Man är kanske mer kapabel än vad man trodde…” - Lunds universitet

Susanna Johansson 

”Man är kanske mer 

kapabel än vad 

man trodde…” 

Utvärderingsrapport av projekt 

Mötesplats Social Ekonomi Malmö 

– arbetsträning för långtidsarbetslösa 

och långtidssjukskrivna 

SOCIOLOGY OF LAW 

LUND UNIVERSITY 

Research Report 

2007:2

För en komplett förteckning 

över bokutgivningen vid Sociologiska institutionen i Lund, 

se slutet av boken eller besök www.soc.lu.se/info/publ 

Redaktör för Sociology of Law Research Reports: Karsten Åström 

Copyright © Susanna Johansson 2007 

Grafisk form Infografen/Desktop 

Sättning Ilgot Liljedahl 

Produktion Sociologiska institutionen, Lund 

Tryck MediaTryck sociologien, Lund 2007 

ISBN 91-7267-247-1 

Distribution 

Sociologiska institutionen 

Lunds universitet 

Box 114 

SE-221 00 Lund 

Fax 046-222 4794 E-post print@soc.lu.se www.soc.lu.se/info/publ

Förord 

Johansson 3 

Utvärderingsarbetet av projekt Mötesplats Social Ekonomi Malmö har pågått under 

drygt ett och ett halvt års tid. Vi är tacksamma för den öppenhet projektledningen 

och övriga projektaktörer – Eva Maria Mörner och Ronny Hallberg, 

handledarna Aster Boberg Menghestu, Masoud Sedighi, Mathias Persson och Karin 

Kruse, samt personalen vid Aktivitetsporten: Jessica Wribe, Lilian Neleryd, 

Ylva Hjalmarsson och Malin Martelius – har visat i förhållande till utvärderingen, 

en öppenhet som har möjliggjort för oss att kontinuerligt följa olika processer i 

projektet. Ett nära samarbete och utbyte av reflektioner med projektets centrala 

aktörer har varit av stor vikt för fullföljandet av utvärderingen och det har varit 

ett roligt och lärorikt samarbete. Vi vill rikta ett stort tack till alla de personer som 

ställt upp på intervjuer för utvärderingen. Ett särskilt tack riktas till de deltagare 

i projektet som frivilligt delat med sig av personliga upplevelser av sin situation 

och tid i projektet. 

Lund 2007-10-08 

Susanna Johansson och Per Wickenberg 

3

4 Johansson

Innehåll 

Johansson 5 

Förord 3 

1. Uppdrag och bakgrund 7 

1.1 Social Ekonomi 8 

1.2 ESF-rådet 9 

1.3 Projektansökan och projektidé 10 

1.4 Projektets syften och mål 11 

1.5 Utvärderingens bild av projektet 12 

1.6 Problemområdet i stort 14 

2. Samverkan och normperspektiv 17 

2.1 Samverkan 17 

2.2 Normperspektiv 20 

3. Metod och arbetssätt 23 

3.1 Utvärderingen – formativ och summativ 23 

3.2 Genomförande 24 

4. Resultat 29 

4.1 Statistik 29 

4.1.1 Platsernas antal och fördelningar över projekttiden 29 

4.1.2 Deltagarnas tid i praktik/arbetsträning över projekttiden 31 

4.2 Överväganden – deltagarintervjuerna 31 

4.3 Deltagarna 34 

4.3.1 Vägen in i projektet 34 

4.3.2 På mötesplatserna: arbete och kontakter 36 

4.3.3 Förväntningar och syn på framtiden 40 

4.3.4 Sammanfattning 43 

4.4 Handledarna 43 

4.4.1 Handledarna enskilt 44 

4.4.2 Handledarna i grupp 46 


4.5 Aktivitetsporten 55 

5

6 Johansson 

6 

4.5.1 Första intervjuomgången 55 

4.5.2 Andra intervjuomgången 55 


4.6 Projektledaren 65 


4.7 Styrgruppen 74 

4.7.1 Föreningen Bryggeriet 74 

4.7.2 Iransk-svenska föreningen 77 

4.7.3 Sofielunds Folkets Hus 78 


4.8.1 Försäkringskassan Malmö 81 

4.8.2 SDF Södra Innerstaden, Malmö stad 83 


5. Slutsatser och reflektioner 87 

5.1 Första målet – Praktik och arbetsträning 87 

5.2 Andra målet – deltagarnas anställbarhet 88 

5.3 Tredje målet – Samverkan med förvaltning/myndighet 89 

5.4 Avslutande reflektioner 91 

Referenser 97 

Bilagor 99 

Intervjuguide – deltagare 100 

Intervjuguide – handledare (andra intervjuomgången) 101 

Intervjuguide – Aktivitetsporten (andra intervjuomgången) 102 

Intervjuguide – föreningarna/styrgruppen 103

Johansson 7 

1. Uppdrag och bakgrund 

Rättssociologiska enheten vid Lunds universitet har av projektägaren Föreningen 

Bryggeriet, Malmö, fått i uppdrag att utvärdera projektet ”MötesPlats SE Malmö”, 

där SE står för Social Ekonomi. Uppdraget har genomförts av doktorand 

Susanna Johansson med docent Per Wickenberg som handledare och i samarbete 

med Arbetsmiljöhögskolan vid Lunds universitet. Projektet har erbjudit långtidsarbetslösa 

och långtidssjukskrivna arbetsträningsplatser i Malmös föreningsliv. 

Projektet är sökt och beviljat hos ESF-rådet, Europeiska Socialfonden (Växtkraft 

mål 3). Utvärderingsrapporten är sammansatt efter de skilda arbetsinsatser som 

gjorts i utvärderingen under den tid ”MötesPlats SE Malmö” (Mötesplatsprojektet) 

har pågått. 

Efter samtal med projektägaren har en dubbel arbetsmetod för utvärderingen 

av projektet valts – där de båda utvärderingsdelarna kan komplettera varandra: 

dels en formativ (fortlöpande och följande) utvärdering och dels en summativ 

(sammanfattande) utvärdering (mer om detta nedan under kapitel 3). Det innebär 

att projektet har följts under drygt ett och ett halvt år. Första förberedande 

träffarna om projektet skedde redan under våren 2005 och första mötet i projektet 

med styrgruppen ägde rum på Föreningen Bryggeriet i Malmö den 28 oktober 

2005. Det senaste mötet med återkopplingar om projektet skedde den 14 juni 

2007 vid ett seminarium på Amiralen i Malmö om främst de metoder som utvecklats 

kring förstärkt handledning och samverkan i projektet – om arbetssätt 

och samverkan i föreningslivet. En avslutande utvärderings- och utvecklingskonferens 

är planerad till den 24 oktober 2007. 

Utvärderingen har en helt fri och självständig roll i relation till projektet. Under 

projektets gång har utvärderare och utvärderingshandledare vid sex ordinarie 

tillfällen och dessutom i andra sammanhang återkopplat iakttagelser, reflektioner 

och frågor till projektets styrgrupp och projektledare. Det innebär en avstämningsträff 

cirka var tredje månad under projektets gång. Dessa kontakter och möten 

kan ha skilda syften och funktioner vid olika tidpunkter och för olika aktörer 

i projektet. En sådan funktion kan vara och handla om legitimitet för projektet. 

En annan kan vara att för forskarnas del skapa nya kontaktytor och erbjuda andra 

informationer. Samtidigt har det inneburit unika möjligheter till fortlöpande 

återkopplingar och valideringar från berörda aktörer av utvärderingens iakttagel- 

7

8 Johansson 

ser och resultat. Detta är av stort värde för möjligheterna att genomföra en komplex 

utvärdering med flera sociala arenor och ett antal skilda aktörer och aktörsnivåer. 

Samtidigt har detta arbetssätt inneburit ett lärande som är av stort värde 

för egen förståelse och kunskapsutveckling. Detta perspektiv är ofta försummat i 

forskarvärlden och vetenskapssamhället. 

I den utvärderingsrapport som nu följer, görs värderingar endast i relation till 

de syften och mål som projektet har ställt upp i sin projektansökan. Förhoppningsvis 

kan rapporten medföra nya steg i en erfarenhets- och kunskapsutveckling 

för berörda – och kommande – aktörer i samhället. Det finns många – individuella, 

organisatoriska och samhälleliga – skäl till en sådan utveckling inom detta 

fält i samhället. 

1.1 Social Ekonomi 

”Social ekonomi” är sedan 1989 ett officiellt begrepp inom EU. Den svenska regeringen 

tillsatte i slutet av 1997 en arbetsgrupp inom regeringskansliet som gav 

ut en rapport med namnet Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati 

och tillväxt. 

I det här projektsammanhanget menas en verksamhet som bygger på 

arbetsgruppens definitioner: "Med social ekonomi avses organiserade verksamheter 

som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar 

och är organisatoriskt fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och 

ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser 

och liknande sammanslutningar. Verksamheter inom den sociala ekonomin 

har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft." 

(Regeringens arbetsgrupp för den sociala ekonomin, september 1999). Arbetsgruppens 

definition inbegriper således både organisatorisk/juridisk form och syfte. 

Social ekonomi sorterar under folkrörelsefrågorna i justitiedepartementet och 

beskrivs ofta som en tredje sektor vid sidan av, men samtidigt överlappande, den 

offentliga och den privata sektorn. Regeringen gav 2006 i uppdrag åt Verket för 

näringslivsutveckling (Nutek) att genomföra en studie av lokala verksamheter 

inom den sociala ekonomin. Studien har genomförts av forskaren Hans Westlund 

som bl a menar att det inte är meningsfullt att avgränsa den sociala ekonomin efter 

organisationsform utan att det är syftena med verksamheterna som är avgö- 

1 

rande (Rapport 2007 ”Social ekonomi, socialt kapital och lokal utveckling”). Så 

här beskriver Mötesplatsprojektet sin syn på Social Ekonomi i projektansökan: 

1 Hämtat från: www.regeringen.se, Coompanions sida www.kooperativutveckling.org (2007-10- 

07), Westlund (2001), Rapport (2007). 

8

Johansson 9 

Många av de aktörer som driver verksamheter och fungerar som "Mötesplatser" inom den 

sociala ekonomin har redan – på olika sätt och i olika omfattningar – erfarenheter av att erbjuda 

praktikplater, arbetsträning med flera möjligheter för arbetssökande och långtidssjukskrivna. 

Genom samverkan mellan flera "Mötesplatser" kan ytterligare möjligheter och 

tillfällen till praktik och arbetsträning skapas, både i kvalitativ och kvantitativ mening. Detta 

är också bakgrunden till projektet ”Mötesplats Social Ekonomi (S.E.)” i Malmö. 

En bärande tanke bakom "MötesPlats S.E." innebär dessutom att ”Mötesplatsernas” samverkansformer 

och partnerskap med offentliga aktörer – förvaltningar och myndigheter – kan 

utvecklas och stärkas. I dag finns också en bred övertygelse hos förvaltningar och myndigheter 

inom Malmö Stad att social ekonomi spelar en viktig roll som mötesplats för praktik och 

arbetsträning. Det finns också förhoppningar om att den rollen kan ytterligare växa i betydelse. 

Genom ökad samverkan mellan "Mötesplatserna" och de offentliga aktörerna görs detta 

möjligt ( Ansökan Mötesplats SE Malmö). 

Utvecklingen av den sociala ekonomins samverkan med den offentliga sektorn 

har således utgjort ett tydligt syfte med Mötesplatsprojektet. Det är av värde och 

intresse för de berörda aktörerna och myndigheterna att kunna konstatera ifall de 

samverkansformer som används i detta projekt kan innebära några nya, konstruktiva 

vägar för de personer/medborgare som idag står utanför arbetsmarknaden, 

vilket kommer att diskuteras i utvärderingsrapporten. 

1.2 ESF-rådet 

Rådet för Europeiska Socialfonden i Sverige, svenska ESF-rådet, är en svensk 

myndighet under Arbetsmarknadsdepartementet. ESF-rådet är även förvaltningsmyndighet 

för fullföljandet av Europeiska Socialfondens program Växtkraft 

Mål 3 och Equal. EU-kommissionen har godkänt det nya svenska socialfondsprogrammet 

för perioden 2007-2013. Organisationen är numera uppbyggd på huvudkontor 

i Falun och Stockholm samt på åtta regionala enheter bl a Malmö – 

Sydsverige (Skåne och Blekinge län). 

2 

I förhållande till Mötesplatsprojektet har 

ansvarigt kontor legat i Lund. Mötesplatsprojektet tillhör Växtkraft Mål 3 och insatsområde 

2:2 – ökad anställbarhet och företagaranda. Utgångspunkterna för 

projektplaneringen har därför följt de särskilda villkor som gäller för Växtkraft 

Mål 3, insatsområde 2:2. Det innebär bland annat enligt projektansökan; 

att projektplaneringen tagit särskild hänsyn till att målgruppen för insatsområde 2:2 ska vara 

personer som är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. Projektet ska 

innehålla kompetensutveckling och andra aktiviteter som främjar anställbarhet eller entreprenörskap 

hos de individer (målgrupper) som deltar i projektet. Vidare finns krav på att det 

2 Hämtat från www.esf.se (2007-07-02) 

9

10 Johansson 

10 

ska vara en projektägare vilket har resulterat i nedan projektorganisation med en övergripande 

styrgrupp där representanter från samtliga samverkande ”Mötesplatser” deltar ( Ansökan 

Mötesplats SE Malmö). 

1.3 Projektansökan och projektidé 

Under våren/sommaren 2004 gjordes en Equal-ansökan (komplement till Växtkraft 

Mål 3 med fokus på metodutveckling) som nekades pengar, vilken sedan utvecklades 

till en förstudieansökan enligt Växtkraft Mål 3 insatsområde 4 (lokal 

utveckling) i oktober 2004. Förstudien startade januari 2005 – då sex föreningar 

var medverkande. Alla föreningar tilldelades ekonomiska resurser att genomföra 

sina egna förstudier och delade på kostnaderna för en projektkoordinator (Eva 

Maria Mörner). Föreningen Bryggeriet var arbetsgivare. De samverkande föreningarna 

genomförde under våren 2005 förundersökningar och kompetensutvecklande 

aktiviteter som sedan resulterade i den aktuella projektansökan om samverkan 

mellan de ingående föreningarna – ”Mötesplatserna” – hos ESF-rådet. Mötesplatsprojektet 

beviljades medel enligt Växtkraft Mål 3, insatsområde 2:2 i juni 

2005 och startade 1 augusti 2005 då även rekryteringen av handledare sattes 

igång. De första deltagarna kom in i projektet i september 2005. 

