inte på samma sätt 

ha upplevts som en helhet, såsom det kan ha gjorts om rörelsemönstren 

varit mer självklart mobila. Slätterna och backlandskapet 

ligger samtidigt så nära varandra i Sydvästskåne 

att vi kan utgå ifrån att de på flera områden bör ha varit integrerade 

som bygder. De medeltida häraderna, Oxie, Skytts 

och Västra Vemmenhög, rymmer exempelvis alla både slätt 

och backlandskap inom sina gränser. Dessa iakttagelser och 

antaganden föder följande frågor: 

– Kan man utgå ifrån att långhuset under hela perioden 

från neolitisk tid till modern tid utgjort centrum för 

människors dagliga rörelsemönster under större delen av 

året, dvs. är långhuset, ända från början, en indikation 

på ett mer permanent boende? Kan det vara så att byggnaden 

inledningsvis hade andra funktioner? 

– Vad menar vi med ”gård”? Beroende på definitionen av 

begreppet kan man ställa frågor om när den uppstår och 

hur den förändrats över tid. 

– Hur har varierande bosättningsmönster påverkat mobiliteten 

i landskapet och hur kan vi veta att en bosättning 

blivit mer permanent? 

– Hur har exempelvis de som bott på kustslätten förhållit 

sig ekonomiskt, kulturellt, socialt, mentalt etc. till de 

som bott i backlandskapet? 

– Hur har de olika sätt att disponera rummet på gårdskomplexen 

påverkat människors vardagliga rörelsemönster 

i det sydvästskånska landskapets olika topografiska 

zoner? 

– Hur har ramarna för varseblivningen av landskapet förändrats, 

kan de exempelvis ha blivit snävare? 

– Har bebyggelse inom samma naturtopografiska zon, 

exempelvis slätt eller backlandskap, kommit att skilja 

sig från varandra under olika perioder? 

– Har olika topografiska zoner skapat åtskilda ”kulturer” 

eller har det uppstått komplementära kulturella och 

ekonomiska ”system”, eller har samma ”kulturer” utnyttjat 

flera zoner? 

En ökad bofasthet och en mer snävt hållen rumslig mobilitet 

kan, paradoxalt nog, underlätta överregional kommunikation. 

I samhällssystem med hög lokal mobilitet måste oftast 

överregional kontakt regleras både i förhållande till tidpunkt 

och plats. I ett system med lägre mobilitet och fastare 

boplatser blir tidpunkter av mindre avgörande betydelse 

för när överregional kommunikation kan äga rum. Det kan 

finnas betydande sociala skiktningar både i samhällen med 

hög mobilitet och i de med låg mobilitet. Utifrån det resonemang 

som gjordes i ovan nämnda fråga kan vi emellertid 

även anta att det funnits samhällsskikt som haft en mer 

snävt lokalt bunden mobilitet (under medeltid exempelvis 

bönder), samtidigt som det funnits grupper som haft mycket 

vida trajektorier med anknytning till överregionala kontaktnät 

(under medeltid exempelvis högadel). Social struktur 

och bebyggelsemönster påverkar formerna för överregional 

kommunikation vilket ger upphov till dessa frågor: 

– Hur förändras överregional kommunikation i relation 

till lokala rörelsemönster under olika perioder i förhistorisk 

och historisk tid? 

– Hur relaterar dessa mönster till social stratifiering? 

En annan topografisk faktor som är speciell ur ett överregionalt 

perspektiv är att Sydvästskåne ligger vid Öresund. Öresund 

förbinder Nordsjön med Östersjön och har åtminstone 

sedan tidig medeltid varit av synnerlig strategisk vikt för 

kommunikationen mellan Väst- och Östeuropa. Falsterbonäset 

har långt in i historisk tid utgjort en kritisk passage för 

kustseglation. För att undvika näset kan man föreställa sig att 

vissa transporter letts över land för att nå bättre hamnar. Sydvästskånes 

geografiska position och de speciella topografiska 

omständigheterna skulle kunna göra det till ett läge för en så 

kallad transisthmisk rutt. En transisthmisk rutt är ett stråk 

som leder över ett näs och som utgör ett parti av en överregional 

kommunikationsled. Korint i Grekland har exempelvis 

ett transisthmiskt läge. 166 En hypotetisk dragning för en sådan 

rutt genom Sydvästskåne skulle kunna motsvaras av det 

stråk som bl.a. diskuterats av Sköld. En väg som sträcker sig 

från Trelleborg vidare till Lund, där den förgrenar sig. 167 En 

av dessa leder går vidare till Löddeköpinge och Borgeby. 168 

De topografiska zoner som diskuterades ovan har på skilda 

sätt påverkat hur människor inrättat sig i landskapet. Närheten 

till sundet och dess roll som kommunikationsled har 

dock under medeltid och senare tid haft mycket stor betydelse 

för hur kanske främst den urbana bebyggelsen etablerats. 

Vi får inte bortse från att bebyggelse även under förhistorisk 

tid kan ha påverkats av det nära läget till sundet och eventuella 

transisthmiska rutter. Sydvästskåne kan därför fogas in 

som ett viktigt länkningsområde för vidare överregionala 

kommunikation. Frågor som kan ställas är bland annat: 

– Vilken roll har Sydvästskåne spelat i ett överregionalt 

kommunikationssystem? 

– Hur har lokala bebyggelsemönster relaterats till överregionala 

kommunikationsstråk? 

Naturligtvis kan de olika miljöernas villkor i landskapet 

även påverka ekonomiska strategier. Det skulle exempelvis 

vara lätt att anta att fisket spelat en större roll vid kusten än 

i inlandet. Vid sekelskiftet 1600-1700 var dock produktionen 

i socknarna omkring Malmö helt inriktad på spannmålsproduktion. 

Fisket var av ytterst marginell betydelse till och 

med i de kustnära byarna. Förutsättningarna för spannmålsproduktion 

i de byar som legat i de yttre delarna av det inre 

backlandskapet var dock väsentligt sämre än på exempelvis 

kustslätten. Uppenbarligen har incitamenten för spannmålsproduktion 

varit så starka att de svårplöjda markerna i backlandskapet 

ändå odlats upp. Vi kan emellertid inte utgå ifrån 

att dessa incitament alltid varit lika starka. Specialisering av 

produktion har med största sannolikhet skiftat mellan landskapets 

olika delar över tid. Dessa förändringar av produktionsmönstren 

är i sin tur relaterade till sociala, kulturella 

och mentala transformationer. Under 1200-talet grundläggs 

huvuddelen av Nord- och Mellaneuropas städer. Befolkningen 

i städerna måste födas och därmed utökas handeln med 

spannmål i hela området. Speciellt tidigare marginaliserade

områden utan tidigare förbindelser blir högintressanta, t.ex. 

Skåne. Inget i 1200-talets kommunikationsapparat är på allvar 

ändrat sedan vikingatiden, endast efterfrågan har ökat. 

I landskapets olika topografiska zoner kan vi därför förvänta 

oss att finna variationer vad gäller ekonomiska inriktningar, 

men även vad gäller social struktur och eventuellt 

även kulturella traditioner. Större gods och slottskomplex är 

under senmedeltid och renässans exempelvis betydligt mer 

sällsynta på kustslätten än vad de är i backlandskapet. Skansjö 

har visat att detta inte speglar tidig- och högmedeltida 

förhållanden, vilket också bör vara relevant för vikingatid. 

169 Här handlar det om ägandeförhållanden och i viss 

mening komplementära ekonomiska förhållanden. Kustslätten 

utgör under denna period dock långtifrån någon 

marginalbygd utan är av central betydelse för produktionen. 

Ägostrukturer kan säkert till en del förklara detta fenomen, 

men även ett sådant faktum som att jaktmarkerna 

var bättre i inlandet kan ha varit en bidragande faktor, eftersom 

jakt utgjorde ett central element i adelns livsstil. Följande 

frågor är därför av vikt: 

– Vilka betydande förändringar av produktionsmönster 

kan vi spåra i de olika delarna av landskapet? 

– Hur har ekonomierna varit integrerade i Sydvästskåne? 

– Hur har stadsbildningar som Malmö påverkat den ekonomiska 

organisationen i omlandet och hur såg det ut 

strax innan staden etablerades? 

Landskapsutnyttjande och jordbruk 

I detta kapitel diskuteras frågor som rör hur människor har 

använt och förändrat det sydvästskånska landskapet över tid 

med tonvikten på jordbruket och dess förändringar. Metodfrågor 

rörande analyser av landskapsutnyttjande tas upp mer 

ingående i kapitel ”Matjorden som undersökningsobjekt 

och det dolda kulturlandskapet”. 

Perspektiv och rekonstruktion 

Det som i Sydvästskåne idag är ett trädfattigt åkerlandskap 

var under mesolitikum och tidigneolitikum en urskog. Hur 

såg man på sin omgivning i en tät skog? Hur påverkades 

människor av att skogen glesnade? De höjder som vi i dag 

upplever som tydliga i landskapet kan inte ha uppfattats på 

samma sätt i ett skogbevuxet landskap. Den upplevelse man 

som arkeolog får av landskapet när man vistas på en undersökningsplats 

torde vara mycket annorlunda jämfört med 

bara för några århundraden sedan. Det finns en ständig risk 

att vi tolkar landskapet utifrån våra intryck och glömmer 

bort den vegetation och topografi som fanns före det att utdikningar 

och skiftesreformer radikalt förändrade landskapet. 

Precis som våra egna upplevelser av ett nutida landskap 

är bedrägliga när vi försöker nå kunskap om forna landskap 

och människors förhållningssätt är det emellertid också problematiskt 

att endast arbeta med utgångspunkt från tvådimensionella 

kartor, vilket ju är en vanlig metod inom arkeologin. 

Beroende på vilka aspekter man vill belysa kan både 

fågel-, grod- och människoperspektiv vara av värde inom 

arkeologin. 170 

Även om landskapet i sig inte kan ge svar på våra frågor 


om människors användning av det och förhållningssätt till 

det, så är landskapsrekonstruktioner av olika slag en förutsättning 

för vidare resonemang om dessa frågor och således 

ständigt aktuellt inom arkeologin. I kapitlet ”Byar, kyrkor, 

borgar och städer” diskuteras hur historiska kartöverlägg 

kan användas och i kapitlet ”De gamla materialen och den 

nya tekniken” frågan om användningen av GIS i detta sammanhang. 

Våtmarker och kusttrakter 

Våtmarker av olika slag och omfattning var tidigare betydligt 

mer framträdande i det sydvästskånska landskapet än 

idag. De bäckar, åar och öppna vatten som har funnits har 

sannolikt utgjort betydelsefulla resursområden. Att våtmarkerna 

också har varit symboliskt betydelsefulla under 

både förhistorisk och historisk tid känner vi till. I dem har 

man offrat och helat, dränkt och kastat bort. Beroende på 

vilka syften man hade, kan de ha setts som hinder eller 

möjligheter, som hot eller löften. Vi vill försöka förstå hur 

våtmarkerna kan ha gestaltat sig under olika perioder, eftersom 

det är rimligt att den mosaik av små svackor och pölar 

som en gång utmärkte landskapet torde ha påverkat både 

framkomligheten, och därmed kontaktvägarna, och människors 

syn på landskapet. En våtmark har kanske inte alltid 

varit en våtmark – och vad menar vi med egentligen 

med våtmark? Vilken betydelse hade grundvattenvariationerna? 

171 Många våtmarker har bara varit små fuktiga sänkor 

medan andra kan ha haft öppet vatten. Hur förhöll man 

sig till våtmarker, som från början varit alträsk för att senare 

bli betes- eller ängsmark? Skiftade ett områdes betydelse 

med årstiderna? 

I sydvästra Skåne har de flesta våtmarker med torvlager 

dränerats och torkat ut eller grävts ur vid torvtäkt. Därigenom 

har kulturlager och artefakter i stor utsträckning kommit 

att förstöras utan någon form av dokumentation. Det är 

således viktigt att undersöka och tillvarata den informationspotential 

som finns i de våtmarker som återstår. 

Under mesolitikum utnyttjade man troligen större områden 

extensivt. Boplatser och andra aktivitetsområden verkar 

främst ha varit lokaliserade till havsstränder, vattendrag 

och större våtmarksområden, vilket till största delen torde 

ha berott på näringsfånget. Vid planeringen av arkeologiska 

undersökningar bör man sålunda speciellt uppmärksamma 

strandförskjutningar, vattendrag och vilka områden som 

kan ha utgjort våtmarker. Genom att studera ängsmarkens 

utbredning i kartmaterial från slutet av 1600-talet och 

1700-talet kan man få en ungefärlig uppfattning om fuktiga 

och vattensjuka partier före de stora utdikningarna på 

1800-talet. Tillsammans med borrningar och provgrävningar 

ger detta ett bättre underlag för bedömningen av 

våtmarkernas utsträckning, karaktär och bevaringsförhållanden 

samt för identifieringen av sannolika boplatslägen. 

I föregående kapitel diskuterades en del frågor kring 

kustområdets betydelse under olika tider, här ska endast 

nämnas att kring området längs med Sege å och Risebergabäcken 

finns goda möjligheter att påträffa mesolitiska boplatser. 

Framför allt bör den del av åns ursprungliga åfåra, 

som idag ligger i Öresund, bli föremål för större intresse, 

men även deltat av svämsediment nedströms Sunnanå.


Agrarlandskapet 

I stora delar av Sydskandinavien har jordbruk och boskapsskötsel 

utgjort basnäringarna alltsedan bronsåldern och sannolikt 

även under delar av stenåldern. För alla frågor som rör 

samhällsutveckling under förhistorien är det därför viktigt 

att förstå hur dessa näringar bedrivits, vilka kriser och risker 

som kan ha funnits och vilka förändringar som påverkat 

utvecklingen. 

Våra frågor kring jordbruket är olika beroende på vilken 

tidsperiod och vilket område som avses, varför förändringarna 

inte alltid överensstämmer med den traditionella arkeologiska 

periodindelningen. Övergången mellan sten- och 

bronsålder kan ses som en ideologisk förändring snarare än 

som en ekonomisk. 172 Med hänsyn till förändringar i jordbruket 

framstår t.ex. övergången mellan äldre och yngre 

bronsålder som ett förändringsskede. 173 Vid denna tid börjar 

ett inägo- och utmarkslandskap att formas. Denna organisationsform 

framträder ännu på många håll på 1700-talskartorna. 

I skånsk slättbygd har emellertid utmarkerna i 

stor utsträckning odlats upp vid tiden för kartornas tillkomst. 

174 

Det är till stor del jordbruket som genom årtusendena 

har format både landskapet och fornlämningarna i sydvästra 

Skåne. Agrarhistorisk forskning syftar inte endast till en 

bättre förståelse av jordbrukets utveckling utan även till 

kunskap om de processer som har påverkat fornlämningarna 

i jordbrukslandskapet. 

Jordbruket från neolitisk tid t.o.m. äldre bronsålder 

Odlingens början i Sydskandinavien är ett omdiskuterat 

ämne. En del forskare tolkar källmaterialet så att jordbruket 

anlänt som en ”paketlösning” med grödor och husdjur, 

medan andra menar att det har rört sig om en långdragen 

process, där sociala relationer varit drivkraften och där cerealieprodukter 

och tamdjur initialt var statusrelaterade och 

först långt senare fick betydelse som basnäring. 175 De olika 

tolkningarna beror delvis på olika syn på samhälleliga drivkrafter, 

men också på vilket källmaterial och vilken region 

som studeras och graden av generalisering. Att 14 C-analyser 

inte kan ge en bättre kronologisk upplösning bidrar säkerligen 

också till oklarheterna. Det bör emellertid sägas att 

man mycket väl kan tänka sig att odling och djurskötsel 

spridits och anammats på olika sätt i olika regioner, kanske 

t.o.m. på platser nära varandra. Att de dominerande grödorna 

under tidigneolitisk tid inte har varit desamma inom 

hela Sydskandinavien kan också tolkas som ett resultat av 

att de kulturella preferenserna har skiftat. Dessa perspektiv 

öppnar nya möjligheter för diskussionen och gör att variationen 

av data från olika platser kan ses som tecken på kulturellt 

betingade olikheter istället för att betraktas som besvärande 

diskrepanser. 

Trots att vi inte har några egentliga belägg för hur de 

neolitiska odlingarna har gestaltat sig så antas de ofta ha 

haft karaktären av mindre trädgårdsodlingar där olika grödor 

kan ha förekommit tillsammans. 176 Mycket talar för att 

odlingen inledningsvis, generellt sett, var blygsam och att 

boskapsskötseln var viktigare som näringskälla. Jakten 

framhålls ofta som ett viktigt näringsfång även under tidigneolitisk 

tid. I de fåtaliga animalosteologiska material som 

finns från tidig- och mellaneolitisk tid i Sydvästskåne utgör 

dock de vilda djuren, liksom fisk, en ytterst liten del. 177 

Frågan är om detta är ett källkritiskt problem eller om det 

speglar ett faktiskt förhållande? 

De lämningar som vi hittills har påträffat från tidig- och 

mellanneolitisk tid har en utbredning i landskapet som är 

svårtolkad. Ofta rör det sig om enstaka eller ett fåtal anläggningar, 

vanligen gropar, varav vissa kan vara mycket fyndrika. 

Anläggningarna härrör framför allt från slutet av tidigneolitisk 

tid och början av mellaneolitisk tid. Vilken typ av 

landskapsutnyttjande avspeglar denna spridning? Framtida 

undersökningar bör dels inriktas på att bättre förstå vad de 

enskilda anläggningarna representerar, dels studera var i 

landskapet de förekommer. Inom ramen för en enskild undersökning 

kan dessa anläggningar vara speciellt svårtolkade, 

eftersom vi då bara ser en del av ett eventuellt större 

oupptäckt mönster. I dessa fall spelar tidigare undersökningar 

en viktig roll för att förbättra tolkningsmöjligheterna. 

Under senare delen av MN A förefaller det som att man 

koncentrerat bosättning och aktiviteter till färre men mer 

intensivt eller mer långvarit utnyttjade platser. Orsakerna 

till denna förändring är oklar, men kan ha med en övergång 

till ett mindre mobilt levnadssätt att göra, kanske kopplat 

till förändringar i näringsfånget. 178 

Undersökta lämningar från MN B är få i Malmöområdet. 

De utgörs huvudsakligen av två palissadanläggningar 

och ett antal gravar, bl.a. på gravfältet vid Kastanjegården. 

179 Det finns ett fåtal 14 C-dateringar från senneolitiska 

boplatser som även sträcker sig ned i MN B. Varför finner 

vi så få boplatslämningar från denna tid? Är de av sådan tillfällig 

karaktär att de inte har efterlämnat för oss urskiljbara 

spår eller är det ett källkritiskt problem på så vis att de döljer 

sig bland boplatser som daterats till slutet av MN A 

(MN AV) eller senneolitikum? 180 Söker vi efter fel strukturer? 

Kunskapen om jordbruk och boskapsskötsel under MN 

B är därför också ytterst bristfällig. I detta sammanhang är 

det relevant att ställa frågan vad som har styrt placeringen 

av palissadanläggningarna. I vissa fall kan det ha varit en 

lokalisering till gränsen mellan land och vatten, som då 

skulle ha symboliserat gränsen mellan den profana och den 

sakrala världen. 181 I andra fall har placeringen inte haft med 

sådana faktorer att göra och då bör andra alternativ diskuteras, 

t.ex. relationen till tidigare aktiviteter på dessa platser 

och hur landskapet såg ut. Det gick åt mycket timmer i 

dessa anläggningar. Hur påverkades landskapet av detta? 

Kunskapen om det förhistoriska jordbruket och landskapet 

är betydligt bättre från och med senneolitisk tid. Det 

är först i och med denna period som det arkeologiska materialet 

kan användas i mer ingående resonemang kring jordbrukets 

långsiktiga utveckling. Det finns emellertid perioder 

längre fram i tiden från vilka vi har bristfälliga kunskaper, 

t.ex. yngre järnålder. De avsnitt av förhistorien som 

hittills har genererat ringa makrofossilt material bör prioriteras 

vid framtida undersökningar genom att större jordprovsvolymer 

insamlas. 

Jordbruket från yngre bronsåldern till 1600-talet 

Det finns ett intimt samband mellan åker, äng, bete och 

gödseltillgång. Detta samband blir viktigt när man börjar

ha permanenta och gödslade åkrar, något som i sydvästra 

Skåne troligen etablerades vid övergången mellan äldre och 

yngre bronsålder. 182 Efter detta kom landskapet att präglas 

mer av åkerbrukets omfattning i relation till boskapsskötseln 

och mindre av vilka grödor som har odlats. En intensivt 

utnyttjad åker kräver mycket gödsel och därmed många 

djur som, i sin tur, kräver mycket äng och bete. Näringsbalansen 

i åkerjorden kan å andra sidan ha upprätthållits genom 

ett ”vandrande” åkerbruk med långa trädor, vilket å 

andra sidan förutsätter stora arealer. Om man i ett intensivt 

åkerbrukssystem odlar upp för mycket av ängen får man 

brist på vinterfoder med minskad gödselmängd som följd, 

vilket leder till sjunkande avkastning. I historisk tid har 

gödselbristen varit ett konstant problem ända tills konstgödningen 

blev allmänt förekommande. Problemet kan ha 

funnits även under förhistorisk tid och bör uppmärksammas 

i diskussionen om det förhistoriska jordbruket. 

Som exempel på frågeställningar rörande odlingsutveckling 

kan man diskutera tolkningsmodeller baserade på 

fossila åkerspår såsom röjningsröseområden och ”Celtic 

fields”. Inga av dessa förekommer i sydvästra Skåne och frågan 

är då vilka åkerformer som funnits på de rika moränlerorna. 

En annan fråga är varför man under järnåldern på vissa 

gårdar återupptog odlandet av emmervete. Var det kontakter 

med slaviskt område eller var det en inflyttande slavisk 

befolkning som tog med sig bruket? 183 Om emmer 

inte odlades under de föregående århundradena, var kom då 

utsädet från? Är det så att det fanns en kvarvarande odlingstradition 

från bronsåldern som aktiverades under speciella 

omständigheter? 

Ytterligare ett exempel på frågeställningar rör förhållandet 

mellan höstsådd råg, plogen, tresädet och den medeltida 

byns etablering. Vad är effekt av vad? Det finns tydliga 

indikationer på höstsådd råg redan under yngre järnålder, 

före plogens införande. 184 Fördelen med höstsådd råg är att 

man kan ta två skördar på en gödselgiva, först råg sedan 

skalkorn. Var det gödselbristen som styrde valet av denna 

gröda? Hur påverkades odlingssystemet som helhet av den 

höstsådda rågens införande? Kanske innebar denna odling 


att betet på trädan blev magrare? Hade man vid denna tidpunkt 

överhuvudtaget behov av att använda trädan för bete 

eller fanns det outnyttjade arealer i landskapet? Dessa fenomen 

skulle kunna belysas exempelvis i de omfattande colluvier 

som förekommer i backlandskapet omkring Malmö. 185 

Plogens introduktion i jordbruket medförde att gräsoch 

ogräsbevuxna ytor, t.ex. trädorna, lättare kunde brytas. 

Således kan plogens införande ha underlättat trädesbruket. 

Det är emellertid viktigt att framhålla att plogen inte ersatte 

årdret. Plogen är dessutom en förutsättning för att kunna 

rygga åkrar. Det är oklart vad de ryggade åkrarna har haft 

för effekt på jordbruket. När de skriftliga källorna börjar 

förekomma under slutet av 1600-talet visar det sig att ryggade 

åkrar inte var allmänt förekommande. Det fanns uppenbarligen 

en koppling mellan de grödor som odlades, 

topografin, jordmånen och förekomsten av ryggade åkrar. 

Linné nämner exempelvis att man ryggade åkrarna när man 

sådde råg och plöjde ut dem när man avsåg att odla korn. 

Höjden och bredden på ryggarna varierade från åker till åker 

och från by till by. 186 

Metoder 

I fullåkerslandskapet finns få synliga rester kvar av det äldre 

odlingslandskapet jämfört med i skogsbygderna. Spåren 

av de förhistoriska åkrarna har nästan helt utplånats. För att 

kunna göra jämförelser med bättre bevarade system av fossil 

åkermark, som finns i andra delar av Skandinavien och 

Europa, bör de sparsamma direkta och indirekta spår som 

har bevarats dokumenteras genom t.ex. flygfotografering, 

terrängmodeller, matjordsprofiler (fig. 11), markkemisk 

kartering och matjordsavbaning. Magnetisk prospektering 

har också visat sig vara en bra metod för kartering av bl.a. 

ryggade åkrar. 187 Kanske kan metoden utvecklas så att även 

åkerytor och åkergränser från äldre perioder kan karteras. 

Från och med slutet av 1600-talet har vi lantmäterikartor 

och olika uppteckningar som beskriver den tidens jordbruk 

och kunskapsläget kan från och med denna tid anses tillfredsställande. 

Det är dock inte självklart att de äldre kartornas 

information om odlingsformer, fredningssystem etc. 

Fig. 11. I samband med undersökningarna inom projektet Öresundsförbindelsen dokumenterades ett antal matjordssektioner 

inom ramen för delprojektet ”Fullåkerslandskapet”. Vid Lockarp 7A framträdde, vid den efterföljande digitaliseringen 

av profilritningen, såväl terrasser som åkerhak. Profilritningen har olika skalor i vertikalled och horisontalled så att 

ritningen har ”tryckts samman”. Pilarna visar läget för tolkade terrasser och åkerhak. Terrasserna har daterats med hjälp 

av en 14 C-daterad härd som låg uppe i colluviebildningen (mörkgrått). Dateringen av härden gjordes på träkol från ek: 

A34 (Ua-11861) 2490±70 BP, 1 sigma 790-520 BC, 2 sigma 800-410 BC. Härden överlagrar colluviet, som i sin tur överlagrar 

minst ett åkerhak. Under härden och colluviet framkom dessutom årderspår.


oproblematiskt kan projiceras tillbaka till exempelvis tidig 

medeltid. 188 För frågor kring landskapets historia bör äldre 

kartmaterial och kulturgeografiska metoder integreras med 

de arkeologiska metoderna. 

För att undersöka jordbrukets historia har vi ett antal 

metoder till vårt förfogande. 189 Grödornas artsammansättning 

studeras lättast genom makrofossilanalys av jordprover. 

Dessa analyser kan eventuellt i vissa fall kompletteras 

med studier av avtryck av sädeskorn i keramik. Även pollenanalys 

är en värdefull metod. Markkemiska analyser av 

fosfater kan ge information om gödsling. 190 Mikromorfologiska 

studier och markkemiska analyser av colluviala lager 

kan visa på åkerbrukets intensitet under olika perioder. 

Ett problem som rör makrofossil är att när floterade prover 

analyserats dras ofta slutsatser om odlingen, medan det 

som egentligen studerats är resultat av förkolningsprocesser 

och deposition. Vi kan inte med automatik påstå att man 

odlade 90 % emmervete och 10 % naket korn bara för att vi 

har floterat fram dessa proportioner. Vad vi kan säga är att 

en eller flera förkolningsprocesser, i kombination med depositionsprocesser, 

har resulterat i ett sådant procentuellt förhållande. 

Proportionerna kan bero på kulturella faktorer, 

t.ex. att vissa sädesslag offrades i stolphålen, men inte andra. 

Det är här tydligt att tolkningen är direkt avhängig kopplingen 

mellan frågeställningen och kunskapen om metoden 

som används för att besvara denna. Insikten om detta är av 

största vikt. 

I och med neolitiseringen kom kombinationen av jordbruk 

och boskapsskötsel med tiden att bli den dominerande 

näringen och förblev så till slutet av 1800-talet. I vilken 

utsträckning jakt och insamling bedrevs är dåligt känt, men 

det finns fynd av vilda växter från olika perioder på olika 

ställen i Norden. Enligt Mats Regnell medförde signaturläran 

under medeltiden att folkliga traditioner i användningen 

av olika växter med tiden slogs ut. 191 Nedteckningar från 

denna tid är en blandning av signaturlära och äldre folktradition 

och kan således indikera olika användningar av växter 

så långt tillbaka som till förhistorisk tid. 192 

I den skånska fullåkersbygden förekommer sällan röjningsrösen 

och skärvstensrösen. Trots det är det klart att 

både röjning av sten och dumpning av eldpåverkad sten har 

förekommit. Spåren efter dessa aktiviteter har genom odlingen 

kommit att ingå i matjorden eller begravts i sänkor 

och sluttningar under tjocka lager matjord, s.k. colluvier 

(jfr. fig. 11). Matjordsarkeologiska undersökningar kan vara 

till hjälp för att nå kunskap om lämningar av detta slag. 

Byar, kyrkor, borgar och städer 

Detta kapitel är det enda i programmet som är tydligt tematiserat 

till en viss tidsperiod, närmare bestämt till perioden 

yngre järnålder–tidig medeltid. Den kronologiska tematiseringen 

motiveras av att det i och med medeltid blir 

möjligt att i större utsträckning knyta arkeologiska problemformuleringar 

och analyser till annat källmaterial 

(skriftliga källor, kartmaterial etc.) än vad som är möjligt för 

förhistorisk tid. Genom äldre kartmaterial kan t.ex. iakttagelser 

kring bebyggelse och landskapsutnyttjande på ett 

betydligt mera konkret sätt knytas till senare kända förhål- 

landen, varav vissa fortfarande är aktuella. Möjligheten att 

på detta sätt arbeta med det historiska kulturlandskapet i 

sin helhet ger i sin tur väsentliga perspektiv på undersökningar 

med inriktning på förhistoria. Detta innebär att 

medeltidsundersökningarna på ett övergripande plan kan 

fungera som en värdefull länk mellan nutid och forntid. 

Byar 

När vi talar om den medeltida byn som en speciell bebyggelse- 

eller organisationsform, skall detta inte uppfattas som 

att bybegreppet endast skulle vara giltigt för medeltid. 

Bybildning kan inte knytas till någon viss period, utan är 

snarare är avhängig av hur begreppet definieras. Det som är 

specifikt för den medeltida byn är främst en påtaglig platskontinuitet 

för själva bebyggelsen, vilket samverkar med 

bestämda regler för odlingssystem och markutnyttjande. 

Den medeltida byn är emellertid inte ett statiskt fenomen, 

utan man bör räkna med både omregleringar och förändringar 

i såväl bebyggelse- som markanvändningshänseende. 

193 Inte minst gäller detta sociala och ekonomiska perspektiv, 

där t.ex. hög- och senmedeltida omläggningar av 

godsstruktur kan ha medfört påtagliga förändringar i byarna. 

Den medeltida byn var inordnad i den kyrkliga organisationen, 

och i flera byar står ännu den tidigmedeltida stenkyrkan 

kvar. I grova drag samverkar också by- och sockengränserna 

så långt tillbaka som de kan följas i tid. Dessa 

gränser bildar även ram för de skiftesreformer som genomfördes 

under 1800-talet, vilket innebär att den moderna 

fastighetsindelningen, som grundlades vid enskiftet/laga 

skiftet, relaterar till den medeltida byns gränser. Hur långt 

tillbaka i tid dessa gränser kan följas är ännu ur arkeologisk 

synvinkel en öppen fråga, men ny kulturgeografisk forskning 

visar t.ex. på möjligheten att äldre skogelagsgränser 194 ; 

Småland kan gå tillbaka på vikingatida godsdomäner. 195 

Andra gränser kan ha uppstått betydligt senare i samband 

med uppodling av utmark som tidigare varit gemensam för 

flera byar. 196 

Under 1980- och 90-talen sker en markant ökning av 

arkeologiska undersökningar av medeltida by- och gårdstomter 

i Sverige, framför allt i Sörmland, Uppland, Skåne 

och på Gotland. Detta har sin orsak i det förbättrade skydd 

som gavs de medeltida bytomterna 1985 samt den nya kulturminneslagen 

som trädde i kraft 1989. 197 För Skånes del 

har byggandet av tillfartsvägar till Öresundsbron samt 

Västkustbanan inneburit att ett flertal byar och bymarker 

kommit att beröras av exploatering. 

Från att man vid by- och gårdsundersökningar huvudsakligen 

har försökt utreda frågor som bebyggelsestrukturer 

och kronologier har det under senare tid blivit vanligare 

med en fokusering på byns relationer till den omgivande 

miljön. Detta har medfört att ett allt intensivare samarbete 

mellan arkeologer och kulturgeografer utvecklats både 

inom uppdragsarkeologin och vid universiteten. 198 Under 

1990-talet har bytomtsarkeologin vidgats genom att man 

även avsatt tid och medel för undersökningar av bymarksstrukturen. 

199 I samband med projektet Öresundsförbindelsen 

inleddes undersökningar av äldre tegindelningar, varvid 

spår av åkerterrasser kunde dokumenteras. De har emeller-

tid daterats till bronsålder. I sökandet efter dessa påträffades 

spår efter ryggade åkrar och ett fallskifte (gränsen där två 

tegsystem byter riktning). Inom projektet uppmärksammades 

även gränser och gränsmarkeringar som arkeologiska 

objekt. 

För Skånes del är det främst inom Ystadprojektet som 

man utfört övergripande studier av det medeltida kulturlandskapet. 

Problematiken har i stor utsträckning gällt frågor 

kring byarnas uppkomst samt bybebyggelsens förändring 

och expansion under högmedeltid. Resultaten kan i 

korthet summeras i det följande. Under senare delen av 

900-talet och början av 1000-talet börjar det medeltida 

bylandskapet att ta form. Från att bebyggelsen varit relativt 

rörlig och spridd blir den nu mera permanent och koncentrerad 

och de första stenkyrkorna börjar byggas under 1000talets 

andra hälft efter ett första skede med träkyrkor. Under 

denna period börjar även huvudgårdar att etableras inne 

i byarna. Huvudgårdsproblematiken har belysts genom 

forskning kring omstruktureringen som sker under senmedeltid 

då huvudgårdar flyttats ut ur byarna. Samtidigt finns 

en rad exempel på huvudgårdar som bör ha existerat under 

tidig- och högmedeltid men som därefter har försvunnit genom 

att de lagts ned och ombildats till landbogårdar. Även 

förändringar inom jordbruket har belysts inom projektet såsom 

plogbrukets och flersädessystemets införande Nära förknippat 

med desa aspekter är en process som lagt allt större 

arealer under plog, vilket i de skånska slättbygderna redan 

tidigt inneburit en uppodling av utmarkerna. 200 

De medeltida byarna kring Malmö 

I Malmö kommun ingår 28 medeltida byar, fördelade på 

dagens 11 socknar (fig. 12). I samband med projektet Medeltidsstaden 

gjordes en sammanställning av medeltida urkunder 

och arkeologiska undersökningar som berör dessa 

Fig. 12. Socknarna och de medeltida byarna kring Malmö. Pile och Övre Malmö 

har ej markerats. Staden utgör ingen socken. 


byar. 201 De undersökningar som utförts sedan mitten på 80talet 

har ännu inte blivit integrerade i någon övergripande 

studie. I detta sammanhang skall kort redogöras för några 

byundersökningar. Speciellt två av byarna, Oxie och Fosie 

har berörts av ett intensivt exploateringtryck och kontinuerlig 

utbyggnad under de tre sista decennierna. 

Oxie omnämns som kungalev i kung Valdemars jordebok 

och byn har sannolikt också haft en kunglig förvaltnings- 

eller huvudgård. Oxie härads centrum avtecknar sig 

även genom att vägnätet sammanstrålar vid Oxie, där marknader 

och ting avhölls i äldre tid. 202 Under tidigt 1970-tal 

påbörjades en utbyggnad av områden som tidigare utgjort 

den gamla bytomten och kringliggande bymarker. De bebyggelselämningar 

som dokumenterades under 1970- och 

80-talen utgjordes framför allt av grophus från sen vikingatid 

och tidig medeltid. 203 En förtätning av den moderna 

bebyggelsen och vägnätet pågår fortfarande och idag utgör 

Oxie en förort till Malmö. En sammanställning och genomgång 

av bebyggelsestrukturen i Oxie under sen vikingatid 

och tidig medeltid pågår inom ramarna för ”Uppåkraprojektet”. 

Fosie by var under 1960- och 70-talen utsatt för en hård 

exploatering och ett stort antal undersökningar berörde den 

medeltida bytomten. I samband med anläggandet av en 

minneslund vid Fosie kyrka 1978 framkom bl.a. ett stort 

antal lämningar från tidig medeltid. 204 Samma år utfördes 

även en större undersökning i kvarteret Båtyxan och platsen 

för gård nr 10 i Fosie by. Huslämningarna som påträffades 

var högmedeltida och härrör möjligtvis från den medeltida 

huvudgården. 205 Under 1992 undersöktes delar av gårdarna 

nr 14 och 15 vilka enligt skifteskartan från 1763 utgjorde 

en dubbelgård. På platsen framkom rester av tre gårdar 

av vilka den äldsta daterats till 12- och 1300-tal. 206 Inom 

projektet Öresundsförbindelsen utfördes undersökningar i 

och kring Fosie by mellan 1996 och 1998. 

Den sammanlagda ytan uppgick till ca 14 

300 kvadratmeter. Bebyggelselämningar 

och ett stort antal tomt- eller toftgränser 

undersöktes, vilka daterats alltifrån sen vikingatid 

till 1700-tal. 207 

Den enda kända runstenen inom Malmö 

kommun är från Fosie. Stenens ursprungliga 

plats är okänd och fram till år 

2001 var den placerad sydost om Fosie kyrka, 

vid den gamla vägen mot Lockarp, för 

att idag vara flyttad till kyrkans närhet. Stenens 

inskrift lyder: Esbern rejste denne sten efter 

sin faelle dvaerg, en velbyrdig dreng. 

Vid Sydgasundersökningarna 1983- 

84 och vid anslutande undersökningar år 

1989 berördes de västra delarna av Södra 

Sallerups medeltida bytomt och ett flertal 

långhus påträffades. Långhusbebyggelsen 

är daterad till perioden från äldre järnålder 

till vikingatid och tidig medeltid. Närheten 

till den medeltida kyrkan visar att dessa 

båda områden troligen representerar en ti- 

dig fas av byn. 208 Ett trelleborgshus undersöktes 

i samband med Sydgasprojektet (fig.


Fig. 13. A) Trelleborgshus i Södra Sallerup. B) Trelleborgshus i Toarp (efter 

Andersson 1991). C) Större hallbyggnad i Tygelsjö (efter Kling 1992). 

13A). Det har TL-daterats till medeltid (1280±60 och 

1320±50 AD), men kan på typologiska grunder och utifrån 

övrigt fyndsammanhang sannolikt föras till vikingatid. 

Hyllie by har berörts av ett flertal undersökningar där 

bebyggelselämningar från sen vikingatid fram till skiftesreformen 

påträffats. I Käglinge undersöktes år 1987-88 en 

medeltida gård. Undersökningen gav möjlighet att kronologiskt 

följa en bebyggelse från sen vikingatid till enskiftet 

1807. 209 

Intill den östra gränsen för Toarps medeltida by undersöktes 

1991 resterna efter ett 26 meter långt trelleborgshus 

som utifrån keramikfynd daterats till 1100-talet (fig. 13B). 

Huset var märkligt nog placerat på ett kraftigt lutande 

markavsnitt och hade en inre nivåskillnad på ca 2,6 meter. 

210 

Inom Tygelsjö bytomt har man vid ett flertal undersökningar 

kunnat påvisa lämningar från vikingatid och tidig 

medeltid. Sommaren 1987 utfördes en undersökning i kvarteret 

Kristinero, där omfattande bebyggelselämningar från 

vikingatid till 1700-talet dokumenterades. Det äldsta huset 

14 C-daterades till sen vikingatid–tidig medeltid (fig. 

13C). Det omfattade en yta på ca 32x10 meter. Huset, en 

hall, hade varit uppbyggt med kraftiga inre parvis ställda 

takbärande stolpar som stöttats av en yttre, utanför vägglivet, 

lutande stolprad. 211 

Under senare delen av 1990-talet har sex medeltida by- 

tomter berörts av arkeologiska undersökningar 

i samband med projektet Öresundsförbindelsen. 

Ovan nämndes undersökningarna i 

Fosie. De övriga byarna är Naffentorp, Södra 

Sallerup, Kvarnby, Sunnanå samt en mindre 

del av Nordanå by. Undersökningsresultaten 

bearbetas och sammanställs för närvarande och 

rapporterna beräknas bli publicerade under 

2001 och 2002. 

Med anledning av Citytunnelprojektet berörs 

för närvarande och under den närmaste 

framtiden delar av Bunkeflo och Lockarps bytomter 

av arkeologiska undersökningar. 212 

Frågeställningar 

Många av de frågeställningar som brukar anges 

för förhistoriska boplater är också giltiga 

för den medeltida byn. Det gäller exempelvis 

frågor kring markutnyttjande, ekonomiska 

förutsättningar samt kontinuitet och diskontinuitet 

i bebyggelsen. Förutsättningarna för 

att nå kunskap om dessa frågor är dock annorlunda 

när det gäller den medeltida byn. Kulturlagrens 

tjocklek gör ibland att förloppen 

kan följas mer detaljerat, liksom att historiska 

källor direkt eller indirekt kan belysa olika 

skeenden. Det bör dock betonas att kartor och 

skriftliga källor inte bör användas med utgångspunkten 

att de arkeologiska undersökningarna 

på ett oproblematiserat sätt skall bekräfta 

den bild som dessa förmedlar. Syftet är 

snarare att använda sådant material för att formulera 

frågeställningar, där de arkeologiska 

undersökningarna utgör ett grundläggande led i kunskapsprocessen. 

För den medeltida byn är frågor kring bebyggelsens etablering, 

omfattning, utseende och förändring över tid av 

central betydelse. 213 Variationer mellan olika byar tycks 

vara betydligt vanligare än vad man tidigare föreställt sig. 

Att undersöka de enskilda byggnadernas konstruktion och 

förhållande till varandra är därför, liksom då det gäller de 

förhistoriska boplatserna, av största vikt. Fundamentala frågor 

rör sådant som konstruktioner, materialval, planlösningar, 

förhållande mellan boningsyta och ekonomiutrymmen. 

I de fall möjligheten finns, är det väsentligt att studera 

bebyggelseutvecklingen inom ett sammanhängande toftområde. 

Spåren efter den äldsta reglerade bystrukturen kan 

i vissa fall dokumenteras, och att undersöka arkeologiska 

spår av denna process har hög prioritet. Detta innebär att 

uppmärksamhet också riktas mot ytor som finns mellan de 

gårdslägen som framträder på de äldsta lantmäterikartorna. 

Etableringen på bytomten och senare regleringar kan studeras 

genom diken och tomtgränser. Här öppnar sig ett viktigt 

forskningsfält, där arkeologiska och kulturgeografiska 

metoder integreras. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot 

de bytomter som varit eller kommer att bli föremål för återkommande 

undersökningar, där de olika undersökningarna 

bör ses som delar i en helhet. 

Byarnas etablering kring år 1000 är ett ofta upprepat

axiom. Men i själva verket förekommer inom Malmöområdet 

dateringar från 700-tal till 1100-tal. Vi bör här nyttja 

fynden som dateringsunderlag och kritiskt pröva relevansen 

i äldre dateringar. Så långt som möjligt bör naturvetenskapliga 

metoder användas som komplement. Frågeställningarna 

kring den medeltida byns etablering är intimt förknippade 

med tolkningar av samhällsstruktur, bebyggelseformer 

och landskapsutnyttjande under yngre järnålder och 

vikingatid, och det är viktigt att vi problematiserar kring 

såväl samband som förändring. Man kan t.ex. ställa frågan 

om bytomtsregleringar, vångindelning, kyrkobyggande, 

sockenbildning etc. är företeelser som bidrar till etableringen 

av de medeltida byarna eller om de är fenomen som successivt 

tillkommer i en process där också själva bybegreppet 

förändras. 

Skånes byar har ett förhållandevis ensartat utseende då 

de för första gången möter oss i 1600- och 1700-talens lantmäterikartor: 

ett antal gårdar med sina tofter invid bygatan 

och med tegskiftad åker och äng fördelad på en, två eller tre 

vångar. I slättbygd saknas vid denna tid vanligen utmarker, 

medan det i backlandskapet och på åsarna ännu fanns mer 

eller mindre sammanhängande stråk av betesallmänningar. 

Denna bild kan inte oproblematiskt projiceras tillbaka till 

medeltid. Däremot finns det komponenter i detta material 

som kan ligga till grund för hypoteser och tolkningar kring 

äldre förhållanden och som är direkt länkade till arkeologiska 

frågeställningar kring byarna. 214 

Toftstrukturens koppling till frågor om bebyggelseutveckling 

har allmänt berörts ovan, och ett perspektiv som 

kan fördjupas är t.ex. det socioekonomiska. I sydvästra Skånes 

slättbygd saknas i nyare tid godsbildningar med samlade 

domäner och utvecklad herrgårdsbebyggelse. Området 

har av vissa forskare uppfattats som gammal bondbygd där 

en medeltida godsetablering inte varit möjlig, varför godsen 

i stället kommit att etablerats i övergången till backlandskapet. 

215 Skansjö har emellertid visat att denna bild är 

felaktig. Sydvästra Skånes byar är under medeltid till övervägande 

del dominerade av adligt och kyrkligt ägande, och 

här finns ett antal skriftliga belägg för huvudgårdar. En senoch 

eftermedeltida etablering av godsmiljöer i backlandskapet 

har sin bakgrund i förändringar i ägoförhållanden och 

ekonomiska preferenser. 216 

En central fråga gäller förekomsten av medeltida huvudgårdar 

inne i byarna, en företeelse som sannolikt varit betydligt 

vanligare än vad vi vanligen föreställer oss. En analys 

av toftstruktur och ägoförhållanden i det äldre kartmaterialet 

kan, tillsammans med skriftliga källor och arkeologiska 

observationer, ofta påvisa spår av sådana försvunna 

storgårdar. 217 Mycket talar för en utpräglad social skiktning 

i dessa byar, vilken delvis kan ha sin motsvarighet i senare 

tiders godsägare, arrendebönder respektive husmän. 218 Hittills 

har denna typ av strukturer vanligen kopplats till kyrkbyar, 

och sambandet mellan huvudgård, kyrka och prästgård 

har betonats. Pågående analyser inom ramen för ”Uppåkraprojektet”, 

med bl.a. Hötofta på Söderslätt som exempel, 

visar att en storgårdsstruktur också framträder i mindre 

byar. 219 

Förekomsten av tidig- och högmedeltida huvudgårdar 

har stor betydelse för tolkningar av såväl samhällsorganisa- 


tion som bebyggelsestruktur och landskapsutnyttjandet i 

ett längre tidsperspektiv. Nya rön kring huvudgårdarna ger 

upphov till en väsentligt mer nyanserad bild av den medeltida 

byn och dess inre struktur När huvudgårdar läggs ned 

och ombildas till flera landbogårdar har detta i sin tur fått 

konsekvenser för byns sociala struktur. Stormannen har 

lämnat bygemenskapen som i stället utökats med arrendebönder. 

Skillnader i social status kan avslöjas av det fyndmaterial 

som påträffas inom de olika gårdstofterna. Här är både 

sammansättning och kvalitet av avgörande betydelse. I det 

perspektivet blir det också viktigt att undersöka relationerna 

mellan landsbygden och de framväxande städerna, och 

hur detta har påverkar kontakter och impulser i såväl lokalt 

som i ett vidare perspektiv. 

En fokusering på storgårdar och förändringar i godsstruktur 

innebär emellertid inte att andra sociala kategorier 

skulle vara ointressanta. Tvärtom kan uppmärksamhet 

kring sociala skiktningar vara ett incitament till att studera 

hur sociala och ekonomiska relationer medverkat till att 

forma landskapet. Samtidigt innebär det att förutsättningarna 

för att koppla vår uppfattning om medeltida förhållanden 

till bilden av samhället under yngre järnålder blir annorlunda. 

Det finns all anledning att betrakta frågor kring 

by, gård och storgård som periodövergripande, och här finns 

bl.a. länkar till forskningen kring järnålderns centralplatser. 

220 För undersökningen av dessa frågor är det en tillgång 

att Malmö Kulturmiljös ansvarsområdet berör såväl slättens 

utpräglade bylandskap som det backlandskap där de senoch 

eftermedeltida godsdomänerna utvecklades. 

Hur byarna påverkades eller ändrades i samband med 

yttre störningar är en viktig fråga som delvis kan lösas med 

riktade arkeologiska frågeställningar. I princip gäller frågan 

när den grundstruktur som vi känner från de äldsta lantmäterikartorna 

uppträder. Här bör man tänka på att flertalet 

byar, enligt skriftliga uppgifter, helt brändes ner under de 

skånska krigen på 1600-talet. Spår av brandlager och militär 

aktivitet från denna tid kan vara viktiga för vår uppfattning 

om hur omfattande skadorna i själva verket var. Man 

kan förmoda att större omstruktureringar av bebyggelsen 

ägde rum vid sådan total ödeläggelse. Däremot har inte 

byarna kunnat bära fler hushåll efter de skånska krigen än 

tidigare. Uppgifterna i Lunds Stift Landebok från 1561 

stämmer oftast överens med de lantmäteriakter som upprättades 

under 1600-talets sista år. Vi vet också att det under 

de skånska krigen inte är första gången som de skånska böndernas 

hem förstörs av fiendestyrkor. Tvärtom är landskapet 

ofta härjat både under medeltid och renässans. Har byarna 

omstrukturerats efter sådana oönskade påhälsningar? 

Byarnas infrastruktur är delvis känd men mycket mer 

kan göras på detta område. ”Vanningar”, fägator och vägar 

är här av speciellt intresse. Vi vet också att en större bondby 

i senare tider även härbärgerat ett antal andra yrkeskategorier 

än bönder. På 1600- och 1700-talen är smeder, skräddare, 

snickare och andra hantverkare bosatta i gatehus i byns 

centrum. Men hur var det tidigare? Är förekomsten av slagg 

och spillprodukter från andra hantverk i de medeltida gårdsmiljöerna 

exempel på att varje gård bedrev eget hantverk för 

det egna hushållets behov. Eller är detta exempel på att 

hantverkarna ”hyrde” in sig i böndernas hushåll. Finns rik-


tiga smedjor i byarna redan under 1200-talet? Andra viktiga 

delar av den inre strukturen är förekomsten av vind- eller 

vattendrivna kvarnar. 

Ett problemkomplex som rör de medeltida landskapet 

gäller bymarkernas organisation och markanvändningens 

utveckling. Frågor kring odlingsystem och införande av nya 

grödor har sedan länge behandlats inom paleoekologi och 

kulturgeografi. Med en integrering av miljöarkeologi och 

kulturgeografiska metoder i arkeologisk praxis kan också 

andra frågor lyftas fram. Mycket talar t.ex. för en odlingsexpansion 

inom de medeltida byarna, där åkerbruket successivt 

expanderar på ängs- och betesmarkernas bekostnad. 

Genom kombination av flera metoder kan man genom landskapsrekonstruktioner 

frammana en bild av odlingslandskapet 

före de äldsta kartornas tid, vilka leder till problemformuleringar 

kring äldre gränser och hägnader, liksom kring 

fossila odlingsspår. 221 En målmedveten arkeologisk dokumentation 

av gräns- och hägnadmarkeringar syftar t.ex. till 

att på sikt få fram ett material (konstruktioner, dateringar 

etc.) där en större mängd observationer kan ligga till grund 

för övergripande tolkningar kring framväxten av den medeltida 

organisationen av landskapet, liksom till dess eventuella 

koppling bakåt i tid. 

Landskapsrekonstruktioner baserade på de äldre lantmäterikartorna 

kan också ge antydningar om var utmarker och 

extensivt utnyttjade marker tidigare funnits. Detta har stor 

betydelse för förståelsen av det medeltida landskapet men 

utgör också en värdefull utgångspunkt för jämförelser längre 

tillbaka i tid. Iakttagelser i sydöstra Skåne (i Gårdlösaoch 

Köpingeområdet) visar att järnåldersbebyggelse här 

uppträder i områden som under medeltid kommit att utgöra 

utpräglad utmark. 222 Om ett sådant mönster kan visas 

vara generellt, kan det tolkas som en påtaglig omläggning 

av såväl försörjningsekonomi som bebyggelsemönster och 

landskapsutnyttjande. Malmöområdets välundersökta järnåldersbebyggelse 

är en angelägen utgångspunkt för en sådan 

jämförande studie. 

Kyrkorna 

I dag är det många gånger den befintliga kyrkobyggnaden 

som är den påtagligaste påminnelsen för den gemenskap 

som präglade byn före skiftesreformerna. Kyrkobyggnaden 

står för en 1000-årig kontinuitet och en kulturell samhörighet 

förknippad med bygdens gemensamma traditioner och 

minnen. Sedan medeltiden har kyrkplatsen varit centrum 

för socknens och byns befolkning. Det var också kyrkan som 

var grunden för sockenbildningen. Centralortsbegreppet är 

delvis applicerbart på medeltida bybildningar. Alla byar 

kan inte betraktas som centralorter utan vissa kriterier måste 

uppfyllas. Som minsta centralort kan kyrkbyn i en större 

socken med många byar räknas. Hit kom folk för att utöva 

den kristna kulten, för att höra nyheter och inte minst bygga 

upp ett socialt och ekonomiskt kontaktnät. 

Kyrkans geografiska läge kan ha flera orsaker, ett klart 

gemensamt drag är att man ofta valde en högt belägen plats. 

Andra kriterier för valet av kyrkplats kan ha varit: 

– på en äldre förkristen kultplats eller ett gravfält, som en 

symbol för den segrande religionen 

– i anslutning till en huvudgård, som t.ex. utmärker sig 

genom att ligga en bit från den övriga bybebyggelsen – 

ett läge som då även gäller kyrkobyggnaden; om kyrkan 

är placerad på mark som från början var huvudgådstoft, 

kan den ursprungligen ha varit en privat gårdskyrka eller 

ett kapell 223 

– i de byar som saknar stormannainflytande är tendensen 

att kyrkobyggnaden har ett centralt läge i byn vid den 

allmänna huvudgatan 224 

Frågan om runstenar och deras eventuella anknytning till 

kyrka och huvudgård har bl.a. tagits upp inom ramen för 

Ystadprojektet. 225 Samtliga runstenar inom detta projekts 

undersökningsområde var från slutet av 900-talet till mitten 

av 1000-talet. Man menar att stenarna kan knytas till 

enskilda stormän och deras besittningar. Under den tidigaste 

kristna perioden, skedde begravningar fortfarande ibland 

i anslutning till gården eller en icke kristen begravningsplats. 

I vissa fall kan den förkristna begravningsplatsen ha 

övergått till att bli kyrkogård. I Tygelsjö by utanför Malmö 

undersöktes 1980-81 tidigmedeltida gravar inom den medeltida 

kyrkogården, men där fanns inga spår efter äldre 

gravar. Däremot fanns spår efter bebyggelse från vikingatid 

strax utanför kyrkogården. 226 

Under medeltiden var kyrkogården troligen en öppen 

gräsbevuxen plats med låga gravhögar, ibland med några 

markerade gravvårdar i form av långsmala stenhällar. En 

avgränsning av begravningsplatsen var viktig och kunde i 

sin enklaste utformning bestå av ett dike och en jordvall. I 

samband med utvidgningar av kyrkogårdarna har ofta dessa 

tidiga begränsningar försvunnit, något man bör ha i åtanke 

vid undersökningar i anslutning till de äldsta gårds- och 

kyrkoplatserna. 

De medeltida kyrkobyggnaderna är också historiska och 

arkeologiska objekt av stor betydelse för frågor kring huvudgårdarna 

och förändringar i den sociala och ekonomiska 

strukturen. Den äldsta kyrkans utformning och byggnadsmaterial, 

förekomst av torn, ombyggnader, valvslagning 

etc. är exempel på aspekter som har direkt koppling till de 

frågor som ovan tagits upp i anslutning till byarna. 227 

Kungsgårdar, borgar och län 

Före urbaniseringen, som tog fart i Skåne under 1200-talet, 

fanns många av de funktioner som senare skulle övertas av 

städerna i häradsbyarna. I Malmöområdet var Oxie häradscentrum. 

I Oxie fanns en kungsgård där kungens fogde bedrev 

kunglig förvaltning, skatteuppbörd och ting med jurisdiktion. 

Marknader med lokal omsättning av varor täckte 

ett minimum av häradsinvånarnas behov av rättstrygghet 

och handel samtidigt som centralmakten fick möjlighet till 

kontroll och skatteuppbörd. Häradsprosten hade en särställning 

i den kyrkliga förvaltningen och hade säte i Oxie. Det 

gilleshus som var knutet till kyrkan tyder på ett inflytande 

över de vanliga böndernas intressen. 228 

Större kungliga förvaltningscentra kom under 1200-talet 

att knytas till borglänen. Inom Malmö Kulturmiljös 

ansvarsområdet finns flera sådana län. Några av dessa var 

samtida och permanenta medan andra hade en mer tillfällig 

karaktär. Ett av de mest betydelsefulla länen inom ansvar-

sområdet var Skanörs län senare Skanör och Falsterbo län 

under vilket den viktiga Skånemarknaden på Falsterbonäset 

administrerades. Till förvaltningsområdet hörde också 

Skytts härad. Idag finns ruiner av båda borgarna (Skanör och 

Falsterbo) bevarade och omfattande arkeologiska undersökningar 

har genomförts på båda platserna. 229 

Ett av de större kungliga länen var Lindholmens vid 

Svedala. Under senmedeltid lydde Oxie, Bara, Ingelstad och 

Herrestads härader under borgenoch var, tillsammans med 

Helsingborg och Sölvesborg, kronans starkaste fäste i Skåneland. 

230 Lindholmen var ofta utsatt för belägringar under 

det oroliga 1300-talet men blev, tack vare sin utomordentliga 

militära styrka, aldrig intagen. Intill Lindholmen finns 

ruinerna efter den äldre Kungsbacken och det viktiga Börringekloster. 

Det senare var ett nunnekloster vars invånare 

levde efter Benedektinerregeln. Hyby län är ett exempel på 

ett av kronans smålän, som huvudsakligen var av lokal ekonomisk 

betydelse. 231 

År 1526 lades länen i området ned och Malmöhus län 

skapades. Detta län hade sitt säte på Malmöhus och härifrån 

styrdes i fortsättningen den kungliga administrationen. 

Länet fanns kvar ännu vid mitten av 1990-talet. Karakteristiskt 

för de medeltida kungliga borglänen var att deras administration 

var inrymda i betydande fästningsanläggningar 

som idag utgör viktiga arkeologiska monument, oftast av 

nyckelkaraktär för medeltidsforskningen. 232 

Privata borgar och herrgårdar från medeltid, renässans 

och nyare tid är vanligt förekommande inom Malmö Kulturmiljös 

ansvarsområde. Under medeltid utgjorde herrgårdar 

och borgar administrativa och ekonomiska centra inom 

stormannens privata fögderi. Anläggningarna kan vara allt 

från mindre enheter, obefästa eller med enkla vallar, till stora 

borganläggningar. Den lokala historien kan vara komplex 

med flera olika borglägen som nyttjats vid olika tider och 

under olika politiska, militära och ekonomiska förutsättningar. 

Kännetecknande för dessa anläggningar var beroendet 

av ett stort antal underlydande landbogårdar, som var 

intimt knutna till huvudgården och som ingick i godsmassans 

juridiska och ekonomiska helhet. 

Denna typ av manifesta centralplatser torde endast i 

begränsad omfattning komma att beröras av exploateringar 

i framtiden. Det är emellertid väsentligt att här klargöra 

förhållandena med den omgivande bebyggelse, fastlägga 

Fig 14. Det medeltida Malmö. Relationen mellan 

den äldsta profana bebyggelsen, från 1200-talets 

sista decennier, i kvarteren kring St Petri kyrka 

(inom streckat område) och utbredningen av 

marknadsområdet (mörkgrått) visar att man tagit 

hänsyn till bebyggelsen vid avgränsningen av 

marknadsplatsen (efter Billberg & Reisnert 1993). 


likheter och skillnader i materiell kultur och öka kunskapen 

om deras fysiska gestaltning över tid. Däremot kommer 

med all sannolikhet kommunikationsleder, broar, kvarnanläggningar 

och landbogårdar, som administrerats från dessa 

förvaltningscentra, även fortsättningsvis att beröras av exploateringar. 

Det är här väsentligt att försöka se hur kommunikationsleder 

förändrats då centralplatsernas funktioner 

ändrats. Hur kvarnanläggningar och landbogårdar disponerats 

och hur skillnader i materiell kultur förändras i samband 

med att huvudmannaskapet för centralanläggningarna 

skiftat. Ökar eller minskar välståndet hos brukarna vid 

exempelvis ett ägoskifte mellan en privat adelsman och kyrkan 

eller kronan? 

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är dessa synliga eller 

under mark dolda spår av lokal eller regional centralmakt 

mycket viktiga för förståelsen av kulturlandskapets framväxt. 

Vid förändringar av landskapsbilden i närheten av 

denna typ av lämningar bör deras tidigare historiska betydelse 

beaktas och förstärkas, så att platsens forna monumentalitet 

görs begriplig för en nutida betraktare. 

Urbana centra 

Inom Malmö Kulturmiljös ansvarsområdet är det städerna 

Skanör, Falsterbo och Malmö som under medeltiden växer 

till och kommer att utgöra centralorter för handel och ekonomi. 

För alla tre spelar Skånemarknaden en central roll för 

tillväxten. Denna marknad dominerade Östersjöhandeln 

under större delen av medeltiden. Marknaden pågick i sillfiskets 

månad mellan S:t Bartholomeus den 24 augusti och 

S:t Dionysios den 9 oktober och lockade till sig en mängd 

köpmän och hantverkare. 233 Skanör och Falsterbo fungerade 

under 1100- och 1200-talet som huvudorter för denna 

handel. Under slutet av 1200-talet framträdde Malmö mer 

och mer som den stora centralorten för Skånemarknaden på 

den skånska sidan om Öresund. 234 Till centralorten Malmö 

ska också kopplas dess roll som administrativt och juridiskt 

centrum. Malmö spelar en viktig roll för balansen mellan de 

kungliga centralorterna. För kommande undersökningar i 

de tre städerna är deras uppkomst och relation till Skånemarknaden 

två huvudfrågor. Även kontinuitetsfrågor för 

dessa marknader är av betydelse för att kunna förstå deras 

respektive tillväxt. 

I Malmö har relationen mellan marknadsområdena och


den mera permanenta bebyggelsen också uppmärksammats 

och bör studeras vidare. En sammanställning av dokumenterade 

lerbottnar visar att dessa framförallt kan knytas till 

det äldsta reglerade marknadsområdet i stadens västra delar 

samt österut längs med den dåvarande strandlinjen. Relationen 

mellan den äldsta profana bebyggelsen, från 1200talets 

sista decennier, som har konstaterats i kvarteren kring 

Petri kyrka och utbredningen av marknadsområdet pekar 

mot att man tagit hänsyn till denna bebyggelse vid avgränsningen 

av marknadsplatsen (fig. 14). 235 

Med arkeologins hjälp kan frågor kring topografi, datering 

och sociala strukturer lösas och tillsammans med det 

historiska källmaterialet kan de övergripande historiska 

sammanhangen bättre förstås. Däremot tiger oftast de 

skrivna källorna om vardagsmänniskans villkor och här är 

arkeologin ett ovärdeligt hjälpmedel för förståelsen av livsbetingelserna 

i städerna. Hur såg hantverkarnas bostäder 

ut? Hur indelades tomterna, hur markerades ägogränserna? 

Vilken beläggning använde man på gatorna? Hur såg konsumtionsmönstret 

ut? En övergripande kartering av dokumenterade 

brunnar och avloppsrännor är av stor betydelse 

för att bättre kunna belysa renhållnings- och vattenförsörjningsstatusen 

i den medeltida staden. Detta är endast ett 

urval av de många frågor som vi med arkeologins hjälp kan 

få mer konkreta svar på. Andra viktiga frågor är relationen 

mellan stad och land då det gäller husdjurshållning och frågan 

om stadens beroende av omlandet. 

En central fråga är vilken påverkan städerna har haft på 

den omkringliggande bybebyggelsen. För Malmös del vet 

vi att många borgare också ägde gårdar i olika byar. Det 

borde betyda att innovationer av olika slag kan ha haft en 

snabbare genomslagskraft på landsbygden. Frågor kring 

handel, marknader och hantverk är också viktiga när det 

gäller relationen mellan stad och land. Vilka restriktioner 

har man från staden lagt på dessa företeelser? För Malmös 

del vet vi, genom olika historiska urkunder och brev, att 

stadens makthavare månade om att hålla utländska köpmän 

borta från möjligheten att handla med bönder. I stället ville 

man stimulera de lokala köpmännen. För att få en tydligare 

bild av dessa förhållanden är det väsentligt att i ännu högre 

grad än tidigare kombinera det skriftliga källmaterialet 

med det arkeologiska. 

Karaktären på keramikmaterialet från byundersökningar 

kring Malmö visar på en dominans av vendiskt svartgods 

från sen vikingatid och tidig medeltid. Från 12-1300-talen 

förekommer äldre rödgods men ej i någon större omfattning 

och stengodset är ännu mer sällsynt. Först från sent 1400tal 

blir keramik betydligt vanligare i bymiljöerna. Med tanke 

på Malmös roll under Skånemarknaden kan det te sig 

märkligt att inte mer av Hansans överflöd gör sig märkbar 

i byarna. Möjligt är att det har sin orsak i de lagstiftningar 

som utfärdats under 13-1500-talen i Malmö. Genom olika 

handelslagsstiftningar har köpmännen i Malmö kunnat 

fungera som mellanhand mellan tyska köpmän och intressenter 

i staden och dess omland. Handeln inom Hansan 

innebar för Malmös del att en stor mängd varor lastades om 

i hamnen för vidare distrubition, en tidig form av frihamnssystem. 

Urkundernas olika påpekanden om handeln med 

bönderna visar också att staden ogärna såg att detta förekom 

utan staden som mellanhand. Det är möjligt att alla dessa 

regler verkade hämmande på landsortsbefolkningen varför 

endast mindre partier varor hamnade på den skånske bondens 

bord. Undantagen härrörde från den årligen hållna 

Skånemarknaden. 236 

Boplatsens inre struktur 

Huvudsyftet med temat boplatsens inre struktur är att söka 

sätt att bättre förstå olika anläggningar, strukturer och mer 

diffusa spår som kan finnas inom en boplats och att se dem 

som en helhet. Att ägna även de svårdefinierade lämningarna 

uppmärksamhet och utarbeta hypoteser och metoder för 

att undersöka dem bör på sikt medföra att vi kan göra bättre 

prioriteringar utifrån mer preciserade frågeställningar. 

Metodfrågor rörande boplatsens inre struktur diskuteras 

också i kapitlet ”Matjorden som undersökningsobjekt och 

det dolda kulturlandskapet”. 

Vad är en boplats? 

Boplatsbegreppet är problematiskt. Beteckningen ”boplats” 

används på mycket olika sätt, om allt från flintavslag 

i matjorden eller en enstaka härd till bebyggelselämningar 

på en kulle eller en medeltida by. Vad menar vi med en boplats? 

Vad skiljer t.ex. en boplats från ett aktivitetsområde 

av annat slag? Under hur lång tid måste människor uppehålla 

sig på samma plats för att efterlämna spår som vi tolkar 

som boplatslämningar? Hur ska vi kunna avgränsa boplatser? 

Hur har boplatser sett ut under olika tider och i olika 

områden? Varför överges en boplats? 

Som arkeologer är vi vana vid att uppfatta boplatsen som 

synonym med ett system av stolphål, gropansamlingar, kulturlager 

och en större eller mindre mängd av mer eller mindre 

fragmentariska artefakter i matjorden. Även om vi är 

medvetna om att vi inte alltid känner till boplatsens begränsning 

kan, i våra analyser, boplatsen ofta bli synonym 

med den utgrävda ytan. Boplatsbegreppet speglar också vår 

uppfattning om hur en boplats bör se ut. För mesolitisk och 

tidigneolitisk tid accepterar vi kanske ett fåtal spridda gropar 

och diffusa färgningar med flintavslag som en boplatslämning, 

medan vi angående järnålder vanligen menar att 

det bör finnas spår efter åtminstone något långhus. Den 

medeltida byn är än lättare att avgränsa, med sin kyrka, sina 

gårdar, tofter och tomter. Från medeltiden finns också 

skriftliga källor i vilka individer som bott där nämns vid 

namn. Fynden är ofta lättare att identifiera eftersom de liknar 

historiskt kända föremål. På så sätt bryts den förhistoriska 

anonymiteten. 

Generellt kan sägas att vår uppfattning om vad en boplats 

är styrs av: 

– implicita uppfattningar av boplatser utgående från det 

rådande kunskapsläget 

– de lämningar och strukturer vi kan identifiera (t.ex. 

långhus, härdar och gropar) och de vi inte kan identifiera 

– det faktum att spår efter odlingsmark, betesmark etc. 

vanligen är bortodlade, dvs. att vi ofta inte känner till 

det större rumsliga sammanhang i vilket boplatser ingått

– våra uppfattningar om hemmet och dess gränser (huset 

och tomten) 

– det arkeologiska projektets gränser samt prioriteringarna 

inom detta 

Vad händer om vi definierar boplatsen som huset (husen) 

och ett större omkringliggande område, inklusive anslutande 

våtmark, åkrar, betes- och slåttermarker och vägar? Med 

ett sådant boplatsbegrepp blir våra frågeställningar och 

undersökningar annorlunda, jämfört med om boplatsen 

endast definieras som hus och anslutande anläggningar (jfr 

fig. 4). 

Förutom de uppenbara rumsliga aspekterna, definieras 

boplatser också utifrån tidssammanhanget. Hur gammal är 

den? Hur länge har den utnyttjats? Många av de ytor som 

vi undersöker har lämningar från flera olika tidsperioder. En 

plats med återkommande bosättning blir intressant, inte 

bara för att det förekommer spår från olika perioder, utan 

också för att samma plats blivit föremål för upprepad aktivitet. 

Detta ger upphov till en rad frågor, eftersom lokaliseringen 

av en boplats bygger på en kombination av naturförutsättningar 

och kulturella föreställningar och val, som varierat 

över tid och rum. 

För att kunna använda boplatsbegreppet bör vi förstå det 

i vid mening som en plats i rummet där människor vistats 

under en tid eller vid upprepade tillfällen och utfört vissa 

aktiviteter som kan betraktas som basala. Dessa kan vara 

kopplade till exempelvis sömn, födointag och skyddande 

strukturer. Boplatser har troligen som regel befolkats av 

gamla och unga, sjuka och friska, män, kvinnor och barn. 

Spåren efter dessa aktiviteter hjälper oss att identifiera en 

plats som just boplats. Aktiviteter kan knappast förstås eller 

ens urskiljas utan att man också har någon föreställning 

om meningen med dem. Detta hindrar dock inte att enskilda 

mänskliga handlingar kan ha haft flera slags betydelser, 

t.ex. maktstrategiska, kosmologiska och ekonomiska. 

Det bör framhållas att boplatser sannolikt alltid har ingått 

i större nätverk av aktiviteter, något som kan avspeglas 

i boplatsens inre struktur. De mesolitiska och tidigneolitiska 

boplatsernas funktioner var kanske uppdelade på flera 

platser i landskapet (stationer), som vi i bästa fall kan identifiera 

som separata ”boplatser”, medan exempelvis den 

medeltida byns funktioner i större utsträckning var samlade 

till bytomten. Vad finns innanför och vad finns utanför 

det som vi uppfattar som ett boplatsområde? Frånvaron av 

spår efter vissa aktiviteter, som vi vanligen ser som knutna 

till boplatsen, kan bero på att dessa har försiggått någon 

annanstans. Gränsen mellan att studera boplatsens inre 

struktur och att bedriva en landskapsarkeologisk studie är 

sålunda inte given, utan beror på vilka frågor som är i fokus. 

Kunskapsläget rörande boplatsernas inre struktur har 

förbättrats betydligt under det senaste decenniet, då det 

gäller senneolitisk tid, bronsålder och järnålder. För dessa 

perioder kan därför mer preciserade frågeställningar nu formuleras, 

bl.a. avseende regional och lokal variation. Avseende 

tidig- och mellanneolitikum är våra kunskaper fortfarande 

mycket begränsade. Detta gäller för övrigt för hela Sydskandinavien. 

För dessa perioder återstår således omfattande 

grundforskning och inte minst metodutveckling med 


syfte att kunna kartlägga, förstå och tolka spåren på ett bättre 

sätt. 

Strukturer och funktioner 

Huslämningar från förhistorisk tid avspeglar förhållandevis 

tydligt lokala förutsättningar och behov i relation till utifrån 

kommande impulser. Den stora fördelen med det intensivundersökta 

Malmöområdet är att huslämningarna är 

så många att man för vissa tidsperioder kan bedöma det 

generella mönstret, strukturen, och samtidigt få en bild av 

variationen. Här finns goda betingelser för att arbeta med 

ett synkront perspektiv på bebyggelsefrågor, men materialet 

är användbart även för studier av förändring. Det är fullt 

möjligt att t.ex. beräkna bostadsytor och deras variation 

både inom en boplats, mellan boplatser och över tid. 

Precis som all annan typologisk datering har också typologiska 

dateringar av hus sina fallgropar. Risken för cirkelresonemang 

är uppenbar om typologiska dateringar inte 

prövas. Det är inte ovanligt att hus, eller rättare sagt stolphålen, 

innehåller artefakter och makrofossil (t.ex. sädeskorn) 

som kan tolkas som grundläggningsoffer. Även om vi känner 

till denna sed och kan urskilja vissa mönster i den för 

vissa perioder, framför allt för senneolitisk tid och bronsålder, 

återstår många frågor kring urvalet av föremål och husoffrens 

variation i tid och rum. 237 

Ett problem som ständigt är aktuellt vid boplatsundersökningar 

är hur vi ska förstå relationerna mellan olika objekt 

inom boplatsen. Vad som ingår i en gårds- eller bebyggelseenhet 

under olika tider är långt ifrån klarlagt. I Malmöområdet 

har förutsättningarna förbättrats avsevärt i och 

med undersökningarna inom projektet Öresundsförbindelsen. 

För det första ger förekomsten av flera boplatser med 

enheter avgränsade av hägnader ett bra analysunderlag för 

bebyggelsen från äldre järnålder. För det andra har vissa 

boplatser undersökts grundligt inom ramen för det tvärvetenskapligt 

inriktade delprojektet ”Det funktionella landskapet”, 

vilket utgör en bra utgångspunkt för framtida 

forskning. Om vi kan se samband mellan hustyper, bebyggelsetyper 

och rumsliga mönster över tid så bör vi även 

kunna finna andra parametrar i husens närhet som kan tillskrivas 

hushållet och dess aktiviteter. Det är i detta sammanhang 

viktigt att notera att husen bör ses som delar av en 

helhet och inte som isolerade förekomster. 

Att försöka identifiera enheter genom att aktivt söka 

efter hägnader eller andra typer av gränsmarkeringar som 

kan ha avgränsat bebyggelseenheterna är viktigt för att nå 

ökad kunskap om boplatsernas inre struktur och relationen 

till det som legat utanför. Hägnader kan också utgöras av 

fägator som leder ut mot utmarken. Vissa typer av anläggningar 

såsom brunnar och stora gropar har stundom varit 

inhägnade. Möjligheterna att finna gränsmarkeringar varierar 

dock med bevaringsförhållandena. En metod som kan 

vara användbar i detta sammanhang är magnetisk prospektering, 

vilket innebär mätning av magnetfält och deras variation. 

Genom sådan prospektering av åkermark i Danmark 

har man kunnat urskilja enskilda gårdsenheter utifrån 

placeringen av järnframställningsugnar utanför och längs de 

hägnader som omgav husen. Detta är en icke destruktiv 

prospekteringsmetod som bör kunna användas vid framti-


da utredningar och förundersökningar. Samma metod har 

även visat sig användbar för kartering av härdområden, 

flintgruvor, teggränser och förekomst av stora stenar, bl.a. i 

gravhögar. På så vis kan man skilja högtäckta dösar och 

gånggrifter från bronsåldershögar utan att behöva gräva i 

dem. 238 En annan icke destruktiv prospekteringsmetod är 

att använda georadar. Inom ramen för Öresundsförbindelsen 

har ett gravfält avgränsats med hjälp av denna metod. 239 

Frågor om olika anläggningars funktion är ständigt aktuella. 

Vi har långt ifrån förstått den stora variationen i anläggningstyper 

som utmärker boplatser från vissa perioder. 

Att söka kunskap om strukturer såsom härdar, kokgropar, 

ugnar, förvaringsgropar, rostningsgropar och brunnar är 

aktuellt i detta sammanhang. För att utreda olika anläggningars 

funktion kan, förutom den arkeologiska undersökningen 

av deras storlek, form och fyllning, olika markkemiska 

analyser och makrofossilprovtagningar användas. 

Också frånvaron av vissa anläggningar under vissa perioder 

bör analyseras. Enstaka och gruppvis förekommande stolphål 

utan skönjbar struktur är svåra att få grepp om, men kan 

analyseras mer ingående i relation till kända strukturer, men 

även genom 14 C-dateringar och etnografiska källor. 240 

En mycket vanlig och återkommande typ av boplatslämning 

är ”kokgroparna”. Dessa förekommer emellertid 

också i större koncentrationer, ibland i närheten av gravar, 

och kopplas då till ritualer som ägt rum på avstånd från 

boplatserna. 241 Definitionen av kokgropar är problematisk, 

bl.a. i relation till härd och härdgrop, och kunskaperna om 

vad de egentligen har använts till är ofullständiga. Det är 

inte ovanligt att kokgropar innehåller stora mängder bearbetad 

sten, något som inte bara kan ses ur en funktionell 

aspekt utan också som relaterat till anläggningens, platsens 

och aktiviteternas kulturella och symboliska betydelse. 242 

Om man ser på kokgropen som ett led i en process kan 

man konkret formulera vilka behov och aktiviteter som varit 

involverade. Dessa är jakt eller utväljandet av något tamdjur 

för slakt samt slakten och styckningen, grävandet av 

gropen, steninsamling, vedinsamling, eldning, uppvärmning 

av sten, inslagning av köttet i löv och lera, nedläggande 

i gropen, stekning, upplockning och uppackning, konsumtionen 

samt avfallshantering och uppstädning på platsen. 

Både maten och ätandet har med sociala spelregler, status, 

genus och kosmologi att göra. Vem äter vad, när, hur, 

och varför? Kokgropen och härden kan ur detta perspektiv 

sägas utgöra sociala medlare mellan människor, föreställningar, 

tekniker och behov. Anläggningstypen som sådan, 

oavsett hur vi tolkar den, utgör inte ett isolerat fenomen på 

en plats, utan kan ses som en företeelse som involverar idéer 

och kommunikation och som därför bör relateras till andra 

anläggningar. Lertäktsgropen bör på samma sätt tolkas i 

relation till huset, kokgropen, härden och brunnen. Framför 

allt kan här människan synliggöras som medlaren, utnyttjaren, 

skaparen och meningsgivaren åt dessa anläggningstyper. 

Här spelar också den ”tomma” ytan inom boplatsen 

en roll. Också den har varit en del av människors rum. 

Tidsperspektiv och individer 

Boplatsens inre struktur kan inte studeras och förstås utan 

hypoteser om vilka som bebott boplatsen och vilka relatio- 

nerna varit mellan dessa människor. Detsamma gäller husen. 

Problemet med arkeologiska analyser av hushåll är att 

de ofta blir statiska enheter – barnen växer inte upp, de 

vuxna blir inte gamla. Tidsdimensionen är viktig och därmed 

också dateringar av enskilda boplatsers ”livstid”. Eftersom 

vårt studium av förhistorien oftast är på en generell 

nivå, kommer också forntiden att befolkas av anonyma 

grupper och kollektiv. Hur finner vi individen? Genom att 

betrakta fynd och anläggningar ur ett individorienterat perspektiv 

kan också det specifika, och inte endast det generaliserande, 

få betydelse i tolkningen. Den konstigt huggna 

yxan eller det unika kärlet kan ses som resultat av den enskildes 

initiativ. Det som vi betraktar som dålig flintslagningsteknik 

och tekniskt enkel keramik kan vara resultatet 

av barns och lärlingars träning. 243 

Genusrelaterade aktiviteter (arbetsdelning efter kön), 

barns lek samt aktiviteter knutna till omhändertagande av 

barn kan tänkas reflekteras i husens struktur, boplatsens 

struktur och artefaktspridning. För att vi ska kunna arbeta 

med sådana frågor bör vi formulera hypoteser om vilka spår 

olika aktiviteter, grupper och individer kan ha efterlämnat. 

Det finns emellertid många fällor här. En del rör artefakttypologierna. 