De föreningar som ingått i Mötesplatsprojektet har varit Föreningen Bryggeriet 

(projektägare och en ideell barn- och ungdomsförening som driver Europas 

största skatepark, bildningsverksamhet och projektverksamheter), Iransk-svenska 

Föreningen, Sofielund Folkets Hus och Kulturföreningen Folkets Park. Under 

2006-07 tillkom Infokooperativet Amiralen, en ny verksamhet, ”socialt företagande”, 

skapad genom Mötesplatsprojektet. Då flyttade projektledare, handledare 

och deltagare på Föreningen Bryggeriet till Infokooperativet Amiralen. Deltagande 

myndigheter/förvaltningar har varit Malmö Stad, SDF Södra Innerstaden 

och Försäkringskassan i Malmö (se vidare 1.5.). 

I projektdokumenten beskrivs projektet på följande vis; 

Målgruppen (deltagarna) för projektet är långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna 

– i alla åldrar, både kvinnor och män – i Malmö stad. Målgruppen har sin försörjning 

antingen via försörjningsstöd eller sjukförsäkringar. Projektet omfattar 

40 platser (deltagare på årsbasis). Projektaktiviteterna som riktas till deltagarna 

består av dels praktik/arbetsträning under handledning, dels utbildningsaktiviteter 

(IT, hälsa och miljö). Praktik och arbetsträning kan förekomma såväl vardagar 

som kvällar och helger eftersom ”mötesplatserna” bedriver aktiva verksamheter 

även då.

Johansson 11 

Utöver den handledning som sker direkt i samband med förekommande arbetsuppgifter 

finns en person på respektive ”mötesplats” med uppgift att ge förstärkt 

handledning till deltagarna. Den förstärkta handledningen innebär bland 

annat stöd och råd i frågor som rör arbetsplatsen, användning av IT, deltagande i 

utbildningar, kontakter med närområdet etc samt stöd och uppmuntran till egna 

initiativ och projekt. Handledarna medverkar också som utbildare (IT, hälsa respektive 

miljö). De utbildningsaktiviteter som erbjuds deltagarna genomförs direkt 

i projektorganisationen (med handledare) och förläggs på i huvudsak tre ”mötes- 

3 platser”. 

En annan bärande tanke för projektet har varit det salutogena perspektivet med 

hälsofrågor och hälsofrämjande insatser genom nätverk, delaktighet och utbildningsaktiviteter. 

1.4 Projektets syften och mål 

Syftet med projektet är att genom samverkan mellan föreningarna och med ansvariga 

förvaltningar och myndigheter för arbete och försörjning samt rehabilitering 

erbjuda målgrupperna/deltagarna meningsfull praktik och arbetsträning för personlig 

utveckling och ökad anställbarhet. Syftena – som är tre – kan också uttryckas 

i denna punktform; 

1. Att genom samverkan mellan ”mötesplatserna” erbjuda projektdeltagarna 

varierade möjligheter till meningsfull praktik och arbetsträning. 

2. Att genom förstärkt handledning tillsammans med utbildningsaktiviteter 

främja projektdeltagarnas beredskap och anställbarhet på väg mot arbete. 

3. Att utveckla former för samverkan med ansvariga förvaltningar och myndigheter 

(medfinansiärer) genom löpande uppföljning och utvärderingar i fråga 

om ”mötesplatsernas” metodutveckling i handledning och övriga aktiviteter. 

Projektets kvantitativa och kvalitativa mål är enligt den beviljade ansökan följande; 

1. Praktik och arbetsträningen: att ”mötesplatserna” sammantaget ska erbjuda 

praktik och/eller arbetsträning för 40 platser (årsbasis – se kommentarer 

nedan angående detta mål). Deltagarna genomgår, efter en kortare introduktion, 

praktik/arbetsträning under 6-12 månader. 

3 Kulturföreningen Folkets Park har erbjudit flera lokaler för arbetsträning vilket medfört att deltagarna 

inte varit samlade till en lokal på samma sätt som på de övriga mötesplatserna. 

11

12 Johansson 

2. Deltagarnas anställbarhet: att deltagarna själva ska uppleva praktiken/arbetsträningen 

som meningsfull och för egen del anse att den har resulterat i ökade 

chanser till arbete och försörjning. 

3. Samverkan med förvaltning/myndighet: att både ”mötesplatser” och samverkande 

förvaltning/myndighet ska uppfatta samarbetet, löpande kontakter och 

uppföljningar, som meningsfullt samt att det finns möjligheter till påverkan 

och förbättringar i det gemensamma arbetet. 

Det är mot dessa syften och mål som utvärderingen har arbetat för att kunna göra 

en bedömning av huruvida projektet har nått sina uttalade projektmål. 

1.5 Utvärderingens bild av projektet 

Utvärderingshandledare och utvärderare har arbetat med följande figur som efter 

hand har kompletterats och förändrats under utvärderingsarbetets gång. Figuren 

utgör en modell av projektets olika delar – projektets flödesprocesser, arenor och 

aktörer; 

Figur 1 Flödesprocessen – ur ett deltagarperspektiv. 

12

Johansson 13 

De röda pilarna illustrerar den ideala flödesprocessen av deltagare. De rekryteras 

via ansvariga handläggare på Försäkringskassan alternativt SDF Södra Innerstadens 

försörjningsenhet, vidare till Aktivitetsporten, och därifrån slussas de ut på 

en mötesplats/förening för arbetsträning. Under utvärderingsarbetet har det visat 

sig att vissa deltagare som behöver språkträning går direkt ut till mötesplatserna/ 

föreningarna från sina handläggare (dock genom remiss via Aktivitetsporten), vilket 

illustreras av de gröna pilarna. Vissa deltagare går tillbaka till handläggarna vilket 

den svarta pilen visar. Andra går ut i annan sysselsättning efter Aktivitetsporten, 

vilket den blå pilen från Aktivitetsporten visar. Efter arbetsträningen på mötesplatserna/föreningarna 

har deltagare gått olika vägar, vilket illustreras genom 

de olika pilarna ut från mötesplatserna/föreningarna. Svenska ESF-rådet, förvaltande 

myndighet för Europeiska socialfondens Växtkraft Mål 3 projekt i Sverige, 

finns med i bilden för att de på skilda sätt har påverkat projektet. Den aktör som 

saknas i figuren är projektledaren (se vidare under 4.6.). 

Aktivitetsporten drivs i samarbete mellan Malmö stad, SDF Södra Innerstaden 

och Försäkringskassan i Malmö. Hit remitteras personer från sina respektive 

handläggare, dvs antingen från Försäkringskassan om de uppbär sjukpenning/ 

sjukersättning eller Socialtjänsten om de uppbär försörjningsstöd, för en första rehabiliteringskurs 

i grupp på tre veckor. Målgruppen beskrivs i Aktivitetsportens 

projektplan vara; 

• Personer där nuvarande utbud av insatser på bl a AUC (Arbets- och utvecklingscentrum) 

och Försäkringskassan för närvarande inte är relevanta 

• Personer med känt arbetshinder som ej är tillräckligt utredda av Försörjningsenheten 

och Försäkringskassan 

• Personer utan pågående missbruk 

4 

• Personer som pratar och förstår svenska 

• Personer som inte är bostadslösa 

Kursen fungerar dels som ett första steg i en rehabiliteringsprocess, dels som en 

utredning avseende varje individs funktions-/arbetsförmåga. Aktivitetsporten är 

således en gruppverksamhet som bl a syftar till att stärka deltagarnas självkänsla 

och hjälpa dem att återfå de dagliga rutiner som krävs för att de ska kunna gå vidare 

till nästa steg. Kursen består av olika moment som berör personlig utveckling, 

omvärldskunskap, utbildning/arbetsmarknad, livskvalitet och ekonomi. I 

Aktivitetsportens projektbeskrivning skrivs; 

Att delta i Aktivitetsporten är ett sätt att komma igång, att få struktur på dagen och träffa 

nya människor som kan bidra till nya idéer och inspiration. Målsättningen med projektet är 

4 Språkkravet gäller ej för Mötesplats SE Malmö där språkträning kan vara syftet med deltagandet. 

13

14 Johansson 

14 

att individen, tillsammans med övriga deltagare, ska hitta sin väg tillbaka till arbetsmarknaden 

( Projektbeskrivning Aktivitetsporten). 

Efter de tre veckorna på Aktivitetsporten träffar personalen varje deltagare individuellt 

för att göra en planering för framtiden. Från Aktivitetsporten ska de slussas 

vidare ut till någon slags sysselsättning. I Aktivitetsportens projektbeskrivning 

uttrycks det som följande; 

Sammanfattningsvis – Aktivitetsporten är en individanpassad kurs som syftar till att hjälpa 

den enskilde att utefter sina förutsättningar återgå till arbetslivet. Att vi idag dessutom, genom 

sammanlänkningen till EU-projektet Mötesplats SE, kan erbjuda arbetsträningsplatser 

till alla våra deltagare, som är redo för, vill och klarar av att ta ytterligare ett steg i sin rehabiliteringsprocess, 

gör att vi har alla förutsättningar för att underlätta och öka individens 

framtidsutsikter på arbetsmarknaden ( Projektbeskrivning Aktivitetsporten). 

Från och med att Aktivitetsporten knöts till Mötesplatsprojektet har arbetsträning/praktik 

på någon av mötesplatserna/föreningarna i projektet utgjort ett vanligt 

nästa steg efter Aktivitetsporten. Som ovan beskrivits tilldelas deltagarna i 

Mötesplatsprojektet en handledare som ger förstärkt handledning under arbetsträningsperioden. 

1.6 Problemområdet i stort 

Mötesplatsprojektet har således som huvudsakligt fokus att finna andra och nya 

vägar för dem som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden. I Sverige har vi de 

senaste åren kunnat notera en ökad uppdelning mellan de som är etablerade på 

samhällets skilda arenor – arbetslivet och de offentliga trygghetssystemen – och 

de som står utanför dessa. Tapio Salonen (Salonen, 2006) beskriver dessa samhällsfenomen 

– som kunde noteras i samband med de sk krisåren i början av 

1990-talet, då antalet arbeten minskade med drygt en halv miljon på några få år 

och med tydliga tecken på en växande klyfta i det svenska samhället – på följande 

sätt (Salonen, 2006, s. 179-180 – utv. kursivering); 

Det växande utanförskapet kan grovt sett delas upp i två kategorier. För det första alla de som 

varit etablerade i arbetslivet men som på grund av sjukdom och personliga begränsningar blivit 

pensionerade i förtid eller sjukskrivna under längre tid. Antalet sjukskrivna mer än fördubblades 

i Sverige mellan åren 1997 och 2002. Därefter har sjukskrivningsnivåerna sakta 

börjat minska igen. Antalet personer som lämnar arbetslivet i förtid har dock successivt fortsatt 

att öka under de senaste tiotal åren och omfattar nu omkring en halv miljon personer, 

det vill säga nästan var tionde i arbetsför ålder.

Johansson 15 

För det andra innefattar det svenska utanförskapet i växande grad numera också alla de personer 

som aldrig i egentlig mening varit etablerade på den svenska arbetsmarknaden. Den 

sortens etableringssvårigheter kan ses som ett bekymmersamt tillskott till utanförskapets 

egentliga karaktär, som tidigare dominerades av en utslagnings- eller exitproblematik. Bland 

människor som inte varit etablerade i det svenska arbetslivet och som fortsatt har svårt att 

hitta vägar in i arbetslivet, återfinns framför allt många nya svenskar som kommit under senare 

år och ungdomar som saknar gymnasiekompetens. 

Dessa förändringar innebär, avslutar Salonen, att förenklat sett lever svenskar i 

dag betydligt längre än tidigare, är friskare, mer välutbildade och ställer högre 

krav på materiell och social (trygghets)standard än tidigare generationer. Men 

samtidigt finns det i varje livsfas risker för att människor och grupper ställs utanför 

och förpassas till samhällets marginaler. ”Hälften av alla utlandsfödda i Malmö är 

arbetslösa och det är oacceptabelt”, konstaterar Jesper Thelander, chef för stadskontorets 

i Malmö stad avdelning för Integration och arbetsmarknad (Sydsvenskan, 

27 juli och 30 juli 2007, sidan A4). 

Gunnar Aronsson, nestor inom arbetslivsforskningen i Sverige och professor i 

psykologi vid nu nedlagda Arbetslivsinstitutet, ger en likartad bild av arbetslivets 

omvandlingar i landet. Aronsson noterade i sitt förord till den svenska utgåvan av 

Sennetts bok ”När karaktären krackelerar” (1999/2006 – se vidare nedan) att vi i 

Sverige har sett en rad förändringar i arbetslivet under 1990-talet som underminerat 

tron på den svenska modellen för arbetslivs- och samhällsomvandling. ”Framför 

våra ögon formas nu en allt tydligare centrum-periferi struktur. Den manifesteras i 

maktskillnader, arbetsmarknadens differentiering och ekonomiska skiktning. Armén 

av reservarbetskraft växer. Arbetslösheten har nått höjder som betraktades som 

oacceptabla och otänkbara för 10 år sedan.” (Sennett, 2006, s. 9). 

Ett annat perspektiv på denna samhälleliga problematik, och som kan aktualiseras 

även i förhållande till Mötesplatsprojektet, gäller hur arbetslöshet ofta förknippas 

med skam och skamlöshet. Psykoanalytikern Else-Britt Kjellqvist (Kjellqvist, 

1989/2001, s. 12) beskriver i sin prisbelönta bok, Ledaren på den inre scenen, 

fenomenet arbetslöshet med följande; ”Det märkliga är att människor när de 

blir illa behandlade ofta känner skam trots att det i stället är de som förnedrar dem 

som borde göra det. Här kan vreden bli den kraft som slungar skammen tillbaka 

dit den hör hemma men alla förmår inte detta… ”. Samma fenomen beskrivs och 

analyseras av Richard Sennett, sociolog från USA och verksam vid New York University 

men även vid London School of Economics, och då framför allt i kapitel 

7 av hans bestseller När karaktären krackelerar. Människan i den nya ekonomin 

(1999). Sennett noterar bl a att: ”Att misslyckas är vår tids stora tabu. I populärlitteraturen 

finns det gott om tips på hur man lyckas i livet, men hur man hanterar 

ett misslyckande förtigs som regel. Att förlika sig med motgångar, att formulera 

och lämna plats för dem i sitt liv är kanske något som vi plågas av innerst inne, 

men det diskuteras sällan med andra… Som med allt annat man räds att tala öppet 

om ökar därigenom både den psykiska fixeringen och skammen. Kvar blir den 

15

16 Johansson 

obearbetade, molande inre monologen: ’Jag duger inte’. Att misslyckas är inte 

längre något som normalt förväntas drabba de mycket fattiga eller resurssvaga. 