Det visar sig ofta, främst då det gäller flintmaterial, 

att typologiska bestämningar inte samvarierar med 

artefakternas funktion, t.ex. har ”skrapor” visat sig ha använts 

som skärande redskap, och ”knivar” som skrapor. 244 

Då vissa artefakttyper ibland tillskrivs vissa genus, t.ex. 

skrapor – kvinnor och yxor – män, och spridningarna på 

boplatserna tolkas spegla en dualitet i genusrollerna, är det 

uppenbart att en användning av endast de typologiska bestämningarna 

kan resultera i felaktiga slutsatser. Detaljerade 

artefaktanalyser kan således vara avgörande för kunskapen 

om boplatsens inre struktur. 

Gården under medeltid och senare 

De enskilda gårdarnas utseende, planlösning och storlek ger 

viktig information om ekonomin. Vi vet att det under 

1200- och 1300-talet förekom en avsevärd variation bland 

husens och gårdarnas planlösning. Långhus, som i enlighet 

med förhistoriska traditioner, var uppdelade i bostads- och 

stalldel, förekom tillsammans med vinklade eller T-formade 

byggnader och gårdar med parallellt anlagda längor. Ett 

tidigt exempel på en gårdsenhet där eventuellt fyra längor 

samlats kring en gårdsplan finns från Ilstorp. Gårdsanläggningen 

är sannolikt tidigmedeltida. 245 

Genom medeltiden finns en generell tendens till en 

samling av gårdens byggnader i längor samt att husen alltoftare 

uppförs på syllsten istället för med jordgrävda stolpar 

som är ett mer resurskrävande byggnadssätt. Hållbarheten 

på jordgrävda stolpar är ca 30-50 år. Man bör dock vara uppmärksam 

på att hus uppförda med nedgrävda stolpar kan ha 

reparerats genom att en skadad del ersatts med syllsten. 246 

En källkritisk aspekt som rör hus uppförda på syllsten är att 

de kan vara arkeologiskt svårfångade då de lättare förstörs av 

markingrepp. 

Generellt sett var byggnaderna relativt små under 1300talet. 

Reflekterar detta ett faktiskt förhållande eller har vi 

inte funnit alla typer av hus ännu? Om gårdarna var mindre 

under 1300-talet än exempelvis under 1700-talet innebär

det att stora förändringar i driftsförhållandena ägt rum eller 

reflekterar detta att lagerhållning och distribution varit 

annorlunda? Hur nyttjades gårdens olika rum under medeltiden 

i jämförelse med efterkommande skeden? Var det 

frågan om en utveckling av gårdsenheterna där specifika 

funktioner inom gårdens hushåll tilldelades fler avgränsade 

utrymmen eller speglar detta enbart sociala förändringar? 

Vilka byggnadsmaterial använde man sig av och var hämtade 

man detta? I hur stor utsträckning kunde man inom byns 

gränser vara självförsörjande vad gällde byggnadsmaterial 

och vad var man tvungen att skaffa eller inhandla utifrån? 

I husen brukar eldstäder ofta kunna identifieras. Hur 

dessa varit inrättade under olika skeden har vi en viss kunskap 

om men vad betyder förändringarna? Köket med eldstaden, 

som gav värme och ljus, var boningslängans centrala 

del där förutom matlagning även andra göromål efterlämnat 

spår. Maten och dess tillredning har naturligtvis haft en 

central betydelse i livet, då som nu. Vilka spår har vi från 

matberedning och hur förändrar sig detta över tid? Har man 

i de äldsta faserna när eldstäderna i allmänhet var små tilllagat 

maten utomhus eller har man tillagat maten på ett 

annorlunda sätt än mot slutet av medeltiden då det finns 

stora kökskomplex? Speglar detta förändringar i odlingsstruktur 

och därmed matvanor. Hur har tillgången på 

bränsle påverkat eldstadens uppbyggnad? 

Resterna efter slakt och måltider har deponerats någonstans. 

Vad kan dessa deponeringars placering säga oss om 

normer för rent och orent? Detta kan sin tur leda vidare till 

frågor om befolkningens fysiska och sociala status. Matjordsarkeologi 

och markkemiska analyser kan användas för att 

söka funktionsområden inom gårdsenheten. Metoderna tillsammans 

kan ge antydningar om hur gårdsplatsen utnyttjats 

och var man förlagt olika hantverk och andra aktiviteter 

som hört till gårdens produktion och organisation. 

Analyser av gropar och gropsystem 

För att förstå varifrån fynd i gropar och gropsystem härrör 

och för att avgöra om de är primära eller sekundära bör vi på 

olika sätt studera igenfyllnadsprocesserna De kan studeras 

genom stratigrafisk analys, analys av artefaktsammansättning, 

gropmorfologi, matjordsarkeologi och markkemi 

samt kemisk klassificering. Matjordsarkeologiska insatser 

har visat sig kunna ge värdefulla upplysningar om gropars 

igenfyllnad och deras relativa kronologi. Genom att studera 

fyndsammansättningen i matjorden och jämföra den med 

anläggningarnas fyndsammansättning (eller med vissa lager 

i anläggningarna) så kan man dra slutsatser om i vilken utsträckning 

fynden i anläggningen (lagret) utgörs av föremål 

som har hamnat där genom att omgivande lager har eroderat 

ned i gropen, eller om man medvetet har fyllt igen anläggningen 

med annat material. På liknande sätt går det att 

resonera kring relativ kronologi, genom att anläggningar 

som innehåller färre fynd än matjorden kan vara äldre än den 

tid då matjordens fyndsammansättning tillkom. 247 

För att nå kunskap om igenfyllningsprocesser och gropfyllningars 

sammansättning kan markkemi och kemisk 

klassificering användas. Anläggningar som enligt traditionella 

tolkningsmetoder, så som morfologi och fyndsammansättning, 

förefaller vara likartade kan vid en kemisk klassi- 


ficering visa sig vara mycket olika varandra. Den lagerbildning 

som vi kan urskilja vid utgrävningen kan vid en kemisk 

klassificering visa sig vara mer komplex än vad vi kan 

se med blotta ögat. 248 Liksom vid matjordsarkeologiska 

undersökningar kan man använda resultaten från markkemiska 

ytkarteringar och jämföra dessa med motsvarande 

resultat i fyllningar och därigenom få underlag för diskussion 

kring igenfyllnadsprocesser. 

Sammansättningen av makrofossil kan också bidra med 

information som kan hjälpa till vid tolkningen av fyllningar. 

Inom Öresundsförbindelsen framkom en och samma 

unika artsammansättning i stolphålen till ett långhus och i 

ett specifikt lager i en grop i närheten. Det intressanta med 

resultatet är att gropen inte låg i husets omedelbara närhet 

och inte var den grop, med samtidig datering, som låg närmast 

huset. Det finns emellertid även exempel på att närliggande 

gropar, genom makrofossil, har kunnat kopplas till 

ett hus. 249 Ett sådant resultat kan med fördel användas i 

såväl diskussioner kring anläggningars igenfyllnadsprocesser 

som i resonemang kring komplexiteten i boplatsers inre 

struktur. 

Avfall och avfallshantering 

En fråga som har med boplatsens inre struktur att göra är 

vad som kan ha karaktäriserats som avfall under olika tider 

och hur det har behandlats. Enligt Nationalencyklopedin så är 

avfall: ”allehanda rester som saknar bruksvärde”. 250 Denna 

definition torde fungera oavsett vilka material och perioder 

vi studerar, däremot så kommer det som ansetts sakna 

bruksvärde att variera. Det sägs vidare att ”en motpol till 

avfall utgör resurser, som betecknar som något som bedöms 

kunna nyttjas. Vad som är en resurs och vad som är avfall 

beror bl.a. på var det påträffas och vem som gör bedömningen”. 

Som exempel kan nämnas att keramikskärvor ibland 

har återanvänts på olika sätt. Det kan röra sig om att de 

malts ned till chamotte, att de använts som spelbrickor, 

sländtrissor, spadar, amuletter, skinnskrapor eller som redskap 

vid keramikdrejning. 251 Som påtalat av Welinder är 

det väsentligt att skilja mellan det som människor i det förflutna 

uppfattade som avfall och det som vi idag uppfattar 

som avfall. Han menar att det mesta av det vi påträffar på 

boplatser är avfall och tar bl.a. spikarna i en sedan länge 

bortruttnad kolarkoja som exempel. 252 I det fallet går det 

att visa att hela kojan har övergivits, inklusive spikarna, dvs. 

samtliga föremål har kommit att sakna bruksvärde. Men 

hur vet vi att motsvarande lämningar från förhistoriska boplatser 

finns där för att man har bedömt att de saknat bruksvärde? 

Ett hus kan ha brunnit eller övergivits av andra skäl 

på ett sätt som omöjliggjorde ett tillvaratagande av kvarlämnade 

föremål. Faktum är att den ovanstående definitionen 

av avfall är problematisk i ett arkeologiskt sammanhang 

eftersom det mycket väl kan vara så att just avfall har 

haft ett bruksvärde, t.ex. genom att man dragit nytta av 

näringsämnen på äldre boplatsytor genom att odla upp 

dem. Detta innebär att avfallet under en senare tidsperiod 

har (åter)givits ett bruksvärde. 

Avfallet är viktigt för att förstå olika förhistoriska aktiviteter 

och förhållanden. Genom att studera det som har 

bedömts sakna bruksvärde får man indirekt en uppfattning


om vad som har utgjort resurser. Det är oftast genom avfallet 

som vi kan studera litisk produktion. De tillverkade föremålen 

har avlägsnats och kvar finns avslag och splitter 

som vi kan tolka i termer av produktion. Bland avfallet finner 

vi också resterna av vardaglig brukskeramik och analys 

av matskorpor kan ge information om vad man tillagat. Det 

är mycket sällan vi direkt kan studera vad man har ätit, men 

genom avfallet får vi en indirekt vittnesbörd om vilka djur 

och växter man har unyttjat. 

Genom att analysera fynd i kulturlager och underliggande 

gropar kan man erhålla kunskap om de handlingar 

som involverat avfall under olika tider. Vid en jämförelse 

mellan fynden i gropar och kulturlager på en tidigneolitisk 

boplats i Södra Sallerup framkom tydliga skillnader mellan 

dessa två fyndsammanhang. I gropar påträffades en betydligt 

större andel redskap och avslagen var i genomsnitt större 

än i kulturlagret. 253 En liknande analys av fyndmaterial 

från yngre bronsålder i Oxieområdet visade också på tydliga 

skillnader, men här visade det sig att kulturlagret innehöll 

mer redskap och brukade avslag än groparna. 254 

Det finns många andra belägg för att man under yngre 

bronsålder utnyttjade olika typer av gropar för deponering 

av avfall. Speglar detta en förändrad attityd till avfall i relation 

till föregående perioder, från vilka det inte alls finns 

samma mängd av avfallsfyllda gropar, eller är det en effekt 

av att en ökad användning av lera har efterlämnat ändamålsenliga 

gropar, i vilka man slängt avfallet? Hur har man 

förfarit med avfallet under de perioder från vilka vi inte 

påträffar gropar i samma omfattning? Om man har gjort sig 

av med avfallet genom att slänga det på markytan, vare sig 

det har skett på speciella ställen eller bara allmänt utspritt, 

så återfinner vi det som har bevarats i kulturlagren eller i 

matjorden. Under tidernas lopp har man således förfarit på 

olika sätt med avfall. 

En fråga vi kan ställa oss är om olika sorters avfall deponerades 

framför respektive bakom ett långhus? Frågan förutsätter 

en analys av rummet i relation till vad människor 

då har sett som ”framför” och ”bakom”. Markkemiska karteringar 

kan hjälpa oss förstå utnyttjandet av och rörelser 

inom boplatsytor. Ytor som saknar nedgrävningar eller fynd 

i matjorden kan visa sig ha höga fosfatvärden och kan i själva 

verket ha varit platser för många olika aktiviteter. Kanske 

kan just stigar och vägar avslöjas genom denna typ av 

undersökningar, t.ex. genom markkemiska och mikromorfologiska 

analyser. 

Är allt ”avfall” avfall? 

Den i rapporter och anläggningsbeskrivningar vanliga tolkningen 

”avfallsgrop” har blivit en ”slasktratt” i dubbel bemärkelse. 

Vi bör inledningsvis skilja på nedgrävningen och 

dess fyllning. Nedgrävningen kan primärt ha varit en lertäkt 

som senare har fyllts med avfall och blivit en avfallsgrop. 

Hur vet vi att något är avfall och inte en avsiktlig 

deponering av annat slag? Det är viktigt att man vid analysen 

tar hänsyn till hela fyndmaterialet, inklusive makrofossil 

och ben, och inte låter tolkningen vila på enstaka artefaktkategorier. 

Mer genomtänkta studier av ”avfallsgropar” och fyndsammanhang 

för artefakter som traditionellt klassificeras 

som avfall kan ge nya tolkningsmöjligheter. Till exempel 

förefaller det som att det inom gropkeramisk kultur fanns 

en tradition att bara deponera kärlbottnar i gravar, vilket 

ger en antydan om föreställningar kring keramik som inte 

bara omfattade hela kärl. 255 Detta får konsekvenser för hur 

vi uppfattar kärlbottnar också i ett boplatssammanhang. 

Vid undersökningen av en palissadinhägnad i Dösjebro i 

Skåne påträffades i samband med undersökningarna för 

Västkustbanan avslag från yxproduktion. Avslagen framkom 

på ett sådant sätt att de kunde tolkas som deponerade 

vid palissadens anläggande. 256 Dessa två exempel visar hur 

fynd som i en annan kontext hade klassats som avfall, kan 

tolkas som avsiktligt deponerade. 

Kontinuitet och diskontinuitet i 

plats och betydelse 

Som tidigare nämnts utmärks det sydvästskånska fullåkerslandskapet 

av en riklig förekomst av kronologiskt komplexa 

platser. Det är inte ovanligt att flera förhistoriska perioder, 

omfattande flera tusen år, finns representerade genom fynd 

och anläggningar inom relativt begränsade områden. Både 

boplatslämningar och gravar, och andra lämningar av rituell 

art, från flera tidsperioder, kan förekomma tillsammans. 

257 Sådana platser är en utmaning på många sätt. Det 

faktum att människor har vistats på en plats upprepade perioder 

under kanske tusentals år har också resulterat i att 

senare aktiviteter på olika sätt har påverkat äldre lämningar. 

Förutom att man kan ha odlat upp äldre boplatsytor och 

därmed bidragit till deras nedbrytning, så kan man ha återanvänt 

sten och flinta, vilket kan ha resulterat i material 

som är blandade avseende teknologi, typologi och funktion. 

258 Det finns emellertid även exempel på att senare 

aktiviteter medverkat till att äldre lämningar skyddats och 

bevarats, t.ex. under gravhögar. 259 

Det ska i detta sammanhang poängteras att även platser 

som inte är kronologiskt komplexa är viktiga att undersöka. 

Kronologiskt ”rena” platser och ”tomma” ytor, alltså 

områden utan synliga kulturlager och nedgrävningar, har en 

del fördelar som de kronologiskt komplexa platserna inte 

har. De är lämpliga för bl.a. markkemiska karteringar och 

matjordsarkeologi och kan därigenom ge kunskaper om 

landskapsutnyttjande och platsanvändning. 260 

En förutsättning för studiet av kontinuitet och diskontinuitet 

på kronologiskt komplexa platser är att både horisontalstratigrafi 

och vertikal stratigrafi klarläggs och att 

anläggningar dateras i en sådan utsträckning att man kan 

dra kvalificerade slutsatser. Det är viktigt att försöka fastställa 

kronologisk komplexitet på en plats så tidigt som 

möjligt i ett undersökningsskede så att frågor kring kontinuitet 

och diskontinuitet kan formuleras i undersökningsplanen 

inför en slutundersökning. Detta är emellertid ett 

problem, eftersom det kan vara svårt att bedöma rumsliga 

och kronologiska sammanhang och erhålla fullgoda dateringsunderlag 

vid en förundersökning eller i ett tidigt stadium 

av en slutundersökning. 

Varje undersökningsyta bör relateras till ett större rumsligt 

sammanhang så att tänkbara kommunikationsleder och 

andra mer övergripande rumsliga strukturer kan tas med i

eräkningen när undersökningen planeras. Dessa större 

sammanhang är högst relevanta för frågor om kontinuitet 

och diskontinuitet i användningen av platser, speciellt som 

det finns mycket som tyder på att vissa kommunikationsleder 

har använts under mycket lång tid. 

Några frågor rörande kronologiskt komplexa platser 

som har blivit aktuella under senare år är om, och hur, människor 

under olika tider avsiktligt utnyttjat äldre lämningar 

på en plats samt vilka metoder vi har för att belägga detta. 

Det kan t.ex. handla om avsiktlig uppodling av äldre 

boplatsytor för att erhålla bättre skördar. 261 Sådana ytor torde 

ha varit urskiljbara genom vegetationen eller i landskapets 

morfologi. Det kan också röra sig om att man avsiktligt 

använt äldre boplatser och gravkonstruktioner med syfte 

att ideologiskt anknyta till en plats och hävda rätt till 

jorden. Det är även väl känt att man avsiktligt förstört äldre 

konstruktioner i samband med ideologiska omvälvningar, 

så som t.ex. i samband med kristendomens införande. 262 

Kan vi utveckla metoder för att skilja mellan användning 

och förstörelse som varit ideologiskt och symboliskt betingad 

och sådan som inte har varit det? Det krävs först och 

främst att man vid undersökningen är medveten om att det 

förekommer flera perioder på en plats och att man är observant 

på avbrott i stratigrafier, spår efter stenförflyttning 

mm. Det är emellertid inte bara ett metodiskt problem, 

eftersom vi inte automatiskt kan förstå betydelser även om 

vi kan fastställa avsiktlighet i handling. Att försöka nå betydelsen 

är således ett tolkningsproblem och tolkningen bör 

utgå från generella kunskaper om människan och samhället 

och vad vi vet om den aktuella tiden. 

Roymans studie från Nederländerna är intressant i detta 

sammanhang bl.a. för att han ser bevaringsförhållanden för 

gravhögar från bronsåldern som ett resultat av olika förhållningssätt 

till dessa monument efter kristnandet. 263 Det var 

först under högmedeltid, menar han, som hedniska gravar 

belägna på inmarken demoniserades och förstördes avsiktligt. 

Orsaken ska ha varit att man inte kunde tillåta ”djävulens 

boningar” (gravhögar) på inmarken. Hedniska gravar 

på utmarken fick däremot ligga ostörda i större utsträckning 

eftersom detta område sågs som just hemvist för farliga gestalter 

så som djävulen, häxor eller dvärgar. Angående den 

sydskandinaviska fullåkersbygden kan vi fråga oss i vilken 

utsträckning de mönster som vi kan urskilja i gravhögarnas 

utbredning är resultatet av att de bevarats bäst i gränsområden 

och längs vägar medan de odlats bort i större utsträckning 

på andra platser, t.ex. invid gårdarna. 264 Dessa frågor 

kan endast lösas genom medvetet sökande efter högrester 

även i lägen som inte anses typiska. Vi bör då också klargöra 

vad som kan ha varit inmarker respektive utmarker. 

I det följande diskuteras först det allmänna kunskapsläget 

om kontinuitet och diskontinuitet avseende boplatslokalisering 

i Malmöområdet. Nästa avsnitt tar upp centralplatser 

och möjliga indikationer för sådana även under yngre 

bronsålder och äldre järnålder. Därefter presenteras Bunkeflo-Hyllieområdet, 

ett exempel på ett område med kronologisk 

komplexitet, fr.a. rörande neolitisk tid. Lämningar av 

rituell karaktär påträffades där i samband med projektet 

Öresundsförbindelsen och under kommande år kommer 

området att undersökas vidare i samband med Citytunnel- 


projektet. Sist i kapitlet diskuteras kort övergången mellan 

hedendom och kristendom med fokus på kontinuitet och 

diskontinuitet i kulten. 

Boplatser 

Följande periodövergångar ses numera vanligen som de 

mest uttalade förändringsperioderna i Sydskandinavien: 

– senmesolitikum och tidigneolitikum 

– MN A och MN B 

– äldre och yngre bronsålder 

– äldre och yngre järnålder (folkvandringstid) 

– vikingatid och medeltid 

Övergångarna definieras av olika typer av förändringar, som 

hänför sig till bl.a. näringsfång, gravskick, jordbruksteknik, 

politiska händelser och religionsskifte. Frågan är vilka förändringar 

i ekonomiska, sociopolitiska och religiösa sfärer 

som kan ha inneburit diskontinuitet i platsanvändningen? 

Förändring inom ett området i samhället måste inte sammanfalla 

med andra brott och skiften. Vilka orsaker kan finnas 

till att man överger en plats där man bott och/eller begravt 

under lång tid? Under vilka tider kan vi tänka oss att 

radikala mentalitetsförändringar avspeglats i diskontinuitet 

i bruket av olika platser i sydvästra Skåne? 

I samband med undersökningarna inom projektet Öresundsförbindelsen 

delades Malmöområdet in i fyra topografiska 

zoner: kusten, det kustnära inlandet, backlandskapet 

och området kring Sege å. 265 Förutsättningarna för olika 

näringsfång i dessa zoner har varierat över tid. Även om 

kunskapsläget är gott avseende vissa perioder och områden 

är det problematiskt att tolka bebyggelseutvecklingen i 

Malmöområdet som helhet eftersom de arkeologiska undersökningarna 

har varit ojämnt fördelade i de olika zonerna. 

Det är även så att olika företeelser har undersökts olika 

mycket i olika zoner. När man jämför platser med varandra 

eller lämningar inom en och samma plats så använder man 

det källmaterial som finns att tillgå. Det betyder att när vi 

försöker skapa oss helhetsbilder så jämförs ofta mycket olika 

företeelser, t.ex. gropförekomst, långhus, kulturlager, 

gravar, typologiskt definierade artefakter och 14 C-dateringar. 

Sådana jämförelser är oundvikliga inom arkeologin på 

grund av källmaterialets variation, men det är viktigt att 

vara medveten om att olika källmaterial kan spegla olika 

företeelser och s.a.s. skapa olika perioder. Det är därför angeläget 

att, bl.a. med hjälp av olika tidslinjer, markanvändningsdiagram 

och tidsgeografiska modeller, försöka se vilka 

kontinuiteter och brott som förekommer i olika regioner 

och på specifika platser, beroende på vilka fenomen som studeras 

(jfr. fig. 7 & 8). 

Paleolitikum och mesolitikum. Under senare tid har få undersökningar 

av paleolitiska och tidigmesolitiska lämningar 

gjorts inom Malmö Kulturmiljös ansvarsområde. Det har 

visat sig att den paleolitiska lokalen vid Segebro, som undersöktes 

första gången på 1960-talet, och som länge framstod 

som unik, inte är den enda längs Sege å. Detta är av vikt 

att notera vid eventuella förnyade exploateringar i området. 

266


En del kända mesolitiska lokaler har undersökts i Malmöområdet. 

267 I samband med projektet Öresundsförbindelsen 

gjordes en del marinarkeologiska undersökningar vid 

Lernacken, men dessa gav inte några nya resultat. 268 Övergången 

mellan den sena erteböllekulturen och den äldsta 

trattbägarkulturen kan inte sägas markeras av ett kontinuitetsbrott 

vid kusten. I Järavallen påträffades en lokalt 

tillverkad skolästkil in situ samt erteböllekeramik och trattbägarkeramik 

(Oxiegruppen) i samma lager. 269 Det förefaller 

emellertid som att inslagen av erteböllekultur är 

mycket sparsamma i inlandet. Ett intressant undantag är 

emellertid en grop i Kristineberg i Oxie, med fynd av både 

trattbägarkeramik och en skärva tillverkad i grov N-teknik, 

vilket anses utgöra en teknisk mellanform mellan erteböllekeramiken 

och trattbägarkeramiken. Gropen har daterats 

till LuA-4538: 5320±120 BP, vilket kalibrerat motsvarar 1 

sigma 4327-3985 BC, alltså just övergången mellan de 

båda perioderna. 270 

Inom Malmö Kulturmiljös ansvarsområde finns numera 

några av det skånska inlandets mesolitiska lokaler. Det 

gäller exempelvis de kända boplatserna kring sjöarna 

Yddingen, Björkesåkrasjön och Krageholmssjön. 271 För 

närvarande finns inga planer på exploatering i detta område. 

Tidigneolitikum I – mellanneolitikum A. I Malmöområdet är 

lämningar efter stolpburna hus från TN och MN A få och 

de flesta är diffusa till sin karaktär, jämfört med de från senare 

perioder. Frågan är om detta beror på att de äldre husen 

haft en annan karaktär, på att spåren förstörts genom 

senare tiders aktiviteter eller kanske på att mer manifesta 

hus förekommit i områden och lägen som ännu inte undersökts. 

Under senare år har spår efter mesulahus, hyddor och 

andra mer svårtolkade husformer från TN och MN A inom 

stora boplatsytor om ca 60 000 kvm påträffats längre norrut 

i Skåne. 272 Det är således angeläget att utreda vad de regionala 

skillnaderna i källmaterialet kan tänkas bero på. Det 

bör noteras att flera av de större undersökningarna av tidigneolitiska 

boplatser i Malmöområdet, t.ex. i Oxie, gjordes 

under en tid då sökandet efter långhus och stolphål ännu 

inte gjordes rutinmässigt. Förnyade analyser av dessa material 

skulle kanske kunna ge svar på en del av dessa frågor. 

I vissa områden i sydvästra Skåne finns det tecken på 

diskontinuitet i lokaliseringen av både boplatser och gravmonument 

mellan TN I och TN II och även mellan TN II 

och MN AI. 273 Inom vissa delar av sydvästra Skåne försköts 

bosättningarna mot kustnära lerjordar under MN A, samtidigt 

som de blev mer stationära, större och territoriellt mer 

reglerade. Också offerplatserna förefaller att ha ändrat karaktär 

och blivit mer permanenta. I andra områden verkar 

det emellertid som att samma platser i kustnära läge använts, 

kanske säsongvis, under hela perioden mellan TN I 

och MN A. Gravmonument i form av dösar och gånggrifter 

uppfördes under MN A och omfattande offernedläggelser 

ägde även rum i anslutning till dessa monument. Sarupanläggningar 

med diken och palissader började konstrueras 

omkring 3400 BC i norra Europa, under TN II. De äldsta 

palissadanläggningarna byggdes vid övergången mellan 

TN II och MN A, men även under MN B. 274 I vissa områ- 

den finns det indikationer på diskontinuitet i platsanvändning 

mellan tidig och sen MN A, men det är oklart om 

detta är ett generellt mönster. Det är möjligt att den lokala 

variationen varit större än vad som vanligen antas. 

Mellanneolitikum A – B. När det gäller övergången mellan 

MN A och MN B är läget sådant att MN B endast visar sig 

genom fynd av enstaka gravar och palissadanläggningar, 

medan boplatserna lyser med sin frånvaro. Det har ansetts 

att tidiga MN B-dateringar i Skåne generellt påträffas i 

backlandskapet, medan den senare fasen påträffas närmare 

kusten. 275 Utifrån undersökningarna för Öresundsförbindelsen 

förefaller det emellertid som att kustområdet har 

använts för olika aktiviteter under hela perioden mellan 

MN B t.o.m. äldre bronsålder. 276 Det råder stora oklarheter 

kring vad MN B egentligen representerar. Vid undersökningar 

av Elinelund 2B inom projektet Öresundsförbindelsen 

påträffades en boplats med bl.a. en hägnad och tre mesulahus, 

sannolikt motsvarande tre faser, som genom flera 

14 C-analyser daterats till MN B–SN. 277 Det kan således tänkas 

att hus från MN B ”gömmer sig” i de senneolitiska 

materialen och att MN B-gravarna representerar ett speciellt 

skikt i samhället snarare än en kulturfas. För att kunna 

reda ut dessa problem bör hus- och boplatskronologin för de 

aktuella tidsperioderna undersökas mer ingående. 

Fynd från gropkeramisk kultur har i Malmöområdet 

främst påträffats i form av lösfynd kring Järavallen och vid 

kusten. Det finns ett större fyndmaterial från en boplats i 

nuvarande Pildammsparken. I detta sammanhang kan också 

nämnas det stora antalet ämnen till tjocknackiga yxor 

(mer än 500) som påträffats i Sibbarp. 278 Under senare år har 

det förekommit indikationer på gropkeramisk kultur i 

flintmaterial från utredningar inför Citytunneln. Det återstår 

att undersöka vad detta representerar. 

Senneolitikum – äldre bronsålder. I vissa områden förefaller 

senneolitisk tid och äldre bronsålder att ha varit perioder av 

kontinuitet avseende boplatsernas lokalisering, medan husen 

förändras under första halvan av äldre bronsålder, vid 

övergången mellan period I och II. Ibland påträffas både 

två- och treskeppiga hus på samma boplatsyta. I andra områden 

är det mera sällan som en senneolitisk bosättning fortsätter 

in i äldre bronsålder på en och samma plats. De källkritiska 

problemen angående dateringen av dessa boplatser 

är emellertid långt ifrån utredda. 279 I vissa områden har det 

funnits platser med trolig bebyggelsekontinuitet från MN 

B till SN, medan det på andra ställen snarare verkar ha funnits 

en bebyggelsekontinuitet mellan SN och äldre bronsålder. 

Intressant nog kan vi ana att även gravarna från SN 

grupperar sig på ett liknande sätt. En del av dessa gravar (de 

tidiga?) anlades i närheten av MN B-gravar. Förekomsten av 

gravar från SN-äldre bronsålder innanför palissaden i Bunkeflo, 

och minst en SN-grav strax utanför, är också ett tecken 

på platskontinuitet mellan MN B och SN. Andra gravar 

under SN (de senare?) anlades på andra platser i landskapet, 

i närheten av de kommunikationsleder som troligen etablerades 

under denna tid och som kom att permanentas som 

”väg-och-hög-stråk” under bronsåldern. 280

Äldre – yngre bronsålder. Generellt kännetecknas övergången 

mellan äldre och yngre bronsålder av förändringar i bl.a. 

gravskick, jordbruksteknik och eventuellt i etableringen av 

gödslade permanenta åkrar. Sett ur ett boplatsperspektiv är 

det dock inte lika självklart att dessa förändringar skett just 

då. I Malmöområdet förefaller flera förändringar istället att 

ha ägt rum vid övergången mellan de typologiska keramikfaserna 

A- och B-fas, sannolikt omkring period V. 

Yngre bronsålder och äldre järnålder. Under sen bronsålder 

och tidig förromersk järnålder kan vi i vissa områden ana en 

expansion och det är inte ovanligt att påträffa rester efter 

bebyggelse från båda dessa perioder inom en och samma 

lokal. I andra områden är läget emellertid mera oklart. 

Skillnaden mellan bebyggelsen under förra delen av förromersk 

järnålder och senare delen av förromersk järnålder– 

äldre romersk järnålder kan, med nuvarande kunskapsläge, 

bäst förklaras som en form av skifte, förslagsvis förknippat 

med förändring av odlings- och betesmarker. Gamla boplatser 

överges och nya etableras. Kustzonen överges och bebyggelsen 

förtätas i det kustnära inlandet. Husen förändras och 

de ingärdas nu med så kraftiga staket att spåren bevarats, 

m.a.o. så kraftiga att grävda stolphål behövs. Det skall samtidigt 

noteras att husen kan vara belägna så långt ifrån varandra 

att man inte direkt uppfattar dem som en bybildning. 

Vid undersökningarna inom projektet Fosie IV tolkades 

emellertid den täta bebyggelsen under äldre romersk järnålder 

som en tidig bybildning och i Lockarpsområdet har 

man nyligen påträffat så stora koncentrationer av hus från 

sen förromersk järnålder och äldre romersk järnålder att 

man också där kan tala om byar. 281 Att en stor koncentration 

av hus uppfattas som en bybildning är inte så konstigt. 

Det är däremot svårare att ta ställning till de byggnader som 

ligger mer solitärt, till deras relation inbördes och till de 

större koncentrationerna. 

Att bebyggelsen ligger på olika platser vid olika tider 

har ofta tolkats som tecken på så kallad ”vandrande byar”, 

en form av regelbunden omlokalisering av enheter där bebyggelsen, 

enligt denna tolkning, stabiliserades först i 

övergången mellan vikingatid och medeltid. Om man flyttar 

sin boplats finns ett incitament att förändra också byggnadernas 

konstruktion. Mer enhetliga och samordnade bebyggelseskiften 

torde avspegla sig arkeologiskt som samtidig 

förändring av både hustyper och boplatslokalisering 

över större områden. I ett fullt utnyttjat landskap, som förutsätts 

under äldre järnålder i sydvästra Skåne, bör alla större 

omlokaliseringar ha påverkat omkringliggande bebyggelse. 

Boplatser från 300- och 400-talen e.Kr. är få och i samband 

med projektet Öresundsförbindelsen har huslämningar 

från 300-talet endast påträffats på en plats, i Fosie och 

med direkt anslutning till boplatser från romersk och yngre 

järnålder inom Fosie IV. Anledningen är oklar men kanske 

beror detta på en omläggning av bebyggelsen omkring 

300 e.Kr. I relation till den klara dominansen för boplatser 

från förromersk och äldre romersk järnålder har också boplatser 

från yngre järnålder varit mindre vanliga vid de 

senare årens undersökningar. De förekommer inte i kustzonen, 

men är för övrigt spridda i landskapet. En koppling 


mellan boplatser och kommunikationsstråk och övergångar 

över våtmarker kan anas i materialet från denna tid. 282 

Yngre järnålder. Den yngre järnåldern karaktäriseras i Sydvästskåne 

dels av en påtaglig fyndfattigdom vad gäller folkvandringstid 

och vendeltid, vilket delvis förmodligen kan 

tillskrivas svårigheterna att urskilja och identifiera dessa 

perioder i materialet, och dels av ett betydligt mera rikhaltigt 

material från vikingatid, speciellt dess senare del. Således 

har boplatser med datering till folkvandringstid hittills 

endast konstaterats inom Fosie-området och då främst i 

form av 14 C-resultat. 283 

I och med vikingatid blir bilden av bebyggelsens utbredning 

och karaktär klarare med ett stort antal bosättningar 

med både långhus och grophus representerade. I 

Malmöområdet har vikingatida boplatser undersökts bl.a. 

inom Fosie IV, Svågertorp och Oxie. Flertalet av de tidigt 

undersökta boplatserna uppvisar dock enbart grophusbebyggelse, 

vilket förklaras av den framtagningsmetodik som 

tillämpades t.o.m. 1970-talet. 

En klar tendens är att bebyggelsen sällan uppträder i 

kustnära lägen, vilket är speciellt tydligt längs Öresundskusten 

med endast boplatsen Granedal i Gässie sn, medan 

däremot den skånska sydkusten uppvisar flera boplatser från 

denna tid. 284 En annan tendens är att ett stort antal smärre 

bosättningar med tämligen kort livstid uppstår under vikingatid. 

Att dessa bosättningar upphör kan förmodligen 

kopplas till den sammandragning av bebyggelsen som sker 

i samband med bybildningen vid övergången till medeltiden. 

Likaså tycks flera vikingatida boplatser inte ha någon 

platskontinuitet in i medeltid, varför det eventuellt varit så 

att bara vissa orter med särskild betydelse levde vidare (jfr. 

kapitlet ”Byar, kyrkor, borgar och städer”). 

Det vikingatida gravmaterialet är tämligen differentierat 

med både skelett- och brandgravar, ofta belägna på samma 

gravfält. Bland de större gravfälten som undersökts kan 

nämnas det i Virentofta, Husie sn, och det vid Ljungbacka 

i Lockarps sn. Vad gäller det senare är även lokaliseringen av 

särskilt intresse då det ligger i direkt anslutning till en forntida 

väg (fig. 15), ett förhållande som sannolikt skall ses som 

ett generellt fenomen med giltighet alltsedan bronsåldern, 

varför man har anledning att i framtiden söka gravar och 

gravfält just invid äldre vägsträckningar – och vice versa. 285 

Centralplatser 

Inom den nordiska järnåldersarkeologin har begreppet centralplats 

fått en mer framträdande plats under de senaste 30 

åren. Diskussionerna berör framförallt centralplatsernas 

funktion och framväxt både lokalt, regionalt och i ett större 

geografiskt samhällsperspektiv. Begreppet är komplext och 

olika faktorer som ekonomi, politik, kommunikation, religon 

och sociala förhållanden har varit och är viktiga studieobjekt 

för förståelsen av samhällsutvecklingen från äldre 

järnålder fram till och med vikingatiden. 286 Detta har sin 

orsak i flera faktorer, bl.a. det ökade intresset för makten och 

dess materiella uttryck, men också nya undersökningsmetoder 

och användningen av metalldetektorer. I sydvästra Skåne 

är det Uppåkra som har stått i centrum för forskning 

rörande centralplatser under senare år. 287


Själva termen centralplats är problematisk och den används 

om olika typer av platser. Begreppet varierar i komplexitet, 

mellan allt från studiet av enskilda regionala handelsplatser 

till stadssamhällets framväxt inom nordiskt 

område. Det kan gälla handelsplatser, gårdar med byggnader 

som anses karaktärisera samhällets elit (hallar), militära 

befästningar (trelleborgar), kultplatser av olika slag, t.ex. 

palissadanläggningar, gravar med speciella föremål och/eller 

med en stor arbetsinvestering (t.ex. Uppsala högar) och 

platser där produktion av vissa typer av föremål har kunnat 

beläggas, ofta i stor skala. 288 Den breda definitionen av centralplats, 

dvs. där centralitet i någon form kommer till uttryck, 

kan fungera i en inledande diskussion. 289 

De senaste decenniernas centralplatsforskning kan sägas 

ha utgjorts av tre inriktningar. Dels har centralplatserna 

betraktats som resultat av olika socioekonomiska och politiska 

processer, med mer eller mindre anknytning till den 

kontinentaleuropiska utvecklingen från folkvandringstid 

och framåt. Frågorna i detta sammanhang har handlat om 

makt och hierarkisering ur ett större perspektiv. 290 En andra 

inriktning utgörs av studier i dåtidens ideologi, eller 

mentalitet, mer eller mindre kopplad till den materiella 

kulturen. 291 En del av dessa inkluderar också genus som ett 

centralt tema. 292 En tredje inriktning fokuserar på centralplatser, 

storgårdar eller residens, ur ett regionalt eller lokalt 

perspektiv och på olika platsers funktioner rörande makt, 

produktion, militär organisation, handel och kult. 293 I en 

del studier har man fokuserat mer specifikt på att belysa 

vissa aspekter av den materiella kulturen. 294 

Indikationer för högstatusboplatser från den yngre järnåldern 

och tidiga medeltiden i Malmöområdet finns på de 

tidigare nämnda lokalerna med trelleborgshus, Södra Sallerup 

och Toarp, samt i Tygelsjö, där en hallbyggnad dokumenterats 

(fig. 13). Det är för närvarande oklart hur vanliga 

bebyggelser av denna typ är inom, eller i närheten av, de 

medeltida bytomterna. Vid framtida undersökningar är det 

angeläget att denna fråga uppmärksammas. 

Det är vidare väsentligt att undersökningar i sydvästra 

Skåne som rör lämningar från omkring Kristi födelse och 

t.o.m. vikingatid relateras till Uppåkra. Inom ramarna för 

”Uppåkraprojektet” pågår för närvarande en registrering av 

lämningar från denna tid i Malmöområdet. Också den vikingatida 

handelsplatsen vid Hököpinge bör ses i detta större 

sammanhang. Platsen har legat invid den vägsträckning 

genom Söderslätt, som sannolikt etablerades under den äldre 

bronsåldern, eller eventuellt redan under senneolitisk tid. 

I den kustnära bygden i Malmöområdet finns lämningar 

som tyder på att det där har funnits boplatser av speciell 

karaktär under förromersk och romersk järnålder. År 1999 

påträffades vid Hyllie en stensträng som förefaller ha avgränsat 

en boplats från slutet av förromersk järnålder. Inom 

boplatsen fanns över 50 meter långa långhus. I anslutning 

till en något äldre boplats intill påträffades offergåvor, bl.a. 

i form av vapen, som kan dateras till förromersk eller äldre 

romersk järnålder. En hypotes är att denna plats varit sätet 

för en lokal elit. 295 

Det har funnits boplatser som spelat en mer central roll 

i sydvästra Skåne även före järnåldern. Troligen har både 

lokaliseringen av sådana platser, liksom aktiviteterna på 

dem, varierat över tid. Det finns indikationer för att trakten 

kring Södra Sallerup varit en central bygd under den yngre 

bronsåldern. Man har där påträffat mäktiga kulturlager och 

fynd av sådan karaktär att lämningarna här klart skiljer sig 

från andra samtida boplatser i området. 296 Detta gäller 

framför allt för området mellan Risebergabäcken och Sege 

å, vid gränsen till det inre backlandskapet. Även fynden från 

bronsgjutning kan ses som tecken på att ett högstatussäte 

funnits i området under denna period. Här finns också spår 

efter långhusbebyggelse från samma tid. I samband med att 

resultaten från de senaste årens undersökningar i Södra Sallerup 

inom projektet Öresundsförbindelsen sammanställs, 

kommer material från undersökningarna på 1970- och 80talen 

att aktualiseras och på olika sätt integreras i syntesdiskussionen. 

Förhoppningen är också att forskningsprojekt, 

som nu befinner sig i planeringstadiet, ska kunna behandla 

detta material mer ingående och sätta det i ett större rumsligt 

och kronologiskt sammanhang. 

Bunkeflo-Hyllieområdet 

I Bunkeflo-Hyllieområdet söder om Malmö finns en kronologisk 

komplexitet av speciellt slag. Här har en mängd lämningar 

påträffats som främst visar på platsens speciella betydelse 

under neolitisk tid till och med äldre bronsålder. 

Två palissadanläggningar, belägna ca 4 km från varandra, 

har påträffats i området. De kan båda knytas till MN B. 297 

Palissaden i Hyllie är delvis undersökt och kommer inom 

kort att bli vidare undersökt i samband med Citytunnelprojektet. 

Palissaden i Bunkeflo påträffades i samband med 

projektet Öresundsförbindelsen i brytpunkten mellan 

strandzonen och kustzonen, ca 600 m från den dåvarande 

stranden. 298 Den var sannolikt oval, med en största utbredning 

om ca 200 meter. I sammanhanget kan noteras att 

Andersen i sin genomgång av Europas hägnadsanläggningar 

kunnat konstatera att de tycks ha varit placerade så att de 

varit synliga på långt avstånd. 299 Bunkeflo-palissaden har 

endast dokumenterats i mindre utsträckning inom ramen 

för den förundersökning som aldrig kom att följas av någon 

slutundersökning p.g.a. ändrade exploateringsplaner inom 

Öresundsförbindelsen. Kring palissaden har man påträffat 

lösfynd och konstruktioner som tyder på att ett område, 

som längst ca 800 meter från palissaden, har använts för 

gravläggningar från senneolitikum till och med äldre bronsålder. 

Boplatslämningar från TN och MN A samt flera långhus 

från senneolitisk tid och äldre bronsålder har konstaterats 

i närheten. Man har även undersökt två gropar från MN 

A med mänskliga kraniedelar samt spår av brännoffer, som 

förmodligen kan dateras till slutet av MN B, alternativt 

senneolitikums början. Vidare har man undersökt tre långhus 

av mesulakonstruktion i anslutning till en hägnad. 

Boplatsen tolkas som en ensamgårds utveckling från MN B 

till slutet av senneolitikum. 300 Det kan noteras att hägnaden 

som innesluter dessa hus är ett mycket tidigt exempel 

på hägnad i kombination med bostadshus. Det är lockande 

att associera till den närbelägna palissadhägnaden från MN 

B. Hodder menar att olika innovationer först efter en tid 

appliceras på andra kontexter än de där de först brukades. 301 

Tanken på förtätad bebyggelse och centrala samlingsplatser

skulle således först ha kunnat komma till uttryck i ett rituellt 

sammanhang för att senare avspeglas i den profana bebyggelsen. 

Detta sätt att ta till sig och använda existerande 

modeller på ett nytt sätt har av Lévi-Strauss kallats för bricolage. 

302 

Bunkeflo-Hyllieområdet är intressant för att det finns 

belägg för aktiviteter, offerhandlingar, en palissadanläggning 

och gravläggningar inom ett relativt begränsat område 

och inom en tidsrymd om ca 2000 år. Centrala frågor är 

dateringen av och relationen mellan de olika aktiviteterna. 

Kan vi belägga någon samtidighet? Kan vi anta kontinuitet 

eller brott mellan några av aktiviteterna? Hur länge var 

palissaden en fungerande anläggning, vad hände efter det 

att den inte användes längre och hur länge levde minnet av 

den kvar? 

Beskrivningen ovan illustrerar också svårigheterna med 

att tolka platskontinuitet och -diskontinuitet inom enskilda 

platser och inom större områden. Kan området ha uppfattats 

som en avgränsad plats under förhistorien? Palissaden 

var belägen på en sluttning i brytpunkten mellan 

strand- och kustzon. Detta topografiska och kustnära läge 

kan tillföras den topografiska kategori som utgörs av naturformationer 

som tilldragit sig speciell uppmärksamhet. Det 

kan noteras att palissad och gravar här haft en exponering ut 

mot kusten, och således tjänat kommunikativa syften. 303 

Genom valet av en lämplig plats har gravarna inte behövt 

byggas så stora, men ändå erhållit en god exponering. 304 

Fynd av flintdolkar och ett bronssvärd innanför palissaden 

tyder på platskontinuitet från MN B till äldre bronsålder. 

305 En muntlig tradition om anläggningen kan ha levt 

kvar och fortsatt att utvecklas under senneolitikum och äldre 

bronsålder, även om själva palissaden inte bevarats. Det 

är möjligt att även de yngre aktiviteterna som var belägna 

en bit ifrån palissaden anknutit på något sätt till en tradition 

om platsens betydelse, men detta är ett hypotetiskt 

antagande. En studie av den generella spridningen av denna 

typ av aktiviteter i ett större geografiskt område, oavsett 

närhet till palissaden, skulle kunna svara på om lämningarnas 

läge var unikt för platsen eller inte. 

Indikerar förekomsten av gravar vid palissaden en kontinuitet 

i kulten? Det är troligen inte helt och hållet samma 

föreställningar som ligger till grund för de rituella yttringarna 

under olika tider. En muntlig tradition om förfädernas 

ritualer kan ha förändrats och anpassats till rådande 

föreställningar vid den tid då gravarna anlades. 

Lämningarna i Bunkeflo-Hyllieområdet kan vidare belysa 

vår indelning av neolitisk tid i kulturgrupper, och eventuell 

kontinuitet eller diskontinuitet mellan dessa. Ska de 

tidigneolitiska lämningarna ses som föregångare till den 

mellanneolitiska palissaden? Föreligger en diskontinuitet i 

symboliskt innehåll mellan konstruktionerna, trots att platsen 

är densamma? Övergången mellan MN A och MN B 

anses vanligen representera en kulturell förändring, men 

detta förhållande kan nyanseras med hjälp av lämningar från 

båda perioderna på samma plats. I detta fall är det ett par 

gropar med mänskliga kraniedelar daterade till MN A som 

hittats på samma plats som den hägnade gården, med möjligt 

ursprung i MN B. Var man medveten om de tidigare 

aktiviteterna på platsen när gården anlades? 


Kult och folktro under vikingatid – tidig medeltid 

Temat kontinuitet och diskontinuitet är inte bara intressant 

i relation till platser. Religionsskiftet vid övergången mellan 

vikingatid och tidig medeltid anger en tydlig diskontinuitet, 

åtminstone i samhällets övre skikt. Att skiftet var 

politiskt initierat och säkerligen varken smärtfritt eller 

snabbt inom de bredare folklagren är tämligen väl omvittnat. 

Kontinuitet och diskontinuitet beträffande både kult, 

tro och plats har debatterats ivrigt, men frågan om faktisk 

kontinuitet i folktron har inte uppmärksammats arkeologiskt 

på samma sätt. Föreställningarna har säkerligen transformerats 

genom tid, men i många fall kan man finna spår 

av sedernas ursprung i form eller innehåll. 

Att studera medeltida folktro möter vissa metodiska 

problem, då artefakterna i sig sällan låter sig indelas i enlighet 

med kristendom och folktro. Vid en arkeologisk studie 

av folktro söker man vanligen efter kontexter med förkristna 

förtecken. Detta är en begriplig sökväg men innebär också 

en koncentration på formkontinuiteten. Exempel på studier 

av formkontinuitet är offertraditioner bundna till vissa 

platser: brunnsoffer, husoffer, källkult osv. I de flesta fall av 

offer kan man troligen tala om en assimilering från kyrkans 

sida, en förändring i innehåll istället för i form. Det var t.ex. 

vanligt att ”heliga” källor, använda sedan lång tid tillbaka, 

blev helgonvigda så att offrandet kunde fortgå, men under 

kristna former. 

Intressanta ansatser har gjorts för att studera de mer 

innehållsliga formerna av folktron. Som nämndes ovan, har 

man i Nederländerna gjort en studie över det medeltida 

”mentala landskapet” bl.a. med hjälp av folkloristiskt material. 

306 Genom att studera urnegravfältens utnyttjande 

och destruktion i medeltid, i kombination med de etnologiska 

vittnesmålen om dessa, kan man se tydliga tendenser 

till olika delar av ett mentalt landskap, präglat av kristendom 

och folktro. Undersökningen visar även på att kyrkan 

använt olika strategier för att bemästra föreställningar knutna 

till utmark och inmark. I inmarken har man främst assimilerat 

den hedniska kulten, t.ex. vid offer, medan man i 

utmarken främst har demoniserat den, t.ex. förfäderskulten. 

Liknande studier på det skånska materialet skulle sannolikt 

kunna ge intressanta resultat. Det finns både arkeologiska 

och skriftliga indikationer från olika delar av Europa 

på att det långt fram i tiden förekom att man begravde döda 

bland anfäderna istället för i vigd jord. I medeltidslagarna 

finner man exempel på lagstiftning mot denna sedvana och 

andra former av folkliga traditioner. 307 Arkeologiska studier 

kanske inte kan påvisa så många nya uttryck för formkontinuitet, 

men de fornnordiska källorna kan ge incitament för 

nya studier med ett ideologiskt innehåll i fokus och ett 

arkeologiskt sökande efter former. 

Kommunikationsleder 

I Skandinavien har kommunikationsleder varit ett forskningsområde 

sedan lång tid tillbaka. 308 Under senare decennier 

har kunskapsläget om förhistoriska kommunikationsleder 

i Sydskandinavien förbättrats betydligt genom nya 

fynd och ökad forskning. Kunskaperna om äldre stenålder 

och neolitikum är emellertid begränsade, eftersom det finns


mycket få säkert daterade kommunikationsleder från dessa 

tidsperioder. Det finns ett antal vägar som har daterats till 

bronsålder, men de flesta är från järnåldern, framför allt från 

den senare delen av perioden. 309 Man bör i detta sammanhang 

klargöra vad som menas med begreppet ”väg”. Det är 

t.ex. viktigt att framhålla skillnaden mellan risvägar, grusvägar 

och stenlagda vägar. Här används begreppet i vid 

mening, dvs. som liktydigt med en kommunikationsled på 

land som kan anas utifrån spridningen av fornlämningar, 

topografiska förhållanden eller andra materiella manifestationer 

samt med eller utan ingående konstruktioner. 

Inte bara landvägar, utan också åar och vattendrag har 

ingått i kommunikationslederna. De har haft betydande 

inverkan på bebyggelsemönster under förhistorisk och historisk 

tid. Till viss del kan ett par vattendrag, exempelvis 

Sege å, i sig ha fungerat som transportled, åtminstone i de 

partier som legat närmast kusten. Båtar har kunnat dras 

förhållandevis långt in i landet från åarnas mynningar. Åarna 

har därför kunnat tjäna som alternativa hamnar längs den 

annars så långgrunda sydvästskånska kusten. Vid Holmängen 

vid Sege å påträffades inom projektet Öresundsförbindelsen 

en konstruktion som tolkats som en vikingatida kajanläggning 

och omlastningsplats. Denna plats ligger endast 

några hundra meter från en viktigare väg över Sege å. 310 

Vägar och vattenvägar från förhistorisk tid och 

medeltid i Malmöområdet 

Under senare år har förekomsten av förhistoriska vägar aktualiserats 

i Skåne i samband med studier av kommunikationsleder 

i anslutning till centralplatsen Uppåkra och genom 

att rester efter vägar och vadställen, företrädesvis från 

brons- och järnålder, påträffats i samband med utgrävningarna 

inom Öresundsförbindelsen och Västkustbanan. 311 En 

annan bidragande orsak till det ökande intresset är de teoretiska 

strömningar inom arkeologin som betonar landskapets 

och kommunikationsledernas kulturella och symboliska 

aspekter. 312 

De förhistoriska vägarna utgjordes troligen av breda 

stråk, s.k. väg- eller kommunikationskorridorer, med flera 

parallella hjulspår eller nedtrampade områden. Dessa har 

genom markförslitning och erosion förskjutits i sidled från 

tid till annan. Det är vanligen endast där terrängförhållandena 

krävt speciella anläggningar och förstärkningar för att 

säkra framkomligheten som iakttagbara konstruktioner kan 

konstateras, såsom i slänter, vid övergången av åar och våtmarker, 

där vägstråken samlades till trängre hålvägar, och 

vid broar eller vadställen. Inom Malmö Kulturmiljö har 

hittills två mer ingående analyser av förmodat förhistoriska 

vägsträckningar gjorts (fig. 15). Den ena tar sin utgångspunkt 

i det på 1970-talet undersökta gravfältet vid Kristineberg 

i Oxie socken. Här påträffades bl.a. ett stort antal 

brandgravar från yngre bronsålder och äldre järnålder och 

ett mindre antal skelettgravar från romersk järnålder. I 

gravområdet fanns dessutom resterna av en stenförstärkt 

väg, som genom sin rumsliga relation till brandgravar och 

en gravhögsrest kan förmodas vara från äldre bronsålder, 

eventuellt från senneolitisk tid. Genom att studera gravfältets 

topografi och kronologiska stratigrafi i relation till vägresten 

och den historiskt kända vägen som idag passerar 

lokalen har konstaterats att gravarna sannolikt placerats i 

anslutning till ett samtida vägskäl. 313 Den andra analysen 

utgår från Ljungbackagravfältet i Lockarps socken, som undersöktes 

på 1970- och 80-talen. 314 Majoriteten av gravarna, 

vilka utgörs av såväl brand- som skelettgravar, har daterats 

till yngre järnålder, främst vikingatid. Gravarna har anlagts 

i direkt anslutning till en bronsåldershög men också 

utmed en väg, som i historisk tid har fört genom Söderslätt 

från Trelleborg till Lund. Inom ”Uppåkraprojektet” har ett 

försök gjorts att datera vägsträckningen utifrån förefintligt 

gravmaterial. Resultatet tyder på att vägen kan ha anlagts 

så tidigt som under senneolitikum. 315 

Förhållandena under medeltid torde i stort motsvara de 

förhistoriska. I de mera högexploaterade jordbruksområdena 

kan dock marken ha ansetts alltför värdefull för att man skulle 

kunna tolerera de breda vägbältena. Enligt Skånelagen från 

ca 1210 var bönderna skyldiga att svara för underhållet av 

vägar, broar och vadställen. Detta föranledde ofta klagomål 

från kungens sida över bristande vägunderhåll eftersom bönderna 

troligen koncentrerade underhållet till de vägar man 

själv brukade framför landsvägar i huvudsak nyttjade av 

främlingar. I Malmöområdet framträder detta tydligast vid 

Görslövs bro över Sege å. Ån utgjorde under medeltiden 

gränsen mellan två skilda bygder och bönderna söder om ån 

var orienterade mot Malmö, medan de norr om ån åkte till 

Lund. Varför då vidmakthålla en dyr bro, som endast trafikerades 

av främlingar och kungens män? Utöver landsvägar 

mellan de olika bygderna och mellan de tidiga städerna fanns 

ett enklare och mera finmaskigt vägnät. Detta förband åkrar 

och ängar med byn men förenade också de olika byarna med 

varandra. Dessa vägar var förmodligen av mycket låg standard 

och vid omrepningar av byns marker eller förändringar av 

vångabruket lades ofta äldre vägar igen och nya stakades ut. 

I Sydvästskåne kan under medeltidens lopp en förändring 

av vägnätets struktur tydligt urskiljas. Från att ha dominerats 

av en nordsydlig huvudväg genom det inre av Söderslätt 

från sydkusten till Lund, sker vid grundandet av 

staden Malmö en förskjutning av vägen till att löpa närmare 

kusten och nyanlagda vägar leder stjärnformigt ut från 

staden, varigenom samtliga byar i trakten kom att förbindas 

med Malmö. Dessa vägar har legat fast in i modern tid 

och kan följas från det äldsta lantmäterimaterialet över 

Skånska rekognosceringskartan till dagens asfalterade förortsstråk. 

316 En arkeologisk datering av dessa vägar skulle 

indirekt kunna bidraga till ny kunskap om Skånemarknadens 

ålder och staden Malmös uppkomst. Detsamma gäller 

även för de vägar, som från flera av byarna söder om staden 

ledde ner till de många enkla och grunda hamnar, som anlagts 

för fiske och bondeseglation. I de översilade strandängarna 

närmast hamnlägena borde möjligheterna att påträffa 

trävirke, lämpat för dendrokronologisk datering, betecknas 

som gynnsamma. 

Ur ett överregionalt perspektiv är Sydvästskånes läge vid 

Öresund en topografisk faktor av speciell betydelse. Sundet 

förbinder Nordsjön med Östersjön och har åtminstone sedan 

tidig medeltid varit av synnerligen strategisk vikt för kommunikationen 

mellan Väst- och Östeuropa. Falsterbohalvön 

har långt in i historisk tid utgjort en kritisk passage för kustseglationen 

och för att undvika denna är det inte omöjligt att

vissa transporter letts över land för att nå bättre hamnar vid 

själva sundskusten. Sydvästskånes geografiska position och 

de speciella topografiska omständigheterna skulle kunna 

kvalificera området som en s.k. transisthmisk rutt, dvs. ett 

stråk som leder över ett näs och som utgör en del av en överregional 

kommunikationsled. En hypotetisk dragning för en 

sådan rutt genom Sydvästskåne skulle kunna motsvaras av 

den mellan Trelleborg och Lund, med förgrening till Löddeköpinge 

och Borgeby. 317 Man kan här tänka sig att handelslederna 

från syd och sydost angjort Trelleborg, där omlastning 

skett. Motsvarande har skett vid Löddeköpinge för varor 

från Nordsjöområdet. Spåren efter den stora träkonstruktion 

som påträffades inom projektet Öresundsförbindelsen 

där Sege å korsas av vägen mellan Trelleborg och Lund, utgör 

en sådan möjlig omlastningsstation för delar av godstrafiken 

mellan Nordsjön och Östersjön. Anläggningen utgjordes 

av en ca 220 m lång och 15 m bred halvcirkelformad 

ansamling av omkring 1500 stolphål. 318 

Då Malmö Kulturmiljö nu erhållit ett speciellt ansvar 

för den marinarkeologiska verksamheten i regionen kommer 

frågor kring förhistorisk och medeltida sjöfart, hamnar 


och farleder att ges särskild uppmärksamhet. Även anslutningen 

av vissa av kranskommunerna kommer att medföra 

att frågeställningarna kring kommunikationer och vägar 

till lands och vatten kan ges större utrymme i den framtida 

verksamheten. 

Metoder 

De centrala metodiska problemen för arkeologin är att kunna 

förutsäga, identifiera och datera lämningar efter äldre 

vägar. Att idag finna spår efter äldre vägar och stigar som 

saknat konstruktioner är problematiskt i fullåkersbygden. 

Det är emellertid inte omöjligt att en del av de många svårdefinierade, 

och ofta grunda och fyndfattiga, humösa lämningarna 

på och kring boplatser i själva verket utgör spår 

efter forna stigar och vägar. 

Vi kan idag urskilja en del mönster i hur förhistoriska 

kommunikationsleder lokaliserats i landskapet och var de 

kan tänkas ha bevarats. Höjdryggar längs med våtmarksområden 

har sannolikt varit favoriserade lägen, men man kan 

också utgå ifrån att det till varje boplats, gravplats etc. har 

funnits en eller flera vägar eller stigar. Genom analyser av 

Fig. 15. Hypotetiska vägsträckningar på ömse sidor om Risebergabäckens våtmarksområde under senneolitisk 

tid – järnålder, baserade på undersökta vägrester samt förekomsten av, eller uppgift om, högar och andra 

gravar samt härdområden från olika perioder. Teckenförklaring: svart kvadrat: grav från senneolitisk tid; svart 

ring: undersökt gravhög från senneolitisk tid; svart prick: gravhög, sannolikt huvudsakligen från äldre bronsålder; 

ofylld kvadrat: skelettgrav från äldre bronsålder; x: brandgravar/brandgravfält från yngre bronsålder; 

asterisk: härdområde från yngre bronsålder – förromersk järnålder; svart trekant: gravfält från äldre järnålder; 

grå skraffering: Ljungbackagravfältet daterat till yngre järnålder (efter Samuelsson 1998 och Rudebeck & 

Ödman 2000).


äldre kartor kan både våtmarker och lämpliga boplatslägen 

ofta urskiljas. På samma sätt torde även sannolika kommunikationsleder 

på land och vatten kunna skönjas. Det är vidare 

troligt att kommunikationsleder och områden där sådana 

har mötts har påverkat lokalisering av både gravar, offerplatser 

och andra kultplatser, t.ex. härdområden. Detta 

gäller åtminstone perioden från senneolitisk tid till och med 

äldre järnålder. I samband med att man undersöker gravar 

och gravfält bör man således ha i åtanke att det är möjligt 

att de har anlagts invid en väg eller stig. Det behöver i dessa 

fall inte röra sig om mer omfattande vägsträckningar, utan 

kan lika gärna vara korta vägar och stigar som lett fram till 

en boplats eller till kanten av en våtmark. 

De bästa förutsättningarna för att delar av vägar ska ha 

bevarats finner vi i slänter ned mot passager över vattendrag 

och våtmarker och vid själva passagerna. I samband med 

jordbruksarbeten bildas ofta colluvier i slänterna. Dessa kan 

lägga sig som ett skyddande ”lock” ovanpå lämningarna. 

Vid passagerna över våtmarker kan det finnas spår efter 

stenläggningar och träkonstruktioner. Jørgensen påtalar att 

när vi bedömer de förhistoriska vägarnas teknologi bör vi 

minnas att det funnits högt utvecklad teknologi rörande 

väg-, bro och dämningskonstruktioner ända från stenåldern. 

Enklare vägar och stigar utanför mer tättbebyggda områden 

bör därför inte ses som uttryck för den aktuella tidens teknologiska 

kunnande, utan som en tillräcklig insats för att 

lösa ett praktiskt problem, med andra ord att man inte gjort 

mer omfattande konstruktioner än man ansett sig behöva 

göra. ”Det är således inte en teknologisk utveckling vi följer 

i vägbyggandet och det är typiskt att från den tid en 

vägtyp uppträder för första gången, möter vi den genom de 

följande tiderna, vanligen ända fram i nyare tid”. 319 En ökad 

medvetenhet om förekomsten av olika typer av vägar från 

olika perioder torde medföra att spåren efter dem kommer 

att kunna identifieras bättre i framtiden. 

Matjorden som undersökningsobjekt och 

det dolda kulturlandskapet 

För att kunna förstå de lämningar vi ställs inför krävs det att 

vi också förstår de postdepositionella processer som påverkat 

lämningarna från tiden för deras tillkomst och framöver. 

Det faktum att lämningarnas nutida status alltid är ett resultat 

av inverkan från senare tider är något som också påverkar 

valet av metod. Ett sönderplöjt kulturlager kan t.ex. 

inte schaktas fram utan bör undersökas på annat sätt. Som 

ett led i försöken att fånga upp mänsklig aktivitet som ej 

avsatts i form av nedgrävningar har Malmö Kulturmiljö, i 

samband med projektet Öresundsförbindelsen, arbetat med 

att utveckla matjordsarkeologiska undersökningar. 320 I detta 

kapitel behandlas i första hand metodfrågor. Tillämpningar 

av matjordsarkeologisk metod har diskuterats i kapitlen 

”Landskapsutnyttjande och jordbruk” och ”Boplatsens 

inre struktur”, och kommer även att beröras i kapitlet 

”Det okända och nästan försvunna”. 

Matjorden som fornlämning 

Matjorden är en del av fornlämningen. Detta är förutsättningen 

för matjordsarkeologin som metod. Fynd i matjor- 

den härrör nästan uteslutande från sönderplöjda kulturlager 

eller är upplöjda från underliggande anläggningar. Matjordsarkeologi 

är ingen ny metod utan har praktiserats under 

lång tid, främst i form av ytfyndsinventeringar i samband 

med fornminnesinventeringen och arkeologiska utredningar. 

Syftet har då varit att konstatera närvaro av vissa 

typer av fynd, vilka i sin tur anses indikera boplatsytor eller 

andra typer av fornlämningar. Det ”nya” i den senare tidens 

matjordsarkeologiska undersökningar utgörs av en mer systematisk 

undersökning av fyndfrekvenser och fyndkategorier 

i matjorden för att kunna tolka och förstå fyndsammansättningar 

och spridningsbilder, på samma sätt som man 

traditionellt har arbetat med kulturlager. 

Matjordens artefakter 

Den dominerande fyndkategorin i den sydvästskånska fullåkersbygden 

är redskap av flinta och avfall från tillverkningen 

av flintredskap. Praktiskt taget all den flinta, och sten, 

som en gång bearbetades och användes på en boplats finns 

kvar, med undantag för sådant som avsiktligt tagits därifrån, 

t.ex. redskap som blev gravgåvor eller som sentida 

bönder tagit till sina samlingar. Fynden från både matjorden 

och fynden från anläggningarna ger tillsammans ett 

mer representativt sten- och flintmaterial än fynden från 

bara anläggningarna. Det finns således en teoretisk möjlighet 

att bedöma ett mer komplett fyndmaterial av flinta och 

sten, i motsats till de flesta andra fyndkategorier där vi har 

tillgång till en mindre och okänd andel av det ursprungliga 

materialet. 

Skillnaden mellan fynden i kulturlager och de i ploggången 

är att de senare har blivit påverkade av långvarig 

jordbearbetning, vilken flyttat runt fynden i varierande 

omfattning. Omfattningen av denna fyndförflyttning är 

oklar och de experiment som har utförts har visat på skiftande 

resultat. 321 Det är uppenbart att fynd kan flyttas åtskilliga 

meter även på plan mark. 322 Fyndförflyttningen är ett 

källkritiskt problem som bör beaktas när frågeställningar 

inför en undersökning upprättas. Frågor angående artefaktspridning 

som kräver en noggrannhet på ett par meter eller 

mindre kan inte besvaras med hjälp av matjordsarkeologiska 

undersökningar. Metoden är framför allt ett komplement 

till traditionell avbaning vid undersökningar av neolitiska 

och mesolitiska lämningar. Den lämpar sig väl för att dokumentera 

boplatsers utbredning, aktivitetsytor och aktiviteter, 

litisk produktion, kronologi och igenfyllnadsprocesser. 

Genom att få en uppfattning om likheter och olikheter i 

matjordens respektive anläggningarnas fyndinnehåll kan 

man dra slutsatser om i vilken utsträckning anläggningarna 

innehåller material som är sekundärt i relation till kulturlagret. 

I de fall fynden från de båda kontexterna tolkas 

som samtidiga kan man få en uppfattning om hur människor 

behandlat sten- och flintmaterial av olika slag, t.ex. brukad 

och obrukad flinta. 

Spår efter odling 

I samband med olika undersökningar, såsom Fosie IV och 

Öresundsförbindelsen har det visat sig att det trots århundraden 

och ibland årtusenden av odling alltjämt finns urskiljbara 

spår kvar av äldre tiders markanvändning. Det är fram-

för allt spår av jordbruk som kan upptäckas, i form av årderspår 

eller markskiktens morfologi. Dessa har uppkommit 

genom äldre brukningsmetoder. Intresset har dock inriktats 

på årderspår, vilka är tämligen problematiska att datera då 

ärjning har förekommit ända från neolitikum och in på 

1900-talet. Det bör också noteras att årdret inte ersattes av 

plogen. 

Vid undersökningar inom Öresundsförbindelsen har 

odlingsterrasser dokumenterats. De har stratigrafiskt kunnat 

dateras till sannolikt yngre bronsålder eller äldre järnålder. 

323 Även i ett fullåkerslandskap finns således möjlighet 

att dokumentera spår, vilka är jämförbara med fossil åkermark 

som återfinns i icke odlad mark. Forskningen kring 

fossil åkermark domineras av resultat från framförallt Småland 

och Mellansverige där sådana lämningar är betydligt 

vanligare och bättre bevarade. 324 Genom att dokumentera 

äldre odlingsspår i form av t.ex. terrasser eller olika typer av 

odlingsparceller i dagens åkermark i Sydvästskåne erhålls 

möjligheter att göra jämförelser med dessa områden. Går 

det direkt att överföra resultaten till vårt område eller har 

utvecklingen varit olika? Även om vi kan iaktta likartade 

morfologiska fenomen så innebär detta inte med nödvändighet 

att jordbruket har varit organiserat på samma sätt. 

Uppkomsten av exempelvis terrasser i sluttningar är troligen 

en sekundär effekt av att åkrarna har indelats i bandparceller 

varefter jordförflyttningen med tiden har skapat formationerna. 

Det är således främst indelningen i bandparceller 

som är intressant och inte att det har bildats terrasser. 

Det är viktigt att man försöker förstå de bakomliggande 

processer som har skapat formerna och inte utgå ifrån ett typologiskt/morfologiskt 

tänkande. Förutom olika typer av 

åkerformer så kan även gränser, i form av rester av diken och 

vallar, iakttas. 

Dokumentationen av dessa lämningar ska styras utifrån 

adekvata frågeställningar vars besvarande ska leda till en 

ökad förståelse för jordbrukets utveckling i ett långtidsperspektiv. 

Frågorna bör initieras i ett så tidigt skede som 

möjligt eftersom dessa spår även finns mellan de synliga 

boplatserna och därmed riskerar att bortprioriteras vid avgränsningar 

av undersökningsobjekten. 

Det kan noteras att även mycket tidig markröjning och 

odling kan beläggas genom provtagning av diffusa humösa 

färgningar under colluvier. Genom kemisk analys i kombination 

med 14 C-dateringar har tidigneolitisk odling kunnat 

fastställas inom Petersborg i Malmö i samband med undersökningar 

inom projektet Öresundsförbindelsen. 325 

Metoder 

Vid de undersökningar som genomförts hittills har ett antal 

olika metoder och tekniker tillämpats. Förutom att visuellt 

försöka upptäcka mikrotopografin i matjordstäcket i 

samband med utredningar har långa matjordsprofiler upprättats, 

terrängmodeller tagits fram och markkemiska samt 

mikromorfologiska analyser av colluviebildningar utförts. 

Vilka metoder man väljer bör styras av frågeställningen och 

objektets karaktär. De markkemiska och mikromorfologiska 

analyserna av colluviebildningar har visat att merparten 

av jordförflyttningen har skett redan under förhistorisk tid. 

Vid matjordsavbaning är det viktigt att man även undersö- 


ker anläggningar som framkommer inom colluvierna eftersom 

detta kan vara det enda sättet att erhålla ett dateringsunderlag. 

Erosionsförloppet i colluvierna förefaller inte ha 

varit linjärt, utan har skett språngvis, vilket troligen sammanhänger 

med mer omfattande förändringar inom jordbruket. 

De formelement som vi kan skönja i ett fullåkerslandskap 

är resultatet av att matjorden, avsiktligt eller oavsiktligt, 

har förflyttats, vilket har medfört att ännu äldre formelement 

har förstörts eller överlagrats. Det är därför viktigt 

att söka kunskap om alla processer som har påverkat matjorden 

genom tiderna, så att man kan förstå de olika formelementens 

historia och sammanhang. I detta sammanhang 

är retrospektiva kartanalyser av stort värde. 326 Genom studier 

av historiska lantmäterikartor kan vi få svar på om 

eventuella formelement i matjorden kan ha sin bakgrund i 

en organisation eller markindelning som återfinns på kartorna. 

Kartanalyserna bygger på en uppfattning om att 

jordbrukets utveckling från vikingatid och tidig medeltid 

fram till skiftena i början av 1800-talet ej genomgick radikala 

förändringar. Många gånger är det således möjligt att i 

kartmaterialet utläsa ett äldre landskapsutnyttjande och det 

bör noteras att den historiska lantmäterikartan inte enbart 

visar en ögonblicksbild utan ett landskap som är resultatet 

av en lång utveckling där landskapselement från olika tider 

ingår. 

Det okända och nästan försvunna 

Vid i stort sett alla arkeologiska undersökningar framkommer 

svårtolkade spår och strukturer. Det rör sig om mycket 

dåligt bevarade eller nästan utplånade, men kända, fornlämningstyper 

eller om strukturer som är okända, som vi saknar 

begrepp för och inte har förmågan att urskilja. Exempel 

på den första kategorin är nästan helt utplånade hydd- och 

huskonstruktioner med kanske endast ett par bevarade 

stolphål eller vaga färgningar och megalitgravar, där ett fåtal 

stenavtryck och ett fragmentariskt artefaktmaterial är 

det enda som återstår. Andra strukturer som kan förmodas 

ha blivit kraftigt förstörda av både forntida och sentida odling 

är aktivitetsområden som funnits på markytan samt 

vägar och stigar utan nämnvärd beläggning. Gränserna 

mellan de olika typerna av svårtolkade spår är flytande och 

tolkningarna är beroende av hur ingående man undersöker 

lämningarna och med vilka metoder samt arkeologernas 

erfarenheter och kunskaper. Spår efter gränser, vilka kan 

uppträda i tydligt definierad form, såsom diken, vallar, 

stensträngar etc. (bygräns, vångagräns, tomtgräns) eller 

mera indirekt, såsom förändringar i anläggningsmönster på 

en boplats, kan ofta vara svåra att tolka på grund av undersökningsytornas 

begränsningar och varierande bevaringsförhållanden. 

Hur finner vi det okända? 

Förmågan att bedöma och tolka diffusa spår och lämningar 

är beroende av såväl den enskilde arkeologens referensramar, 

erfarenheter och kunskaper som av den samlade arkeologiska 

kunskapen och erfarenheten. Det är självfallet omöjligt 

för en enskild person att behärska alla typer av spår och


strukturer och det är därför en hjälp att allt som är svårtolkat 

blir föremål för flera arkeologers undersökning och aktiva 

diskussion. Det är en klar fördel om personer med varierade 

erfarenheter deltar. 

Mycket kan och bör göras, både teoretisk och metodiskt, 

för att skapa förutsättningar för bättre identifikation av spår 

efter nästan utplånade fornlämningar och kraftigt fragmenterade 

strukturer (fig. 16). Även om man inte kan identifiera 

en megalitgrav utifrån fyndet av en större sten och två 

skärvor trattbägarkeramik, så är det uppenbart att sökandet 

efter kända mönster i fragmentariska lämningar kan göras 

mer systematiskt än vad som vanligen är fallet. Detta är än 

mer angeläget då det gäller strukturer som är mycket utspridda 

i rummet, t.ex. hägnadsanläggningar och andra 

strukturer som avgränsat större områden från varandra samt 

spår efter vägar, stigar och gränser. 

De problem som diskuteras i detta kapitel har emellertid 

inte endast med spåren och vår förmåga att tyda dem att 

göra, utan hänger också samman med de begrepp och kategorier 

vi använder oss av. Således är det viktigt att i samband 

med detta tema också problematisera dessa. Syftet med detta 

tema är att: 

– utveckla metoder och formulera hypoteser för att kunna 

tolka spår vi inte förstår 

– finna och definiera nya typer av strukturer, anläggningar 

och fornlämningar 

De frågor vi kan ställa är: 

– Vilken typ av lämningar är det vi inte ser? 

– Varför ser vi dem inte? 

– Hur kan vi lära oss att urskilja tidigare okända eller i det 

närmaste utplånade, men kända, strukturer? 

För att närma oss en förståelse av de okända spåren bör vi 

koncentrera uppmärksamheten på att söka mönster och 

strukturer i materialet. Det gäller både kända, men diffusa, 

mönster och okända mönster i hitintills anonyma material. 

Huvudprincipen bör vara att inget ska lämnas otolkat endast 

på grund av att vi inte känner igen det. Det kan vara 

befogat att ägna mer uppmärksamhet åt de anonyma och 

svårtolkade spåren än åt de vi förmår tyda. Som i alla kunskapsprocesser 

gäller även här att om man bara koncentrerar 

sig på sådant som är tydligt och välkänt genereras ingen 

ny kunskap, utan endast bekräftelse på det som man redan 

känner till. Att avhålla sig från att uppmärksamma det 

Fig. 16. A & B) Spår efter 

en svårtolkad struktur i 

två olika hypotetiska bevaringsstadier. 

Jfr fig. 16C. 

”kända” kan, å andra sidan, leda till samma sak! Kunskapen 

riskerar att stagnera om inte också det ”kända” problematiseras. 

Kända men diffusa mönster kan framträda tydligare om 

man tar större hänsyn till den rumsliga kontexten, till exempel 

till omkringliggande anläggningar. Det är ett relativt 

vanligt fenomen inom arkeologin att stora strukturer 

över kanske flera enskilda grävningsytor är svårare att upptäcka, 

än strukturer inom mindre ytor. En grund liten färgning 

som ligger isolerad kan vara svårtolkad, men är den 

belägen i en stolphålsrad i ett hus eller en hägnad är det 

sannolikt att den utgör en stolphålsrest. 

För kända men nästan helt utplånade lämningar är det 

en fråga om när en igenkännbar struktur övergår till att bli 

näst intill omöjlig att identifiera. För att kunna tolka spår 

som dessa är det lika viktigt att försöka urskilja vad som 

saknas som att urskilja de spår som faktiskt finns. För identifikationen 

av mycket skadade fornlämningar bör man i 

försöken till tolkning beakta alla indikationer som är möjliga 

att ta med i beräkningen, med andra ord topografiska 

förhållanden, jordarter och omgivande landskap likaväl som 

fyndmaterial och omgivande lämningar. Det kan också vara 

en hjälp att, så som i fig. 16, hypotetiskt beräkna hur spåren 

efter nästan helt försvunna lämningar kan se ut. 

Exempel på tolkningar av svårbedömda strukturer 

I det följande ges ett par exempel på hur man både i fältarbetsfasen 

och i senare analyser av ett dokumentationsmaterial 

kan skönja strukturer och sammanhang som varit avgörande 

för tolkningen. Det första exemplet rör otydliga lämningar 

som inte uppmärksammats i större omfattning. De 

fanns på en boplats med lämningar från olika förhistoriska 

perioder som undersöktes vid Petersborg inom projektet 

Öresundsförbindelsen. 327 Diffusa färgningar i en sluttning 

utgjorde en väl avgränsad grupp anläggningar under ett 

skyddande erosionslager (colluvium). Kemisk analys av jorden 

och 14 C-datering av träkol från fyllningarna visade att 

färgningarna var rester av den ursprungliga brunjorden som 

eroderat ned för sluttningen. Erosionen hade satts igång av 

en tidig röjning av skogen på kullen för ca 6000 år sedan. 

Detta exempel visar tydligt potentialen i analyser av diffusa 

lämningar. I samband med undersökningar av platser med 

kronologisk komplexitet är information av det slag som 

framkom vid dessa analyser av avgörande värde. 

Också tydliga lämningar utan synbar struktur, till exempel 

stolphålsområden utan klarlagda mönster, bör under-

sökas med ambitionen att tolka dem. Förkolnat växtmaterial 

kan visa om några av stolphålen ingått i ett dåligt bevarat 

hus, och kanske också ge en fingervisning om husets ålder. 

Exempel på detta är ett senneolitiskt hus från undersökningen 

vid Petersborg, samma plats som nämndes ovan. 

Husets utsträckning är okänd, men dess närvaro och läge 

har kunnat konstateras. Likaså förekommer det inte sällan 

att hus är så dåligt bevarade att det inte går att skönja nå- 

Fig. 17. Tre platser med 

spår efter en östvästlig 

struktur bestående av 

gropar med spår efter 

kraftiga stolpar och väster 

därom liggande 

grav(ar), dvs. grundelementen 

i tidigneolitiska 

långhögar. Skala 1:500. 

A) Kristineberg, undersökt 

1977. Här fanns 

spår efter en långhög 

som daterats till en 

tidig del av TN I samt 

ytterligare en trolig 

långhög norr därom 

(efter Rudebeck & 

Ödman 2000). 

B) Fosie 9, Öresundsförbindelsen, 

undersökt 

1997. Strukturen kan 

preliminärt dateras 

via keramik till TN, 

men en 14 C-datering 

gav Kongemose. 