Tvärtom har det blivit en allt vanligare företeelse också inom medelklassen.” 

(Sennett, 1999/2006, s. 165). Att rehabilitering handlar mycket om att stärka 

självkänslan hos människor är något som har poängterats i förhållande till deltagarna 

i Mötesplatsprojektet från flera aktörer, både från ”myndighetssidan” och 

”föreningssidan”. 

Beskrivningarna ovan är högst aktuella och relevanta för flertalet av deltagarna 

i Mötesplatsprojektet. Har då detta projekt hittat några nya vägar att möta denna 

problematik? 

16

2. Samverkan och 

normperspektiv 

Johansson 17 

En bärande tanke bakom Mötesplatsprojektet är att utveckla nya former för samverkan 

med ansvariga förvaltningar och myndigheter – i syfte att möta målgruppens, 

dvs långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna malmöbors, behov. 

2.1 Samverkan 

Mot bakgrund av att Mötesplatsprojektet är ett uttalat samverkansprojekt finns 

det anledning att diskutera och ge en viss bakgrund till hur samverkan som fenomen 

och begrepp beskrivs inom delar av den svenska välfärdsforskningen. I denna 

litteratur beskrivs dock oftast samverkan mellan olika myndigheter, eller de sk 

människobehandlande organisationerna, och sällan samverkan med ideella organisationer 

och föreningar. Speciellt och intressant är därav faktumet att ”den sociala 

ekonomin” samverkar med ”den offentliga” inom Mötesplatsprojektet. 

Samverkan mellan olika myndigheter har under senare år blivit allt vanligare. 

Ove Mallander (1996) menar att en ökande differentiering och specialisering i 

samhället leder till att organisationerna av skilda skäl och i växande omfattning 

måste ha ett samarbete med varandra. Danermark och Kullberg (1999) tar sin utgångspunkt 

i de stora förändringarna inom det svenska välfärdssystemet sedan 

1960- och 1970-talen. De menar att det har skett en omfattande decentralisering 

och avinstitutionalisering inom flera delar av systemet, genom bl a införandet av 

Socialtjänstlagen (SoL), Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), Ädelreformen och Lagen 

om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Ett tydligt exempel 

härpå är ”avhospitaliseringen” av den psykiatriska vården, den sk Psykiatrireformen. 

Allt öppnare vårdformer förespråkas, mot bakgrund av en utveckling efter 

andra världskriget som innebar en ökad medvetenhet om nackdelarna med olika 

former av ”totala institutioner”. Debatten om samverkan mellan t ex socialtjänst 

17

18 Johansson 

och psykiatri har också varit sammankopplad med debatten om krympande kommunala 

budgetar, där man har spått samordningsvinster mellan sjukvård och socialförsäkringssystem. 

LSS-lagstiftningen och 1990-talets intresse för rehabilitering 

av funktionshindrade kan ses i detta ljus. Samverkan diskuterades i förarbetena 

till ny socialtjänstlag under 1990-talet. Då betonades samverkan hårdare 

utan att man för den skull föreskrev hur eller på vilka områden detta skulle ske 

(se vidare SOU 1994:139). 

”Behovet av samverkan uppstår i gränssituationer där det råder oklarhet om 

vilken profession som har rätt eller skyldighet att handla” (Socialstyrelsen 2004, 

Josefsson, s.27). Konsekvensen blir här ofta att personer ”faller mellan stolarna”. 

Vidare poängterar Josefsson att det finns en risk att mellanrummet ökar i tider av 

ansträngd ekonomi. Detta är också en bakomliggande orsak till det upplevda behovet 

av samverkan mellan myndigheter. Sammansatta problem, bl a psykosociala 

problem, kräver samordnade insatser. Att samverkan kommer till stånd och 

bildar en helhet, kan ofta vara avgörande för resultatet, menar Josefsson. Att få till 

stånd en lyckad samverkan ses således som positivt ur flera aspekter. Avseende 

möjliga nackdelar med samverkan menar t ex Lind att ”det finns fallgropar i samverkan 

eftersom den sociala kontrollen ökar och att målgruppen kan känna sig 

övervakad och kontrollerad eftersom alla vet om dem” (a.a., s.19). I ordet samverkan 

ligger dock en positiv laddning. Trots att det ännu inte finns forskningsstöd 

för samverkans goda effekter är det en utbredd uppfattning bland professionella 

att samverkan har positiva effekter, när den fungerar väl (a.a., s.16). Ett nära samarbete 

mellan olika verksamheter anses öka kompetensen och helhetssynen. Ett 

stort problem i sammanhanget är att många samverkansmodeller prövas i tillfällig 

projektform, ofta med statliga projektbidrag. Josefsson skriver att åtskilliga uppföljningar 

av sådana samverkansprojekt har visat att man inte når sina mål. Även 

de samverkansprojekt som varit framgångsrika har ofta bara överlevt en begränsad 

tid (a.a.). Följande uttalande från en av de intervjuade på Aktivitetsporten belyser 

också detta: 

18 

Jag har varit här ett år och tyvärr är det så med dom här projekten att när det börjar bli flyt 

i rutinerna, när man får upp en struktur som fungerar, då är det dags att lägga ner och avsluta 

det. Och det är liksom trist, för nu har man funnit och nu har även handledarna lärt sig 

mycket under den här tiden och har ju lättare att klara av dom här personerna som mår dåligt. 

Vi har ju alla insett, och det kanske vi visste innan, att det är den här gruppen av människor 

som kommer. Man tror ju lätt när man gör dom här projekten och man tänker sig en 

målgrupp, så tror man alltid att det blir mycket friskare målgrupp än vad det är. Jag vet inte 

varför. Alla projekt… (Y) 

Tidigare forskning listar ofta vanliga hinder respektive framgångsfaktorer för att 

samverkan ska lyckas (Socialstyrelsen 2004, Strinnlund 2003 et al) – där hindren 

kan utgöras av; 

• vaga målbeskrivningar

• oklara rollfördelningar 

• olika synsätt 

• olika språk 

• olika regelverk 

• olika organisatoriska strukturer 

Johansson 19 

Det råder ofta en förvirring kring målgruppen för samverkan, där olika begrepp 

används för den grupp man ska samverka kring. Även om man använder samma 

begrepp kan det ge olika associationer för olika yrkesprofessioner (Socialstyrelsen 

2004, Josefsson). Ett problem som Josefsson också uppmärksammar i samverkanssammanhang 

är bristande förtroende för varandras professioner. Hon menar 

vidare att det är viktigt att beakta parallellprocesserna inom de organisationer som 

förväntas samverka, processer i form av attityder och ambitioner, som fortplantar 

sig från ledningsnivån till övriga nivåer i organisationen och även i omvänd riktning 

(a.a.). 

Tidigare studier av samverkan visar också att det inte finns någon klar eller entydig 

definition av samverkan som begrepp. Forskare försöker förstå och förklara 

samverkan på skilda sätt, t ex genom 1) samarbetets karaktär och grad av integrering 

mellan de samarbetande verksamheterna – från separation till integration 

(Berggren, 1982), 2) distinktionen mellan informell och formell samverkan – där 

formell samverkan fokuserar på strukturella faktorer som t ex hur många som deltar 

i samverkan och den sociala kontext inom vilken samverkan sker, medan informell 

samverkan har ett psykologiskt och känslomässigt innehåll och handlar 

om värderingar, uppfattad status och legitimitet (Petterson utifrån Socialstyrelsen, 

2004), 3) en uppdelning mellan praktik-, bedömnings- och diskussionsteam 

(Lacey utifrån Hjortsjö, 2005) eller 4) urskiljandet av tre samverkansnivåer – 

strukturell, organisatorisk och individnivå (Danermark & Kullberg, 1999). 

De myndigheter som deltar i samverkansprojekt har olika ideologiska särdrag 

eller normer, baserade på olikheter avseende kunskapstradition, intressegrupper, 

människosyn etc. Varje myndighet eller verksamhet som deltar i samarbetet har 

även sitt eget regelverk och en egen specifik målstruktur med flera olika över- och 

underordnade mål. Detta kan medföra att målgruppens situation och behov uppfattas 

olika och att man prioriterar möjliga åtgärder på skilda sätt. Det krävs därav 

att de olika parterna/organisationerna identifierar den gemensamma målsättningen, 

för att få tillstånd en samverkan (Bierlein & Platzer, 1999, s.20-21). Författarna 

menar också, med hänvisning till Ingrid Sahlins avhandling På gränsen till 

bostad, 

att den ifrågasättande debatten som fördes kring samverkan på 1970-talet 

helt har tystnat. 

Då diskuterades samverkan i termer av kompromisser och man ställde sig frågan; vad eller 

vem säljs ut när man samarbetar? /…/ Frågan man då måste ställa sig är vad samverkan kan 

19

20 Johansson 

20 

kosta i form av kompromisser med den egna organisationens målsättningar med sin verksamhet 

(Bierlein & Platzer, 1999, s. 22). 

2.2 Normperspektiv 

Utvärderingsrapporten avser att utifrån ett normvetenskapligt perspektiv identifiera 

påverkansprocesser mellan projektaktörerna i Mötesplatsprojektet samt diskutera 

vilka normer som gjort sig gällande i samverkan inom projektet, vems 

”spelregler” som har blivit bestämmande, kolliderat eller utvecklats. 

Hydén (2002) menar att normvetenskapen är intresserad av vad människor 

anser vara bra eller dåligt, rätt eller fel i olika situationer och hur det påverkar deras 

benägenhet att handla på ett visst sätt. Normer är en abstrakt företeelse som 

inte går att ta på. De visar sig i sina konsekvenser, i de handlingar och beteenden 

som normerna ger upphov till. En rättssociologisk normanalys skulle således gå 

ut på att undersöka och analysera förekomsten och användningen av normer. Det 

handlar om att förstå drivkraften bakom människors handlande, då normer fungerar 

som handlingsanvisningar. 

Normer kännetecknas, enligt Hydén, av en spontan efterlevnad, de fungerar 

komplexitetsreducerande. Det kan variera hur många individer som omfattas av 

normen och den kan vara medveten eller omedveten, eller så internaliserad att 

den helt enkelt tas för given. De har således olika styrka och olika utbredning. 

Normerna har sitt ursprung i olika källor, 

som sällan förekommer renodlade utan 

konkurrerar och kolliderar med varandra i mänsklig praxis, enligt Hydén (Hydén, 

Relationen mellan normer och regler, 

s.8). Rättsregler utgör en speciell kategori av 

normer. När en norm blir en rättsregel upphöjs dess status, och ett starkare 

sanktionssystemen kopplas till, ”they are merely norms that have acquired a greater 

degree of status and support” (Hydén, ”Nine reasons for norms”, s.3). Skillnader 

har också att göra med tillkomsten av normerna – där rättsreglerna enkelt 

uttryckt kan sägas styra uppifrån medan t ex sociala normer växer fram mer spontant 

underifrån. Normen blir också mindre flexibel när den antar rättsregelns 

form, skriver Hydén. En konsekvens av detta kan bli att normen och rättsregeln 

glider ifrån varandra, en diskrepans mellan dem kan uppstå (a.a.). 

Av vikt vid en normanalys av en specifik kontext blir således att undersöka vilka 

normer som samspelar eller konkurrerar, var de har sin grund/källa (exempelvis 

i systemgrundade normer som professionella eller rättsliga normer eller i sociala 

normer uppkomna genom interaktion inom en specifik grupp etc) och vilka som 

blir bestämmande för handlandet i just den kontexten. Till hjälp för detta kan 

man använda normmodellen som analys- eller sökverktyg. Normmodellen kan 

ses som ett instrument för att förstå och finna vad som konstituerar en norm, och

Johansson 21 

handlar således om uppbyggnaden av normen. Hydén identifierar tre dimensioner 

gällande förståelsen av den aktuella normen; Vilja/Värde, Kunskap/Kognition 

samt System/Möjligheter. Dessa tre dimensioner är de som ingår i normmodellen, 

vilken ska ses och användas som ett analysverktyg för att finna de komponenter 

som är av betydelse för att förstå normen bakom handlandet. Man börjar 

alltså baklänges genom att se på ett konkret handlande, eller ett mönster av handlande, 

och rör sig sedan djupare nedåt för att finna normkällorna. Viljedimensionen 

handlar om vad man vill uppnå med handlandet, motiven utgör normens 

drivkraft och pekar ut det värde man vill tillgodose. Kunskapsdimensionen ställer 

frågan ifall man har den kunskap som krävs för att utföra den specifika handling 

man vill. Möjlighetsdimensionen frågar efter ifall det är faktiskt möjligt att utföra 

handlingen, ifall samhällssystemens villkor möjliggör handlingen eller ej (Hydén, 

2002). 

En norm består emellertid inte bara av värderingar och preferenser. Den innehåller också olika 

kognitiva element. I och med att normen är systembunden så är den också beroende av 

de systemförutsättningar som gäller i det särskilda fallet (a.a., s.60). 

Då skilda aktörer inom olika myndigheter och föreningar ska samverka uppstår 

svårigheter som kan tolkas som normkonflikter då man t ex utgår från skilda normativa 

kunskapssyner och förhållningssätt i relation till en viss problematik. Intressant 

i detta sammanhang är hur skilda aktörers normer och regler påverkar 

samverkan och hur normerna påverkas, ombildas, förstärks, försvinner i samverkan. 

Vilka nya normer utvecklas i och för samverkan? Vad får detta för konsekvenser 

för målgruppen? Dessa frågeställningar återkommer i en avslutande diskussion 

i kapitel 5, relaterade till resultaten från utvärderingen. 

21

22 Johansson

Johansson 23 

3. Metod och arbetssätt 

Mötesplatsprojektets uppställda syften och mål, vilka beskrivits ovan, har bildat 

utgångspunkten för utvärderingsarbetets metoder och arbetssätt. Utvärderingen 

har skett i två former; formativ utvärdering och summativ utvärdering. 

3.1 Utvärderingen – formativ och summativ 

För det löpande arbetet har projektet utvärderats genom sk formativ utvärderingsmetod. 

Det innebär att den löpande utvärderingen inte bara har dokumenterat resultat 

utan att den också har använts som ett kritiskt och kommunikativt verktyg 

mellan utvärderarna och projektledningen för att forma/formera, reflektera över 

och synliggöra projektprocesserna utifrån uppställda syften och mål för projektets 

olika delar. Evert Vedung (2003) menar att utvärdering bör läggas till grund för 

resultatstyrning, 

för kontinuerlig och systematisk återföring av resultaten av projektet. 