C) Bageritomten i Lockarp, 

undersökt 2000. 

Strukturen är ännu 

inte daterad. Graven 

innehöll rikligt med 

malstenar. 


gon struktur bland stolphålen. Då fyllning och växtmaterial 

från dessa stolphål har visat sig överensstämma med material 

från stolphålen i andra, daterade, hus på en plats kan 

man på goda grunder förmoda att också de svårtolkade 

stolphålen ingått i en struktur från samma tid. 

Även enstaka stolphål som legat till synes isolerade på en 

yta, utan att ingå i någon större struktur, har tillkommit för 

något speciellt syfte och bör därmed kunna tolkas. Hypote-


Fig. 16 C) Endast stenavtrycken samt en fragmentariskt 

bevarad stenpackning återstod av gånggriften i Helligsø 

(manipulerad planritning efter Arkæologiske Udgravninger 

i Danmark 1987, sid. 135, nr. 174). Jfr fig. 

16 A & B. 

ser om vad och vilken tidsperiod de representerar bör formuleras 

med utgångspunkt från deras rumsliga relation till 

övriga lämningar och till platsen som helhet. Exempel på 

sådana hypoteser kan vara stolpar för tjudring av boskap, 

torkställningar och liknande. 

En slutsats av ovanstående exempel är att prioriteringarna 

är viktiga för att möjliggöra ny kunskap. Att prioritera 

en undersökning av diffusa lämningar när stora och tydliga 

lämningar riskerar att bli mer summariskt undersökta kan 

vara svårt. Detta gäller speciellt som man inom uppdragsarkeologin 

ofta redan arbetar med hårda krav på prioriteringar. 

Det är emellertid ofrånkomligt att vi, beroende på 

frågeställningarna i varje enskilt fall, också bör prioritera 

det diffusa och otydliga som så ofta framkommer vid undersökningarna. 

De fornlämningstyper vi tydligt känner igen 

kan självfallet inte uteslutas från framtida undersökningar, 

men vi bör finna en bättre balans mellan insatserna för det 

kända och det okända. Det är också viktigt att främja synsätt 

som betonar de rumsliga sammanhangen på och mellan 

undersökningsytor och att motverka att anläggningar ses 

som isolerade företeelser eller endast kopplas till andra, 

klart definierade, anläggningar. Genom att studera relationen 

mellan det kända och det diffusa kan vi få ny kunskap 

om båda. 

Det finns många exempel på att principen om att man 

bör dokumentera även sådant man inte kan tolka just vid 

dokumentationstillfället är en bra och hållbar princip, förvisso 

med reservationen att ”allt” inte kan dokumenteras. 

Det har hänt vid ett flertal tillfällen att man vid en senare 

tidpunkt, det må vara efter flera år eller efter endast ett par 

veckor, har kunnat tyda spåren och på så vis kunnat använda 

dokumentationsmaterialet för att nå ny kunskap. Ett 

exempel på detta är en struktur som tidigare var känd från 

tidigneolitiska långhögar i Danmark och som under senare 

år påträffats på flera platser i Malmöområdet. Det rör sig om 

(vanligen) nordsydligt orienterade stenfyllda gropar eller 

diken, som utgör spår efter mellan två och fem stenskodda 

stolpar, och en vanligen väster därom liggande grav. Avståndet 

till graven varierar, men är ofta 8-15 meter. Denna 

struktur påträffades första gången vid en analys av ett mer 

än 20 år gammalt dokumentationsmaterial från Kristineberg 

i Oxie och har därefter framkommit på ytterligare 

minst två lokaler i samband med projektet Öresundsförbindelsen 

(fig. 17). 328 En likartad struktur förekommer även 

inom ett område som ska undersökas inom projektet Citytunneln. 

Det är oklart om dessa strukturer alltid ingått i 

långhögar, och sålunda täckts av en hög som försvunnit genom 

plöjning, om de kanske endast ingått i någon form av 

”långhägnader” utan hög eller kanske inte hägnats alls. Det 

kan noteras att även på andra platser i landet har liknande 

strukturer påträffats, t.ex. på den tidigneolitiska boplatsen 

Fågelbacken i Västmanland (Hubbo sn, RAÄ 73). Där dokumenterades 

stenpackningar kring kraftiga stolphål och 

väster om dessa fanns gropar med brända människoben. 329 

Precis som då stolpbyggda långhus började eftersökas 

mer systematiskt i Skåne vid 1970-talets slut är det troligt 

att denna ”stolp-och-grav-struktur” och spår efter långhögar 

kan komma att påträffas i större omfattning framöver, 

både vid arkeologiska undersökningar och vid analyser av 

äldre dokumentationsmaterial. 

På kronologiskt komplexa platser har vanligen de äldsta 

lämningarna blivit mer förstörda än de yngre. Det innebär 

att vissa perioder kan bli underrepresenterade och kanske 

osynliga, förutom möjligen i matjorden och i djupa gropar. 

Detta kan misstänkas vara fallet i sydvästra Skånes fullåkersbygd, 

främst gällande lämningar från senmesolitisk 

samt tidig- och mellanneolitisk tid. Då det har förekommit 

colluviebildningar eller då senare tiders aktiviteter avsatt 

tjocka kulturlager kan, å andra sidan, läget vara det motsatta, 

dvs. att de yngsta lämningarna blivit mest skadade av 

modern plöjning. Processerna som skapar colluviebildningar 

skadar fornlämningarna medan effekten av dem är konserverande. 

Det topografiska läget är vanligen avgörande för 

bevaringsgraden. Ju högre upp på kullarna, desto sämre 

bevarade är fornlämningarna. Detta gäller generellt, men i 

de fall då t.ex. gravhögar som anlagts på höjder har plöjts ut 

i modern tid, kan de underliggande fornlämningarna vara 

bättre bevarade. 

Mesolitiska lämningar 

Mesolitisk aktivitet i Malmöområdet visar sig vanligen i 

form av enstaka mesolitiska artefakter i anläggningar från 

senare perioder. Exempelvis finner man ibland kärnyxor 

som lösfynd i matjorden, lancettmikroliter i järnåldersgrophus 

och mikrospånblock i stolphål till långhus från neolitikum 

brons- och järnålder. Vad representerar dessa fynd? Har 

man medvetet samlat in dem under senare perioder, eller representerar 

de mesolitiska aktiviteter från vilka inga andra 

spår återstår – eller över huvud taget har avsatts? En annan 

möjlighet är att det faktiskt finns spår från mesolitisk tid, 

men att resurserna vid undersökningarna vanligen inriktas 

på tydliga och tydbara strukturer från senare perioder, vilket 

medför att diffusa lämningar inte undersöks närmare. I 

framtiden kan detta prövas, t.ex. genom dokumentation och 

provtagning i lämningar som vid första påseende kan te sig 

diffusa och utan synbar struktur, för att försöka fastställa om 

de möjligen kan härröra från mesolitisk tid. 

Under delar av mesolitisk tid utgjordes stora områden 

kring de nedre delarna av Sege å och Risebergabäcken av ett

delta- och lagunliknande landskap. Lokaler med överlagrade 

mesolitiska boplatser kan förväntas uppträda i dessa 

områden. För att i utrednings- och förundersökningsskeden 

upptäcka, undersöka och utvärdera dessa lokaler fordras en 

metodutveckling. Eventuella mesolitiska boplatser och aktivitetsytor 

som i dag ligger under vatten i Öresund har vi 

ringa kunskaper om. Avdelningens uppbyggnad av en marinarkeologisk 

verksamhet kan, bl.a. genom riktade insatser 

kring just denna problematik, komma att bidra till att kunskapsläget 

om lämningar under vatten förbättras framöver. 

Artefaktstudier 

Ett varierande geografiskt arbetsområde med lämningar 

från olika tidsperioder medför ett mångfacetterat och skiftande 

material och därför bör studieområden av särskilt intresse 

alltid preciseras. Här utgör de så kallade massmaterialen 

ett område att betona speciellt. 330 Att specificera artefaktkategorier 

av intresse får dock inte utesluta helheten i 

artefaktstudierna, där olika kategorier kan värderas både 

som enstaka objekt och i relation till varandra. Utifrån de 

förväntningar som utredningar och förundersökningar ger 

upphov till ska frågeställningar kring föremålsanalys formuleras 

i projektprogram och undersökningsplaner. Eftersom 

det aldrig kan förutsägas i detalj hur ett fyndmaterial 

från en undersökning kommer att gestalta sig, bör det finnas 

en flexibilitet som medger att artefaktstudier kan initieras 

i ett senare stadium om det avviker från det förväntade 

och anses kunna bidra med ny kunskap. 

Studiet av t.ex. keramik lämpar sig för olika typer av 

frågeställningar, beroende på vilken period som studeras. På 

grund av detta är det värt att notera olikheten mellan förhistoriska 

material och medeltida och senare material. Vid 

undersökningar av både medeltida landsbygd och städer 

påträffas vanligen ett stort och differentierat fyndmaterial. 

Detta är resultatet av bättre bevaringsförhållanden, tillsammans 

med det dåtida förhållningssättet till föremål och produktionens 

organisation. Bevaringsgraden medför möjligheter 

till detaljerade rumsliga och kronologiska indelning- 


ar, något som sällan kan göras för förhistoriska material. 

Frågor kring relationen mellan lokal produktion och större 

ekonomiska strukturer är därför möjliga att studera, dvs. 

marknader, massproduktion, handel och utbyten i relation 

till det hushållsnära. 

Händelsekedjor 

Ett redskap för föremålsstudier som syftar till att förstå hela 

processen från tillverkning till deponering är modeller av 

händelsekedjor. Dessa har sin grund i typologiska och kronologiska 

avgränsningar. Även om metoden vanligen använts 

vid litiska analyser, har flertalet studier av material 

från skilda perioder och från varierande geografiska områden 

påvisat metodens användbarhet. 331 Händelsekedjan ska 

ses som en schematisk modell för analys av olika perspektiv 

av föremålshantering (fig. 18). Självklart kan studier av enskilda 

föremål omfattas såväl av hela som delar av händelsekedjan. 

Samma händelsekedja kan uttryckas med olika termer 

och ger då implikationer för variationer i frågeställningar. 

Textilier och skinn 

Att vissa artefaktkategorier och lämningar är och har varit 

eftersatta i arkeologin har berörts tidigare i detta vetenskapliga 

program. Ett tydligt exempel på hur vissa artefaktkategorier 

både har osynliggjorts och tillskrivits lågt socialt 

värde i förhistorien, sannolikt för att de a priori har associerats 

med kvinnor, är redskap som kan knytas till textil- och 

skinnhantverk. Textilframställning har kommit att ses som 

en ”hemsyssla” och inte som ett produktivt hantverk och tas 

därför sällan upp under rubriken hantverk i arkeologiska 

översiktsverk. Detsamma gäller i stor utsträckning skinnberedning. 

332 Kunskapen om textil- och skinnhantverk och de 

artefakter och konstruktioner som kan knytas till dem har 

dock ökat under senare år och detta torde få konsekvenser 

för både utgrävningstekniker och tolkningar av artefakter. 

Det hittills äldsta fyndet av textil från Malmöområdet 

påträffades vid undersökningar inom projektet Öresundsförbindelsen 

och har daterats till TN I. 333 Materialet har 

Fig. 18. Genom att uttrycka samma sak med olika termer tydliggörs olika perspektiv. Begreppsparet behov 

och idé kan innehålla tankar kring tillgång och efterfrågan, avsikt och mening med tillverkningen, tillåtet 

och otillåtet samt praktiska och ideologiska krav. Paret råmaterial och materialkunskap och materialhantering 

kan innefatta tankar kring handel och byteshandel, råmaterialets tillgänglighet, råmaterialsval baserade 

i funktionella och ideologiska orsaker samt kontroll över och distribution av tillgångar. Tillverkning och 

teoretiskt och praktiskt kunnande är ett begreppspar som kan innefatta tankar kring tillverkningstekniker 

och -metoder, olika nivåer av hantverkskunnande och specialisering, olika inlärningsmönster inom gemenskapen 

samt resonemang kring kontroll över hantverket och hantverkaren. Produktanvändning och kulturella 

hanteringsmönster kan innehålla tankar kring föremålens ideologiska och symboliska meningar i olika 

miljöer och sammanhang, föremålens vardagsanvändning, föremålens livscykel, återanvändning och reparationer, 

funktionell och symbolisk effektivitet samt föremåls mening i rituella sammanhang. Paret deponering 

och avfall och depositioner kan innehålla tankar kring föremåls livslängd, lång och kort användning, 

deponeringsmönster och synen på avfallshantering samt depåers funktionella, symboliska och rituella 

meningar.


inte kunnat bestämmas, men utgörs sannolikt av växtfiber. 

Frågan är hur vanliga textilier var under denna tid? Under 

sydskandinavisk äldre bronsålder verkar yllekläder vara vanliga, 

åtminstone av de danska ekkistegravarna att döma. 

Från järnåldern, speciellt den yngre delen av perioden, finns 

variationsrika fynd av textilier och även redskap, så som 

vävtyngder, sländtrissor och nålar. Trots detta är det uppenbart 

att vi inte har tillräckliga kunskaper om förhistorisk 

textil för att kunna urskilja redskap av flinta, sten, ben, horn 

och lera, som kan ha haft med textilproduktion och textilanvändning 

att göra, framför allt från perioder före järnåldern. 

Med utgångspunkt i att textilier, i form av exempelvis mattor, 

anses vara en av de viktigaste produkterna som använts 

i utbyten mellan olika grupper av människor i olika delar av 

världen, och med tanke på att kläder sannolikt är ett av de 

äldsta och mest bestående uttrycken för status, är det tydligt 

att vår kunskap om detta under förhistorien är bristande. 

334 

Flinta 

I samband med projektet Öresundsförbindelsen initierades 

inom Malmö Kulturmiljö framställningen av nomenklatur 

och sorteringsschema för flintregistrering. Likaså initierades 

uppbyggandet av en referenssamling för flinta. 335 Genom 

detta har registrering och analys av arkeologiskt flintmaterial 

underlättats avsevärt och resulterat i förbättrade 

kunskaper om människors behandling av och relation till 

flinta under förhistorien. Flintstudierna inom projektet 

Öresundsförbindelsen avsåg inte endast stenålder, utan även 

brons- och järnålder samt medeltid och senare tid. Under 

kommande år kommer studierna av flinta ytterligare att 

fördjupas, bl.a. inom projektet Citytunneln. 336 

Eftersom flinta inte bryts ned får representativiteten för 

detta material, i relation till andra artefaktkategorier, anses 

som god. Traditionellt har studier av flintmaterial inriktats 

på typologiskt klassificerbara redskap. 337 Dessa utgör dock 

endast en mindre del av det totala flintmaterialet. Produktionen 

av ett flintredskap genererar såväl en produkt, som 

avfall. Därför är det väsentligt att inte enbart studera redskapen, 

utan att låta all flinta som påverkats av mänsklig 

aktivitet inbegripas i den arkeologiska studien och tillskrivas 

informationsvärde. 338 Tillämpningar av avslagsanalyser 

har hittills varit få men de som har utförts har tydligt påvisat 

avslagsanalysens potential. 339 Metoden syftar till att bestämma 

den produktion som avslagen representerar, vilket 

innebär möjligheter att tolka produktions-, användnings 

och deponeringsmoment i flinthanteringen. 

I Sydvästskåne är tillgången på flinta god. Området 

kring Södra Sallerup hyser Sveriges enda kända förhistoriska 

gruvor och dagbrott för flintutvinning. 340 Det är känt att 

flinta från såväl krit- och kalklager som från moränen och 

matjorden i Sydvästskåne utnyttjades under förhistorisk och 

historisk tid. 341 Detta har skapat en komplex bild av råvarutillgång 

och råvaruutnyttjande, där många frågor avseende 

tids- och rumsbunda mönster fortfarande återstår att 

besvara. Ett inriktat arbete med bestämning av flinttyper 

och deras användning i olika sammanhang är här av vikt. 

Det kan ha varit så att inte bara flintans kvalitet i Södra 

Sallerupområdet gjorde att den var åtråvärd, utan att också 

flintbrytningen i sig gav råmaterialet, och föremålen tillverkade 

av det, ett speciellt värde. Under tidigaste delen av 

tidigneolitikum förefaller flintbrytning att ha varit en ovanlig 

företeelse i Sydskandinavien, kanske var det en exklusiv 

aktivitet förbehållen vissa individer eller grupper eller specifika 

sammanhang. Flintan kan då ha fått ett värde just av 

att beteckna en sådan exklusivitet. De små partier av bevarad 

krusta som ofta förekommer på de spetsnackiga yxorna 

från denna tid kan tolkas som en form av ”kvalitetsmärken”. 

Under senare delen av tidigneolitikum och under mellanneolitikum 

blev flintbrytningen sannolikt mera utbredd 

och detta kan ha medfört att den brutna flintan inte längre 

värderades som lika exklusiv och speciell, vilket kan vara en 

av orsakerna till att sådana ”märken” är betydligt ovanligare 

på de tunnackiga yxorna, vilka generellt är något senare. 

342 

Olika sätt att närma sig den dåtida kulturella värderingen 

av flinta är att kartlägga tillgången på olika flinttyper 

och studera bearbetad flinta från olika sammanhang i regionen 

mer ingående. Ett projekt som syftar till detta är för 

närvarande under uppbyggnad vid Malmö Kulturmiljö. 

Ingående studier av flintslagningstekniker och -metoder 

för tillverkning av redskap, framför allt baserade på teknologiska 

avslagsanalyser, har på senare år intagit en central 

roll. 343 Tillfällen där teknologiska avslagsanalyser visat sig 

användbara är exempelvis vid uppdelning av material från 

kronologiskt komplexa platser, funktionsindelningar och 

vid fastställande av samband mellan aktiviteter inom och 

mellan boplatsområden. Detaljkunskaper om teknikers och 

metoders representativitet och variation över tid och rum 

saknas dock vad gäller stora delar av förhistorien. 

Funktionsanalyser av flintmaterial har i stor utsträckning 

baserats på identifiering, bestämning och beskrivning 

av typologiskt avgränsbara redskapsformer där föremålets 

funktion ansetts vara direkt kopplad till föremålets form. 344 

Detaljerade funktionsanalyser med framför allt slitspårsanalys 

(HPA – High power approach) som metod har påvisat begränsningen 

i detta synsätt. 345 Slitspårsanalys är en effektiv 

metod för att förstå funktionella aspekter av olika typer av 

flintmaterial. I förhistoriska tidsperioder där avsaknaden av 

typologiskt särpräglade redskapsformer är påtaglig, utgör 

också slitspårsanalysen ett viktigt komplement i arbetet 

med att definiera typologiska variabler för skapandet av 

funktionsrelaterade kronologiska indelningar. 346 

Även i arkeologiska material från perioder yngre än 

stenålder utgör flintan ett påtagligt inslag. 347 Det är därför 

anmärkningsvärt hur lite flintan och flintans användning 

under bronsålder, järnålder och medeltid uppmärksammats. 

Grundläggande forskning kring kronologi, rumslig spridning 

och funktion i ett långtidsperspektiv är här nödvändig 

för att kunna nå en förståelse av flintanvändningens sociala 

och kulturella aspekter. 

Vid framtida undersökningar bör en helhetssyn på flintmaterialet 

tillämpas, där råmaterialsanalyser, studier av produktionstekniker 

och -metoder och funktionsanalyser kombineras 

med studier av olika fyndkontexter och med typologiska, 

kronologiska och korologiska studier. Det övergripande 

målet är att skapa möjligheter att beskriva och tolka 

flintans roll och användning och att skapa ett underlag för

förståelse av hur flintan värderats på olika platser under olika 

perioder av förhistorien och under historisk tid. 

Som exempel på vad fördjupade studier av flintmaterial 

kan bidraga med kan nämnas en undersökning i Fosie i samband 

med Öresundsförbindelsen. Inom ett torrlagt våtmarksområde 

påträffades ett fåtal kärl av senneolitisk karaktär, 

enstaka flintartefakter från senneolitisk tid och mesolitisk 

tid samt en hel del slagen flinta. Vid första påseende 

verkade materialet representera en mesolitisk aktivitet i 

form av utkastlager och ett neolitiskt lager med flinta och 

keramik. Huruvida de neolitiska flintartefakterna skulle 

tolkas som boplatsmaterial i ett utkastlager eller som en 

avsiktlig deponering var oklart. När analysen av materialet 

påbörjades konstaterades att en del av flintan var rödbrunt 

patinerad, medan andra delar hade en annan typ av patinering. 

I den delen av materialet som uppvisade den rödbruna 

patineringen ingick de mesolitiska artefakterna. Vid en teknologisk 

analys visade det sig att flintmaterialet grovt kunde 

delas in i två grupper, en med stenålderskaraktär och en 

med brons-/järnålderskaraktär. Det visade sig också att 

övervägande delen av materialet i gruppen med stenålderskaraktär 

var rödbrunt patinerat. Materialet från våtmarken 

representerar alltså sammantaget ett utkast- eller aktivitetslager 

från mesolitikum, en sannolik offernedläggelse av keramik 

och flintartefakter under senneolitikum och ett boplatsmaterial 

av avfallskaraktär från yngre bronsålder–äldre 

järnålder. Våtmarksområdet och dess fyndmaterial kunde 

således genom en ingående analys ges en mer specificerad 

tolkning genom att man vidtog detaljerade analyser, 

något som är en viktig lärdom inför framtida undersökningar. 

Keramik 

Studiet av keramik inom Malmö Kulturmiljö har under 

senare år främst fokuserat på funktionella aspekter, som ett 

led i projektet Öresundsförbindelsens tema ”det funktionella 

landskapet”. Dessutom har speciell uppmärksamhet riktats 

mot kronologiska och typologiska aspekter på tidigneolitisk 

keramik samt tekniska, rumsliga och typologiska studier 

av den vikingatida – tidigmedeltida östersjökeramiken. 

Ett annat intresseområde har varit den äldre järnålderns 

keramik, speciellt avseende lokala traditioner och deras 

kronologiska relevans. 

Även om kronologiska frågor av tradition ägnas stor 

uppmärksamhet i keramikstudier har vissa perioder varit 

eftersatta. Då den keramiska forskningen allt oftare kommit 

till slutsatsen att förändring framför allt skett på lokal nivå 

är det lämpligt att skapa lokala kronologier med fokus på 

sydvästra Skåne. I detta arbete bör ingå såväl studier av tidigare 

mindre uppmärksammade perioder och keramiktyper, 

som en granskning och prövning av rådande indelningar. 

Med studier inriktade på kombinationen av funktion och 

kronologi i ett regionalt och lokalt perspektiv finns möjligheter 

att genom keramiken nå ny kunskap om sociala och 

kulturella förhållanden. Nedan diskuteras kort vad funktionella 

analyser kan bidraga med samt frågor kring grunderna 

för typologiska indelningar av den tidigneolitiska keramiken. 

Keramik i form av skålar, urnor, fat, lerskivor, lerblock, 


deglar, lock, sländtrissor och tegel har som så många andra 

artefakter vanligen analyserats med fokusering på form, ornering 

och funktion. Av dessa har framförallt de två förstnämnda 

tilldragit sig studier med avsikt att upprätta typologiska 

sekvenser. Funktionsanalyser har däremot varit eftersatta 

vilket kan förefalla märkligt utifrån antagandet att 

keramikens utformning i mångt och mycket styrts av dess 

tänkta användning. 

Olika keramikkärls funktion kan analyseras genom 

morfologiska studier, vilka då inte enbart syftar till att förstå 

en enstaka form utan också olika formers relation till 

varandra. Under olika perioder har olika keramikinventarier 

förekommit, som genom just variationen kan ge en inblick 

i hur processer som till exempel mathållning och begravningar 

strukturerats. 348 Studier av funktion kan också inriktas 

på analyser av matrester, både vad gäller sammansättningen 

och analyser av var på kärlen matresterna förekommer. 

349 Mat behandlas och har behandlats på många olika 

sätt, vilket kan omfatta såväl kokning, ångkokning, stekning, 

grillning, torkning och fermentering som servering, 

förvaring och deponering. Funktionella studier av keramik 

är således direkt relaterade till frågor som rör kosthållning 

och kulturellt betingade matvanor och dessas förändring 

över tid. 

Även studier av leran, t.ex. rörande primär och sekundär 

bränning, magring och ytbehandling, kan bidra med information 

om kärlens tänkta användningsområde. Detta inbegriper 

analyser av av bränningsformer, lertillgång och magringstyp. 

350 

Indelningar av sydskandinavisk tidigneolitisk keramik 

i olika kronologiska och typologiska grupper har pågått i 

gott och väl 50 år. Med ojämna mellanrum ifrågasätts de 

rådande typologierna och kronologierna och det har, generellt 

sett, visat sig finnas en stor variation regionalt, och 

även lokalt, ifråga om ornering, kärlformer och dateringar. 

351 Således är det knappast fruktbart att sträva efter upprättandet 

av typologier och kronologier som avser lika stora 

områden som de som man brukade räkna med tidigare. 352 

Däremot kan lokala och regionala studier av olika fyndsammanhang 

och deras dateringar bidra till vår förståelse av vad 

keramikens variationer kan representera i kulturella termer. 

Ekofakter 

Makrofossil, träkol och osteologiskt material, här sammanfattade 

i begreppet ekofakter, bör betraktas som innehållande 

samma informationspotential som andra artefaktkategorier 

och i lika stor utsträckning kulturellt betingande. Även 

subfossilt material, som kan påträffas t.ex. i våtmarker, 

brunnar och gödsellager, ingår här. Vid framtida undersökningar 

bör analyser av ekofakter integreras mera tydligt med 

analyser och tolkningar av övrigt arkeologiskt material. 

Makrofossil är produkter av jordbruk i form av grödor, tröskrester, 

foder och ogräs och påträffas som förkolnat och är ofta 

det vanligast förekommande bevarade organiska materialet 

vid en utgrävning. Likt få andra artefaktkategorier representerar 

makrofossil ett faktiskt resultat av odling. Som sådant 

ger det följaktligen en utmärkt möjlighet att skapa 

bilder av den förhistoriska odlingen och boplatsområdets


närmiljö. Det bör dock påpekas att det inte representerar 

vad som odlats och skördats utan vad som förkolnats av det 

som odlats och skördats. Ofta bevaras makrofossil i stolphål 

och andra huslämningar på ett sätt som inte har motsvarigheter 

i andra artefaktkategorier och är därmed användbart 

för funktionsbestämning och rumsindelning av hus. Genom 

jämförande studier av fynd av makrofossil i hus och gropar 

kan dessa typer av anläggningar sammankopplas kronologiskt. 

Deponeringsmönster kan spegla aktivitetsytor och 

kulturhistoriska förhållningssätt till grödorna och bör tolkas 

i relation till artsammansättning, förråd, offer och avfall. 

De osteologiska materialen är väsentliga källor för många olika 

frågeställningar. Stora och välbevarade benmaterial har 

generellt sett stor kunskapspotential, eftersom tolkningar 

ofta baseras på olika kvantitativa beräkningar. Detta utesluter 

inte att även sämre bevarade och mindre benmaterial kan 

vara betydelsefulla. I det fall en undersökning kan förväntas 

generera benmaterial från tidsperioder, sammanhang eller 

områden varifrån benmaterial är dåligt kända, bör man ta 

speciell hänsyn till detta vid prioriteringen. 

Humanosteologiska frågeställningar berör mestadels 

gravmaterial och kan gälla övergripande problem likaväl 

som mer kulturspecifika frågor. Köns- och genusproblematik, 

med andra ord frågor som rör skillnader mellan män och 

kvinnor som biologiska och sociala kön, är ett uppenbart 

exempel. Frågor om social status för olika individer, könsoch 

åldersgrupper tar också ofta sin utgångspunkt i gravmaterial. 

Vid undersökningar av gravar är det väsentligt att 

man är medveten om vilka delar av skeletten som kan förmodas 

vara speciellt sköra och vilka delar som är speciellt 

väsentliga för köns- och åldersbestämningar. Vid könsbestämning 

av människa används oftast ögonbrynsbågen och 

bäckenbenet (pubissymfysen). Arkeologiskt relevanta humanosteologiska 

studieområden är exempelvis frågor kring: 

– gravskick och förändringar i detta över tid och rum, i 

relation till kön, ålder, social status och gravgåvor 

– gravgåvor, i relation till kön, ålder, gravskick, kulturgrupp 

– behandlingen av kroppen efter döden, i relation till kön, 

ålder, social status, kulturgrupp 

– hälsostatus, sjukdomar och skador, över tid, i förhållande 

till kön, ålder, kulturgrupp 

– demografiska frågor, befolkningsförändring över tid 

– eventuella släktskapsrelationer 

Man bör notera att även djurben som påträffas i gravar är en 

del av gravmaterialet, alltså rester efter ett kulturellt betingat 

urval, och därför bör betraktas som ett sådant då gravarna 

tolkas i sin helhet. 

Det är även väsentligt att notera att människoben ibland 

förekommer i andra fyndkontexter än gravar, t.ex. i kulturlager 

och gropar från olika perioder. Det är känt från vissa 

delar av förhistorien att ben efter avlidna togs omhand och 

cirkulerade i olika rituella sammanhang efter det att individen 

hade begravts. 353 Vi känner också ett stort antal fynd 

av människoben från våtmarker. 354 Det är därför rimligt att 

anta att vi kan påträffa människoben bl.a. i kända offersam- 

manhang såsom stolphål, våtmarker och gropar. En annan 

orsak till förekomsten av människoben i kulturlager kan 

vara att yngre bosättningar och odling kan ha förstört äldre 

gravar. För att undersöka denna möjlighet närmare fordras 

både noggranna inmätningar och stratigrafiska undersökningar 

samt datering av benen. Det finns således flera skäl 

att lyfta fram och aktivt undersöka vad människoben i kulturlager, 

och andra anläggningar som inte direkt kan tolkas 

som gravar, kan tänkas representera, tafonomiskt och kulturellt. 

Att datera sådana ben är ofta enda möjligheten att fastställa 

deras ursprungliga sammanhang. 

Animalosteologiskt material kan ge information om den 

förhistoriska och historiska djurhållningen och om djurens 

kulturhistoriska utnyttjande och användning. Detta är 

unikt för denna fyndkategori. Centrala frågor är relationen 

mellan vilt och tamt, frånvaron av fiskben under stora delar 

av förhistorien, ekonomisk utnyttjande av mjölk, kött, ull 

och skinn samt artsammansättningens kulturhistoriska betydelse 

och förändring över tid. För diskussioner om hantverkets 

utveckling och organisation är horn- och benhantverket 

och avfall från detta hantverk viktiga källmaterial 

både då det gäller förhistorisk tid och medeltid. 355 Andra 

frågor vi kan ställa är: 

– Betyder pilspetsar jakt? Om så är fallet, varför finns det 

då så få djurben från vilda djur i fyndmaterialen? 

– Var är fiskbenen? Är deras frånvaro kulturellt betingad 

eller handlar det om bevaringsförhållanden och utgrävningsmetoder? 

– Är benen slakt eller matavfall? Vilka delar av djuren 

finns representerade? Förekommer vissa delar av djuret 

endast i vissa kontexter? 

– Går det att se säsongsbundenhet i benmaterialet? 

– Hur kan vi se spår efter rituell användning av djurben 

eller delar av djurkroppar? 

– Kan användningen av last- och dragdjur beläggas? 

Nyligen har det visat sig vara möjligt att 14 C-datera kollagen 

från brända ben, något som påtagligt förbättrar våra 

möjligheter att datera bl.a. brandgravar, matrester på boplatser 

samt brända ben från offersammanhang. 356 

Andra artefaktkategorier 

Det finns ett antal vanligt förekommande, men mera sällan 

problematiserade, artefaktkategorier som bör lyftas fram vid 

framtida undersökningar, t.ex. bearbetad sten i form av 

malstenar, slip- och polerstenar, krosstenar, kluvna stenar 

och gjutformar. Under senare år har den bearbetade stenens 

informationspotential i kulturhistoriskt inriktade studier 

kring olika tidsperioder påvisats på olika sätt. 357 Eftersom 

kunskapsläget är dåligt när det gäller stenmaterialen behövs 

grundläggande studier kring identifiering av bearbetningsspår, 

bearbetningsgrad och funktion samt studier av olika 

stenars geologiska proveniens. 

I arkeologiska material förekommer ibland fossil, kulflintor 

(”rulleflintor”) och andra, mer eller mindre märkligt 

formade, naturstenar. De är vanligen inte bearbetade, men 

har uppenbarligen uppmärksammats och insamlats av människor 

under både förhistorisk och historisk tid. 358 Dessa

stenar kan således ses som artefakter i det avseendet, att även 

om de inte har formats medvetet, så har de avsiktligen brukats 

i vissa sammanhang och ingått däri på grund av sina 

funktionella eller symboliska betydelser. Deras kulturella 

betydelse kan, liksom andra artefakters betydelse, belysas 

genom analyser och tolkningar av fyndsammanhangen. 

De gamla materialen och den nya tekniken 

De gamla materialen 

Arkeologiska undersökningar som inte rapporteras har 

länge varit ett stort problem inom svensk uppdragsarkeologi. 

Bakom uppdraget finns ett uttalat samhällsintresse att 

tillvarata, dokumentera samt förmedla de arkeologiska resultaten 

av en undersökning. Länsstyrelsens beslut om en 

arkeologisk undersökning innehåller även ett sista datum då 

undersökningen skall vara avrapporterad. Den uppdragstagande 

institutionen har genom att ta på sig uppdraget 

accepterat att färdigställa en rapport. Av flera olika skäl är 

det viktigt att även äldre material, som inte färdigställts 

inom utsatt tid, bearbetas och rapporteras. Man har vid en 

tidpunkt beslutat om en arkeologisk undersökning och därmed 

gjort bedömningen att det exploateringshotade området 

är av arkeologiskt värde. Så länge en undersökning förblir 

orapporterad är den inte allmänt tillgänglig för den 

arkeologiska världen och ingår inte heller i den uppdragstagande 

institutionens kunskapsbas, vilket är en klar brist 

bl.a. i samband med planeringen av framtida undersökningar. 

Ny kunskap motiverar att gamla material tas upp till 

förnyad bearbetning. 

Med utgångspunkt från erfarenheter av nyligen genomgångna 

och analyserade äldre undersökningar kan en handlingsplan 

som leder till en acceptabel ”lägsta nivå” för befintligt 

orapporterat material fastställas: 1) ritningar bör 

digitaliseras och sammanställas till planöversikter och 2) 

dokumentationsmaterial och fyndmaterial bör genomgås 

och registreras i en databas. Genom detta uppnås två mål: 

undersökningen föreligger på en teknisk nivå jämförbar 

med dagens undersökningar och undersökningen blir tillgänglig 

digitalt och därmed sökbar; alla förutsättningar 

uppfylls därmed för att undersökningen skall kunna ingå i 

ett arkeologiskt GIS för Malmö. 

Efter denna grundläggande registrering bör materialet 

bearbetas, tolkas och publiceras. Detta kan t.ex. ske i samarbete 

med Arkeologiska Institutionen i Lund, i form av 

CD-uppsatser och avhandlingar. 

Ett projekt för att publicera ej redovisade undersökningar 

har initierats vid avdelningen. Hur mycket som ligger i 

arkiv och magasin utan att vara uppordnat, genomgånget 

och registrerat är inte känt för närvarande. Utifrån en översiktlig 

analys av respektive materials informationsvärde har 

en prioriteringslista upprättats. Arbetet kommer troligen 

att ske områdesvis, då även mindre undersökningar i närområdet 

till större undersökningar bör färdigställas i ett 

sammanhang, för att kunskapen om ett område skall bli så 

fullständig som möjligt. Kommunens långsiktiga byggplaner 

bör tas som grund för avgörandet om i vilken ordning 

materialen skall bearbetas (se kap. 4). För närvarande saknas 

medel för finansiering av detta projekt, men arbete pågår för 


att finna lösningar på problemet. Både externa medel och 

eventuella projekt för arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör 

beaktas. 

Ju mer komplett kunskapen om olika områden är, desto 

bättre förutsättningar finns för att minska kostnaderna vid 

kommande undersökningar. 

Den nya tekniken 

Med den nya tekniken avses främst området för inmätning 

och datorstödd hantering av komplexa mätdata i tre dimensioner. 

De tidigare manuella uppmätningarna har till största 

delen ersatts av digitalt inmätta planritningar. Så gott 

som allt som kan definieras med geografiska koordinater 

kan och bör registreras med en digital mätning. Detta gäller 

inte bara anläggningar och fynd, utan även olika slags 

provtagningar. 

Det är viktigt att medvetandet om att ritningsprocessen 

är en tolkningsprocess upprätthålls, något som inte alltid 

sker idag. Det digitalt avbildade skall inte vara av sämre 

kvalitet än det manuellt ritade. Därför skall det poängteras 

att det bör vara en och samma person som undersöker och 

mäter så att mätningsproceduren blir en i utgrävningsprocessen 

lika integrerad del som det manuella ritandet var tidigare. 

Om inte detta uppfylls riskerar man att viktiga fakta 

under utgrävningsfasen glöms och inte tillförs ritningen. 

Det är viktigt att också underlagets jordarter karteras. Detta 

sker inte alltid idag, kanske för att man felaktigt inte 

uppfattar jordarten som en för tolkningen och förståelsen 

relevant faktor. 

Den tolkande process som själva utgrävningsmomentet 

innebär skall inte bara få en verbal, utan även en grafisk dokumentation. 

Detta är ett av skälen till att sektionsritningar 

skall dokumenteras manuellt. Sektionsritningen är i ännu 

högre grad än planritningen en tolkning av dels ett skeende, 

dels en analys av detta skeendes tillkomst. I efterbearbetningen 

kan sektionsritningar digitaliseras. 

Komplexa anläggningar såsom stenläggningar och gravar, 

vilka vanligen dokumenteras i flera nivåer, kan med 

fördel dokumenteras med fotogrammetrisk metod som 

kompletterar den digitala mätningen. Fotot kan sedan digitaliseras. 

Denna process är att föredra framför traditionell 

manuell ritning då processen går snabbare. Erforderlig utrustning 

som digitala kameror och fototorn bör därför införskaffas 

i tillräckligt antal. 

Geografiska Informations System vanligtvis förkortat 

till GIS är ett verktyg i en datamiljö som förenar databasens 

information med kartans grafiska bild. GIS kan användas 

både för analyser av lägesbunden data och för grafisk 

presentation av dessa. Eftersom nästan all arkeologisk information 

är lägesbunden så följer därav att GIS är ett utmärkt 

verktyg för hantering av arkeologiska data, både för den 

enskilda undersökningen som för en mer sammansatt fornlämningsmiljö. 

GIS underlättar med andra ord registrering, 

bearbetning och analys av stora datamängder och komplicerade 

sammanhang. Genom digitala metoder (inmätning, 

karthantering etc.) skapas bättre förutsättningar både ur 

administrativ och forskningsmässig synvinkel. Samtidigt 

ges möjlighet att på ett förbättrat sätt relatera arkeologiska 

material till andra materialkategorier som idag hanteras i


GIS-miljö, t.ex. äldre lantmäterikartor. 

Den stora vinsten med den nya tekniken är främst av två 

slag, dels är den tidsbesparande under fältfasen, samma yta 

ritas ungefär dubbelt så snabbt digitalt som manuellt, dels 

kan översiktsplaner genereras i samma takt som mätområden 

färdigställs, det vill säga mycket snabbt. Detta gör att 

komplexa drag, som förhållandet mellan olika anläggningstyper 

och urskiljandet av strukturer, kan noteras tidigare 

under utgrävningsfasen och därmed möjliggöra att resurser 

på ett tidigt stadium kan styras i lämplig riktning. Det 

innebär också att större resurser kan ägnas åt övrig dokumentation 

och utgrävning.

4. Förväntningar inför framtiden med 

utgångspunkt från översiktsplaner 

En av anledningarna till att det vetenskapliga programmet 

är tidsmässigt begränsat är dess karaktär av beredskapsplattform 

inför vad som, utifrån den övergripande kommunala 

planeringen, under överskådlig tid kan förväntas i form 

av konkreta utbyggnadsområden och därmed arkeologiska 

undersökningsytor. Då avdelningens verksamhet geografiskt 

omfattar flera skilda topografiska zoner med olika arkeologiska 

förutsättningar kommer vissa av programmets 

teman att revideras bl.a. utifrån var de kommande expansionsområdena 

är belägna och de kommer därmed över tid 

att koncentreras på olika arkeologiska problem och frågeställningar. 

Genom anslutningen av kranskommunerna 

Burlöv, Svedala och Vellinge kommer denna aspekt att bli 

än tydligare. 

De olika kommunerna upprättar bostadsförsörjningsprogram 

eller exploateringsprogram för längre eller kortare 

perioder. Dessa visar på kommunens ambitionsnivå och är 

också en politisk viljeyttring i fråga om utbyggnadstakt och 

vilka områden som ska beröras. Generellt kan sägas att under 

de kommande fyra åren planeras för Malmö och kranskommunerna 

närmare 7000 nya bostäder. Till stora delar 

rör det sig om villaområden. 

För Malmös del har nyligen en översiktsplan presenterats 

med ett 25-årigt framtidsperspektiv samt ett bostadsförsörjningsprogram 

för perioden 2000-2004. 359 Av dessa 

kan utläsas att såväl bostäder som verksamheter är att förvänta 

framför allt i de södra och sydvästra delarna innanför 

Yttre Ringvägen. Till de större av dessa områden kan bl.a. 

Hyllievång och Brostaden räknas. Även tillkommande fritids- 

och rekreationsområden kommer att uppta stora markarealer 

och beroende på ändamål och utformning kommer 

även dessa att bli föremål för arkeologiska insatser i varierande 

grad och omfattning. Som exempel på sådana områden 

kan Lindängelunds och Lunnebjärs/Kungshögs fritidsområden 

nämnas. 

Förtätningar i befintliga byar, såsom Vintrie, Västra 

Klagstorp och Tygelsjö, innebär att medeltida bytomter eller 

områden i nära anslutning till sådana kan beröras av exploatering. 

I de medeltida städerna Malmö, Skanör och Falsterbo 

kommer också, om än i mindre omfattning än under 

tidigare decennier, en viss nybyggnation att ske. I Malmö 


planeras således nya bostäder/lokaler i kvarteren Liljan, S:t 

Jörgen och Frans Suell. 

För Svedala kommun har program upprättats för perioden 

2000-2004. Det är för tre områden som utbyggnader 

kommer att prioriteras: Börringe stationssamhälle, Holmeja 

och Bara. I ett annat sammanhang planeras en järnväg 

mellan flygplatsen Sturup och Öresundsbron. I Burlöv planeras 

en mycket liten utbyggnad i vad som redan är befintliga 

tätorter. Översiktplanen för Vellinge kan förväntas vara 

klar först våren 2001. 

Med översiktsplanerna som instrument torde det inte 

vara omöjligt att identifiera lämpliga områden för mera 

helhetssyftande studier. Om de arkeologiska utredningarna 

gavs möjlighet att omfatta större ytor än vad som vanligtvis 

är fallet idag, skulle i framtiden den fragmentering av 

den arkeologiska informationen, som dagens ärendehantering 

i praktiken innebär, effektivt kunna motverkas. En sådan 

strategi, och genomförd i ett skede långt före detaljplanearbetet, 

skulle medföra en tidig överblick av den totala 

fornlämningssituationen inom större områden. Även de 

arkeologiska frågeställningarna och prioriteringarna skulle 

kunna utformas på ett mera relevant och välunderbyggt 

sätt, liksom frågan om ett eventuellt bevarande av särskilt 

intressanta eller i ett undersökningsskede kostnadsintensiva 

fornlämningar eller fornlämningsområden. Ansatser i 

denna riktning har tidigare gjorts av bl.a. Svedala kommun, 

som låtit RAÄ genomföra i första hand byråmässiga utredningar 

med översiktsplanen som grund. 360 

En handläggning av skisserat slag förutsätter dock en 

större flexibilitet och samordning mellan de kommunala 

förvaltningar som handhar markfrågor och exploatering. 

Därtill föreligger, om tidspannet mellan utredning och 

slutundersökning är alltför stort, risken att gjorda prioriteringar, 

sedda i perspektiv av senare forskningsresultat, inte 

motsvarar samtidens krav. 

För att möta en ökad arbetsbelastning och delvis nya 

uppgifter med anledning av det utökade geografiska verksamhetsområdet 

har avdelningen en ambition att på sikt 

stärka kunskapsläget vad gäller fornlämningssituationen i 

de anslutna kommunerna med RAÄ:s digitala fornlämningsregister 

som bas.


5. Det vetenskapliga programmet i praktiken 

Det vetenskapliga programmet ska på olika sätt integreras 

i avdelningens arbete. Det ska fungera som ett stöd och ange 

riktningen för den arkeologiska verksamheten under de 

närmaste åren. Tillämpliga delar av programmets problemområden 

och teman ska beaktas i undersökningsplaner och 

projektprogram. Det är därför viktigt att alla är införstådda 

med programmets mål och syften. En av poängerna med 

programmet är att det ska utgöra en grund för en kritisk 

diskussion kring arkeologiska frågor och metoder. Denna 

kritiska hållning ska även prägla synen på det vetenskapliga 

programmet. Det ska således finnas en fortlöpande diskussion 

om programmet och dess innehåll, vilket kommer 

att vara av betydelse för den kommande uppföljningen. 

Projektinriktat 

Inom avdelningen pågår ett arbete för att stimulera ett mer 

projekt- och gruppinriktat sätt att arbeta. Den grundläggande 

idén är att skapa en lärande organisation med god 

kunskapsåterföring. Förverkligandet av denna tanke ska ske 

genom att så många beslut som möjligt tas inom projekt 

och att gruppsammansättningen varierar, beroende på projektens 

art. Det medför att man tillför den grupp man ingår 

i den kompetens och erfarenhet som man har och de nya 

kunskaper man vinner tar man med sig in i nästa projekt. 

Detta innebär inte att individen ska stå tillbaka för kollektivet 

utan att individen ska verka inom gruppen. 

Vid större arkeologiska uppdrag skapas vanligen projekt, 

inom vilka det ges förutsättningar för en sammanhållen 

arkeologisk problemorientering. Mindre undersökningar 

ska självfallet också ha en arkeologisk problemorientering, 

men kräver inte samma organisationsform. Syftet är 

att projektorganisationen ska ge möjligheter till samarbete 

och kraftsamling av resurser, avseende både kunskaper och 

personal. Det är viktigt att projekt skapas så tidigt som 

möjligt i planeringsstadiet, vilket i praktiken innebär att 

redan större utredningar bör bedrivas i projektform eftersom 

metodval och därpå följande resultat kommer att styra 

projektet ända fram till slutundersökningen. Avsikten är att 

undvika att enskilda personer ensamma ansvarar för större 

undersökningar. Om flera personer tillsammans får möjlighet 

att planera och lägga upp undersökningarna så kommer 

bedömningarna och därmed undersökningsplanerna och 

projektprogrammen att bygga på en större samlad erfarenhet 

och kunskap. Vilka ärenden bör då utvecklas till projekt? 

Beslut om detta tas lämpligen av handläggare, forsk- 

nings- och utvecklingsansvarig (FoU-ansvarig) och verksamhetsansvarig, 

i samråd med avdelningens övriga projektledare 

och personal med specialkompetens. Nyckelord 

för avdelningens arbete framöver är således: 

– integrering av det vetenskapliga programmet i avdelningens 

arbete 

– kunskapsåterföring genom en lärande organisation samt 

forsknings- och utvecklingsansvarig 

– projektorienterat arbete 

Det vetenskapliga programmet i 

organisationen 

Inledningsvis berördes hur det vetenskapliga programmet 

är tänkt att fungera i verksamheten. Som ett led i genomförandet 

av programmets idéer pågår förändringar av avdelningens 

organisation, dels genom inrättandet av en FoUansvarig, 

dels genom att ett ”projektledarforum” skall skapas, 

i vilket såväl kommande som pågående projekt och 

undersökningar kommer att relateras till varandra. Tankarna 

bakom detta forum är att de olika projekten skall utbyta 

erfarenheter och synpunkter och att den FoU-ansvarige ska 

ha möjlighet att initiera diskussioner rörande det vetenskapliga 

programmet och de projektprogram och undersökningsplaner 

som arbetas fram. Vidare ingår representanter 

för pågående projekt tillsammans med den FoU-ansvarige 

och den/de person/er som handlägger de inkommande ärendena. 

I förekommande fall kan även representanter för enskilda 

undersökningar, som ej är knutna till projekt, ingå, 

eller representanter för andra icke uppdragsarkeologiska 

projekt inom avdelningen. Sammansättningen och storleken 

kommer därför att variera beroende på de behov som 

råder för tillfället. Avsikten är att detta forum ska bli betydelsefullt 

för kunskapsåterföringen inom avdelningen genom 

att erfarenheter från ett projekt kan komma andra projekt 

tillgodo på ett mer direkt sätt. 

Diskussionerna ska föras ut i de olika projekten, vilket 

kommer att ske på varierande sätt beroende på hur dessa är 

organiserade. Det viktiga är att det finns ett fungerande system 

för diskussioner och spridning inom och mellan de olika 

projekten så att personalen kontinuerligt blir delaktig. Härigenom 

ges alla möjlighet att ta del av och förhålla sig till de 

olika projektprogrammen och undersökningsplanerna. 

Det vetenskapliga programmet ska förverkligas genom 

projektprogram och undersökningsplaner. Upprättandet av

dessa ska ske under överinseende av den FoU-ansvarige och/ 

eller någon annan sakkunnig. Projektledare och övriga arbetsledare 

ska se till att det skapas förutsättningar för alla 

inom deras projekt och undersökningar att tillgodogöra sig 

projektprogram och undersökningsplaner. Det är arbetsledarna, 

tillsammans med den FoU-ansvarige, som ansvarar 

för uppföljningen av projektprogram och undersökningsplaner. 

Citytunnelprojektet 

Det stora projektet Öresundsförbindelsen har inte bara genererat 

arkeologisk kunskap, utan har också inneburit att 

mycket värdefulla erfarenheter har kunnat göras om hur 

projekt lämpligen drivs. Erfarenheterna från projektet kommer 

att användas framöver i utvecklingen av de arkeologiska 

insatserna, organisationen och kunskapsåterföringen. 

Den vetenskapliga ambitionsnivån i det för tillfället pågående 

Citytunnelprojektet kommer att genomsyras av det 

som uttrycks i det vetenskapliga programmet. Delprojekten 

kommer direkt att knyta an till de teman som här ställts 

upp. För att garantera kvaliteten på projektet kommer det 

att finnas en intern kontrollfunktion i form av en FoU-ansvarig 

som är fristående i förhållande till projektledningen. 

Den externa kontrollfunktionen kommer att utövas av en 

referensgrupp med sakkunniga från Arkeologiska institutionen 

i Lund, Länsstyrelsen i Skåne, Kalmar Läns museum 

och Köpenhamns Amtmuseumsråds antikvariska enhet. 

Förverkligandet av projektprogrammets ambitionsnivå 

kommer att säkerställas genom att de fältarbetsansvariga 

ges möjlighet att deltaga i projektgruppen och därigenom 

aktivt i diskussioner och beslutsfattande. Det viktiga är att 

betydelsefulla beslut för undersökningarnas genomförande 

inte tas av enskilda, utan av en grupp och med föregående 

diskussion. På så sätt skapas förutsättningar för kunskapsåterföring, 

delaktighet, informationsspridning och en kontinuerlig 

utvärdering samt uppföljning av projektet. Uppföljningen 

ska ske fortlöpande ända tills allt är avrapporterat. 

Dessutom bör projektet utvärderas av referensgruppen 

och den FoU-ansvarige. 

Exploatering och arkeologi 

Uppdragsarkeologin utmärks av att lokaliseringen av de 

arkeologiska undersökningarna ytterst styrs av företags och 

kommuners behov av mark för vägar, bostäder och industrier 

mm. I ett expanderande storstadsområde som Malmö får 

detta till följd att arkeologiska undersökningar på närliggande 

ytor sprids ut i tid, framför allt beroende på de ekonomiska 

konjunkturerna. Även den administrativa ärendegången 

medför att den arkeologiska planeringen ofta fokuseras 

på de enskilda ytorna och inte tar sin utgångspunkt i 

en helhetsbild av fornlämningarna som sådana. 

Det finns flera nackdelar med detta arbetssätt. Ur vetenskaplig 

synpunkt är det problematiskt att de arkeologiska 

projekten hittills varit kopplade till ”ärenden” och inte kunnat 

läggas upp oberoende av dessa. Spridningen i tid och 


uppdragens rumsliga begränsningar leder till att närliggande 

ytor undersöks på olika sätt, med skilda målsättningar 

och med olika prioriteringsgrad, beroende på att synsätt och 

metoder förändras och utvecklas över tid. När en ny exploateringsyta 

skall undersökas saknas dessutom oftast möjligheter 

att tillräckligt ingående analysera och utvärdera resultaten 

från tidigare undersökningar i närområdet. Detta går 

tillbaka på mer generella problem inom uppdragsarkeologin 

såsom eftersläpningen av rapporter, som främst berör 

1970- och 1980-talens omfattande undersökningsverksamhet. 

Malmö Kulturmiljö har här inte fått samma möjligheter 

som RAÄ, som i form av särskilt tilldelade medel kunnat 

slutrapportera äldre undersökningar. Ytterligare ett 

problem är bristen på kritiska utvärderingar och problematiserande 

synteser av den arkeologi som hittills bedrivits i 

Malmöområdet. Sådana kan inte genomföras inom ramen 

för enskilda projekt eller undersökningar utan medel måste 

sökas på annat håll. Dock har projekt som ”Det dolda kulturlandskapet” 

och SESAM-projektet medfört att äldre undersökningar 

kunnat bearbetas och analyseras, vilket resulterat 

i ett bättre kunskapsläge, avslutade grävningsrapporter 

samt CD-uppsatser vid Arkeologiska institutionen i 

Lund. Mycket arbete återstår emellertid för att situationen 

skall bli tillfredsställande. 

De negativa följderna av arkeologins ensidiga beroende 

av exploateringen, som medför en olycklig fragmentering 

av den arkeologiska kunskapen, bör aktivt motverkas och i 

alla sammanhang bör fördelarna med att undersökningar 

sätts in i större sammanhang understrykas. Det finns inget 

som hindrar att man sammanför enskilda ärenden till gemensamma 

vetenskapliga projekt, vilket genomförts inom 

det pågående Citytunnelprojektet. Genom att skapa övergripande 

projekt med långsiktiga mål kan vi skapa förutsättningar 

för en bättre kontinuitet i kunskapsuppbyggnaden, 

vilket är ett av medlen för att nå det egentliga målet: 

en forskningsinriktad uppdragsarkeologi. 

För att motverka risken att små projekt och enskilda 

undersökningar blir isolerade i förhållande till den forskning 

som bedrivs inom de större projekten bör man kunna 

skapa övergripande ”paraplyprojekt” som de olika projektprogrammen 

och undersökningsplanerna relaterar till. Samordning 

och framförhållning också avseende annat relevant 

material, t.ex. äldre kartor och historiska källor, ger bakgrundskunskap 

till arkeologiska frågeställningar och tolkningar. 

Genom övergripande projekt och ökad samordning 

uppnås betydande vinster, framför allt i samband med planering, 

rapportering och syntesarbete. Genom att tolkningar 

och resultat kan knytas samman erhålles också en bättre 

kunskap. Som exempel kan nämnas att inom temat ”Den 

kustnära bygden” kommer resultat från olika projekt och 

undersökningar att sammanställas i syntesarbeten. Temat 

kommer att ha en längre varaktighet än det vetenskapliga 

programmets tre år. Denna långsiktighet medför att det 

inte bara kommer att styras av det vetenskapliga programmet 

utan även i betydande omfattning påverka kommande 

vetenskapliga program. Detsamma torde gälla även för 

många andra teman i det vetenskapliga programmet.


Referenser 

Almqvist, U. & Svensson, M. 1990. Palissaderna 

från Annetorpsleden. En 

märklig fyndplats från stridsyxekulturen. 

Limhamniana 1990, sid. 11-43. 

Altenberg, K. 1999. Kvinnan, mannen, 

härden och plogen – om könsrollsmönster 

i de medeltida bosättningarna 

på Dartmoor och Bodmin Moor, England. 

I: Caesar m.fl. (red), Han, hon, 

den, det. Att integrera genus och kön i arkeologi. 

University of Lund. Institute of 

Archaeology. Report series No. 65, 

sid. 26-36 Lund. 

Ambrosiani, B. 1991. Birka: Its waterways 

and hinterland. I: Crumlin-Pedersen, 

O. (red), Aspects of Maritime Scandinavia 

AD 200-1200. Roskilde. 

Andersen, N. H. 1997. Sarup vol. 1, The 

Sarup Enclosures. Jutland Archaeological 

Society Publications XXXII: 1. 

Moesgaard. 

Andersen, S. H., Lind, B. & Crumlin-Pedersen, 

O. 1991. Slusegårdsgravpladsen 

III. Gravformer og gravskikke. Bådgravene. 

Århus. 

Andersson, C. & Hållans, A-M. 1997. No 

Trespassing. Physical and Mental 

Boundaries in Agrarian Settlements. I: 

Andersson m.fl. (red), Visions of the 

Past. Trends and Traditions in Swedish 

Medieval Archaeology. Lund Studies in 

Medieval Archaeology 19. Riksantikvarieämbetet, 

Arkeologiska undersökningar, 

skrifter nr 24, sid. 583-602. 

Lund & Stockholm. 

Andersson, E. 1996a. Invisible Handicrafts. 

The General Picture of Textile 

and Skin Crafts in Scandinavian Surveys. 

Lund Archaeological Review 1, 

1995, 7-19. Lund. 

Andersson, E. 1996b. Textilproduktion i 

arkeologisk kontext, en studie av yngre 

järnåldersboplatser i Skåne. University of 

Lund, Institute of Archaeology, Report 

Series No. 58. Lund. 

Andersson, E. 1999. The Common Thread, 

Textile Production during the Late Iron 

Age – Viking Age. University of Lund. 

Institute of Archaeology, Report Series 

No. 67. Lund. 

Andersson, E. 2000. Textilproduktion i 

Löddeköpinge – endast för husbehov? 

I: Svanberg & Söderberg, Porten till 

Skåne, Löddeköpinge under järnålder och 

medeltid. Riksantikvarieämbetet, skrifter 

No. 32, Arkeologiska studier kring 

Borgeby och Löddeköpinge 2, sid. 

158-187. Lund. 

Andersson, H. & Anglert, M. (red.) 1989. 

By, huvudgård, och kyrka. Studier i 

Ystadsområdets medeltid. Lund Studies 

in Medieval Archaeology 5. Stockholm. 

Andersson, M., Grønnegaard, T. J. & 

Svensson, M. 1999. Mellanneolitisk 

palissadinhägnad och folkvandringstida 

boplats. UV Syd Rapport 1999:101. 

Lund. 

Andersson, M. & Knarrström, B. 1999. 

Senpaleolitikum i Skåne – en studie av 

materiell kultur och ekonomi hos Sveriges 

första fångstfolk. RAÄ, UV Syd, skrifter 

No. 26. Lund. 

Andersson, T. 1991. Rapport. Arkeologisk 

slutundersökning. Toarp 5:6, Oxie sn, 

Malmöhus län, Skåne. MHM:7457. 

Arkivrapport. 

Andersson, T. 1994. Fosie grusterminal. 

Arkivrapport. Stadsantikvariska avdelningen. 

MHM:7360. 

Anglert, M. 1989. Den kyrkliga organisationen 

under äldre medeltid. I: Andersson 

& Anglert (red), By, huvudgård, 

och kyrka. Studier i Ystadsområdets 

medeltid. Lund Studies in Medieval 

Archaeology 5, sid. 221-242 Stockholm. 

Anglert, M. 1995. Kyrkor och herravälde. 

Från kristnande till sockenbildning I Skåne. 

Lund Studies in medieval Archeology 

16. Lund. 

Arkeologi i Malmö. En presentation av ett antal 

undersökningar utförda under 1980talet. 

1992. Rapport 2. Stadsantikvariska 

avdelningen, Malmö Museer. 

Arrhenius, B. & Lidén, K. 1989. Fisksoppa 

eller vegetabilisk gröt? Diskussion 

kring matrester från Tybrind Vig. Laborativ 

Arkeologi 3, sid. 5-17, Stockholm. 

Artursson, M. 1999. Saxtorp. Boplatslämningar 

från tidigneolitikum–mellanneolitikum 

och romersk järnålder–folkvandringstid. 

UV Syd Rapport 1999:79. 

Arkeologisk undersökning. 

Arwill-Nordbladh, E. 1998. Genuskonstruktioner 

i nordisk vikingatid. Förr och 

nu. GOTARC, Gothenburg Archaeological 

Theses, Series B No. 9. Göteborg. 

Axelsson, S. & Gunnarsson, P. 1998. A 

Gender Perspective in Rescue Archaeology. 

I: Andersson m.fl. (red), The 

Kaleidoscopic Past. Proceedings of the 

5 th Nordic TAG conference. Göteborg, 

2-5 April 1997, sid. 191-200. Gotarc 

Serie C, Arkeologiska skrifter No. 16. 

Göteborg. 

Barker, G. 1999. Cattle-keeping in ancient 

Europe: to live together or apart? 

I: Fabech & Ringtved (red), Settlement 

and Landscape, Proceedings of a conference 

in Århus, Denmark, May 4-7 

1998, sid. 273-280. Jutland Archaeological 

Society. 

Barrett, John. 1994. Fragments from Antiquity. 

An Archaeology of Social Life in 

Britain, 2900-1200 BC. Oxford. 

Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische 

Einteilung der jüngeren Bronzezeit 

im Nordischen Kreis. Stockholm. 

Baudou, E. 1991. Helgedom, hus och hög. 

I: Lagerlöf (red), Gravfältsundersökningar 

och gravarkeologi. Forskning för kulturmiljövård 

3. Stockholm. 

Beausang, E. 1999. Barumskvinnan, en 

moder? Skelett med indikationer på 

barnafödsel. I: Caesar m.fl. (red), Han, 

hon, den, det. Att integrera genus och kön i 

arkeologi. University of Lund. Institute 

of Archaeology. Report series No. 65, 

sid. 96-106. Lund 

Beausang, E. 2000. Childbirth in prehistory: 

an introduction. European Journal 

of Archaeology, Vol. 3(1): 69-87. 

Becker, C. J. 1947. Mosefundne lerkar fra 

Yngre Stenalder. Aarbøger for Nordisk 

Oldkyndighed og Historie 1947. Köpenhamn. 

Bell, C. 1992. Ritual theory, ritual practice. 

Oxford. 

Bender, B. 1993. Landscape: Politics and 

Perspectives. Oxford. 

Berggren, Å. 2000a. Contextual archaeology 

in theory and practice – some reflections 

on the excavations at Çatalhöyük. 

I: Eriksdotter m.fl., Att tolka stra-

tigrafi. Det tredje nordiska stratigrafimötet, 

sid. 36-47. Mariehamn. 

Berggren, Å. 2000b. Det tidiga jordbrukets 

osynliga spår. I: Björhem (red), 

Föresundsförbindelsen, sid. 46-47. Stadsantikvariska 

avdelningen, Kultur Malmö. 

Malmö. 

Billberg, I. (under utgivning), Malmö och 

dess omland. Några tankar kring handeln 

mellan Malmö och dess omland 

under medeltiden. 

Billberg, I. & Reisnert, A. 1993. Malmö 

under 1200-talet. Elbogen. Malmö fornminnesförenings 

tidskrift 1993, sid. 114- 

151. 

Billberg, I., Björhem, N. & Thörn, R. 

(red.). 1996a. Öresundsförbindelsen 

och arkeologi. Projektprogram och 

undersökningsplaner för arkeologiska 

undersökningar. Stadsantikvariska avdelningen. 

Malmö Museer. Malmö. 

Billberg, I. m.fl. 1996b. 10 x Öresundsförbindelsen. 

Bulletin för arkeologisk forskning 

i Sydsverige. Nr. 2-3/1996. Arkeologiska 

institutionen, Lund. 

Billberg, I., Björhem, N., Magnusson 

Staaf, B. & Thörn, R. (red.). 1998. 

Öresundsförbindelsen och arkeologi II. 

Projektprogram och undersökningsplaner 

för arkeologiska slutundersökningar. 

Stadsantikvariska avdelningen, 

Malmö Museer. Malmö. 

Billberg, I. & Magnusson Staaf, B. (red.). 

1999. Öresundsförbindelsen II. Rapport 

över arkeologiska förundersökningar. 

Stadsantikvariska avdelningen, Kultur 

Malmö. Malmö. 

Binford, L. 1982. The archaeology of place. 

Journal of Anthropological Archaeology 

1, sid. 5-31. 

Bintliff, J. (red). 1991. The Annales School 

and Archaeology. Leicester, London. 

Björhem, N. 1979. Svunna brunnar funna. 

Malmöya 1979:1, sid. 43-47 

Björhem, N. 1994. Problemformuleringar 

inför arkeologiska utgrävningar i samband 

med Öresundsförbindelsen. 

Stadsantikvariska avdelningen, Malmö 

Museer. Opublicerad rapport. 

Björhem, N. 1997. Öresundsförbindelsen. 

Förslag till zonindelning av landskapet 

utemd Yttre Ringvägen. Stadsantikvariska 


Opublicerad rapport. 

Björhem, N. 1999. Bebyggelsefrågor i 

samband med Öresundsförbindelsen. 

Delresultat från ett delprojekt. Bulletin 

för arkeologisk forskning i Sydsverige, Nr. 

2, 1999, sid. 5-18. 

Björhem, N. (red.). 2000. Föresundsförbindelsen. 

På väg mot det förflutna. Malmö: 



Björhem, N. (under utgivning), Med Öresundsförbindelsen 

i backspegeln. I: 

Anglert (red), De långa schaktens arkeologi. 

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1989. Fosie 

IV. Byggnadstradition och bosättningsmönster 

under senneolitikum. Malmöfynd 

5. Malmö Museer. 

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie 

IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. 

Malmöfynd 6. Malmö Museer. 

Blomqvist, R. 1950. Falsterbohus. Kulturens 

årsbok 1950, sid. 142-181. Lund 

Borrie, E., Carlsson, P., Strandmark, F. & 

Thilderkvist, J. 2000. Landskap, djur 

och avfall från Kastanjegården under 

förromersk järnålder. Uppsats, HOS 

(Historisk osteologi) 404, Arkeologiska 

institutionen, Lunds universitet. 

Bourdieu, P. 1977. Outline of a theory of 

practice. Cambridge. 

Bradley, R. 1993. Altering the Earth. The 

Origins of Monuments in Britain and 

Continental Europe. Society of Antiquaries 

of Scotland. Edinburgh. 

Bradley, R. 2000. An Archaeology of Natural 

Places. London & New York. 

Braudel, F. 1972-73. The Mediterranean 

and the Mediterranean world in the age of 

Philip II, vol I & II. London. 

Braut 1. Nordiske Vejhistoriske Studier. 

1996. Redigeret af Jens Vellev. Udgivet 

af Danmarks Vejmuseum. 

Broadbent, N. & Knutsson, K. 1980. 

Några reflektioner kring experimentell 

arkeologi och dess tillämpning i 

Norden, TOR 18, 1978-79, sid. 5-14. 

Brorsson, T. 2000. Analys av teknisk keramik 

från Kristineberg. I: Rudebeck & 

Ödman, Kristineberg – en gravplats under 

4 500 år, bilaga VI. 

Brown, N.O. 1947. Hermes the Thief. The 

Evolution of a Myth. University of Wisconsin 

Press. 

Brumfiel, E. M. 1991. Weaving and cooking: 

Women´s Production in Aztec 

Mexico. I: Gero & Conkey (red), 

Engendering Archaeology, sid. 224-251. 

Oxford. 

Butler, J. 1993. Bodies that matter – On the 

discursive limits of ”sex”. New York & 

London. 

Börjesson, K. 1997. Kontinuitet eller avbrott? 

En analys av bosättningsmönstret 

under senneolitikum och äldre 

bronsålder i sydvästra Skåne. C-uppsats 

i arkeologi, Lunds universitet. 

Caesar, C., Gustin, I., Iregren, E., Petersson, 

B., Rudebeck, E., Räf, E. & Ströbeck, 

L. 1999. Han, hon, den, det. Att 

integrera genus och kön i arkeologi. University 

of Lund. Institute of Archaeology. 

Report series No. 65. Lund. 

Callmer, J. 1997. Aristokratiskt präglade 

residens från yngre järnåldern i forskningshistorien 

och deras problematik. 

I: Callmer & Rosengren (red), ”…gick 

Grendel att söka det höga huset…” Arkeologiska 

källor till aristokratiska miljöer i 

Skandinavien under yngre järnålder. Slöingeprojektet 

1. Hallands Länsmuseers 


Skriftserie No 9 / GOTARC C. Arkeologiska 

Skrifter No 17, sid. 11-18. 

Halmstad. 

Callmer, J. & Rosengren, E. (red). 1997. 

”…gick Grendel att söka det höga huset…” 

Arkeologiska källor till aristokratiska 

miljöer i Skandinavien under yngre 

järnålder. Slöingeprojektet 1. Hallands 

Länsmuseers Skriftserie No 9 / GO- 

TARC C. Arkeologiska Skrifter No 

17. Halmstad. 

Carelli, P. 1996. På Kulturens bakgård. Arkeologisk 

undersökning inför Vita husets 

tillbyggnad. Kv. Tegnér nr. 1. Lund. 

Arkeologiska rapporter från Lund, nr. 

18. Kulturen. Lund. 

Carelli, P. & Kresten, P. 1997. Give Us 

This Day Our Daily Bread. A Study of 

Late Viking Age and Medieval Qernstones 

in south Scandinavia. Acta Archaeologica, 

vol. 68, sid. 109-137. 

Carlsson, S. 1998. Gravar som källa till 

social struktur, med bronsåldern som 

exempel. D-uppsats i arkeologi, Arkeologiska 

institutionen, Lunds universitet. 

Carver, M. 1990. Digging for data: archaeological 

approaches to data definition, 

acquisition and analysis. I: Francovich, 

R. & Manacorda, D. (red), Lo scavo archaeologico: 

dalla diagnosi allédizione. 

Firenze. 

Chadwick, A. 1997. Archaeology at the 

edge of chaos: further towards reflexive 

excavation methodologies. Assemblage, 

Vol. 3. 

Christensen, T. 1997. Lejrehallen. I: Callmer 

& Rosengren (red), ”…gick Grendel 

att söka det höga huset …” Arkeologiska 

källor till aristokratiska miljöer i 

Skandinavien under yngre järnålder. Slöingeprojektet 

1. Hallands Länsmuseers 

Skriftserie No 9/ GOTARC C. Arkeologiska 

skrifter No 17, sid. 47-54. 

Halmstad. 

Christophersen, A. 1980. Håndverket i forandring. 

Studier i horn- og beinhåndverkets 

utvikling i Lund ca 1000-1350. 

Acta Archaeologica Lundensia, Series 

in 4°, No. 13. Lund. 

Colpe, C. 1970. Theoretische Möglichkeiten 

zur Identifizierung von Heiligtumern 

und Interpretation von Opfern 

in ur- und parahistorischen Epochen. 

Vorgeschichtliche Heiligtumer und Opferplätze 

in mittel- und Nordeuropa. Dritte 

Folge, Nr 74, sid. 18-39. Göttingen. 

Conkey, M. & Spector, J. 1984. Archaeology 

and the Study of Gender. I: Schiffer 

(red), Advances in Archaeological Method 

and Theory, vol. 7, sid. 1-38. New 

York. 

Conkey, M. & Gero, J. 1991. An Introduction 

to Woman and Prehistory. I: Gero 

& Conkey (red), Engendering Archaeology. 

Women and Prehistory, sid. 3-30. Oxford.


Damm, C. 1993.The Danish Singel Grave 

culture – Ethnic Migration or social 

Construction? Journal of Danish Archaeology 

10, sid. 199-204. 

Davidson, H. Ellis (red). 1993. Boundaries 

and Thresholds. Papers from a Colloquium 

of The Katharine Briggs Club. 

Stroud. 

Derevenski, J. S. (red). 2000. Children and 

Material Culture. London & New York. 

Draiby, B. 1984. Fragtrup – en boplads fra 

yngre bronzealderi Vesterhimmerland. 

Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og 

Historie 1984. Tilegnet Carl Johan 

Becker på 70-årsdagen 3. September 

1985. Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab. 

Odense. 

Duncan, J. 1990. The City as Text: The 

Politics of Landscape Interpretation in the 

Kandyan Kingdom. Cambridge. 

Ebbesen, K. & Mahler, D. 1980. Virum. 

Et tidlig-neolitisk bopladsfund. Aarbøger 

for nordisk Oldkyndighed og Historie 

1979, sid. 11-61. Köpenhamn. 

EBO (Encyclopaedia Britannica Online), 

”ceremonial object”, 

http://www.eb.com:195/bol/ 

topic?eu=117421&sctn=4 

”Social status”, 

http://www.eb.com:195/bol/ 

topic?eu=70236&sctn=1 

Edmonds, M. 1995. Stone Tools and Society. 

Working Stone in Neolithic and Bronze 

Age Britain. London. 

Elfwendahl, M. 1999. Från skärva till kärl: 

ett bidrag till vardagslivets historia i Uppsala. 

Stockholm. 

Eliasson, L. & Kishonti, I. Under utgivning. 

Rapport över Lockarp 7B, Öresundsförbindelsen. 

Engelmark, R., Linderholm, J., Thörn, R. 

& Wallin, J-E. 2000. Bronsålderns 

gravhögar som källmaterial för kultur- och 

naturmiljö. Miljöarkeologiska gravundersökningar 

inom Malmö kommun. 

Öresundsförbindelsen. Rapport. Miljöarkeologiska 

laboratoriet, Umeå Universitet 

& Stadsantikvariska avdelningen, 

Kultur Malmö. 

Engelstad, E. 1991. Gender and the use of 

household space: An ethnoarchaeological 

approach. I: Grøn m.fl. (red), Social 

Space. Human Spatial Behaviour in 

Dwellings and Settlements, sid. 49-54. 

Odense. 

Ericson Lagerås, K. 1999. En långhög vid 

Krångeltofta. Arkeologisk undersökning, 

UV Syd Rapport 1999:44. Lund 

Eriksdotter, G., Larsson, S. & Löndahl, V. 

(red). 2000. Att tolka stratigrafi. Det 

tredje nordiska stratigrafimötet, Mariehamn. 

Erikson, M. 1995. Öresundsförbindelsen. 

Kulturgeografisk undersökning för 

området mellan brofästet och kontinentalbanans 

anslutning vid Lockarp. 

I: Öresundsförbindelsen. Rapport över arke- 

ologiska förundersökningar 1995, sid. 

167-189. Stadsantikvariska avdelningen, 

Malmö Museer. 

Erikson, M. 1997a. Öresundsförbindelsen. 

Landskapshistorisk studie för Yttre 

Ringvägen mellan Lockarp i Malmö 

stad och Burlövs kommun. Opublicerad 

rapport. Stadsantikvariska avdelningen, 


Erikson, M. 1997b. Öresundsförbindelsen. 

Landskapshistorisk studie för Yttre 

Ringvägen mellan kommungränsen 

och Åkarp. Opublicerad rapport. 


Museer. 

Erikson, M. 1998. Kulturgeografi och kartanalyser. 

I: Billberg m.fl. (red.), Öresundsförbindelsen 

och arkeologi II. Projektprogram 

och undersökningsplaner för arkeologiska 

slutundersökningar, sid. 37-39. 


Museer. 

Erikson, M. 1999. Kulturmiljövårdsprogram. 

Båstads kommun. Stadsantikvariska 


Erikson, M. (under utgivning), En väg till 

Uppåkra? Acta Archaeologica Lundensia, 

Series in 8 o , 29, Uppåkrastudier 3. 

Stockholm. 

Erikson, M. & Samuelsson, B-Å. 2000. 

Vägar. I: Björhem (red), Föresundsförbindelsen, 

sid. 200-201. Stadsantikvariska 



Eriksson. H. S. 1980. Skånemarkedet. Wormianum. 

Århus. 

Eriksson, N., Rogius, K., Rosendahl, A. & 

Wennberg, T. 2000. Fyndrika TNgropar 

i sydvästra Skåne. CD-uppsats, 

Arkeologiska institutionen, Lunds 

universitet. 

Ersgård, L. 1988. Vår marknad i Skåne. 

Bebyggelse, handel och urbanisering i Skanör 

och Falsterbo under medeltiden. Lund 

Studies in Medieval Archaeology 4. 

Lund. 

Ersgård, L. & Hållans, A-M. 1996. Medeltida 

landsbygd. En arkeologisk utvärdering. 

Riksantikvarieämbetet, arkeologiska 

undersökningar. Skrifter nr 15. 

Stockholm. 

Fabech, C. 1998. Kult og Samfund i yngre 

jernalder – Ravlunda som exempel. I: 

Larrson & Hårdh (red), Centrala platser 

– centrala frågor. Samhällsstrukturen under 

järnåldern, sid. 147-163. Lund. 

Fabech, C. & Ringtved, J. (red). 1999. 

Settlement and Landscape. Proceedings of 

a Conference in Århus, Denmark, May 

4-7 1998. Jutland Archaeological Society. 

Aarhus University Press. 

Fendin, T. 1994. Att vara närvarande i 

bilden – malning och identitet. Duppsats, 

Arkeologiska institutionen, 

Lunds universitet. 

Fendin, T. 1999. Boplats och härdgropsområde 

från bronsåldern vid Glumslöv. Arkeo- 

logisk undersökning, UV Syd Rapport 

1999:39. Lund 

Fendin, T. (under utgivning), Fertility and 

the repetitive partition. Grinding as 

social construction. Lund Archaeological 

Review 2000. 

Finley, N. 1997. Kid knapping: children i 

lithic analysis. I: Moore & Scott (red), 

Invisible People and Processes. Writing 

Gender an Childhood into European Archaeology. 

London. 

Fiske, J. 1982. Kommunikationsteorier. En 

introduktion. Borås. 

Fokkens, H. 1999. Cattle and martiality: 

changing relations between man and 

landscape in the Late Neolithic and 

the Bronze Age. I: Fabech & Ringtved 

(red), Settlement and Landscape, Proceedings 

of a conference in Århus, Denmark, 

May 4-7 1998, sid. 35-43. Jutland 

Archaeological Society. 

Fraes Rasmussen, U. 1994. Middelalderhuse. 

Nyere undersøgelser ved Køge. 

Hikuin 21. Landbebyggelse i middelalderen 

1. Huse og gårde, sid. 65-84. 

För kännedom från Fornminnesavdelningen, 

1995:2, RAÄ, Undersökningsplaner 

och Projektprogram. 

Gebauer, A. B. & Price, D. 1992. Transitions 

to Agriculture in Prehistory. Monographs 

in World Archaeology No. 4. 

Madison, Wisconsin. 

van Gennep, A. 1986 (1909). The rites of 

passage. Transl. In 1960 by M. B. Wizedom 

& G. L. Caffee. Reprint from 

the 1 st paperback edition. 

Gero, J. 1991. Genderlithics: Women´s 

Roles in Stone Tool Production. I: 

Gero & Conkey (red), Engendering Archaeology, 

sid. 163-193. 

Gero, J. 1996. Archaeological practice and 

gendered encounters with field data. I: 

Wright, R. P. (red), Gender and Archaeology. 

251-280. Philadelphia. 

Gero, J. & Conkey, M. (red). 1991. Engendering 

Archaeology. Women and Prehistory. 

Oxford. 

Giddens, A. 1979. Central problems in social 

theory. Action, structure and contradiction 

in social theory. London. 

Giddens, A. 1984. The Constitution of Society. 

Cambridge. 

Gidlöf, K. 2000. Härdraden i Fosie. I: 

Björhem (red), Föresundsförbindelsen, 

sid. 128-129. Stadsantikvariska avdelningen, 

Kultur Malmö. Malmö. 

Gosden, C. 1994. Social Being and Time. 

Oxford. 

Green, M. 1997. The Gods of the Celts. 

Stroud Sutton. 

Gren, L. 1989. Det småländska höglandets 

röjningsröseområden. Arkeologi i 

Sverige 1986, sid. 73-95. 

Gråhamn, I., Löfqvist, L., Reisnert, A., 

Runehammar, U. & Brunnberg, U. 

1983. Rådmansvångens bebyggelse – 

en inventering. Malmö.

Grøn, O., Engelstad, E. & Lindblom, I. 

1991. Social Space. Human Spatial Behaviour 

in Dwellings and Settlements. 

Odense University Studies in History 

and Social Sciences. Odense. 

Gustafsson, M. 2000. Vegetation och flora på 

bronsåldershögar i Malmö kommun. 



Gustafsson, S. 1995. Fosie IV. Jordbrukets 

förändring och utveckling från senneolitikum 

till yngre järnålder. Rapport 5. 