Att utvärdera är att blicka tillbaka i syfte att förbättra manövreringen framåt. Utvärderingens 

roll är att systematiskt ta fram och bedöma information om den förda politikens genomförande 

och resultat för att ge underlag för mer rationella och långsiktiga beslut (Vedung, 2003, 

Utvärdering i politik och förvaltning, 

s.18). 

Mötesplatsprojektet har här tagit forskningen till sin hjälp för att ta reda på hur 

leden i genomförandeprocessen fungerat, hur utfallen sett ut, om resultaten berott 

på projektets styrning eller om det funnits mer effektiva medel att uppnå 

samma mål genom. Vid utvärdering i främjande syfte är det särskilt viktigt att 

ställa förklaringsfrågor, som t ex; Vad beror utfallet på? Hur kommer det sig att 

hela målgruppen inte nås? Vilka faktorer i genomförandeprocessen hindrar eller 

underlättar programmets förverkligande? Den formativa utvärderingen har skett 

genom samtal, dialog och växelverkande sökprocess. Metoderna har främst varit 

kvalitativa intervjuer med projektets olika nyckelaktörer, inklusive ett brett urval 

av deltagare, men också statistiska uppgifter och dokumentstudier (se vidare ned- 

23

24 Johansson 

an). Aktörernas mål, förväntningar och behov har varit i fokus under den löpande 

utvärderingen, i syfte att uppfatta problem och frågor som kunnat återkopplas till 

projektledningen och därigenom förbättra projektarbetet i förhållande till syften 

och mål. 

Utöver den formativa utvärderingsmetoden utvärderas härmed projektet också i 

en sammanfattande studie, en summativ utvärdering. 

Här relateras resultaten av 

samtliga undersökningar i förhållande till projektets skilda syften och mål. 

3.2 Genomförande 

Under projektperioden och under det löpande utvärderingsarbetet har dialoger 

och samarbete skett mellan utvärderare och projektledare/koordinator i skilda forum. 

Enskilda möten mellan utvärderare och projektledare har skett kontinuerligt. 

Den formativa utvärderingens resultat har återkopplats till projektets styrgrupp 

en gång i kvartalet (se modell nedan). Vid en del av dessa återkopplingar 

har både utvärderare och utvärderingshandledare deltagit medan vid andra endast 

utvärderaren. 

Figur 2 Utvärderingsprocesserna 

Utöver styrgruppsrepresentanter, dvs två från varje förening/mötesplats samt projektledare, 

har andra aktörer som exempelvis handledare och myndighetsrepresentanter 

varit inbjudna till vissa återkopplingar. Utvärderaren har också rapporterat 

utvärderingsresultat till ESF-rådet vid ett tillfälle och vid projektets slutse- 

24

Johansson 25 

minarium ”Förstärkt handledning – Arbetssätt och samverkan vid arbetsträning 

i ideella föreningar” den 14 juni 2007 för en bredare publik samt deltagit på konferensen 

”Dialog med den sociala ekonomin – för tillgänglighet och mångfald” 

den 16 juni 2006 anordnad av Nätverk för Social Ekonomi i Skåne. En kombinerad 

utvärderings- och utvecklingskonferens planeras avslutningsvis att hållas 

den 24 oktober 2007. Vid ett flertal tillfällen har utvärderaren besökt de skilda 

mötesplatserna och gjort egna iakttagelser av vad som pågått, liksom deltagit på 

flera möten, såsom styrgruppsmöten, projektmöten samt remissmöten under 

projektets tidsperiod. Vid direkt observation har utvärderaren alltid uppträtt som 

utvärderare, dvs det har varit helt klart för de berörda vem de har haft att göra 

med. 

Den formativa utvärderingen kan diskuteras i termer av både fördelar och 

nackdelar/risker. En tydlig fördel är att den har inneburit en kontinuerlig validering 

av utvärderingsresultaten genom responsen från projektaktörer liksom diskussioner 

mellan utvärderare och projektaktörer. Här avses validitet i en vidare 

kvalitativ bemärkelse, vilket hänger samman med trovärdigheten i de genomförda 

undersökningarna, t ex att forskarens tolkningar och rekonstruktioner av informanternas 

upplevelser framstår som trovärdiga för informanterna själva (se vidare 

nedan). Den formativa utvärderingen har vidare inneburit en närhet till projektet 

genom kontinuerlig dialog, deltagande vid möten och ett stort antal genomförda 

intervjuer. Förståelsen för projektprocesserna har därmed ökat. I och med återkopplingarna, 

och diskussioner med projektledning inför dessa, har utvärderingen 

utsatts för viss styrning från projektets sida. Styrningen har varit relaterad till 

projektets för tillfället aktuella frågor, problem och behov. Den formativa utvärderingen 

av projektet kan ur denna aspekt liknas vid vad Vedung kallar ”intressentutvärdering”. 

Intressentutvärderingen uppmärksammar farhågor och frågor 

hos programmets berörda. Poängen är att alla intressenter ska beaktas av utvärderaren. 

Utvärderaren måste samtala med klienter, programadministratörer och andra 

intressenter. De senares svar inverkar på vad utvärderaren gör därnäst. Varje 

utvärdering bör inledas med en aktörsbestämning och intervjurundor, enligt Vedung 

(a.a.). Vidare kan projektledningen ha haft användning av den formativa utvärderingen 

som legitimering för projektet i förhållande till intressentgrupper som 

exempelvis medfinansiärer. Styrningen liksom legitimeringsaspekten kan tolkas 

som riskfaktorer med den formativa utvärderingsmetoden, ur exempelvis objektivitets- 

och forskningsetisk synpunkt. Som utvärderare anser jag dock att styrningen 

främst har påverkat ordningsföljden av de empiriska undersökningarna och 

inte så mycket vilka frågor som har ställts eller vilka aktörer som slutligen har tillfrågats 

i utvärderingen. Utvärderaren har kontinuerligt relaterat undersökningarna 

till projektets syften och mål, och självständigt designat och genomfört undersökningarna. 

Närheten har inneburit en ökad förståelse för problematiska aspekter 

i projektet, vilka har varit viktiga att uppmärksamma och vidare undersöka. 

25

26 Johansson 

Samarbetet mellan utvärderaren och handledaren har i detta sammanhang också 

haft som syfte att skapa viss nödvändig distans till projektet. 

Projektet har tre mål, ovan beskrivna. Det första är kvantitativt – relaterat till 

antal arbetsträningsplatser samt längden på arbetsträningsperioden. De andra och 

tredje målen är kvalitativa mål – relaterade till samverkan respektive målgruppen. 

Utvärderingens kvalitativa undersökningar, dvs intervjuundersökningarna med 

projektaktörerna, kommer främst att relateras till dessa två sistnämnda mål. För 

att också kunna utvärdera det första kvantitativa målet har vissa statistiska uppgifter 

samlats in via projektaktörer (se nedan under 4.1 för närmare beskrivning). 

Mot bakgrund av det uttryckta målet ”att deltagarna själva ska uppleva praktiken/ 

arbetsträningen som meningsfull och för egen del anse att den har resulterat i ökade 

chanser till arbete och försörjning” har deltagarnas upplevelser utgjort huvudsakligt 

fokus för utvärderingen. Detta kan liknas vid vad Vedung kallar ”brukarorienterad 

utvärdering”. Vid brukarorienterad utvärdering används adressaternas mål, 

förväntningar eller behov som organiserande princip. Den inriktar sig på mötet 

mellan programmet och dess klienter, menar Vedung (a.a.). Detta kan också ses i 

relation till det tredje målet för projektet, nämligen samverkan med förvaltning/ 

myndighet. Målet uttrycks som ”att både mötesplatser och samverkande förvaltning/myndighet 

ska uppfatta samarbetet, löpande kontakter och uppföljningar, som 

meningsfullt samt att det finns möjligheter till påverkan och förbättringar i det gemensamma 

arbetet”. Hur samverkansarbetet har upplevts mellan parterna, det 

tredje målet för projektet, blir då speciellt intressant för utvärderingen genom att 

undersöka och analysera samverkan som en metod eller process för att möta deltagarnas 

behov på bästa sätt och därigenom komma närmare det andra målet, 

nämligen en meningsfull arbetsträning för deltagarna. Mot bakgrund av att två 

av målen är så tydligt kvalitativt formulerade, har främst kvalitativa undersökningsmetoder 

valts för utvärderingen – vilka syftar just till att gå på djupet och 

fånga subjektiva upplevelser och uppfattningar hos relevanta aktörer, att fånga deras 

konstruktioner av sin verklighet. Att förstå vilka perspektiv och synsätt de olika 

aktörerna har är då av stor vikt. 

Intervjuer har genomförts kontinuerligt, enligt en uppgjord utvärderingsplan, 

med berörda aktörer. Projektaktörer som har intervjuats är följande; 

• Projektledare/koordinator 

• Styrgrupps-/föreningsrepresentanter 

• Aktivitetsportens personal 

• Ansvariga chefer vid Södra Innerstadens stadsdelsförvaltning respektive 

Försäkringskassan i Malmö 

• Handledare 

• Deltagare 

26

• Bildcoach (se under kap.5) 

Johansson 27 

Totalt har 43 intervjuer genomförts med 46 informanter. Flertalet informanter 

har intervjuats enskilt men en del har intervjuats i grupp. Vissa informanter har 

intervjuats vid två tillfällen, i syfte att belysa förändringsprocesser under projekttiden. 

De informantgrupper som har intervjuats vid två tillfällen är handledare, 

ansvariga chefer vid samverkande myndigheter/förvaltningar samt Aktivitetsportens 

personal. En informant har intervjuats vid två tillfällen på grund av omorganisering 

och därmed skifte av roller. Närmare beskrivning sker nedan under resultatredovisning, 

i förhållande till aktuell informantgrupp. 

Intervjuerna har genomförts kvalitativt och semistrukturerat av utvärderaren, 

med projektets syften och mål som utgångspunkt för designade intervjuguider 

(för exempel: se bilagor). Temana i intervjuguiderna har följts, men ordningsföljden 

av frågorna har varierat något. Inledande frågor har varit öppet formulerade 

varefter vissa mer direkta följdfrågor har ställts under intervjuns gång. Inledande 

intervjurunda med handledare och myndighetsrepresentanter spelade inte in. Anteckningar 

gjordes istället under intervjuernas gång. Återstående och flertalet intervjuer 

(36/43) har dock spelats in. I samband med varje intervju som spelats in 

har jag som utvärderare informerat om att den intervjuade kommer att få läsa igenom 

och kommentera utskriften/delar av intervjun som avses användas i rapporten, 

innan rapporten går till tryckning. Samtliga inspelade intervjuer har sedan 

skrivits ut. Möjliga felkällor utgörs av att alla utskrifter inte har genomförts av 

mig som intervjuare på grund av tidsbrist. Jag som intervjuare har dock läst igenom 

samtliga utskrifter och i vissa fall gått tillbaka till inspelningarna för att kontrollera 

eventuella feltolkningar. Aktuell resultatredovisning har sänts till de intervjuade 

för godkännande. Under 4.2, inför resultatredovisningen av deltagarintervjuerna, 

förs en vidare diskussion om tillvägagångssättet och metodologiska överväganden, 

då deltagarintervjuerna forskningsetiskt var mer komplicerade än 

övriga intervjuer, både inför och under genomförande samt vid efterarbetet. 

Dokument som producerats inom Mötesplatsprojektet har insamlats via projektaktörer. 

Insamlade dokument består av följande; Styrgruppsprotokoll och Minnesanteckningar 

från projekt- och remissmöten samt Statistiska uppgifter över antal 

deltagare och arbetsträningslängd (se vidare under 4.1). 

Intervjuerna utgör huvudmaterial i utvärderingen medan dokumenten utgör 

referensmaterial. Mycket av det som går att utläsa i dokumenten berörs innehållsmässigt 

i intervjuerna. I intervjuerna speglas dessutom upplevelser av de diskussioner 

som förts under mötena. Av den anledningen analyseras och redovisas inte 

dokumenten på det systematiska sätt som intervjuerna. 

En beskrivande kvalitativ bearbetning och framställning har gjorts av intervjuutskrifterna. 

Bearbetningen har haft som mål att urskilja både mönster/samstämmigheter 

och variationer i materialet. Varje informantgrupp presenteras var för 

sig. Beskrivande referat varvas med belysande citat. Presentationerna avslutas med 

27

28 Johansson 

ett kort sammanfattning där centrala aspekter från resultaten lyfts fram. I det avslutande 

kapitlet, med slutsatser och reflektioner, görs vissa jämförelser och samband 

lyfts fram mellan informantgrupperna – och dessa sätts i relation till projektets 

skilda syften och mål. Vidare förs i det avslutande kapitlet en mer övergripande 

diskussion om viktiga aspekter att reflektera över i förhållande till problemområdet. 

28

4. Resultat 

Johansson 29 

I detta kapitel redovisas empiriskt material från samtliga undersökningar som har 

genomförts inom ramen för utvärderingen av Mötesplatsprojektet. Först presenteras 

resultat från statistik, sammanställd utifrån projektets redovisningsmaterial 

till ESF-rådet. Därefter redovisas varje informantgrupp var för sig – dvs deltagare, 

handledare, personal vid Aktivitetsporten, projektledare, styrgrupp samt myndighetschefer. 

Varje redovisning avslutas med ett kort sammanfattning där centrala 

aspekter från resultaten lyfts fram. 

4.1 Statistik 

Statistiska uppgifter har inhämtats via projektaktörer, vilka har sammanställts genom 

de uppgifter som projektet löpande har redovisat till ESF-rådet under Mötesplatsprojektets 

gång. Statistiken innehåller uppgifter om antal deltagare som 

projektet har haft och hur länge deltagarna har arbetstränat i projektet. Vidare går 

att utläsa ifall antal och längd har förändrats under projektets tidsperiod, hur 

många av deltagarna som rekryterats från Försäkringskassan respektive Försörjningsenheten 

liksom könsfördelningen mellan deltagarna i projektet. Dessa uppgifter 

redovisas nedan och kommer i kapitel 5 att relateras till det första projektmålet 

– om 40 platser på årsbasis med arbetsträning mellan 6-12 månader. Målformuleringen 

är här uppdelad i två kvantitativa delmål; a) platsernas antal över 

projekttiden (sep) okt 2005 – juni 2007 och de olika månaderna, samt b) deltagarnas 

tid i praktik/arbetsträning över projekttiden (sep) okt 2005 – juni 2007. 

4.1.1 Platsernas antal och fördelningar över projekttiden 

Under hela projekttiden har sammanlagt 131 deltagare funnits i praktik/arbetsträning, 

varav 86 är kvinnor (65%) och 45 är män (35%). 