Museer. 

Gustafsson, S. 1997. Bronsålderns odlingssystem 

i Syd- och Mellansverige – En 

diskussion kring begreppet svedjebruk. 

Bulletin för arkeologisk forskning i 

Sydsverige Nr 1/1997, sid. 44-52. 

Gustafsson, S. 1998. The Farming Economy 

in south and Central Sweden 

during the Bronze Age. A Study Based 

on Carbonised Botanical Evidence. Current 

Swedish Archaeology 6, sid. 63-71. 

Göransson, E-M. 1999. Bilder av kvinnor 

och kvinnlighet. Genus och kroppsspråk 

under övergången till kristendomen. Stockholm 

Studies in Archaeology 18. 

Stockholm. 

Hansen, F. 1937. En märklig skånsk 

brandgrav. Fornvännen 1937, sid. 203- 

214. 

Hassan, F. A. 1997. Beyond the surface: 

comments on Hodder´s ”reflexive excavation 

methodology”. Antiquity 71 

(1997):1020-25. 

Hector, L. (under arbete), Rapport över 

arkeologiska slutundesökningar för 

Vintrieleden, Malmö Kulturmiljö. 

Hedeager, L. 1997. Skuggor ur en annan 

verklighet. Fornnordiska myter. Stockholm. 

Heidegger, M. 1927. Sein und Zeit, Erste 

Hälfte, i Jahrbuch für Philosophie und 

phänomenologische Forschung VIII. 

Halle. 

Helmfrid, S. 1981. The Village of Gårdlösa 

and the Iron Age Settlement on the 

Gårdlösa Ridge. Some Reflections based 

on Historical-Geographical Research. 

I: Stjernquist, Gårdlösa. An Iron 

Age Community in its Natural and Social 

Setting I. Interdisciplinary Studies. Skrifter 

utgivna av Kungl. Humanistiska 

Vetenskapssamfundet i Lund LXXV, 

sid. 24-28. 

Helms, M. W. 1993. Craft and the Kingly 

Ideal. Art Trade and Power. Austin. 

Helms, M. W. 1998. Access to Origins. Affines, 

Ancestors and Aristocrats. Austin. 

Herschend, F. 1997. Livet i Hallen. Tre 

fallstudier i den yngre järnålderns aristokrati. 

OPIA 14, Uppsala. 

Hjørungdahl, T. 1991. Det skjulte kjønn. 

Patriarkal tradisjon og feministisk visjon i 

arkeologien belyst med fokus på en jernalderkontext. 

Acta Archaeological Lun- 

densia, Series in 8°, No. 19. Stockholm. 

Hodder, I. 1982. The Present Past: an introduction 

to anthropology for archaeologists. 

London. 

Hodder, I. 1986. Reading the Past: current 

approaches to interpretation in archaeology. 

Cambridge. 

Hodder, I. 1988. Material Culture Texts 

and Social Change: A Theoretical 

Discussion and some Archaeological 

Examples. Proceedings of the Prehistoric 

Society 54, sid. 67-75. 

Hodder, I. 1989. Writing Archaeology: 

Site reports in context. Antiquity 63 

(1989): 268-74. 

Hodder, I. 1991. Interpretive Archaeology 

and its role. American Antiquity 56:1, 

sid. 7-18. 

Hodder, I. 1997. ‘Always momentary, fluid 

and flexible’: towards a reflexive 

excavation methodology. Antiquity 71, 

nr. 273 (1997), sid. 691-700. 

Hodder, I. 1998. Whose rationality? A 

response to Fekri Hassan. Antiquity 72 

(1998):213-17. 

Hodder, I. 1999. The Archaeological Process. 

An Introduction. Oxford. 

Hodder, I. (red). 2000. Towards reflexive 

method in archaeology: the example at Çatalhöyük. 

BIAA Monograph. Cambridge. 

Holmberg, R. 1977. Den Skånska Öresundskustens 

Medeltid. Lund. 

Holten, L. 1997. Interpretation of Material 

Culture. Acta Archaeologica vol. 68, 

1997, sid. 183-187. 

Hårde, A., Pålsson, A-Z., Strid, L. & 

Svensson, K. 1997. Mera tamt än vilt. 

HOS 403, Arkeologiska instutionen, 


Hårdh, B. 1984. Inventering av järnåldersmaterial 

i Oxie och Skytts härader. 

I: Pugna forensis-? Arkeologiska undersökningar 

kring Foteviken, Skåne 1981- 

83, sid. 87-107. Lund. 

Hårdh, B. (red) 1999. Fynden i centrum. 

Keramik, glas och metall från Uppåkra. 

Uppåkrastudier 2. Acta Archaeologica 

Lundensia, Series in 8º, No. 30. Stockholm. 

Hägerstrand, T. 1967. Innovation diffusion 

as a spatial process. Lund. 

Högberg, A. 1997. Flinta är flinta är flinta 

– eller …? – En experimentell studie 

av tre skånska flinttypers frakturmönster. 

Bulletin för arkeologisk forskning i 

Sydsverige. Nr. 2/1997, sid. 34-42. 

Högberg, A. 1998. Manual till referenssamling 

för flinta. Analys av avslag 

från tillverkning av fyrsidiga yxor och 

bifacialt dolkämne. Malmö Museer, 

Stadsantikvariska avdelningen. 

Högberg, A. 1999. Child and Adult at a 

Knapping Area. A technological Flake 

Analysis of the Manufacture of a Neolithic 

Square Sectioned Axe and a 


Child´s Flintknapping Activities on an 

Assemblage excavated as Part of the 

Öresund Fixed Link Projekt. Acta Archaeologica, 

Vol. 70, 1999, sid. 70-106. 

Köpenhamn. 

Högberg, A. (red) 2000a. Artefakter – arkeologiska 

ting. En bok om föremål ur ett 

arkeologiskt perspektiv. Institute of Archaeology, 

Lund, Report Series no. 71 

& Stadsantikvariska avdelningen, Kultur 


Högberg, A. 2000b. Barn och vuxen på 

flintslagningsplats. I: Björhem (red), 

Föresundsförbindelsen, sid. 63-64. Stadsantikvariska 



Högberg, A. (under utgivning), Flinta i 

yngre bronsålder och äldre järnålder. 

En studie av flintmaterial från grävningar 

inom Öresundsförbindelsen. 

Högberg, A. Mardell, L., Rudebeck, E., 

Sarnäs, P. Sheker, L. & Ödman, C. 

2000. Nomenklatur och sorteringsschema 

för flintregistrering. Utarbetad 

inom ramen för projektet Öresundsförbindelsen. 

Stadsantikvariska avdelningen, 


Inizan M-L., Roche, H. & Tixier, J. 1992. 

Technology of Knapped Stone. C.R.E.P. 

Meudon. 

Jaanusson, H. 1981. Hallunda. A Study of 

Pottery from a Late Bronze Age Settlement 

in Central Sweden. Stockholm. 

Jacobsson, B. 1986. The Skogsdala Dolmen. 

A Long Dolmen beneath a Bronze 

Age burial mound at Skogsdala, 

South Scania, Sweden. Meddelanden 

från Lunds universitets historiska museum 

1985-86 New Series Vol. 6, sid. 84- 

114. 

Jakobsen, B. M., Rosborn, S., Billberg, I. 

& Öijeberg, J. 2000. Sammanställning 

av befintligt marinarkeologiskt underlagsmaterial 

för sydvästra Skåne. Fotevikens 

Museum och Stadsantikvariska 


Jansson, P. 1999. Ängdalas gåta – vad yxade 

man till vid flintgruvorna? CDuppsats, 



Jeansson, N. R. 1966. De stora domänerna 

i Malmöhus län omkring 1914. Svensk 

geografisk årsbok 42, sid. 42–51. 

Jensen, J. 1997. Fra Bronze- til Jernalder. 

En kronologisk undersøgelse. Köpenhamn. 

Jensen, R. 1988. Anteckningar om postprocessuell 

arkeologi. I: Hyenstrand 

(red), Samhällsteori och källmaterial – 

aktuell arkeologi II. Stockholm Archaeological 

Reports 21. Stockholm. 

Jensen, S. 1977. Pløjelagsarkaeologi. 

Arkaeologiske udgravninger i Danmark 

1986. Det Arkaeologiske Naevn, sid. 

9-15. Köpenhamn. 

Jennbert, K. 1984. Den produktiva gåvan. 

Tradition och innovation i Sydskandinavien 

för omkring 5 300 år sedan. Acta


Archaeologica Lundensia, Series in 4°. 

No 16. Lund. 

Jennbert, K. 1985. Neolithisation – a Scanian 

perspective. Journal of Danish Archaeology 

4, sid. 196-197. 

Jennbert, K. 1988. Gravseder och kulturformer. 

I arkeologins gränsland. I: Iregren 

m.fl. (red), Gravskick och gravdata, 

University of Lund, Institute of Archaeology, 

Report Series No. 34, sid. 87- 

99. Lund. 

Jennbert, K. 2000. Peopling the Landscape. 

The Landscape – Variable, Invisible, 

and Visible. I: Olausson & Vandkilde 

(red), Form, Function & Context. 

Material culture studies in Scandinavian 

archaeology. Acta Archaeologica Lundensia, 

Series in 8º, No. 31, sid. 51- 

57. Stockholm. 

Johansen, B. 1997. Ormalur. Aspekter av 

tillvaro och landskap. Stockholm Studies 

in Archaeology 14. Stockholm. 

Johansen, B. 1998. Att utveckla och synliggöra 

uppdragsarkeologins resultat – 

förslag till arkeologiskt stöd från Riksantikvarieämbetet. 

Opublicerat. 

Johnsen, B. & Welinder, S. (red). 1995. 

Arkeologi om barn. OPIA 10. Uppsala. 

Johnsen, B. & Welinder, S. (red). 1997. 

Gender och arkeologi. Östersund. 

Jonsson, E. 1995. Område 1, Skjutbanorna. 

I: Öresundsförbindelsen. Rapport över 

arkeologiska förundersökningar, sid. 7-23. 


Museer. Malmö. 

Jonsson, E. 2000. Boplatsen vid stranden, 

Jägare och fiskare, Skolästkilen. I: 

Björhem (red), Föresundsförbindelsen, 

sid. 39-43. Stadsantikvariska avdelningen, 


Juel Jensen, H. 1994. Flint tools and plant 

working. Hidden traces of stone age technology. 

Århus. 

Juhl, K. 1995. The relation between vessel 

form and vessel function: a methodological 

study. AmS-Skriftserie, Arkeologisk 

museum i Stavanger. Stavanger. 

Jönsson, L. (under utgivning), Rapport 

över arkeologisk slutundersökning, 

Fosie 9, Öresundsförbindelsen. 

Jönsson, L., Kockum, J. & Olsson, M. 

2000. Fosie och Naffentorp – två medeltida 

byar i Malmös omnejd. I: Eriksdotter 

m.fl., Att tolka stratigrafi. Det 

tredje nordiska stratigrafimötet, Åland 

1999, sid. 186-203. 

Jørgensen, M. S. 1988. Vej, vejstrøg og 

vejspærring. Jernalderns landfærdsel. 

I: Mortensen & Rasmussen (red), Fra 

Stamme til Stat i Danmark, 1. Jenalderns 

stammesamfund, sid. 101-116. Jysk 

Arkæologisk Selskabs Skrifter. 

Jørgensen, M. S. 1996. Oldtidens veje i 

Danmark. Nogle aspekter af den forhistoriske 

landfærdsel. I: Braut 1, 

Nordiske Vejhistoriske Studier, sid. 

37-62. 

Kanvall, P. 1995. Barn i förhistorisk tid. 

En teoretisk diskussion kring begreppet 

”barn”. I: Johnsen & Welinder 

(red), Arkeologi om barn. OPIA 10. 

Uppsala 1995. 

Karleby, L. 1998. The Accumulated 

Landscape. The Definition of Continuity 

and Discontinuity from Archaeological 

Point of view. I: Andersson m.fl. 

(red), The Kaleidoscopic Past, Proceedings 

of the 5 th Nordic TAG conference. 

Göteborg, 2-5 April 1997. Gotarc 

Serie C, Arkeologiska skrifter No. 16. 

Göteborg. 

Karsten, P. 1986. Jägarstenålder kring 

Yddingen. Limhamniana 1986, sid. 

65-90. 

Karsten, P. 1990. Aspects of the Survey of 

Ancient Monuments in the County of 

Malmöhus. Meddelanden från Lunds 

universitets historiska museum 1989-90, 

sid. 31-47. 

Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. En 

studie över rituell tradition och förändring 

utifrån skånska neolitiska offerfynd. Acta 

Archaeologica Lundensia, Series in 8° 

No. 23. Stockholm. 

Karsten, P. & Regnell, M. 1995. Bökeberg 

III – intryck och avtryck från en senmesolitisk 

inlandsboplats. Limhamniana 

1995, sid. 72-83. 

Kaul, F. 1992. Ritualer med menneskeknogler 

i yngre stenalder. KUML 1991- 

92, sid. 7-52. 

Kaul, F. 1998. Ships on Bronzes. A Study in 

Bronze Age Religion and Iconography. 

Köpenhamn. 

Kjellmark, K. 1903. En stenåldersboplats i 

Järavallen vid Limhamn. Stockholm. 

Klassen, L. & Jonsson, E. 2000. A Unique 

Shafthole Axe from Recent Excavations 

in the Järavallen Beach Ridge. 

Lund Archaeological Review 1999, sid. 

21-39. 

Kling, J. 1992. En medeltida bondgård i 

Käglinge, Malmö. I: Augustsson, J-E. 

(red), Medeltida Husbyggande, Lund 

Studies in Medieval Archaeology 9, 

sid. 139-153. Stockholm. 

Knapp, B. 1998. Boys will be boys. 

Masculinist approaches to a Gendered 

Archaeology. I: Whitley (red), Reader 

in Archaeological theory. Post-Processual 

and Cognitive Approaches, sid. 241-249. 

Knarrström, B. 1997. Neolitisk flintteknologi 

– i ett skånskt randområde. I 

Karsten (red), Carpe Scaniam. Axplock 

ur Skånes förflutna. RAÄ Skrifter nr. 

22, sid. 7-25. Lund. 

Knarrström, B. 1998. Projektprogram. Flinta 

– en skånsk hårdvara. Sammanfattning 

av projektets mål och metoder inför analyser 

av material från undersökningarna 

inom Västkustbanan, delen Helsingborg- 

Kävlinge (Block 1-4) 1998. Arbetshandling, 

RAÄ UV Syd. 

Knarrström, B. 1999. Vikingatida flint- 

verktyg. Utdrag ur avhandlingsarbete 

kring metalltida flintutnyttjande i 

västra Skåne. Bulletin för arkeologisk 

forskning i Sydsverige Nr 1 199, sid. 21- 

40. Lund. 

Knarrström, B. 2000. Flinta i sydvästra 

Skåne. En diakron studie av råmaterial, 

produktion och funktion med fokus på boplatsteknologi 

och metalltida flintutnyttjande. 

Acta Archaeologica Lundensia 

Series in 8°, No. 33. Stockholm. 

Knutsson, H. 1982. Skivyxor. Experimentell 

analys av en redskapstyp från den senatlantiska 

boplatsen Soldattorpet. C-uppsats. 

Uppsala. 

Knutsson, K. 1988. Making and using stone 

tools. The analysis of the lithic assemblages 

from Middle Neolithic sites with flint in 

Västerbotten, northern Sweden. AUN 11. 

Uppsala. 

Koch Nielsen, E. 1986. Ertebølle and 

Funnel Beaker Pots as Tools. Acta Archaeologica, 

Vol. 57, sid. 107-120, Köpenhamn. 

Koch, E. 1998. Neolithic Bog Pots from Zealand, 

Møn and Falster. Köpenhamn. 

Kristiansen, K. 1989. Prehistoric Migrations 

– the Case of the Single Grave 

and Corded Ware Cultures. Journal of 

Danish Archaeology 8, sid. 211-225. 

Kristiansen, K. 1998. Europe Before History. 

New Studies in Archaeology. Cambridge. 

Kristiansen, K. & Holmström, M. 1996. 

Kunskapsuppbyggnad och kvalitetsutveckling 

inom den arkeologiska uppdragsverksamheten. 


Kulturlandskapsanalys för Malmö och 

Burlövs kommuner. 1993. Stadsantikvariska 


Kulturmiljövård 2, 1991. 

Kulturmiljövård 5, 1994. 

Kunwald, G. 1996. Veje fra oldtid og 

middelalder i Broskov. I: Braut 1, 

Nordiske Vejhistoriske Studier, sid. 

13-36. 

Kötting, B. 1985. Opfer in religionsvergleichender 

Sicht. Frühmittelalterliche 

Studien 18/1984, sid. 44-47. 

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 

& Lag om ändring i lagen (1988:950) 

om kulturminnen m.m., SFS 

1991:474. 

Lagergren-Olsson, A. & Linderoth, T. 

2000. De neolitiska boplatslämningarna 

på plats SU 21. UV Syd Rapport 

2000:22, Arkeologisk undersökning. 

Lund. 

Lanting, J.N. & Brindley, A. L. 2000. An 

exciting new development: calcined 

bones can be 14 C-dated. The European 

Archaeologist, No 13, Summer 2000. 

Larsson, L. 1982. Segebro. En tidigatlantisk 

boplats. Malmöfynd 4. Malmö. 

Larsson, L. 1992. Settlement and environment 

during the Middle Neolithic and

Late Neolithic. I: Larsson m.fl (red), 

The Archaeology of the Cultural Landscape. 


in 4°, No. 19, sid. 91-159. Stockholm. 

Larsson, L. (red). 1993. Bronsålderns gravhögar. 

Rapport från ett symposium i 

Lund 15.XI-16.XI 1991. University 

of Lund, Institute of Archaeology, 

Report Series No. 48. Lund. 

Larsson, L. Manuskript. Ytfynd till uttryck. 

Det dolda kulturlandskapet i ett 

historiskt perspektiv. Delrapport inom 

projektet ”Det dolda kulturlandskapet”. 

Larsson, L., Callmer, J. & Stjernquist, B. 

(red). 1992. The Archaeology of the Cultural 

Landscape. Acta Archaeologica 

Lundensia, Series in 4°, No. 19. Stockholm. 

Larsson, L. & Hårdh, B. 1998. Centrala 

platser – centrala frågor. Samhällsstrukturen 

under järnåldern. En vänbok till 

Berta Stjernquist. Uppåkrastudier 1. 


in 8°, No. 28. Stockholm. 

Larsson, M. 1984. Tidigneolitikum i Sydvästskåne. 

Kronologi och bosättningsmönster. 


in 4° No. 17. Stockholm. 

Larsson, M. 1986. Neolithization in Scania 

– A Funnel Beaker Perspective. Journal 

of Danish Archaeology 5, sid. 344-247. 

Larsson, M. 1992. The Early and Middle 

Neolithic Funnel Beaker Culture in 

the Ystad area (Southern Scania). Economic 

and social change, 3100-2300 

BC. I: Larsson m.fl. (red). The Archaeology 

of the Cultural Landscape. Acta Archaeologica 

Lundensia, Series in 4°, 

No. 19, sid. 17-90. Stockholm. 

Larsson, S. 1993. Lundaarkeologin i ljuset 

av erfarenheterna från de senaste 

utgrävningarna. META 93:3-4, sid. 

39-65. 

Larsson, S. 2000a. Från Lincolnshire till 

Östdanmark. En krukmakare i Knut 

den Stores tid. I: Högberg (red), Artefakter 

– arkeologiska ting, sid. 69-86. 

Lund & Malmö. 

Larsson, S. 2000b. Stadens dolda kulturskikt. 

Lundaarkeologins förutsättningar 

och förståelsehorisonter uttryckt genom 

praxis för källmaterialproduktion 1890- 

1990. Archaelogica Lundensia. Investigationes 

de Antiqvitatibus Urbis 

Lundae. Lund. 

Larsson, S. & Rudebeck, E. 1993. Arkeologin 

och makten över meningen. 

META 93:1, sid. 3-19. 

Larsson, T.B. 1999. Symbols in a European 

Bronze Age Cosmology. I: Orrling 

(red), Communication in Bronze Age Europe. 

Statens Historiska Museum, Studies 

9, sid. 9-16. Stockholm. 

Levander, L. 1976. Landsväg, krog och 

marknad. Lund. 

Lévi-Strauss, C. 1966. The Savage Mind. 

Chicago. 

Lidström-Holmberg, C. 1998. Prehistoric 

Grinding Tools as Metaphorical Traces 

of the Past. Current Swedish Archaeology 

6, sid. 123-142. 

Lillehammer, G. 1989. A Child’s World in 

an Archaeological perspective. Norwegian 

Archaeological Review, 22 (2), sid. 

89-105. 

Lindahl, A. & Matenga, E. 1995. Present 

and past: ceramics and homesteads: an ethnoarchaeological 

project in the Buhera district, 

Zimbabwe. Department of Archaeology, 

University of Uppsala. Studies 

in African Archaeology 11. Uppsala. 

Lindahl Jensen, B. 1992. Valdemarsro – 

från förundersökning till huvudundersökning. 

I: Arkeologi i Malmö. En presentation 

av ett antal undersökningar utförda 

under 1980-talet, sid. 53-62. 


Museer. 

Linderholm, J. 2000. Miljöarkeologiska 

markundersökningar; Analys av spår 

och huvudkomponenter i anläggningsmaterial, 

från Lockarp 7B, Öresundsförbindelsen. 


Lindhé, E., Sarnäs, P. & Steineke, M. (red). 

2000. Citytunneln och spåren i landskapet. 


för arkeologiska förundersökningar för 

Citytunnelns spårsträckningar samt slutundersökning 

av Hotelltomten och Bunkeflo 

bytomt. Stadsantikvariska avdelningen, 


von Linné, C. 1982. Carl Linnaeus Skånska 

Resa år 1749. Redigerad av Carl-Otto 

von Sydow, illustrerad av Gunnar Brusewitz. 

Stockholm. 

Lundqvist, L., Lindeblad, K., Nielsen, K. 

& Ersgård, L. 1996. Slöinge och borg – 

stormansgårdar i öst och väst. RAÄ. Arkeologiska 

undersökningar, skrifter nr. 


Madsen, B. 1992. Hamburgkulturens 

flintteknologi i Jels. I: Holm & Rieck 

(red), Istidsjægere ved Jelssøerne. Hamburgkultur 

i Danmark. Skrifter fra museumsrådet 

for Sønderjyllands Amt, 5, 

sid. 93-131. Haderslev. 

Magnus, B. 1994. Genus perspektiv på den 

fysiske kulturarven. I: Magnus & Morger 

(red), Kön och kulturarv. Riksantikvarieämbetet, 

sid. 9-29. Stockholm. 

Magnus, B. & Morger, K. (red). 1994. Kön 

och kulturarv. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

Magnusson Staaf, B. 1996. An Essay on 

Copper Flat Axes. Acta Archaeologica 

Lundensia, Series prima in 4°. Stockholm. 

Magnusson Staaf, B. 2000a. Form and 

Function – the Architecture of Meaning. 

I: Olausson & Vandkilde (red), 

Form, Function & Context, sid. 71-80. 

Stockholm. 


Magnusson Staaf, B. 2000b. Ting och tanke. 

I: Högberg (red), Artefakter – arkeologiska 

ting, sid. 41-49. Lund & Malmö. 

Magnusson Staaf, B. 2000c. The Rise and 

Decline(?) of the Modern in Sweden. 

Reflected through Cultural Resource 

Management Archaeology. Current 

Swedish Archaeology 8, sid. 179-194. 

Magnusson Staaf, B. & Nilsson, A. 1998. 


för Svågertorps Industriområde 

och Trafikplats Svågertorp/Almvik, 

Bunkeflo socken, Malmö Stad. Stadsantikvariska 



Malm, G. 1992. Medeltidens murade 

byggnader som arkeologiska artefakter. 

I: Augustsson (red), Medeltida husbyggande. 

Symposium i Lund november 

1989. Lund Studies in Medieval 

Archaeology 9. Stockholm. 

Malmer, M. 1962. Jungneolithische Studien. 


in 8°, Nr. 2. Bonn & Lund. 

Malmer, M. 1969: Gropkeramiksboplatsen 

Jonstorp RÄ. Antikvariskt arkiv 36. 

Stockholm. 

Malmö Arkeologi – Malmö & Archaeology. 

The Explorer’s Handbook. Scandinavian 

Collection. 2000. 

Malmö Stadsbebyggelse. 1989. En översiktlig 

inventering. Kulturhistorisk 

byggnadsinventering i Malmö, rapport 

2. Kommittén för kulturhistorisk 

byggnadsinventering i Malmö stad. 

Avdelningen för kulturminnesvård, 

Stadsbyggnadskontoret. Malmö. 

Mandahl, A, 1974. En puzzelbit i Oxies 

historia. Kring Malmöhus. Årsbok från 

Malmö Museum 1973-74, sid. 117- 

131. 

Meskell, L. 1999. Archaeologies of Social 

Life: Age, Sex, Class et cetera in Ancient 

Egypt. Oxford. 

Miller, D. 1994. Artefacts and the Meaning 

of Things. I: Ingold (red), Companion 

Encyclopedia of Anthropology, sid. 

396-419. London. 

Modig, A. (red) 1994. Arkeologiska massfynd. 

RAÄ Rapport från seminariet 

”Det arkeologiska massmaterialet” den 

5 juni 1991. RAÄ. Stockholm. 

Mogren, M. 2000. Faxeholm i maktens landskap. 

En historisk arkeologi. Lund Studies 

in Medieval Archaeology 24. 

Stockholm. 

Moi, T. 1997. Vad är en kvinna? Kön och 

genus i feministisk teori. Res Publica 

35/36, sid. 71-158. 

Moore, J. & Scott, E. 1997. Invisible People 

and Processes. Writing Gender and Childhood 

into European Archaeology. London 

& New York. 

Müller, S. 1904. Vei og bygd i sten- og 

bronzealderen. Aarbøger 1904, sid. 1- 

64.


Nationalencyklopedin 1997, 1998. Höganäs. 

Nielsen, B. & Rudebeck, E. 1991. Introduktion 

till arkeologi i Södra Sallerup. 

Elbogen. Malmö fornminnesförenings tidskrift 

1990, sid. 64-97. 

Nilsson, A. Manuskript. Delar av det kulturlandskap 

som doldes. En jämförelse 

mellan resultat från inventering och 

förundersökning i Svågertorp, Bunkeflo 

sn, i södra Malmö. Delrapport 

inom projektet ”Det dolda kulturlandskapet”. 

Nilsson, L. 1995. The Bones from Hindby 

Votive Fen. Delicate Problems of Interpretation. 

Lund Archaeological Review 

1, sid. 65-74. Lund. 

Nordqvist, B. 1992. Boplatsfunktion ur 

flintbearbetningsperspektiv – sett i tid 

och rum. I: Artelius m.fl. (red), Förhistoria 

i mellersta Halland. Arkeologiska 

undersökningar längs väg E6 1984. 

RAÄ, Rapport, UV 1988:15. Göteborg. 

Näsman, U. 1998. Sydskandinaviska platser 

i ljuset av merovingisk och anglosaxisk 

analogi eller i vad är det som 

centralplatserna är centrala. I: Larsson 

& Hård (red), Centrala platser, centrala 

frågor. Samhällsstrukturen under järnålder. 

Uppåkrastudier 1, sid. 1-26. 

Stockholm. 

Odell, G. H. (red). 1996. Stone Tools: Theoretical 

Insight into Human Prehistory. 

New York. 

Olausson, D. 2000. Båtyxan – stridsyxekulturens 

sigill. I: Högberg (red), Artefakter 

– en bok om föremål ur ett arkeologiskt 

perspektiv, sid. 27-40. Malmö & 

Lund. 

Olausson, D. & Vandkilde, H. (red). 2000. 

Form, Function and Context. Material 

culture studies in Scaninavian archaeology. 


in 8°, no. 31. Stockholm. 

Olsson, G. 1991. Agro-ecosystems from 

Neolithic time to the present. I: Berglund 

(red), The cultural landscape during 

6000 years in southern Sweden – the 

Ystad Project. Ecological Bulletins No. 

41, sid. 293-314. Lund. 

Orme, B. 1981. Anthropology for Archaeologists. 

London. 

Orrling, C. 1999. Communication in Bronze 

Age Europe. Statens Historiska Museum, 

Studies 9. Stockholm. 

Ovsyannikov, O. V. & Terebikhin, N. M. 

1994. Sacred space in the culture of 

the Arctic region. I: Carmichael, D., 

Reeves, B. & Schanche, A. (red), Sacred 

Sites, Sacred Places, sid. 44-81. London 

& New York. 

Paulsson, J. 1999. Metalldetektering och 

Uppåkra. Att förhålla sig till ett detektormaterial. 

I: Hårdh (red) 1999, 

Fynden i centrum, sid. 41-58. Acta Archaeologica 


No. 30. Stockholm. 

Paulsson, T. 1993. Huset och lyckan. En 

studie i byggnadsoffer från nordisk 

järnålder och medeltid. C-uppsats (AK 

003), Arkeologiska institutionen, 


Pelegrin, J. 1992. Prehistoric lithic technology: 

Som aspects of research. I: Sinclair 

& Schlanger (red), Technology in 

the humanities. Archaeological Review 

From Cambridge 9:1 (1990), sid. 116- 

125. Cambridge. 

Persson, P. 1999. Neolitikums början. Undersökningar 

kring jordbrukets introduktion 

i Nordeuropa. Göteborg. 

Petersson, H. 1998. The construction of 

Local Groups in Early Neolithic Scandinavia. 

Current Swedish Archaeology 6, 

sid. 153-166. 

Petersson, M. & Nilsson, L. 1999. Hantversspecialisering 

och 

(L)yxtillverkning under Neolitikum? 

En komparativ analys av boplats- och 

depåyxor från TN till MN B. CDuppsats, 



Petré, B. 1981. Relationen mellan grav, 

gård och omland – exponering och 

kommunikation som funktion i förhistoriska 

gravar med exempel från Lovö. 

Bebyggelsehistorisk tidskrift Nr 2/1981, 

sid. 11-16. Umeå. 

Puhvel, M. 1976. The Mystery of the 

Cross-Roads. Folklore, vol 87, 1976 II, 

sid. 167-177. 

Puhvel, M. 1989. The Crossroads in Folklore 

and Myth. American University Studies. 

Series IV. English Language and 

Literature, Vol. 88. New York. 

Rasmussen, M. 1993. Gravhøje og bopladser. 

En foreløbig undersøgelse af lokalisering 

og sammenhænge. I: Larsson 

(red), Bronsålderns gravhögar, sid. 171- 

185. Lund. 

Rasmussen, M. 1999. Livestock without 

bones. The long-house as contributor 

to the interpretation of livestock management 

in the Southern Scandinavian 

Early Bronze Age. I: Fabech & 

Ringtved (red), Settlement and Landscape, 

Proceedings of a conference in Århus, 

Denmark, May 4-7 1998, sid. 

281-290. Jutland Archaeological Society. 

Rausing, G. 1991. The Chariots of the 

Petroglyphs. I: Jennbert m.fl. (red), 

Regions and Reflections. In Honour of 

Märta Strömberg. Acta Archaeologica 

Lundensia, Series in 8º, No. 20. Stockholm. 

Regnell, M. 1998. Archaeobotanical finds 

from the Stone Age of the Nordic countries. 

A catalogue of plant remains from archaeological 

contexts. Lundqua Report. Lund 

Univeersity, Department of Quaternary 

Geology, volume 36. Lund. 

Regnell, M. 1999. Miljöarkeologi. Vetenskapligt 

Program för UV-Syd 1999- 

2002. Rapport UV-Syd 1999:35, sid. 

50-59. Lund 

Reisnert, A. 1983. En medeltida gård i 

Fosie. I: Trane & Gröngaard-Jeppesen 

(red), Gårdens utvikling fra jernalder till 

nyere tid. Beretning fra Odense-symposium 

April 1982. Odense. 

Reisnert, A. 1995. Stormännen och deras 

borgar kring Lindholmen. I: Mogren 

& Wienberg (red), Lindholmen. Medeltida 

riksborg i Skåne, Lund Studies in 

Medieval Archaeology 17, sid. 57-71. 

Stockholm 

Reisnert, A. 1999. Människor och byggnader 

i 1500-talets Malmö. I: Malmös 

möte med renässansen, sid. 52-79. Malmö. 

Reisnert, A. 2000. Trade in Medieval Malmö. 

Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie 

im Hanseraum II. Lübeck, 

sid. 139-145. 

Riddersporre, M. 1979. Rekonstruktion 

av en betesallmänning på Söderslätt – 

med utgångspunkt från de äldsta lantmäteriakterna. 

Svensk geografisk årsbok 

55, sid. 84–91. 

Riddersporre, M. 1989. Lantmäterihandlingar, 

runstenar och huvudgårdar. 

Några kommentarer och spekulationer 

i ett lokalt geografiskt perspektiv. I 

Andersson & Anglert (red), By, huvudgård 

och kyrka. Studier i Ystadsområdets 

medeltid. Lund Studies in Medieval 

Archaeology 5, sid. 135–144. Stockholm. 

Riddersporre, M. 1995. Bymarker i backspegel. 

Odlingslandskapet före kartornas tid. 

Meddelanden från Lunds universitets 

geografiska institutioner, avhandlingar 

124. Förlagshuset Swedala. 

Riddersporre, M. 1996. Kulturgeografi 

och kartanalyser. I: Billberg m.fl., 

Öresundsförbindelsen och arkeologi. 


för arkeologiska slutundersökningar, 


avdelningen, Malmö Museer. Malmö. 

Riddersporre, M. 1998. Ravlunda och 

Uppåkra. Två exempel på försvunna 

huvudgårdar? I: Larsson & Hårdh 

(red), Centrala platser – centrala frågor. 

Samhällsstrukturen under järnåldern. 

Uppåkrastudier 1. Acta Archaeologica 

Lundensia, series in 8°, No 28, sid. 

165-177. Stockholm. 

Riddersporre, M. Under utgivning. Large 

farms and ordinary villages. Perspectives 

on Uppåkra. I Uppåkrastudier 

(symposium i januari 2001). 

Riksantikvarieämbetet, staben. Överenskommelse 

om ansvarsområden för de 

skånska museernas kulturmiljöarbete. 

99-06-22, beteckning 344-2691-1999. 

Roberts, B. 1996. Landscapes of Settlement. 

Prehistory to the present. London & New 

York. 

Romberg, T. 1982. Malmös medeltida 

bebyggelse – några resultat av stadsar-

keologiska undersökningar. Bebyggelsehistorisk 

tidskrift Nr. 3. Den medeltida 

staden. 1982, sid. 199-204. 

Rosberg, A. & Sarnäs, P. 2000. Sallerupsvägen 

öster om Särslövsvägen. Ett tidigneolitiskt 

kulturlager: delundersökning 

av fornlämning nr 47, Södra 

Sallerups sn. Rapport. Stadsantikvariska 


Rosberg, A. & Engström, T. (under arbete), 

Rapport över arkeologisk slutundersökning 

vid Lockars Bageri. Malmö 

Kulturmiljö. 

Rosborn, S. 1977. Malmöhus från 1400talets 

kastell till 1900-talets museum. 

Malmö Museums Årsbok 1977. 

Rosborn, S. 1982. Studier i Hyllies äldre 

historia. Limhamniana 1982, sid. 59-82. 

Rosborn, S. 1984. Malmö. Den medeltida 

staden och dess omland. Medeltidsstaden 

67. Göteborg. 

Rosborn, S., Billberg, I. & Reisnert, A. 

1981. Vikingatid och medeltid runt 

det medeltida Malmö. META 3-4 

(1981), sid. 32-40. 

von Rostovany, A. 1994. Tidigneolitisk 

trattbägarkeramik från Ängdala. Cuppsats, 



Roth, I., Rosborn, S., Romberg, T. & Salomonsson, 

B. 1979. Malmö museum 

gräver. I: Skånes Hembygdsförbunds årsbok 

1979, sid. 1-18. 

Roymans, N. 1995. The cultural biography 

of urnfields and the long-term history 

of a mythical landscape. Archaeological 

Dialogues, January 1995, vol. 2, 

nr. 1, sid. 2-24. 

Roymans, N. 1999. Man, cattle and the 

supernatural in the Northwest European 

plain. I: Fabech & Ringtved (red), 

Settlement and Landscape, Proceedings of 

a conference in Århus, Denmark, May 

4-7 1998, sid. 291-300. Jutland Archaeological 

Society. 

Rudebeck, E. 1986. Ängdala. Flintgruvor 

från yngre stenåldern, S. Sallerup. Utgrävningar 

1977-81. Rapport nr. 1, 

Malmö Museer, Stadsantikvariska enheten. 


Rudebeck, E. 1994. Ängdala och meningen 

med arkeologin. Arkeologi i Sverige, 

Nr. 3, sid. 7-40. Stockholm. 

Rudebeck, E. 1996. Heroes and Tragic 

Figures in the Transition to the Neolithic. 

Exploring Images of the Human 

Being in Archaeological Texts. 

Journal of European Archaeology (1996) 

4:55-86. 

Rudebeck, E. 1998. Flint extraction, axe 

offering and the value of cortex. I: Edmonds 

& Richards (red), Understanding 

the Neolithic of North-western Europe, sid. 

312-327. Cruthine Press. 

Rudebeck, E. 2000a. Konstiga flintor och 

mänskliga tankar eller Osedda stenar 

och fåglars kraft. I: Högberg (red), 

Artefakter – en bok om föremål ur ett 

arkeologiskt perspektiv, sid. 51-68. 

Malmö & Lund. 

Rudebeck, E. 2000b. Tilling Nature – 

Harvesting Culture. Exploring Images of 

the Human Being in the Transition to 

Agriculture. Acta Archaeologica Lundensia, 

Series in 8°, No. 32. Stockholm. 

Rudebeck, E. & Ödman, C. 2000. Kristineberg 

– en gravplats under 4500 år. Malmöfynd 

7. Stadsantikvariska avdelningen, 


Rydbeck, O. 1930. Den medeltida borgen i 

Skanör. Lund. 

Räf, E. & Stilborg, O. 1999. En enstaka 

skärva och ett helt hantverk! I: Hårdh 

(red), Fynden i centrum, sid. 31-39. 

Stockholm. 

Salomonsson, B. 1962. Sveriges äldsta 

kontakt med Västeuropa. Proxima 

Thule, Sverige och Europa under Forntid 

och Medeltid. Stockholm. 

Salomonsson, B. 1964. Découverte d’une 

habiation du Tardiglaciaire à Segebro, 

Scanie, Suède. Acta Archaeologica, Vol. 

XXXV, sid. 1-28. Köpenhamn. 

Salomonsson, B. 1971. Malmötraktens 

förhistoria. Malmö Stads historia, första 

delen. Malmö. 

Samuelsson, B-Å. 1998. Ljungbackagravfältet 

– studier av ett sydvästskånskt 

gravmaterial från sen järnålder. C-uppsats, 



Samuelsson, B-Å. (under utgivning), Kan 

gravar spegla vägars ålder och betydelse? 

Acta Archaeologica Lundensia, 

Uppåkrastudier 3. Stockholm. 

Sandström, S. 1989. Bilden som modell 

för en kognitiv grundform. (red. G. 

Hermerén) Att tala utan ord. Människans 

icke-verbala uttrycksformer. 

KVHAA Konferenser 24. Stockholm. 

Sarnäs, P. 1991. Ett tidigmedeltida kulturlager. 

Elbogen. Malmö fornminnesförenings 

tidskrift 1990, sid. 121-125. 

Sarnäs, P. 1996. Fullåkerslandskapet. I: 

Billberg m.fl. (red), Öresundsförbindelsen 

och arkeologi. Projektprogram 




museer. Malmö. 

Sarnäs, P. 1998. Fullåkerslandskapet. I: 

Billberg m.fl. (red), Öresundsförbindelsen 

och arkeologi II. Projektprogram 


slutundersökningar, sid. 

29-36. Stadsantikvariska avdelningen, 

Malmö museer. Malmö. 

Sarnäs, P. 2000. Åker i mer än två tusen 

år. I: Björhem (red), Föresundsförbindelsen, 


avdelningen, Kultur Malmö. Malmö. 

Sarnäs, P. & Gustafsson, S. 2000. Miljöarkeologi. 