29

30 Johansson 

Från Försäkringskassan rekryterades 63 deltagare varav 46 är kvinnor (73%) 

och 17 är män (27%). Från SDF Södra Innerstaden rekryterades 68 deltagare varav 

40 är kvinnor (59%) och 28 är män (41%). 

Period FK SDF Totalt Genomsnitt 

Hösten 2005 30 48 78 26 

Oktober 5 12 17 

November 12 17 29 

December 13 19 32 

Våren 2006 84 156 240 40 

Januari 14 26 40 

Februari 14 28 42 

Mars 13 30 43 

April 13 24 37 

Maj 13 25 38 

Juni 17 23 40 

Hösten 2006 132 115 247 41 

Juli 17 22 39 

Augusti 19 22 41 

September 19 19 38 

Oktober 25 17 42 

November 27 18 45 

December 25 17 42 

Våren 2007 145 98 243 41 

Januari 21 17 38 

Februari 23 16 39 

Mars 25 14 39 

April 25 15 40 

Maj 25 18 43 

Juni 26 18 44 

Hela 2006 216 271 487 41 

2006-2007 361 369 730 41 

Genomsnittet under projekttiden har således varit 41 deltagare i arbetsträning. 

Härvidlag har höstens tre månader 2005 lämnats åt sidan. Vidare kan noteras att 

SDF Södra Innerstadens Försörjningsenhet över projekttiden har haft ett sjunkande 

antal deltagare i projektet medan å andra sidan Försäkringskassan under 

samma tidsperiod har haft ett stigande antal deltagare. 

30

Johansson 31 

4.1.2 Deltagarnas tid i praktik/arbetsträning över projekttiden 

Den genomsnittliga tiden i månader för deltagarna i praktik/arbetsträning över 

projekttiden har varit följande: 

Samtliga deltagare i projektet 

(131 deltagare minus 2 enligt fotnot 4 nedan dvs. totalt 129 deltagare) 

Kvinnor och Män 5,7 månader 

Kvinnor 5,4 månader 

Män 6,1 månader 

SDF 5,6 månader 

Kvinnor 5,2 månader 5 


FK 5,7 månader 

Kvinnor 5,6 månader 


Variationen för tid i praktik/arbetsträning ligger mellan 5 dagar/1 månad (kvinnor 

och män) upp till 13 månader (kvinnor och män). En enda deltagare har varit 

i praktik/arbetsträning i 18 månader. Antal deltagare som har arbetstränat 5,5 

månader eller längre är; 55 av 131 (42%). Av dessa var 27 från SDF Södra Innerstaden 

och 28 Försäkringskassan. Av de 27 från Södra Innerstaden var 15 kvinnor 

och 12 män. Av de 28 från Försäkringskassan var 20 kvinnor och 8 män. Ingen 

betydlig skillnad i arbetsträningslängd över projekttiden har observerats vid bearbetning 

av statistiken. 

4.2 Överväganden – deltagarintervjuerna 

Utvärderaren höll ett möte med handledarna inför att deltagarintervjuerna skulle 

genomföras. Handledarna ombads att dela ut ett informationsbrev till alla ”sina” 

deltagare. Samtliga vid den tidpunkten aktiva deltagare i projektet tillfrågades ifall 

de ville ställa upp på en intervju i utvärderingssyfte. I informationsbrevet framkom 

också att deltagarna fick välja ifall de ville intervjuas i grupp eller enskilt. 

5 Här beräknat på 38 kvinnor i stället för 40 kvinnor – 2 kvinnor hade endast 5 dagar resp:e 11 

dagar i praktik/arbetsträning. Om dessa 2 kvinnor skulle ingå i materialet skulle genomsnittet 

för kvinnors tid i praktik/arbetsträning blivit ca 5,0 månader. 

31

32 Johansson 

Flertalet deltagare valde att intervjuas enskilt. Projektet har i genomsnitt haft 41 

aktiva deltagare åt gången (se åter statistik under 4.1.). 26 deltagare valde att ställa 

upp på intervju. Handledarna ombads även att ordna med lämpliga tider och lokal/rum 

på respektive mötesplats där intervjuerna kunde genomföras. Av olika 

anledningar skedde deltagarintervjuerna vid olika tidpunkter – på någon mötesplats 

genomfördes samtliga intervjuer på en och samma dag, medan de på någon 

annan mötesplats skedde mera utspritt. Samtliga deltagarintervjuer genomfördes 

dock under perioden maj/juni – september/oktober 2006 och på respektive deltagares 

mötesplats för arbetsträning. Innan intervjuernas start visade jag som intervjuare 

informationsbrevet på nytt, berättade om utvärderingen och frågade 

ifall jag fick spela in samtalet. 

Temana för intervjuerna med deltagarna var; 

• vägen in i projektet 

• upplevelserna av mötesplatsen och arbetsträningen 

• synen på framtiden 

Dessa tre teman har berörts i samtliga intervjuer. Därutöver har samtalen anpassats 

efter varje enskild deltagare i själva intervjusituationen – vilket medfört att 

samtalen varierat både innehållsmässigt och i tid. Längden på deltagarintervjuerna 

har varit mellan 15 – 50 minuter. På en av mötesplatserna användes tolk vid 

genomförandet av två gruppintervjuer (med vardera två deltagare). Detta medförde 

vissa problem, både vid själva genomförandet och vid bearbetning av intervjuerna. 

Risker för feltolkningar och missförstånd från båda sidor var här uppenbara. 

I samband med intervjuernas genomförande lovade jag varje deltagare att de 

skulle få läsa igenom utskriften av intervjun innan jag använde informationen i 

rapporten. Det har dock uppstått vissa svårigheter att i efterhand få kontakt med 

samtliga deltagare som intervjuats. Med hjälp av projektets handledare och Ylva 

Hjalmarsson på Aktivitetsporten har jag försökt identifiera namn, adresser och telefonnummer 

till deltagarna som intervjuats. Totalt fick jag adress- och telefonuppgifter 

till 23 av 26 deltagare. Jag fick då samtidigt kortfattad information om 

vad som hänt med flertalet av deltagarna sedan intervjuerna genomfördes, vilka 

som var kvar i projektet, vilka som gått vidare till något annat projekt, vilka som 

fått arbete eller bedömts sakna arbetsförmåga (se tabell nedan). 

32

Johansson 33 

Status Totalt Kvinnor Män 

Anställning i föreningen 3 0 3 

Annan anställning 3 0 3 

AF/FK-projektet 2 (2) 1 (1) 1 

Annat projekt 1 (1) 0 1 (1) 

AUC-handläggare 1 1 0 

Plusjobb 1 0 1 

Studerar 1 0 1 

Deltagare fortfarande 4 2 2 

Bedömdes sakna arbetsförmåga 5 5 0 

Avbröts 1 0 1 

Slutat 3 (1) 1 (1) 2 

Flyttat 2 2 0 

Vet ej 1 1 0 

Antal som står inom parantes betyder att antalet deltagare har haft denna ”status” 

men därefter förflyttats till annan ”status”, exempelvis kan det innebära att en deltagare 

efter arbetsträningen gått vidare till AF/FK-projektet och sedan bedömts 

sakna arbetsförmåga. Det totala antalet är därav något högre än antalet deltagare 

som intervjuats. 

Sedan skickades ett brev ut till deltagarna med utskrift av intervjun och en 

blankett för återsändande. Avsikten var att göra en mindre uppföljningsstudie och 

att samtidigt få även ett andra, skriftligt samtycke från deltagarna. På blanketten 

fanns utrymme för deltagarna att skriva kommentarer om vad arbetsträningen 

lett till sedan intervjun genomfördes och andra synpunkter om projektet – för att 

kunna användas som en uppföljning. Endast fem deltagare återsände blanketterna. 

Jag fick därför, i samråd med min utvärderingshandledare, ta ställning till hur 

användandet av utskrifterna skulle gå till – ur olika forskningsetiska aspekter, vilka 

fick vägas mot varandra. Att resultaten från den största delen av deltagarintervjuerna 

inte skulle användas i utvärderingsrapporten bedömdes oetiskt, mot bakgrund 

av att deltagarna frivilligt ställt upp på att delta i undersökningen och bidragit 

med sina berättelser och upplevelser av sin tid i Mötesplatsprojektet. Samtliga 

intervjuade deltagare har innan intervjun muntligen samtyckt till att delta, 

och i efterhand fått utskrifterna skickade till sig. De har därmed haft möjlighet 

att höra av sig till mig via brev, e-post eller telefon. Mot denna bakgrund har jag 

beslutat att använda utvalt material från samtliga deltagarintervjuer i utvärderingsrapporten. 

En genomläsning av samtliga intervjuutskrifter har gjorts – där 

mönster och variationer utlästs. Deltagarintervjuerna har använts för att göra generella 

beskrivningar, men där vissa belysande citat valts ut – utan att någon information 

framgått som av utomstående kan kopplas till deltagarnas person. All 

information från deltagarintervjuerna har behandlats konfidentiellt och samtliga 

deltagare är anonyma i rapporten. 

33

34 Johansson 

Totalt intervjuades alltså 26 deltagare. Mellan mötesplatserna var fördelningen 

följande: 

Mötesplats Totalt Kvinnor Män 

Föreningen Bryggeriet 6 2 4 

Sofielund Folkets Hus 8 4 4 

Iransk-svenska Föreningen 9 4 5 

Kulturföreningen Folkets Park 3 2 1 

4.3 Deltagarna 

Som tidigare nämnts har temana för deltagarintervjuerna behandlat hur deltagarna 

kom in i Mötesplatsprojektet, hur de upplevt arbetsträning, bemötande och 

kontakter på mötesplatserna samt hur de såg på sin framtid efter projekttidens 

slut. Redovisningen av resultaten från deltagarintervjuerna följer också denna tematiska 

indelning. 

4.3.1 Vägen in i projektet 

De deltagare som ingått i intervjuundersökningen och i Mötesplatsprojektet har 

varierande bakgrunder och är i olika åldrar. Gemensamt för dem är att de befinner 

sig i problematiska livssituationer och att de alla har varit borta från arbetslivet 

under lång tid eller aldrig varit delaktiga i arbetslivet tidigare. En deltagare beskriver 

det själv på följande sätt; 

34 

Vi är olika människor, med olika problem och olika situationer, men vi har alla fått ett ställe 

att gå till och lyfta rumpan. Det är svårt när man varit hemma så länge. (IP 21) 

Det innebär att de har en bakgrund av utanförskap gemensamt. Att vara utanför 

arbetslivet och allt vad det medför återkom många till och beskrev under intervjuns 

gång. 

Det tar lite tid också innan man orkar träffa folk, när man suttit inne i en lägenhet själv. Man 

isolerar sig själv. (IP 2) 

Själva idén med detta är inte så dum även om det inte leder till anställning. /…/ I alla fall 

känner man att man inte är totalt utanför allt. Jag är nöjd. Det är inte meningslöst detta projektet, 

det är synd om det inte fortsätter. (IP 16)

Johansson 35 

Deras vägar in i projektet har sett olika ut. Flertalet har rekryterats via handläggare 

på Socialförvaltningen alternativt Försäkringskassan till Aktivitetsporten – och 

därifrån sedan slussats vidare till någon av mötesplatserna. Några nämner dock 

andra vägar som via Arbets- och utvecklingscentrum (AUC) eller Arbetsförmedlingen. 

Resultaten visar också att de deltagare som har bristande kunskaper i 

svenska språket har kommit in i projektet i syfte att språkträna. Dessa deltagare 

har inte gått Aktivitetsportens kurs utan istället direkt ut till mötesplatserna. 

Socialen har skickat mig, jag kommer inte ihåg namn. /…/ Hon sa till mig att det är bra för 

mig om jag är här, börjar här. Hon sa att det var bra för att lära språket och också för att träna 

för jobb. (IP 1) 

Förståelsen för vad Mötesplatsprojektet var för något och föreställningarna om 

vad det skulle innebära att arbetsträna i projektet skiljde sig åt mellan de intervjuade. 

Flertalet av deltagarna beskriver att de inledningsvis fick viss information om 

detta på Aktivitetsporten och sedan av handledaren på mötesplatsen, men trots 

informationen varierade deltagarnas förväntningar och inställningar stort. Vissa 

beskriver att de kände sig skräckfyllda, tvingade eller inte alls motiverade att delta 

från början. 

Jag hade inga förväntningar alls. Kände skräck, jag var rädd. När jag fick en lapp hem att soc 

ville ha möte med mig gick jag ju nästan i taket. Gick i tanken att dom skulle dra in pengar. 

Då fick jag besked att det skulle starta någonting sådant här då liksom, jaha – åtta timmar 

om dan (tänkte jag). (IP 2) 

Då jag frågade om informanten hade struntat i att delta i projektet om det hade 

varit arbetsträning på mötesplatsen åtta timmar per dag, fick jag svaret; 

Nej, det hade jag inte vågat göra, men jag hade inte mått så bra. Hade jag skitit i det hade 

dom ju dragit in…, ja det vet jag ju inte. Det var ingen som sa något om det. /…/ Ställer 

man inte upp och visar att man är beredd, då är frågan om man är berättigad till ersättning. 

(IP 2) 

Andra beskriver att de var positiva och motiverade från allra första stund de fick 

information om möjligheten att arbetsträna i Mötesplatsprojektet. 

Ja det var klart att jag var intresserad. Trodde det skulle vara lite mer som en vanlig arbetsplats. 

Att här skulle vara lite mer folk, att man skulle fika regelbundet, att man skulle lära 

känna människor. (IP 24) 

Jag gick in i väggen för några år sen och har liksom inte rehabiliterats tillbaka och visste inte 

var jag skulle ta vägen. Jag ville komma igång och göra något. Jag pratade med Försäkringskassan 

om det fanns något för jag måste komma igång. Ni måste väl ha någonting, någon 

plats? /…/ Jag tyckte det lät helt underbart /…/. (IP 5) 

35

36 Johansson 

Ett tydligt mönster visar att när många av deltagarna väl börjat sin arbetsträning 

på mötesplatsen har det vänts till något positivt även om de från början varit skeptiska. 

36 

Socialen anvisade mig till det här. När jag kom hit var det inget som direkt lockade från början. 

Jag ville hålla på med datorer. De var väldigt snälla här och försökte skapa en miljö där 

jag trivs och kan jobba och göra nytta. Jättebra, istället för att sitta hemma isolerad. Det är 

ett stort fel. Så, det har gjort nytta. (IP 2) 

När jag började skämdes jag. Ville inte ha kontakt med många, men sen gick det bra. De var 

trevliga. Jag tycker det är bra. (IP 1) 

Vissa nämner tidigare negativa projekt- eller åtgärdserfarenheter, som påverkat 

deras förväntningar inför Mötesplatsprojektet. 