I: Citytunneln och spåren i 


landskapet. Projektprogram och undersökningsplaner 

för arkeologiska 

förundersökningar för Citytunnelns 

spårsträckningar samt slutundersökning 

av Hotelltomten och Bunkeflo 

bytomt, sid. 39-40. Stadsantikvariska 


Sarnäs, P. & Nord-Paulsson, J. (under utgivning), 

Rapport över Skjutbanorna 

1B och Elinelund 2A-B, Öresundsförbindelsen. 

Saunders, T. 1999. Några slutsatser från 

att integrera skriftliga källor och stratigrafi. 

META nr. 3, 1999, sid. 31-44. 

Schjødt, J. P. 1989. Den komparative religionshistories 

muligheder som hjælpedisciplin 

for arkæologien. I: Larsson & 

Wyszomirska (red), Arkeologi och religion, 

sid. 21-29. University of Lund. 

Institute of Archaeology. Report Series 

No. 34. Lund. 

Seitzer Olausson, D., Rudebeck, E. & Säfvestad, 

U. 1980. Die Südschwedischen 

Feuersteingruben – Ergebnisse und 

Probleme. I: Weisgerber (red), 5000 

Jahre Feuersteinbergbau, Die Suche nach 

dem Stahl der Steinzeit, sid. 183-204. 

Bochum. 

Sherratt, A. 1997. Climatic cycles and behavioural 

revolutions: the mergence of 

modern humans and the beginning of 

farming. Antiquity 71, Nr. 272 (1997), 

sid. 271-287. 

Siech, S. 2000. Ett gram tyg. I: Björhem 

(red), Föresundsförbindelsen, sid, 70-71. 



Sjöström, A. & Pihl, H. 1993. Arkeologi 

från ytan. Delrapport inom projektet 

”Det dolda kulturlandskapet”. 

Skaarup, J. 1976. Stengade II. En Langelandsk 

gravplads med grave fra romersk 

jernalder og vikingetid. Rudkøbing. 

Skansjö, S. 1983. Söderslätt genom 600 år. 

Bebyggelse och odling under äldre historisk 

tid. Skånsk senmedeltid och renässans 

11. Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten 

i Lund. Lund. 

Skansjö, S. 1995. Lindholmen som riksfäste 

och länscentrum. I: Mogren & 

Wienberg (red), Lindholmen. Medeltida 

riksborg i Skåne, Lund Studies in Medieval 

Archaeology 17, sid. 72-96. 

Stockholm. 

Skansjö, S., Riddersporre, M. & Reisnert, 

A. 1989. Huvudgårdarna i källmaterialet. 

I Andersson & Anglert (red), By, 

huvudgård, och kyrka. Studier i Ystadsområdets 

medeltid. Lund Studies in 

Medieval Archaeology 5, sid. 71-133. 

Stockholm. 

Sköld, P. E. 1963. En väg och bygd i gammal 

tid. Ale 1963:2, sid. 1-15. 

Sköld, P. E. 1968. Söderslätts förhistoria. 

Lund. 

Smekalova, T., Abrahamsen, N. & Voss, 

O. 1992. Magnetisk detektering af


jernudvindingspladser med slaggegruber. 

Arkaeologiske udgravninger i Danmark. 

1992, 7-20 

Smekalova, T., Voss, O. & Abrahamsen, 

N. 1993. Magnetic investigation of 

iron-smelting centres at Snorup, Denmark. 

Archaeologia Polona 31, 1993, 

sid. 83-103. 

Smith, J. Z. 1987. To take place: Towards 

theory in ritual. Chicago. 

Staecker, J. 1996. Searching the unknown: 

Gotland´s churchyards from a Gender 

and Missionary Perspective. Lund Archaeological 

Review 2, sid. 63-86. 

Steane, K. 1993. Land use diagrams – a 

hierarchy of site interpretation. I: Barber, 

J. W. (red), Interpreting stratigraphy, 

sid. 11-14. Edinburgh: AOC. 

Stéfansdottir, A. 1996. Det osynliga barnet. 

Om spår efter barns lek i arkeologiskt 

material. D-uppsats i arkeologi, 


Steineke, M. 1997. Påleanlegg og groper 

med brente menneskebein. D-uppsats. 

Arkeologiska instutionen, Uppsala 

universitet. Uppsala. 

Steineke, M. 2000. Holmängen – en brygga 

från vikingatiden. I: Björhem (red), 

Föresundsförbindelsen, sid. 202-203. 



Stig-Sørensen, M-L. 1994. Thoughts on 

Death and Gender. Archaeological Dialogues, 

Aug 1994, vol. 1, no 2, Amsterdam. 

Stilborg, O. 1997. Shards of Iron Age communications: 

a Ceramological study of internal 

structure and external contacts in the 

Gudme-Lundeborg area, Funen during the 

late Roman Iron Age. Keramiska forskningslaboratoriet, 

Lunds Universitet. 

Lund. 

Stilborg, O. 2000. Den tidigaste keramiken 

på Kristineberg? I: Rudebeck & 

Ödman, Kristineberg – en gravplats under 

4 500 år, sid. 272-274. Stadsantikvariska 



Stjernquist, B. 1969. Beiträge zum studium 

von Bronzezeitlichen siedlungen. Acta Archaeologica 


No. 8. Lund. 

Stjernquist, B. 1989. Arkeologiskt material 

som belägg för religion. Tolkningen 

som problem. I: Larsson & Wyszomirska 

(red), Arkeologi och religion, sid. 57- 

66. University of Lund. Institute of 

Archaeology, Report Series No. 34. 

Lund. 

Stjernquist, B. 1997. The Röekillorna 

Spring. Spring-cults in Scandinavian Prehistory. 

Stockholm. 

Strassburg, J. 1997. Inter the Mesolithic – 

Unearth Social Histories: Vexing Androcentric 

Sexing Through Strøby 

Egede. Current Swedish Archaeology 5, 

sid. 155-178. 

Strassburg, J. 1999. Hands On, Hand Off. 

Getting at the Attribution of Sex and 

Gender to Late Mesolithic Graves on 

Zealand. I: Caesar m.fl. (red), Han, 

hon, den, det – att integrera genus och kön 

i arkeologi. University of Lund. Institute 

of Archaeology. Report series No. 

65, sid. 37-62. Lund. 

Ströbeck, L. 1999. Möjligheter, begränsningar 

och utmaningar inom genusarkeologi 

– några reflektioner. I: Caesar 

m.fl. (red), Han, hon, den, det – att integrera 

genus och kön i arkeologi. University 

of Lund. Institute of Archaeology. 

Report series No. 65, sid. 17-25. Lund. 

Sundnér, B. 1989. Medeltida byggnadsteknik. 

en kronologisk studie av 

Ystadsområdets kyrkor. I: Andersson 

& Anglert (red), By, huvudgård och kyrka. 

Studier av Ystadsområdets medeltid. 

Lund Studies in Medieval Archaeology 

5, sid. 183-210. Stockholm. 

Svanberg, F. & Söderberg, B. 2000. Porten 

till skåne. Löddeköpinge under järnålder 

och medeltid. Riksantikvarieämbetet, 

skrifter No. 32, Arkeologiska studier 

kring Borgeby och Löddeköpinge 2. 

Lund. 

Svensson, M. 1986. Trattbägarboplatsen 

”Hindby Mosse” – aspekter på dess 

struktur och funktion. Elbogen, Malmö 

fornminnesförenings tidskrift 1986, 1-4, 

sid. 97-124. 

Svensson, M. 1991. A Palisade Enclosure 

in South-West Scania – a Site from the 

Battle-Axe Culture. I: Jennbert m.fl. 

(red), Regions and Reflections. In Honour 

of Märta Srömberg. Acta Archaeologica 

Lundensia, Series in 8°, No. 20, sid. 

97-109, Stockholm. 

Svensson, M. 1993. Hindby offerkärr – en 

ovanlig och komplicerad fyndplats. 

Fynd 1993:1. 

Svensson, M. 1994. Svågertorp. Genomförda 

och planerade insatser. Arkeologisk 

utredning. Delrapport inom projektet 

”Det dolda kulturlandskapet”. 


Museer. 

Svensson, M. 1995. Svågertorp. Rapport 

över arkeologisk provundersökning. 

Delrapport inom projektet ”Det dolda 

kulturlandskapet”. Stadsantikvariska 


Swedberg, O. 1972. Malmö innerstad. 

Byggnadshistorisk inventering. Stadsfullmäktige 

i Malmö Stad. 

Söderberg, B. 1994. Bytomtsarkeologi i 

Skåne – några exempel från UV Syds 

arbetsområde. Arkeologi i Sverige 3, 

1994, sid. 41-66. 

Taffinder, J. 1998. The Allure of the Exotic. 

The social use of non-local raw, aterials 

during the Stone Age in Sweden. Aun 25. 

Uppsala. 

Tesch, S. 1979a. Bronsåldershus i St. Köpinge. 

Ale 1979:1, sid. 27-29. 

Tesch, S. 1979b. Forntidens bopålar. Ale 

1979:3, sid. 1-10. 

Tesch, Sten. 1985. ”Vilda Östern”. Bebyggelsekolonisation, 

landsbybildning och 

urbanisering i Ystadområdet under 

vikingatid och äldre medeltid. I: Land 

og by i middelalderen 3, sid. 75-96. 

Theander, C. 1995. Marinarkaeologiske 

undersøgelser forud for etablering af 

en fast Öresundsforbindelse. Submarine 

stenalderbopladser ved Lernacken. 

Miljø- og Energiministeriet, Skov- og 

Naturstyrelsen. Köpenhamn. 

Thomas, J. 1988. Neolithic explanations 

revisited: the Mesolithic-Neolithic 

transition in Britain and south –Scandinavia. 

Proceedings of the Prehistoric 

Society, vol. 54, sid. 59-66. 

Thomas, J. 1991. Rethinking the Neolithic. 

Cambridge. 

Thomas, J. 1996. Time, Culture and Identity. 

London & New York. 

Thomas, J. 2000. Death, Identity and the 

Body in Neolithic Britain. The Journal 

of The Royal Anthropological Institute 

2000, 6, sid. 653-668. 

Thorén, H. & Torstensdotter Åhlin, I. 

1994. Arkeologisk översiktsplan. Arkeologisk 

utredning etapp 1. Skåne, 

Svedala socken, Svedala kommun. 

Thurston, T. 1999. The knowable, the 

doable and the undiscussed: tradition, 

submission, and the ”becoming” of 

rural landscapes in Denmark´s Iron 

Age. Antiquity 73 (1999), sid. 661-71. 

Thörn, R. 1992. Käglinge grustäkt – aspekter 

kring ett komplext boplats och 

kokgropsområde. I: Arkeologi i Malmö. 

En presentation av ett antal undersökningar 

utförda under 1980-talet. (Rapport nr 

4), sid. 9-36. Stadsantikvariska avdelningen, 


Thörn, R. 1993. Eldstadssystem – fysiska 

spår av bronsålderskult. Ett försök att 

spåra kultplatser och kulturinfluenser. 

C-uppsats i arkeologi, Lunds universitet. 

Thörn, R. 1996a. Rituella eldar. Linjära, 

konkava och konvexa spår efter ritualer 

inom nord- och centraleuropeiska 

brons- och järnålderskulturer. I: 

Engdahl, K. & Kaliff, A. (red.): Religion 

från stenålder till medeltid. Riksantikvarieämbetet. 

Arkeologiska undersökningar, 

Skrifter nr 19, sid. 135-148. 

Stockholm. 

Thörn, R. 1996b. Det rituella landskapet. 

I: Billberg m.fl. (red): Öresundsförbindelsen 

och arkeologi. Projektprogram 




Museer. 

Thörn, R. 1998. Bronsåldersväg som låg i 

vägen för bron. Populär arkeologi 

1998:3. 

Thörn, R. 2000a. Hägnad jord – helig

jord. I: Björhem (red), Föresundsförbindelsen, 



Thörn, R. 2000b. En väg. I: Björhem 

(red), Föresundsförbindelsen, sid. 134-35. 



Tilley, C. 1991. Material culture and text: 

the art of ambiguity. London. 

Tilley, C. 1994. A Phenomenology of Landscape. 

Places, Paths and Monuments. Oxford. 

Tollin, C. 1999. Rågångar, gränshallar och 

ägoområden. Rekonstruktion av fastighetsstruktur 

och bebyggelseutveckling i mellersta 

Småland under äldre medeltid. Meddelanden 

nr 101. Kulturgeografiska 

institutionen. Stockholms universitet. 

Trigger, B. 1989. A History of Archaeological 

Thought. Cambridge. 

Tringham, R. 1991. Households with Faces: 

The Challenge of Gender in Prehistoric 

Architectural Remains. I: 

Gero & Conkey (red), Engendering Archaeology, 

sid. 93-131. Oxford. 

Tronde, B. 1987. Malmöhus län. Arkeologi 

i Sverige 1985, sid. 113-121. 

Turner, V. 1969. The Ritual Process – structure 

and anti-structure. London. 

Ulriksen, P. 1999. Radarundersökning 

Kvarnby Golfbana 990601. Opublicerad 

rapport från Teknisk Geologi, 

Lunds Tekniska Högskola. 

Underlag för byggnadsminnesförklaring 

av 10 skånska slott, 2000. Stadsantikvariska 


Opublicerat. 

Utbildning och forskning. Kvalitet och 

konkurrenskraft. Proposition 1993/ 

94:177. Stockholm. 

Varenius, B. 1995. Post-Processual Archaeology 

in Sweden 1986-1990. Current 

Swedish Archaeology, Vol. 3. 1995, sid 

121-127. 

Wahlöö, C. 1967. Gravhög vid Höja. Malmöfynd 

66, sid. 22-37. 

Wallin, C. 1951. Gravskick och gravtraditioner 

i sydöstra Skåne. Stockholm. 

Watt, M. 1991. Sorte muld. Høvdingesæde 

og kultcentrum fra Bornholms yngre 

jernalder. I: Mortensen, P. & Rasmussen, 

B. M. (red), Fra Stamme til 

Stat i Danmark 2, Høvdingesamfund og 

Kongemakt. Jysk Arkaeologisk Selskabs 

Skrifter XXII:2, sid. 89-107. 

Welinder, S. 1988. Det arkeologiska perspektivet. 

Lund. 

Welinder, S. 1992a. Scientific Time and 

Human Time in Archaeology. TOR 24, 

sid. 5-26. 

Welinder, S. 1992b. Människor och artefaktmönster. 

Occasional Papers in Archaeology, 

Societas Archaeologica Upsaliensis. 

Uppsala. 

Welinder, S. 1997. Att växa upp till man 

på stenåldern. I: Johnsen & Welinder 

(red), Gender och arkeologi, sid. 63-87. 

Östersund. 

Welinder, S. 1999. Mansarkeologi inom 

ett genderperspektiv. I: Caesar m.fl. 

(red), Han, hon, den, det. Att integrera 

genus och kön i arkeologi. University of 

Lund. Institute of Archaeology. Report 

series No. 65, sid. 126-137. Lund. 

Welinder, S., Pedersen, E. A. & Widgren, 

M. 1998. Jordbrukets första femtusen år, 

4000 f.Kr.-1000 e.Kr. Det svenska 

jordbrukets historia. Borås. 

Widgren, M. 1999. Reflections on landscape 

and settlement transformations. 


I: Fabech & Ringtved (red), Settlement 

and Landscape, Proceedings of a conference 

in Århus, Denmark, May 4-7 

1998, sid. 31-34. Jutland Archaeological 

Society. 

Wienberg, J. 1993. Den gotiske labyrint. 

Middelalderen og kirkerne i Danmark. 

Lund Studies in Medieval Archaeology 


Willemark, K. 1997. Kvinnor, män och 

stenhantverk. I: Johnsen & Welinder 

(red), Gender och arkeologi, sid. 50-62. 

Östersund. 

Wilson, L. 1994. Runstenar och kyrkor. En 

studie med utgångspunkt från runstenar 

som påträffats i kyrkomiljö i Uppland och 

Södermanland. OPIA 8. Uppsala. 

Wilson, L. 1998. Uppdragsarkeologi,. Rekommendationer 

vid upprättande av 

undersökningsplaner, utarbetande av 

rapporter, uppföljning, bedömning av 

lämplighet och kompetens samt konservering. 

Underrrättelser från RAÄ 

1998:1. 

Winge, G. 1976. Gravfältet vid Kastanjegården. 

Malmö. Malmöfynd 3. Malmö. 

Zvelebil, M. (red). 1986. Hunters in Transition. 

Mesolithic Societies of temperate Eurasia 

and their transition to farming. 

New Directions in Archaeology. Cambridge. 

Överenskommelse mellan Stadsantikvariska 

avdelningen vid Kultur Malmö och 

Riksantikvarieämbetet i Kulturmiljövårdsarbetet 

i Skåne under år 2000. 

Malmö 000222, Dnr. 1335/99 D9. 

Översiktsplan för Malmö 1990. Förslag. 

Malmö stadsbyggnadskontor. 

Översiktsplan för Malmö 2000. Malmö 

stadsbyggnadskontor.


Noter 

1. Roth m.fl. 1979. 

2. Swedberg 1972. 

3. Gråhamn m.fl. 1983. 

4. Malmö stadsbebyggelse. En översiktlig 

inventering 1989. 

5. Översiktsplan 1990. 


7. Kulturlandskapsanalys för Malmö 

och Burlövs kommuner 1993; Erikson 

1995, 1997a, 1997b. 

8. Erikson 1999. 

9. Underlag för byggnadsminnesförklaring 

av 10 skånska slott, 2000. 

Slotten är: Knutstorps borg, Stora 

Herrestads säteri, Hjularöd slott, 

Öja gård, Kulla Gunnarstorps slott, 

Hviderups gård, Rosendals slott, 

Dybäcks slott, Vollsjö säteri och 

Katrinetorps gård. 

10. Gustafsson, M. 2000. 

11. Engelmark m.fl. 2000. 

12. Överenskommelse mellan Stadsantikvariska 

avdelningen vid Kultur 

Malmö och Riksantikvarieämbetet i 

Kulturmiljövårdsarbetet i Skåne 

under år 2000. Malmö 000222, 

Dnr. 1335/99 D9. 

13. Riksantikvarieämbetet, staben. 

Överenskommelse om ansvarsområden 

för de skånska museernas kulturmiljöarbete. 

99-06-22, beteckning 

344-2691-1999. 

14. Jakobsen m.fl. 2000. 

15. Malmö Arkeologi. The Explorer´s 

Handbook. 2000. 

16. Rostoványi 1994; Hårde m.fl. 1997; 

Jansson 1999; Petersson & Nilsson 

1999; Borrie m.fl. 2000; Eriksson 

m.fl. 2000. 

17. Björhem under utg. 

18. Thörn 1992; Nielsen & Rudebeck 

1991; Rudebeck 1994. 

19. Björhem & Säfvestad 1993; Rudebeck 

1994; Rudebeck & Ödman 

2000; Björhem under utg. 

20. Tesch 1979a, 1979b; Björhem & 

Säfvestad 1993. 

21. Lagen om kulturminnen m.m. 

1988:950. 

22. Rudebeck 1994:33. 

23. Björhem 2000. 

24. Björhem under utg. SVEDAB står 

för Svensk-Danska Broförbindelsen 

AB. Detta bolag var Malmö Kulturmiljös 

uppdragsgivare för undersökningarna 

längs den ca 10 km långa 

sträckan mellan Öresundsbrons fäste 

och Lockarps by (kontinentalbanan). 

25. Utbildning och forskning, proposition 

1993/94; För kännedom 

1995:2. 

26. Sjöström & Pihl 1993; Svensson 

1994, 1995; Larsson manuskript; 

Nilsson manuskript. 

27 . Rosborn 1984:5. 

28. Rosborn 1984. 

29. Romberg 1982. 

30. Billberg & Reisnert 1993. 

31. Tronde 1987. 

32. Ersgård & Hållans 1996. 

33. Riddersporre 1995; Erikson 1998. 

34. Roth m.fl. 1979; Rosborn 1982, 

1984; Lindahl Jensen 1992. 

35. Magnusson Staaf 2000c. 

36. Utbildning och forskning. Proposition 

1993/94:177. 

37. Kristiansen & Holmström 1996:13. 

38. Jensen 1988; Varenius 1995. 

39. Bradley 2000. 

40. T.ex. Bourdieu 1977; Giddens 

1979, 1984; Hodder 1982, 1986, 

1991; Tilley 1991, 1994; Thomas 

1996; Barrett 1994. 

41. Billberg m.fl. 1996a, 1998. 

42. För kännedom från fornminnesavdelningen 

1995:2, sid. 5. 

43. Johansen 1998. 

44. Wilson 1998:11. 

45. Johansen 1998. 

46. För närvarande pågår samarbete med 

Region Skåne gällande ”Terra Scaniae”, 

en nätplats med information om 

Skånes historia, främst riktad till 

barn från tolv år. Nätplatsen ska 

invigas under våren 2002 

(www.ts.skane.se). 

47. Utbildning och forskning. Proposition 

1992/94:177. 

48. T.ex. Hodder 1999. 

49. I detta sammanhang kan hermeneutisk 

sägas stå för den metod, som till 

skillnad mot förklaring och ”utifrånperspektiv”, 

syftar till förståelse 

av kulturella fenomen. Med detta 

avses att i samspel med den egna 

kulturella tolkningsramen föreslå 

tänkbara ”inifrånperspektiv”, dvs. 

synsätt som kan ha varit rådande i 

ett specifikt dåtida sammanhang, 

t.ex. i valet av boplatsläge eller tillverkningen 

av ett föremål (jfr. Nationalencyklopedin 

1997, 1998). 

50. En kosmologi kan kort definieras 

som en kulturellt etablerad världsbild 

vari ingår föreställningar om 

tid och rum och världsalltets uppbyggnad 

(”kosmologi”, Nationalencyklopedin 

1997, 1998). 

51. T.ex. Kulturmiljövård 2, 1991; Larsson 

& Rudebeck 1993; Larsson, S. 

1993. 

52. T.ex. Hodder 1997, 1999, 2000. 

53. Chadwick 1997; Hassan 1997; 

Hodder 1998; Berggren 2000a. 

54. Se t.ex. Orme 1981 för en diskussion 

av begreppet ur antropologisk 

synvinkel. 

55. Tronde 1987; Karsten 1990. 

56. Knarrström 2000. 

57. T.ex. Larsson, L. m.fl. 1992; Roberts 

1996. 

58. Duncan 1990; Grøn m.fl. 1991; 

Welinder 1992b; Tilley 1994; Thurston 

1999; Bradley 2000. 

59. Svensson 1993; Nilsson 1995. 

60. Engelstad 1991. 

61. Ibid.:49. 

62. Barrett 1994:3. 

63. Ibid.:5. 

64. Engelstad 1991:50, med ref. till 

Buttimer. 

65. Callmer & Rosengren 1997; Herschend 

1997; Larsson & Hårdh 

1998; Fabech & Ringtved 1999. 

66. Bradley 2000. 

67. Bell 1992. 

68. Smith 1987. 

69. Colpe 1970; Kötting 1985; Stjernquist 

1989; EBO ”ceremonial object”. 

70. Schjødt 1989. 

71. Roymans 1995. 

72. Puhvel 1976, 1989; Ovsyannikov & 

Terebikhin 1994; Davidson 1993; 

EBO ”ceremonial object”. 

73. Koch 1998.

74. Bradley 2000. 

75. van Gennep 1986; Turner 1969. 

76. Bradley 2000. 

77. Hansen 1937:212. 

78. Trigger 1989; Rudebeck 2000b. 

79. Olsson 1991; Welinder m.fl. 1998. 

80. Annales-skolan är benämningen på 

en grupp franska historiker som har 

som målsättning att skriva historia 

som en helhet av ekonomiska, sociala 

och mentala mönster. Skolan etablerades 

under 1920-talet av Lucien 

Febvre och Marc Bloch. Man ser 

historien som ett komplicerat växelspel 

av kollektiva medvetandeformer, 

mentaliteter, och de socioekonomiska 

och geografiska strukturer 

som människor lever i (Nationalencyklopedin 

1997, 1998). 

81. Bintliff 1991. 

82. Jennbert 1988. 

83. Karsten 1994; Andersson & Hållans 

1997; Kristiansen 1998. 

84. Björhem 1994. 

85. Barrett 1994. 

86. T.ex. Welinder 1992a, 1992b; Bradley 

1993; Bender 1993; Tilley 1994; 

Gosden 1994; Karleby 1998; Mogren 

2000. 

87. Barrett 1994. 

88. Bourdieu 1977; Giddens 1979, 

1984. 

89. Binford 1982; Bintliff 1991; Larsson 

m.fl. 1992; Rasmussen 1993; 

Bradley 1993; Tilley 1994. 

90. Det bör dock noteras att viss periodindelning 

var under häftig debatt 

under denna tid, främst övergången 

mellan senmesolitisk tid och tidigneolitisk 

tid (se Rudebeck 1996 för 

en diskussion). 

91. Nationalencyklopedin 1997, 1998. 

92. Jfr. Karleby 1998 

93. T.ex. Magnusson Staaf 1996. 

94. Helms 1998. 

95. Carver 1990; Steane 1993; Saunders 

1999; Larsson, S. 2000b. 

96. Hägerstrand 1967; Magnusson Staaf 

1996; Thurston 1999; Larsson, S. 

2000b. 

97. Magnusson Staaf 1996:133 ff. 

98. Magnusson Staaf 1996. 

99. Thurston 1999. 

100. Malmer 1962; Kristiansen 1989; 

Damm 1993. 

101. Carlsson 1998. 

102. EBO ”Social status”. 

103. Staecker 1996. 

104. Moore & Scott 1997. 

105. Beausang 1999, 2000. 

106. Lillehammer 1989:90; Johnsen & 

Welinder 1995; Kanvall 1995:9; 

Stéfansdottir 1996; Derevenski 

2000. 

107. Högberg 1999, 2000b. 

108. T.ex. Conkey & Spector 1984; Engelstad 

1991; Gero & Conkey 1991; 

Tringham 1991; Hjørungdal 1991; 

Magnus & Morger 1994; Johnsen & 

Welinder 1997; Caesar m.fl. 1999; 

Strassburg 1997, 1999; Welinder 

1999; Göransson 1999. 

109. Magnus 1994:26 f. 

110. Hjørungdal 1991; Stig-Sørensen 

1994. 

111. T.ex. Moore & Scott 1997; Altenberg 

1999. 

112. Altenberg 1999. 

113. Axelsson & Gunnarsson 1998:198. 

114. Barrett 1994; Meskell 1999. 

115. Meskell 1999. 

116. Barrett 1994:1ff.; Hodder 

1999:144 f. 

117. Knapp 1998. 

118. Gero 1991; Magnus 1994; Willemark 

1997; Finley 1997; Ströbeck 

1999. 

119. Moore & Scott 1997. 

120. Butler 1993; Moi 1997. 

121. Knapp 1998; Strassburg 1997, 

1999. 

122. Axelsson & Gunnarsson 1998. 

123. Hodder 1999. 

124. Gero 1996. 

125. Altenberg 1999. 

126. Welinder 1997. 

127. Welinder 1997:71. 

128. Fiske 1982. 

129. T.ex. Magnusson Staaf 2000b. 

130. Levander 1976; Puhvel 1976, 1989; 

Helms 1993; Green 1997. 

131. Helms 1993. 

132. Ibid.:224 f. 

133. Ibid.:38. 

134. Ibid.:41 ff. 

135. Ibid.:110 f. 

136. Kaul 1998. 

137. Brown 1947. 

138. Miller 1994. 

139. T.ex. Hårdh 1999; Högberg 2000a; 

Björhem 2000; Olausson & Vandkilde 

2000. 

140. Holten 1997:185. 

141. Riddersporre 1995; Magnusson 

Staaf 2000a; Malm 1992; Hårdh 

1999. 

142. T.ex. Rudebeck 2000a. 

143. Broadbent & Knutsson 1980; 

Knarrström 2000. 

144. Larsson, S. 2000b. 

145. Willemark 1997. 

146. Gero 1991; Willemark 1997. 

147. Fendin 1994; Lidström-Holmberg 

1998. 

148. Fendin under utg. 

149. Helms 1993; Taffinder 1998; 

Olausson 2000; Olausson & Vandkilde 

2000. 

150. Magnusson Staaf 1996. 

151. Helms 1993:xi. 

152. Rausing 1991; Larsson, T.B. 1999. 

153. Barker 1999; Fokkens 1999; Rasmussen 

1999. 

154. Welinder 1988. 


155. Welinder 1988:33 f. 

156. Se diskussion om relationen mellan 

språk och bilder/föremål i Sandström 

1989. 

157. Edmonds 1995:157. 

158. Heidegger 1927; Thomas1996:68. 

159. Magnusson Staaf 1996:7. 

160. Thomas 1996:68. 

161. Se t.ex. Baudou 1960; Jaanusson 

1981; Jensen 1997. 

162. Björhem & Säfvestad 1989:100. 

163. Baudou 1991:77. 

164. Hector, under arbete. 

165. Magnusson Staaf & Nilsson 1998. 

166. Sherratt 1997. 

167. Sköld 1963, 1968. 

168. Svanberg & Söderberg 2000. 

169. Skansjö 1983. 

170. Kulturmiljövård 5 1994; Tilley 1994; 

Bradley 2000; Jennbert 2000. 

171. Jfr. Regnell 1999. 

172. Roymans 1999. 

173. Widgren 1999. 

174. Riddersporre 1995. 

175. Jennbert 1984, 1985; Larsson, M. 

1984, 1986; Zvelebil 1986; Thomas 

1988; Gebauer & Price 1992; Rudebeck 

1996; Persson 1999. 

176. Welinder m.fl. 1998:180. 

177. Ibid.:93. 

178. Svensson 1986; Larsson, L. 1992. 

179. Winge 1976; Almqvist & Svensson 

1990; Svensson 1991; Jonsson 

1995; Thörn 2000a:75. 

180. Sarnäs & Nord Paulsson under utg. 

181. Tilley 1991:138 f. 

182. Olsson 1991; Welinder m.fl. 

1998:140; Gustafsson 1995, 1997, 

1998. 

183. Roger Engelmark, muntligen. 

184. Stefan Gustafsson, muntligen. 

185. Colluvium kommer av latinets 

(sammanflöde av) slam. Det är en 

jordart bestående av material som 

transporterats genom massrörelser 

och avspolning och som sedan avsatts 

på de nedre delarna av en sluttning 

(Nationalencyklopedin 1997, 

1998). 

186. Linné 1982:281. 

187. Smekalova m.fl. 1992, 1993 samt 

Smekalova muntligen. 



190. Billberg m.fl. 1996; Billberg m.fl. 

1998. 

191. Signaturläran är en lära enligt vilken 

ett föremåls yttre utseende överensstämde 

med dess verkan, särskilt 

som läkemedel (”lika botar lika”). 

Läran har sin grund i naturfolks tänkande 

och i antik filosofi och levde 

länge kvar i den äldre botaniken. 

Den utformades i sin slutliga version 

av Paracelsus på 1500-talet 

(Nationalencyklopedin 1997, 1998). 

192. Regnell 1998 & muntligen.



194. Skogelag var ett slags utmarkssamfälligheter 

i Småland före storskiftet 

(Tollin 1999:65). 

195. Tollin 1999. 


197. Ersgård & Hållans 1996:29. 

198. Ersgård & Hållans 1996. 

199. Sarnäs 1996:39 ff., Sarnäs 

1998:29 ff. 

200. Andersson & Anglert 1989; Riddersporre 

1995. 

201. Rosborn 1984. I antalet 28 ingår 

Övre Malmö och Pile. 

202. Erikson 1998; Reisnert 1983. 

203. Mandahl 1974. 

204. Björhem 1979. 

205. Reisnert 1983:139. 

206. Andersson 1994. 

207. Jönsson m.fl. 2000:191. 

208. Nielsen & Rudebeck 1991:94 ff.; 

Sarnäs 1991. 

209. Kling 1992. 

210. Andersson, T. 1991. 

211. Kling 1992. 

212. Lindhé m.fl. 2000; Jönsson m.fl. 

2000. 

213. Söderberg 1994. 


215. Jeansson 1966. 

216. Skansjö 1983. 

217. Skansjö m.fl. 1989; Riddersporre 

1989. 


219. Riddersporre under utg. 

220. Jfr. kapitlet ”Kontinuitet och diskontinuitet 

i plats och betydelse”. 


222. Helmfrid 1981; Riddersporre 1995. 

223. Anglert 1995:104; Anglert 1989; 

Riddersporre 1989. 

224. Anglert 1989:227. 

225. Riddersporre 1989:136. 

226. Rosborn m.fl. 1981:35 f. 

227. Anglert 1989; Sundnér 1989; 

Wienberg 1993. 

228. Holmberg 1977:103, 191. 

229. Rydbeck 1930; Blomqvist 1950. 

230. Skansjö 1995:84 ff. 

231. Reisnert 1995:57 ff. 

232. Rosborn 1977:22 ff.; Reisnert 

1999:72 ff. 

233. Eriksson 1980. 

234. Ersgård 1988; Reisnert 2000:493 ff. 

235. Billberg & Reisnert 1993. 

236. Billberg under utg. 

237. Björhem & Säfvestad 1993; Paulsson 

1993; Karsten 1994; Rudebeck 

2000a. 

238. Smekalova m.fl. 1992, 1993 och 

muntligen. 

239. Ulriksen 1999. 

240. Orme 1981; Hodder 1982. 

241. T.ex. Thörn 1992, 1993, 1996a; 

Fendin 1999. 

242. Fendin 1994 & under utg.; Lidström 

Holmberg 1998. 

243. Högberg 1999, 2000b 


245. Tesch 1985. 

246. Fraes Rasmussen 1994. 


248. Linderholm 2000. 

249. Eliasson & Kishonti under utg. 

250. Nationalencyklopedin 1997, 1998. 

251. Räf & Stilborg 1999. 

252. Welinder 1992b:22. 

253. Rosberg & Sarnäs 2000. 

254. Rudebeck & Ödman 2000. 

255. Carlsson 1998:52. 

256. Andersson m.fl. 1999:11. 

257. Svensson 1986, 1993; Björhem & 

Säfvestad 1989, 1993; Arkeologi i 

Malmö 1992; Thörn 1992; Rudebeck 

1994; Billberg m.fl. 1996b; 

Samuelsson 1998; Billberg & Magnusson 

Staaf 1999; Björhem 1999, 

2000; Rudebeck & Ödman 2000. 


259. Wahlöö 1967; Jacobsson 1986; artiklar 

i Larsson, L. 1993; Rudebeck 

& Ödman 2000. 

260. Sarnäs & Gustafsson 2000:39. 

261. Rasmussen 1993. 

262. Wilson 1994; Lundquist m.fl. 1996. 

263. Roymans 1995. 

264. Jfr. Müller 1904; Larsson, L. 1993; 

Rudebeck & Ödman 2000. 

265. Björhem 1997. 

266. Salomonsson 1962; Larsson, L. 

1982; Andersson & Knarrström 

1999:38 ff. 

267. Kjellmark 1903; Salomonsson 

1962, 1964, 1971; Klassen & Jonsson 

2000. 

268. Theander 1995. 

269. Jonsson 2000; Klassen & Jonsson 

2000. 

270. Rudebeck & Ödman 2000:76 ff.; 

Stilborg 2000. 

271. Karsten 1986; Karsten & Regnell 

1995. 

272. Lagergren-Olsson & Linderoth 

2000. 

273. Larsson, M. 1984, 1992; Larsson, L. 

1992; Karsten 1994. 

274. Almquist & Svensson 1990; Svensson 

1991; Andersen 1997:267 ff. 

275. Larsson, L. 1992. 

276. Björhem 1999. 

277. Sarnäs & Nord-Paulsson under utg. 

278. Salomonsson 1971:80 ff. 

279. Börjesson 1997; Björhem 1999. 

280. Rudebeck & Ödman 2000; Samuelsson 

under utg. 

281. Björhem & Säfvestad 1993:357; 

Björhem 2000:151 ff. 

282. Björhem 1999. 

283. Björhem & Säfvestad 1993. 

284. Hårdh 1984. 

285. Samuelsson 1998 & under utgivning; 

Rudebeck & Ödman 2000. 

286. Näsman 1998. 

287. Larsson & Hårdh 1998; Hårdh 

1999. 

288. Callmer 1997. 

289. Näsman 1998. 

290. Callmer 1997. 

291. T.ex. Herschend 1997; Hedeager 

1997; Johansen 1997. 

292. Arwill-Nordbladh 1998; Göransson, 

1999. 

293. T.ex. Watt 1991; Ambrosiani 1991; 

Lundqvist m.fl. 1996; Christensen 

1997; Fabech 1998; Svanberg & 

Söderberg 2000. 

294. T.ex. Andersson, E. 1996b, 1999, 

2000; Hårdh 1999. 

295. Hector under arbete. 

296. Seitzer Olausson m.fl. 1980; Nielsen 

& Rudebeck 1991; Rudebeck 

1986, 1994. 

297. Almqvist & Svensson 1990. 

298. Jonsson 1995:15 f. 

299. Andersen 1997:283. 


301. Hodder 1988:69 ff. 

302. Lévi-Strauss 1966; Tilley 1991:27. 

303. Thörn 1996b:26. 

304. Petré 1981:11 f. 

305. Jonsson 1995. 

306. Roymans 1995. 

307. Wallin 1951:67 ff. 

308. Müller 1904; Sköld 1963; Jørgensen 

1988; Braut 1, 1996. 

309. Jørgensen 1988; Kunwald 1996; 

Jørgensen 1996. 

310. Steineke 2000. 

311. Artursson 1999; Thörn 1998; Thörn 

2000b:135; Gidlöf 2000:129; Erikson 

under utg.; Samuelsson under 

utg. 

312. Tilley 1994; Orrling 1999; Bradley 

2000. 

313. Rudebeck & Ödman 2000. 

314. Samuelsson 1998. 

315. Erikson & Samuelsson 2000:201; 

Samuelsson under utg. 

316. Kulturlandskapsanalys för Malmö 

och Burlövs kommuner 1993. 

317. Svanberg & Söderberg 2000. 

318. Steineke 2000:203. 

319. Jørgensen 1996:44, översättning 

från danskan. 

320. Billberg m.fl. 1996, 1998. 

321. Sjöström & Pihl 1993. 

322. Jensen 1977; Paulsson 1999. 

323. Sarnäs 2000:117. 

324. Jfr. Gren 1989. 

325. Berggren 2000b. 

326. Riddersporre 1995, 1996; Erikson 

1995, 1997a & b. 

327. Berggren 2000b. 

328. Rudebeck & Ödman 2000; Jönsson 

under utg.; Rosberg & Engström 

under arbete. 

329. Steineke 1997. 

330. Modig 1994. 

331. Inizan m.fl. 1992; Pelegrin 1992; 

Larsson, S. 2000a. 

332. Andersson 1996a.

333. Siech 2000:71. 

334. Brumfiel 1991. 

335. Högberg m.fl. 2000; Högberg 

1998. 

336. Lindhé m.fl. 2000. 

337. Malmer 1962 & 1969; Stjernquist 

1969. 

338. Madsen 1992. 

339. Nordqvist 1992; Knarrström 1997. 

340. Rudebeck 1986, 1994, 1998; Nielsen 

& Rudebeck 1991. 

341. Högberg 1997 & under utg. 

342. Rudebeck 1998. 

343. Knutsson 1988; Madsen 1992; 

Högberg 1998, 1999; Knarrström 

1997, 1998. 

344. Malmer 1969. 

345. Knutsson 1982; Juel Jensen 1994; 

Knarrström 1999. 


347. Stjernquist 1969; Draiby 1984; 

Björhem & Säfvestad 1993; Knarrström 

2000; Högberg under utg. 

348. T.ex. Juhl 1995; Koch 1998; Stilborg 

1997; Elfwendahl 1999. 

349. T.ex. Arrhenius & Lidén 1989; 

Koch Nielsen 1986. 

350. Lindahl & Matenga 1995. 

351. Koch 1998; Petersson 1998. 

352. Becker 1947; Ebbesen & Mahler 

1980; Larsson, M. 1984. 

353. Kaul 1992; Thomas 1991 & 2000. 


354. Karsten 1994; Nilsson 1995; Stjernquist 

1997. 

355. Christophersen 1980. 

356. Lanting & Brindley 2000. 

357. Fendin 1999; Ericson Lagerås 1999; 

Carelli 1996; Carelli & Kresten 

1997; Lidström-Holmberg 1998. 

358. Andersen m.fl. 1991:36 ff.; Skaarup 

1976:155; Rudebeck 2000a; Rudebeck 

& Ödman 2000. 


360. Thorén & Torstensdotter Åhlin 

1994.

Vetenskapligt program för Malmö Kulturmiljö - Malmö stad

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?