Ja jag var ju förtidspensionerad, sjukbidrag, och då ville man sätta ut mig på någonting och 

det var jag väldigt, väldigt tveksam till. Jag har prövat förut men ingenting har fungerat. /…/ 

Jag tänkte jag får göra det annars får jag kanske inga pengar. Jag har aldrig trivts så mycket 

på något ställe som jag gör här så jag ångrar inte det en sekund. (IP 7) 

Tveksamheten från början kunde handla om föreställningar om mötesplatsen i 

sig; 

Ja, i början var jag tveksam till kulturen, men det har visat sig att dom inte alls är så. I början 

var jag tveksam, men jag trivs här. (IP 16) 

Jag var väldigt negativ till det med tanke på alla andra projekt man har varit på. Jag blev 

chockad när jag kom hit faktiskt. Alla skrattar och har skitkul. /…/ Man är fri här på något 

sätt. (IP 7) 

Eller föreställningar om själva arbetsträningen avseende krav, tid och innebörd; 

Trodde det skulle vara hårdare, med arbete 9-16 varje dag och att dom skulle ställa större 

krav på mig. Men detta sker i min takt och jag är stöttad i detta av (handledare). Jag är ju 

väldigt så att jobba på, så jag får ju lära mig att bromsa och ta det lugnt. (IP 5) 

Jag trodde inte det skulle vara så givande som det var. /…/ Jag trodde mer att det skulle vara 

ett vuxendagis, att gå hit bara för att ha något att göra. (IP 8) 

4.3.2 På mötesplatserna: arbete och kontakter 

Deltagarna beskriver att arbetstiderna har diskuterats, varierats och anpassats under 

deras tid i projektet.

Johansson 37 

Ja det är jag tacksam för. Klart man ska ha krav på sig, men efter att ha varit hemma så länge 

är det krav bara det att stiga upp på morgonen. /…/ Dom andra som också har börjat här 

säger samma sak, t ex om det hade varit stämpelklocka, det hade liksom inte fungerat. (IP 2) 

Dom tar det i min takt och låter individen ha tid på sig att läka liksom. Det är en anpassad 

arbetsplats. Jag är tacksam för att ha fått denna chansen in i arbetslivet igen. (IP 5) 

Flera deltagare nämner också stödet från handledaren i olika frågor. 

(Handledaren) stöttar mig, backar upp mig i detta och att jag ska ta min tid, vara rädd om 

mig. /…/ Tycker det är helt kanon. Känner stöd från (handledaren). (IP 5) 

I min situation efter att ha varit sjukskriven så länge – man tappar självförtroendet och man 

hittar ingen plats för en person som ibland är frisk och ibland är dålig och detta har visat att 

man fyller en funktion trots att man är sjuk. Det är bra att det finns en plats som denna när 

man har hamnat mitt emellan. /…/ Det ger mig så mycket att dom uppskattar en och man 

ser att (handledaren) bryr sig. (Handledaren) lyssnar, försöker förstå. Här är många olika situationer, 

t ex arbetslöshet många, många år och andra som jag som är långtidssjukskriven. 

(IP 21) 

En deltagare upplever dock bemötandet och mötesplatsen mindre positivt; 

Behöver jag hjälp så får jag det. Det är inte det. Men… lite mänsklig värme skulle inte skada. 

/…/ Inte bara det, utan hur man sitter och arbetsplatsen. (IP 24) 

En informant jämför med tidigare projekt- eller åtgärdserfarenheter: 

Dom ställena jag har varit på har det varit många som gått där och så har det bara varit en 

eller två handledare och då kan man inte prata med dom. Dom har inte tid med det och är 

på möte där och så är dom inte där /…/ men så är det inte här. Här kan du sitta tills du har 

pratat klart. (IP 7) 

Diskussionerna om arbetsträningen har förts kontinuerligt mellan deltagare och 

handledare. Vissa deltagare nämner de sk trepartssamtalen med deltagare, handledare 

och personal från Aktivitetsporten. Arbetstiderna har ändrats från två upp 

till åtta timmar om dagen och har för vissa deltagare varit olika för olika dagar i 

veckan. Deltagarna beskriver också en successiv förlängning av deras arbetsträningsperiod 

från exempelvis 2 månader – 6 månader – 12 månader. Dessa förlängningar 

har också de diskuterats med handledare och personal från Aktivitetsporten. 

Samtalen beskrivs på olika sätt som; 

Det är det vi pratar om. Alltså vad man har gjort under veckorna, vad man ska göra och vad 

man vill göra eller pröva på något nytt – alltså sådana grejor, och det tar man när man träffar 

(handledaren). Höja tiderna. Det är det mötena ska vara till för. Om jag vill höja ett par timmar 

då skriver vi ett nytt papper. /…/ säger jag t ex till (handledaren) att jag inte orkar göra 

detta då behöver jag inte göra det. (IP 7) 

Det handlar ju om att lite ge och ta. (IP 2) 

37

38 Johansson 

38 

Tanken var positiv hela tiden, men det ser inte bra ut på pappret. Dom tycker inte att jag 

har uppnått så mycket. (IP 23) 

Resultaten visar på en viss osäkerhet hos en del av deltagarna avseende vilka personer 

och myndigheter som är ansvariga för vad, liksom vem som tillhör vilken 

organisation, dvs om roller och ansvar kring beslut om ersättningar, förlängningar, 

avslut, möjliga vägar efter projektets slut. Andra deltagare känner sig säkrare 

på vilka som ”bestämmer” i slutändan. På frågan om framtiden har diskuterats 

svarar t ex en deltagare: 

Jag har inte känt att jag har vågat. Det har verkat som att man är här på premisser. Alltså inte 

från (handledare), alltså inte från dom här, utan från socialen att nu måste du snart bli så… 

För jag förstår ju att dom behöver platserna till andra också, men att man bara får vara här 

på begränsad tid… /…/ Nej, det har inte känts som (handledaren) tar det beslutet, som 

(handledaren) har det avgörandet. Det har känts som det inte är lönt /…/. Det har varit en 

från Aktivitetsporten ibland /.../ men det är fortfarande inte dom som bestämmer. Det är 

faktiskt socialsekreteraren som tar det slutgiltiga beslutet. Det känns lite otryggt, men så å 

andra sidan vill dom inte att man ska fastna för då blir man så trygg i det. Men för mig så är 

jag bara glad om jag fastnat. Jag fokuserar mig helt på att komma i tid och komma hit och 

att vara något sånär … med i hjärnan. (IP 9) 

När deltagarna har frågats ifall de har någon kontakt med andra deltagare och 

medarbetare på mötesplatsen har svaren varierat – där en del upplever sig ha 

mycket kontakt med andra deltagare, vissa av dem även på fritiden, medan andra 

deltagare beskriver att de arbetar ensamma, bl a på grund av att de har skilda arbetsuppgifter. 

Jag känner ingen här utan jag jobbar med mitt och träffar dom som har med mitt 

jobb att göra. (IP 23) 

Klart jag har kontakt med de andra. Man frågar ju alltid hur det är, hälsar och snackar lite. 

Och det är ju det jag försöker göra för att komma igång och få kontakt med människor och 

få igång en kommunikation. (IP 2) 

På följdfrågan om det känns lättare nu svarar informanten; 

Ja, det gör det. Annars hade jag inte suttit här och snackat med dig. (IP 2) 

Vissa deltagare vet inte vilka på mötesplatsen som är deltagare eller anställda på 

mötesplatsen. 

Ja en har jag då som jag jobbar tillsammans med, men dom andra deltagarna vet jag inte riktigt 

vem dom är allihopa. /…/ Ja jag vet ju vem alla är, men jag vet inte om dom är anställda 

eller om dom är under samma projekt. (IP 8)

Johansson 39 

Ett tydligt mönster utifrån intervjuerna är att deltagarna har upplevt mindre press 

under arbetsträningen i Mötesplatsprojektet och att de upplevt stöd i att skapa 

dagliga rutiner. 

Första gången i mitt liv jag inte känt mig stressad och gör ett bra arbete. (IP 5) 

En deltagare beskriver vad projektet har inneburit på följande sätt; 

Det har gett mig någonting att gå till. Främst kanske att göra någon nytta. Det är väl det 

främsta, att man gör något konstruktivt och att dom också har haft nytta av mig. Det är nog 

det främsta. Sen är det ju småsaker som att det är bra att komma upp på morgonen och ha 

lite tider att passa. Sen kommer det in den sociala biten, att vara bland människor. Det är ju 

bra. (IP 6) 

Arbetsuppgifterna har diskuterats och förändrats, där många deltagare beskriver 

hur de kommit med egna idéer och förslag på vad de skulle kunna göra på mötesplatsen, 

som en del i sin arbetsträning. 

Här är mycket att välja på, alltså praktiskt. Mycket mer än vad man tror, bara man tar initiativet, 

tycker jag. (IP 9) 

Intervjuerna visar också exempel på deltagare med ett visst intresse eller kunskap 

som sedan har lärt upp eller hjälpt andra deltagare och andra medarbetare på mötesplatsen 

med detta, exempelvis rörande datorer, i syateljéer och språkträning. 

Jag trivs mycket bra här, vi hjälper varandra. Vi är som en stor familj. (IP 17) 

Flertalet deltagare beskriver också att arbetsuppgifterna har känts nyttiga och meningsfulla. 

Ja, man kommer ju inte och sätter sig bara för att lägga patiens utan man gör någonting. Ja, 

jag löser vissa problem. /…/ Ofta hinner man ju bara in om dörren förrän de skriker att - du 

dom jagar dig där nere /…/ de behöver hjälp. (IP 2). 

Man ser vad man åstadkommer. Här ser man resultat. (IP 21) 

Jag är integrerad i föreningslivet och får ta del av deras ordinarie uppgifter. Jag sitter inte bara 

här och glor en hel dag. /…/ Ja det känns väldigt meningsfullt att vara här och det fyller ett 

syfte. Jag hoppas på anställningen. (IP 13) 

Jag känner mig tillfredsställd med det jag gör. (IP 26) 

I förhållande till mötesplatsen beskriver flertalet deltagare att de trivs och har känt 

sig delaktiga och behövda, att det är trevlig stämning på mötesplatsen och att 

medarbetare är snälla och hjälpsamma. 

39

40 Johansson 

40 

Jag trivs här, de är trevliga. Man blir alltid positivt bemött och man känner sig välkommen. 

(IP 2) 

Jag kan bara säga att jag trivs superbra här och alla är så vänliga. Man behöver liksom inte 

skämmas för det handikapp man har liksom, utan det är som det är. Alla har någonting, några 

problem, eller har haft, och är det något kan man gå till vem som helst och prata. Behöver 

inte bara vara (handledare) utan vem som helst så lyssnar dom, och det är bra. Har man varit 

hemma så länge så är det rätt svårt att komma ut och då behöver man detta. (IP 7) 

4.3.3 Förväntningar och syn på framtiden 

Deltagarna upplever att de har utvecklats själva under tiden i Mötesplatsprojektet. 

De nämner i relation till detta att de känner att de klarar av sina arbetsuppgifter 

och att de klarar av kontakter med människor betydligt bättre än innan projektets 

start. 

Jag är framförallt nöjd med mig själv. Det är en väldigt stor skillnad. /…/ Jag vet (nu) att jag 

klarar av att träffa människor, det sociala framför allt. Hade problem med det innan. Det har 

gått hur bra som helst. Och jag klarar av arbetsuppgifterna bra, det trodde jag inget annat 

heller men det känns bra att veta. (IP 4) 

Kunde ändå vara nyttig och känna mig nyttig. När alla planer gått under jorden så har man 

fått liksom en ny identitet. Det betyder mycket för mig. Nu när man ska sluta så hänger det 

i luften – nästa steg. (IP 23) 

Det har gett mig tron tillbaka på mig själv och arbetsmarknaden. Jag hoppas att det håller. 

(IP 5) 

Man är kanske mer kapabel än vad man trodde. Det har väl stärkt lite. (IP 6) 

Jag har varit väldigt sjuk innan jag började här och jag har blivit mycket friskare i alla fall. 

Trappat ner på medicineringen har jag också gjort, så allt sådant där är härifrån, allt detta 

positiva. (IP 7) 

De känner att de har lyckats bryta gamla mönster – mönster av isolering och passivitet. 

Jag har kommit så långt att jag kommer upp på morgonen och kommer hit och är här dom 

timmar jag ska vara här. (IP 19) 

Ja det är bättre att vara här. Hemma sitter man bara och glor i väggen. (IP 24) 

Deltagarna beskriver en osäkerhet om vad som kommer att hända efter deras tid 

i projektet. En del är också osäkra på hur länge till de får vara kvar i projektet. De 

är osäkra i förhållande till ifall de kommer att kunna få ett arbete, en anställning 

på mötesplatsen, någon annan praktikplats eller gå vidare till något annat projekt.

Johansson 41 

En del deltagare beskriver att de känner sig redo att gå vidare mot ett ”riktigt” arbete 

medan andra gärna skulle vilja stanna kvar på mötesplatsen i projektet och 

helst av allt få en anställning där. 

Helst av allt vill jag stanna kvar här. (IP 4) 

Känns på något sätt som man hamnade här och rehabiliteras in i arbetslöshet. Kommer inte 

vidare. /…/ Känns ganska mycket som man blir /…/ skickad till massa olika praktiker liksom. 

(IP 4) 

Jag kan inte få förlängning och måste därför göra något annat. /…/ Kanske kan jag få jobb 

och jag hoppas det blir bättre. /…/ Nu vet man, man har erfarenhet härifrån, så det känns 

mycket bättre. /…/ Jag känner mig lite orolig för hur det ska bli. Bättre att göra något annat. 

Jag har diskuterat detta med (handledare). Nu kan jag gå ut och prata mer, söka jobb och så. 

Jag hoppas att det blir bra. Vet inte. (IP 1) 

En del deltagare nämner också möjligheten att få sk plusjobb; 

Nu kommer jag ju att gå på plusjobb och hade jag inte haft denna praktiken så hade jag inte 

fått det. Det har gett mig jättemycket. (IP 2) 

Jag har sökt plusjobb här. Vi får se om jag får det. Det hoppas jag verkligen. (IP 7) 

Medan andra inte vet alls vad som kommer att hända efter arbetsträningsperiodens 

slut; 

Jag har ingen som helst aning. Jag vet inte. (IP 26) 

Det är jobbigt /…/ men samtidigt kan jag ju inte vara här hela tiden heller känner jag, eftersom 

det här kan inte leda till någonting. Här kan jag inte få något fast jobb. Det finns inga 

pengar till det heller. Så även om, jag vet att dom vill ju ha kvar mig och jag trivs här, men 

det fungerar ju inte i längden. (IP 6) 

Det är tvehågset om man orkar 8 timmar, men man måste försöka eller så kanske man kan 

vara sjukskriven halva tiden. /…/ Det är lite ovisst. /…/ Det viktigaste är att man kommer 

igång och att det kan leda till ett riktigt jobb, fast anställning och inte bara lönebidrag. Jag 

har soc idag. (IP 2) 

Ett flertal deltagare nämner den ekonomiska situationen som svår. Dels under 

själva arbetsträningen; 

Jag har ringt till Försäkringskassan och försökt få ersättning för att åka buss hit. Men nu betalar 

jag faktiskt för att arbeta här. (IP 24) 

Dels att man gärna skulle vilja få en anställning med lön i stället för att leva på 

bidrag. En deltagare nämner Försäkringskassan i relation till detta; 

41

42 Johansson 

42 

Ibland har jag fått den uppfattningen att dom kör sitt race och har ingen förståelse för att 

om jag nu kommer ut i jobb så kommer dom också att tjäna på det. Men där har jag aldrig 

känt att dom är på min sida. /…/ Du vet, dom hade ju varit glada om jag gått på sjukbidrag 

så dom slapp dra skit med mig. Men jag vill inte leva på bidrag. Varför ska jag det? (IP 26) 

På frågan om de tror att arbetsträningen kan leda till jobb svarar en informant: 

Ja det tror jag säkert. Speciellt för dom som är arbetslösa. Jag vet inte. Min situation är lite 

annorlunda. Detta är en bra plats, ett bra mellansteg mellan hemma och jobb. Jag tror att 

detta projektet kan hjälpa många som t ex varit sjukskrivna deltid och arbetslösa andra halvan. 

Dom kunde ju beredas något på den andra halvan. (IP 21) 

Där är många om ett jobb ju. Hur sjukt är det, jag menar, det där med social trygghet är 

bortblåst. Det finns inte mer. Innan var det så självklart att man skulle ha ett jobb, det är ju 

inte det idag. Har man utbildning idag, ja det är inte lättare att få jobb ju. Jag tycker det är 

helt galet. (IP 26) 

Deltagarnas farhågor handlar om att gå tillbaka till tidigare isolering, att de ska 

hamna i tidsglapp, att de ska pressas från myndighetssidan och misslyckas igen. 

Många berättar om tidigare sådana erfarenheter. 

Jag är jätterädd att Försäkringskassan ska börja säga att nu ser vi att (deltagaren) är där tre 

dagar i veckan, ser bra ut, nu får (deltagaren) in i arbetslivet. Det är jag rädd för. Jag känner 

lite oro för detta, men jag får prata med (handledaren). (IP 5) 

Deltagarna har också olika kunskap om och erfarenheter av hur framtiden har 

hanterats inom Mötesplatsprojektet – t ex mellan dem, handledare och ansvariga 

myndigheter. Deltagarna bads också jämföra arbetsträningen i Mötesplatsprojektet 

med eventuella tidigare erfarenheter av liknande projekt eller praktikplatser. 

Flera deltagare gjorde då jämförelser mellan föreningarna/mötesplatserna och 

myndigheterna, både mot bakgrund av Mötesplatsprojektet och tidigare erfarenheter 

av myndighetskontakter och insatser: 

Myndigheter är ju liksom någon som står med pekpinnen i handen. /…/ Här är man en i 

gänget. Det är en vi-känsla. (IP 2) 

Om Arbetsförmedlingen uttrycker en informant: 

Jag skulle vilja se någonstans att dom arbetar efter vad dom förväntas av befolkningen. Dom 

vill att alla ska gå ut på arbetsmarknaden. Jag har liksom ingen arbetslivserfarenhet och har 

varit sjuk och gått sjukskriven och levt på understöd. Då behöver man lite öppning. Jag tycker 

inte dom kan erbjuda det över huvud taget. Känns som dom är ett kontrollorgan till Försäkringskassan. 

Det här är det enda som hjälpt mig att komma igång över huvud taget. (IP 

13) 

En deltagare beskriver myndigheternas krav som:

Johansson 43 

Buffel och båg ganska mycket. Ställs upp krav på vad medborgaren ska göra /.../ men trots 

att du gjort detta så känner du dig inte önskvärd. Trots att man kämpar. /…/ Här är det jättebra. 

Här arbetar dom utifrån vad dom säger också. /…/ Man får göra aktiva val själv. Får 

ta egna initiativ, man får vägledning, man får delaktighet också. Det fungerar jättebra. (IP 

13) 

4.3.4 Sammanfattning 

Gällande förväntningar och inställningar inför Mötesplatsprojektet har flera deltagare 

känt sig rädda, tvingade eller inte alls motiverade att delta från början. De 

var också rädda att förlora sin ekonomiska ersättning. Andra har varit motiverade 

från början. Ett tydligt mönster visar att flertalet deltagares negativa inställning 

vänts till något positivt när de väl börjat arbetsträna i Mötesplatsprojektet. De 

upplever bemötandet från handledare och medarbetare på mötesplatserna som 

positivt och de trivs. Arbetsuppgifterna upplevs nyttiga, meningsfulla, varierande 

och möjliga att påverka. Arbetsträningen upplevs mindre pressande till skillnad 

från tidigare erfarenheter, vilket flertalet deltagare poängterar har varit en viktig 

förutsättning. Handledarna upplevs som ett stöd i alla frågor. Deltagarna beskriver 

att de utvecklats socialt under arbetsträningen och att de har blivit stärkta. De 

känner att de har lyckats bryta gamla mönster av isolering och passivitet. Deltagarna 

beskriver en stor osäkerhet inför framtiden, vad som kommer att hända efter 

deras tid i projektet. De lyfter fram farhågor om att hamna tillbaka i tidigare 

isolering, hamna i tidsglapp eller pressas från myndighetssidan och misslyckas på 

nytt. Flera deltagare nämner att de helst skulle vilja stanna kvar på mötesplatsen 

och få en anställning där, andra hoppas på att lyckas gå vidare och få ett arbete 

utanför mötesplatsen. 

4.4 Handledarna 

De fyra anställda handledarna i Mötesplatsprojektet; Aster Boberg Menghestu, 

Masoud Sedighi, Mathias Persson och Karin Kruse, har intervjuats vid två tillfällen. 

Vid första tillfället intervjuades varje handledare enskilt och vid andra tillfället 

intervjuades de fyra handledarna i grupp. De enskilda intervjuerna genomfördes 

januari-februari 2006. Gruppintervjun genomfördes våren 2007. Vid de första 

enskilda intervjuerna fokuserades aktuella möjligheter och svårigheter i projektet. 

Vid andra intervjutillfället i grupp fokuserades hur samverkan med 

relevanta aktörer i relation till Mötesplatsprojektet upplevts liksom förändringsprocesser 

i samverkansarbetet under projekttiden. 

43

44 Johansson 

4.4.1 Handledarna enskilt 

Samarbetet med Aktivitetsporten… 

En handledare ger uttryck för att de huvudsakliga svårigheterna vid tillfället för 

intervjun är samarbetet med Aktivitetsporten. Vad Aktivitetsporten anser att deltagarna 

behöver skiljer sig från vad handledarna tycker. Handledaren tycker att 

det är svårt att bemästra kraven från Aktivitetsporten, och att kraven ändras hela 

tiden. Handledaren tror på Mötesplatsprojektet och att det kommer att lyckas, 

men att detta är beroende av hur mycket de måste följa kraven från Aktivitetsporten. 

Handledaren menar att projektet startats utifrån en annan vision av hur man 

ska hjälpa de här människorna. En annan handledare upplever att Aktivitetsporten 

går med på vad handledarna vill, men att det är ett osäkert läge på grund av 

att Aktivitetsporten ska omorganiseras våren 2006 avseende personal och att de 

då inte vet vad som väntar i fråga om krav och makt. En handledare hoppas att 

de deltagare som kommer in i projektet kommer att vara där långsiktigt och att 

de därför har försökt påverka vilka som rekryteras till projektet. Handledaren 

upplever sig ha bra kontakt med Aktivitetsporten och hämtar remisser och träffar 

deltagare på Aktivitetsporten en till två gånger i veckan. 

Sekretessen… 

Flera handledare nämner att sekretessen utgör ett problem i kontakterna med Aktivitetsporten. 

De vet inte allt om deltagarna som Aktivitetsporten gör och Aktivitetsporten 

har svårt att förstå detta. Vissa problem skulle undvikas om de visste 

mer om deltagarna. 

Målgruppen… 

Flera handledare poängterar också att målgruppen är en helt annan än vad de väntat 

sig. 

Förankringen… 

Attityden från övriga medarbetare på mötesplatsen gentemot deltagarna upplevs 

också som ett problem. Projektet upplevs inte vara tillräckligt förankrat bland övrig 

personal i föreningarna, vilket också hänger samman med att målgruppen visade 

sig vara en annan än väntat. Föreningarna är enligt en handledare vana vid 

att ha praktikanter, men då engagerade personer eller personer som är där via kontakter. 

Det är inte den målgruppen som nu kommer till mötesplatserna, och dessutom 

så är de många fler än vad det annars brukar vara. Handledaren uppger behovet 

av mötesplatsernas delaktighet och ansvarstagande när det gäller att ta initiativet 

till hur de ska få praktikplatser. 

44

Johansson 45 

Skapa arbetsuppgifter och praktikplatser… 

Det som tar mest tid för tillfället (jan/feb 2006) är att prata med deltagarna om 

vad de ska göra menar en handledare. Handledaren upplever sig behöva kämpa 

hela tiden med att ordna arbetsuppgifter. Ett problem är att de inte har några riktiga 

arbetsplatshandledare. Handledaren har också börjat kontakta andra föreningar 

för att hitta arbetsplatser. Även de andra handledarna upplever att mycket 

tid går åt till att ordna arbetsuppgifter till deltagarna, vilket de trodde skulle vara 

mer ordnat från start. Vissa deltagare har upplevt det besvärligt att det inte har 

varit helt klart vad de ska göra på mötesplatsen, menar handledarna. Samtidigt 

upplevs det stimulerande och roligt att ordna med allt detta. Det är en bra atmosfär 

på mötesplatsen vilket gör att deltagarna trivs direkt, enligt handledarna. Arbetsledarskapet 

tar mycket tid för handledarna, liksom rekryteringen av deltagare 

och att jaga andra föreningar som kan ta emot deltagarna. De två orosmomenten 

i projektet uppges vara att ordna praktikplatser samt medfinansieringen. 

Utbildning och samverkan mellan föreningarna… 

En svårighet med projektet är också att de planerade utbildningsaktiviteterna 

med de övriga mötesplatserna inte har blivit så mycket av. En handledare trodde 

att det skulle vara mer samverkan mellan föreningarna än vad det blivit. En annan 

handledare poängterar också att de inte har hunnit med den planerade kompetenshöjningen, 

de gemensamma träffarna. En handledare tror dock att det kommer 

bli kanon när de kommer upp i full bemanning med deltagare och när de 

kommer igång med utbildning för deltagarna i grupp. 

Tvång eller frivilligt deltagande… 

Det som känns negativt och oväntat är att många deltagare känner sig tvingade 

att delta i projektet. En handledare menar att det sägs att alla deltagare är här frivilligt 

men att detta är en sanning med modifikation, att de i verkligheten riskerar 

att bli av med sin ersättning. Samtidigt menar handledaren att tvånget kanske gör 

det lättare för deltagarna och att de verkar motiverade. Pengar är viktigt menar 

handledaren. 

Förstärkt handledning… 

En handledare upplever också ett behov av mer tid till den förstärkta handledningen 

och att det behövs en tydligare definition av handledarrollen. 

Nästa steg… 

En handledare menar att de behöver diskutera vad som ska bli nästa steg efter projektet. 

Handledaren upplever att det är ett dilemma att inte lova deltagare för 

mycket. 

45

46 Johansson 

4.4.2 Handledarna i grupp 

Handledarna upplever att rekryteringen av deltagare har förändrats till det bättre 

under projektets tid. Tidigare skedde den på Aktivitetsporten, nu (våren 2007) 

sker den via remisser med sammanhängande remissmöten. 

46 

Man kan säga att det har förändrats sen vi började till det bättre. När vi började så var det 

liksom bara att man tog in (HL 2). 

Det går inte att jämföra. Vi var ju där borta och talade om vilka platser som fanns och så var 

det några som var intresserade speciellt, så startade vi med dom. Dom plockades bara (HL 3). 

Ja ja, nu går det via remisser /…/ (HL 1). 

En handledare upplevde dock vissa fördelar med den tidigare rekryteringsprocessen 

på grund att man då mötte deltagarna tidigare. 

Det som jag tycker kanske var bättre tidigare det var att gå bort och möta deltagarna när dom 

var i Aktivitetsporten och direkt försöka ta fram olika platser som man hade, som kanske var 

möjliga och där man visste att där kunde man lätt få in någon. Och att man också kunde 

möta deltagarna direkt efteråt i samtal och direkt där också känna att det här kan nog bli något. 

Nu ibland får man kanske en remiss som jag inte vet alls vad det är för människa och 

det är också ett ställe där det faktiskt är rätt fullt nu /…/ (HL 4). 

Handledarna upplever att samarbetet med myndigheterna och Aktivitetsporten 

har blivit bättre. Tidigare upplevde inte handledarna att det fanns utrymme att 

säga nej till några deltagare eller bestämmelser, medan det idag är mer dialog kring 

enskilda deltagare och också möjligt att ta bort någon som är en belastning för 

mötesplatsen. 

/…/ dom accepterade inte ett nej på samma sätt som idag. Nu sker det mer dialog tycker jag. 

Men det kan diskuteras liksom (HL 2). 

/…/ det går mycket lättare att liksom ta bort den om det visar sig att dom inte kan tillgodogöra 

sig det eller att det till och med är en belastning för mötesplatsen (HL 3). 

Handledarna tror att svårigheterna i början av projektet hängde samman dels 

med att de själva var nya, dels med stor press på grund av långa köer till projektet. 

Handledarna beskriver också att det skedde en stor förändring i samband med att 

Ylva kom till Aktivitetsporten. Kontakterna blev mycket bättre och strukturerades 

upp genom henne och de veckovisa remissmötena. Struktureringen handlar 

också om den matris som har utarbetats för att veta hur många deltagare de kan 

ta emot, med uppgifter om hur många som är på väg in och hur många som är 

på väg ut från mötesplatserna. Tidigare hade de månadsmöten med Lilian och 

ringde och skickade mail där emellan. De berättar också att projektledaren numera 

också är med på remissmötena, vilket de tycker är bra. Numera upplever hand-

Johansson 47 

ledarna att de får de deltagare de vill ha och att de kan diskutera detta samt lämplig 

arbetsträningsplats. Remisser kunde tidigare ligga fyra-fem månader. 

Så det är liksom strukturerat på ett helt annat sätt (HL 2). 

Nu får vi nästan deltagare som vi vill ha (HL 1). 

Handledarna berättar också att arbetstiderna, antal krävda timmar arbetsträning 

i veckan, för deltagarna i Mötesplatsprojektet har förändrats. 

Nu bestämde vi att det skulle minst vara 9-10 timmar per vecka. Det tror jag stämmer. Vi 

hade problem med deltagarna och tiderna…(HL 1). 

Denna förändring var projektledarens och Aktivitetsportens önskemål, vilket 

handledarna tror beror på att finansiärerna ville det. 

Jag kan tänka mig att det var dels medfinansiärerna (HL 2). 

Handledarna menar också att det kan hänga samman med kriterierna för Aktivitetsporten 

och AF/FK-projektet, dvs minst antal timmar som krävs för att få vara 

med där. 

Det var att vi hade färre timmar man kunde gå in i mötesplatsprojektet på än vad det ställdes 

krav för Aktivitetsporten som var 15 timmar i veckan. Skulle hon gå här fyra timmar i veckan 

och du har varit på kurs 15 timmar i veckan. Det finns liksom ingen rimlighet i det heller. 

Jag tror att det var så. Jag vet inte, det var Eva Maria och Aktivitetsporten (HL 2). 

Det handlar väl om dom kriterier som egentligen gjorde att man kunde gå in i AF/FK-projektet, 

där man har minimum 10 timmar per vecka (HL 3). 

Om remissmötena säger handledarna att ”där ventilerar vi mycket när vi pratar”, 

som handlar om arbetsplatsen, deltagare, problem och frågor. 

Nä men vi ventilerar mycket när vi pratar om våra arbetsplatser, mötesplatser, deltagare vi 

har och så /…/ (HL 1) 

Lite allmänt om man arbetar med fönster, huset, eller om dom gör något annat med Bryggeriet 

eller andra aktiviteter som man ska ordna, hur man har med det. Lite allmänt (HL 2). 

/…/ sen handlar det om handledningsfrågor (HL 2). 

/…/ eller att man har problem på någon mötesplats med någon deltagare. Det kan också vara 

väldigt specifikt ibland och generella frågor om hur vi ska agera i vissa situationer. Om det 

är lång frånvaro eller om det är… (HL 2). 

Eller hur det fungerar t ex med arbetsplatshandledarna, dom som är ute och har kontakt med 

deltagarna, hur det fungerar (HL 3). 

47

48 Johansson 

Handledarna upplever att det är bra att höra hur de andra handledarna gör, att de 

har lite olika metoder. 

48 

Ja det är bra att man får höra vad dom andra tycker om hur man själv jobbar. Vi jobbar ju 

lite olika, vi har lite olika metoder. Det kan va kul att höra om (handledare) hade något problem 

eller något, och det löste vi så här… (HL 4). 

De tycker att mötena är lärorika, att det är högt i tak och öppet klimat. 

Jag tycker att vi har väldigt högt i tak, vi skojar mycket, vi har trevligt och det känns som vi 

kan prata. Det är inget som är hemligt och sådär (HL 4). 

Handledarna berättar hur mötesformerna har förändrats under projekttiden. Innan 

remissmötena infördes hade de projektmöten, handledarna tillsammans med 

projektledaren, men då var inte Ylva från Aktivitetsporten med. Sen började hon 

vara med en halvtimme på dessa möten och till sist remissmötena varje vecka. 

Handledarna betonar att de inte har sekretess, i samband med frågan om ifall 

sekretess påverkar samverkan med Aktivitetsporten. Handledarna reflekterar också 

kring hur myndigheterna förhåller sig till sekretessen i deltagardiskussioner tillsammans 

med handledarna. 

Vi har ju inte sekretess eller sådär gentemot varandra. Vi har inte det problemet. Men det är 

mycket möjligt att dom på Försäkringskassan och så ibland kanske går utanför sin sekretess, 

det kan bli lätt hänt att det blir så. Allmänt ibland, man pratar om deltagare. Vi kan säga vad 

som helst men dom kan inte säga något alls egentligen. Men någon stans måste dom säga 

saker för att vi ska kunna agera och jobba (HL 4). 

Men å andra sidan är det ju egentligen ingenting vi talar om för deltagaren att vi vet från 

början om dom inte själva säger det. I första mötet får dom själva berätta. Vi har aldrig haft 

någon som inte berättat nästan hela sitt problem faktiskt (HL 3). 

Samtidigt menar handledarna att det hade varit bra att veta mer i vissa situationer, 

exempelvis när det har handlat om deltagare som t ex har haft missbruksproblem. 

Det handlar också om vårt anseende ut mot föreningarna /…/. Det är mycket sådana grejer 

så därför är det viktigt och vi förlitar oss mycket på det här filtret som Aktivitetsporten säger 

sig ha satt upp /…/. Och vi vill gärna tro att det är så. Men ibland har det visat sig att det 

inte fungerar som ett spärrfilter (HL 4). 

Handledarna upplever att det finns en viss förvirring kring roller hos deltagarna, 

att vissa tror att handledarna är myndighetspersoner som kan bestämma och fatta 

beslut. Handledarna försöker förklara hur det ligger till. 

Många deltagare tror att vi är Försäkringskassan, så att dom tror att vi har sekretess och allting 

(HL 3) . 

Men det brukar vi vara rätt tydliga med, att jag har liksom ingen tystnadsplikt… (HL 2).

Johansson 49 

Det brukar vara rätt viktigt att man pekar på det att jag är ingen myndighet, jag är inte alls 

med och fattar beslut om dig. Jag vet ingenting egentligen och jag behöver inte veta någonting 

egentligen (HL 4). 

Jag måste erkänna att vissa av mina deltagare tycker att jag kan påverka mycket även om jag 

berättar att jag är ingenting. Men jag brukar skoja med dom att det är först gud och sen din 

handläggare och sen… /…/ men jag tror att dom ser bara mig liksom. Dom flesta som är 

hos oss med annan bakgrund och språktränar hos oss, dom tycker att jag har mer kraft. Jag 

vet inte vad jag ska göra, jag förklarar för dom hela tiden (HL 1). 

När dom kommer till oss får dom en handledare, sen Ylva och sen att dom kanske håller kontakt 

med myndigheter också kanske. Det är svårt för dom att hålla isär begreppen. Sen även 

Ylva och Lilian har inte heller någon beslutanderätt vad gäller deltagarna. Dom agerar inte 

som myndigheter (HL 2). 

Handledarna upplever att de har blivit mer erfarna under projekttiden och att det 

var mycket annat som tog tid i början. Handledarna upplever att de hanterar problem 

bättre vid tiden för intervjun. 

I början var det lite svårt tycker jag, att hitta rätt balans. Det här mellan att va medmänniska 

och medarbetare och… (HL 2). 

Det är frågan om hur man ska säga saker, det tycker jag kan va svårt. Hur ska jag säga så att 

människan inte går under eller… (HL 4). 

De reflekterar också kring att målgruppen till viss del har ändrats, eller att de lyckats 

påverka rekryteringen något mer än i början av projektet. 

Det har vi väl kämpat för, att vi inte ville bli den här flasktratten. Och ibland har det känts 

att vi håller på att bli ”mission impossible”. /…/ Men det har vi väl varit rätt så hårda med 

att förklara, för att då blir det att alla dom föreningarna som hjälper oss dom tröttnar till slut. 

Då rasar allting. Det är viktigt för föreningarna faktiskt, alltså dom gör ju detta av flera olika 

skäl men det ena är ju att dom vill också tjäna något på det. Någon som hjälper dom, någon 

som står i kafeterian eller som kan göra något (HL 4). 

Det är dom samtalen här med Ylva, när hon liksom faktiskt ska lämna över remissen. Det är 

där vi diskuterar kring det och så (HL 2). 

Jag upplever det nog som att det händer tidigare, det är klart mycket bättre förståelse, det är 

mycket enklare. Eller så är det tvärtom, dom problempersonerna kommer inte längre, vad 

vet jag (HL 3). 

Handledarna berättar också om hur förfaringssättet vid förlängningar har förändrats 

under projekttiden. I samband med förlängningar så hålls numera individuella 

möten mellan handledare, deltagare och Ylva från Aktivitetsporten, de sk trepartssamtalen, 

två veckor innan tiden går ut. Handledarna berättar att de själva 

tar upp detta med deltagaren innan mötet och förbereder deltagaren. I början av 

49

50 Johansson 

projektet skrev handledarna själva förlängningarna och de berättar att de då skrev 

flera månader direkt. 

50 

Jag kommer inte ihåg, i början så hade vi själva förlängningar (HL 2). 

Ja och det gick bra (HL 3). 

På en gång. Sex månader på en gång (HL 1). 

Ja det var samtal om dels vad deltagaren vill men också /…/ på en själv liksom och helst tänka 

hur lång tid behöver den här människan för att klara arbetslivet. Har man då haft dom i två 

månader eller något sånt så inser man att det här kommer att ta jättelång tid. Det kanske var 

lite mer 6 månader (HL 3). 

Någon ger uttryck för att de fortfarande tror att det egentligen är mest realistiskt. 

Då baserades förlängningarna på deltagarnas vilja och handledarnas egna bedömningar 

av hur länge de behövde arbetsträna. Handledarna minns att de först i projektet 

sa att arbetsträningen skulle vara mellan 6-12 månader, men att det förändrats 

under projektets gång till att börja med två månader, och sedan förlängningar 

i etapper. 

Ja det är projektet som sådant, att det handlar om mellan 6-7 månader för att… Men nu 

börjar vi med 2, sen kanske det blir 3 till. Aldrig där att vi, ah vi kör till med 6 direkt (HL 4). 

Dom tyckte säkert att det tog för lång tid för vissa att trappa upp. Jag tror att dom ville ha 

mer sving i det här faktiskt (HL 3). 

Handledarna berättar också om Aktivitetsprogrammen för tidsredovisning. Då 

de träffar Ylva inom två veckor tillsammans med respektive deltagare fyller de i 

”Aktivitetsprogrammet”. 

Och så träffar man ju Ylva också, man träffar ju Ylva två veckor efter att hon skrivit på tillsammans 

med deltagare och går igenom Aktivitetsprogrammet (HL 2). 

Häri ska åtta timmar per dag redovisas, programmet redovisar således 40 arbetstimmar 

i veckan på heltid. Handledarna menar att det var ESF-rådet som krävde 

aktivitetsprogrammet, och Aktivitetsporten som ville veta antal timmar som deltagarna 

är inne i Mötesplatsprojektet. Under mötet reder de ut vad deltagaren gör 

de andra timmarna som deltagaren inte arbetstränar på mötesplatsen och ifall de 

kan göra något eller inte. Ibland skrivs t ex ”friskvård”, de timmar de vilar eller 

tränar, har kontakter med läkare, handläggare etc. Handledarna upplever det 

svårt att de tvingas komma med siffror, och att de måste kategorisera. De upplever 

det svårt att dra gränser mellan vad som är privatliv och inte, att det känns som 

att de ”rotar i folks liv”, det som vanligtvis är privatliv.

Johansson 51 

Så när vi räknar det så kanske det inte betyder exakt en timme eller två timmar, så att vi är 

tvungna att kategorisera det till något konkret för att vi måste komma med siffror. Det är 

oftast rätt svårt att beskriva det med siffror, t ex hur många timmar du vilar och hur många 

timmar du går ut, hur många timmar du satsar på att t ex reda ut dina räkningar och vad du 

gör med de ekonomiska delarna i ditt liv (HL 1). 

Problemet är att det blir ändå privatliv (HL 2). 

/…/ för min del blir det mest planering, vad dom planerar för att komma in i arbetsträning 

eller arbetsträningsplatsen. Jag har en deltagare som sover minst mellan 12 till 14 timmar om 

dan säger hon… Nej hon är sjuk. Och sen liksom erkänner hon att det är besvärligt men hon 

gör det ändå. Det kanske kan hjälpa till med att kolla vad man gör under dygnet så kanske 

det hjälper till på något sätt. Det kanske visar att dom inte gör något annat och verkligen 

behöver den här praktikplatsen. Det vet jag inte, vad som är policyn bakom detta… (HL 1). 

Avseende roller i förhållande till deltagarna upplever handledarna det som positivt 

att Ylva från Aktivitetsporten är med, att det är bra att hon tar den tuffa biten då 

det är lättare för henne. 

Hon är den här myndighetspersonen på något sätt och har lättare för att inte va så nära dom. 

Och man ser ju hur det förändras när vi kommer in där, när Ylva är där. Dom blir ju som 

ljus då. Även om jag har sagt någonting i samma anda innan så har dom kanske knotat lite 

då och så, men så kommer då Ylva…jaja, då ska jag försöka (HL 3). 

Ja det är inte dumt att ha någon ”myndighets-Ylva”, fast hon är väldigt mjuk och go och förstående 

(HL 3). 

Handledarna poängterar att de inte är några myndighetspersoner och inte heller 

ska vara det. Detta upplevs viktigt för att deltagarna ska förstå att det inte är handledarna 

som ”piskar” och att förtroendet mellan deltagarna och handledarna därigenom 

inte skadas. Handledarna upplever att de har ett bra samarbete med Ylva. 

Jag tycker det är ett jädra bra samarbete med Ylva, jag trivs mycket bra med Ylva, det flyter 

mycket bra. Man får mycket stöd, hon har så mycket erfarenhet också… (HL 3). 

/…/ jag tror det är viktigt i vår roll som att va en livscoach också att man är juste. Så på så 

sätt är det bra att Ylva är ”the bad guy”. Fast hon inte är det ändå (HL 4). 

Hon blir aldrig det ändå. Fast hon har det där lite ibland jobbiga krävande biten. Det gör 

hon utan problem och det är ingen som klagar (HL 3). 

Handledarna beskriver också att de upplever att de kan påverka till stor del hur 

länge en deltagare behöver arbetsträna. 

Är det så att handläggaren på Försörjningsenheten eller Försäkringskassan tycker att nu jädrar 

är det dags och Ylva börjar bli lite nervös, då kan vi ju presentera varför vi inte tycker den 

ska pressas upp för mycket (HL 3). 

51

52 Johansson 

52 

Ja men sista ordet har ju aldrig vi (HL 2). 

Nej, fast jag tycker nog att dom tar väldigt stor hänsyn till hur vi bedömer fallen. Det gör 

dom, tycker jag (HL 3). 

Handledarna poängterar att målgruppen blev en annan än vad de hade trott från 

början. 

Stora grupper ungdomar som är arbetslösa och så en del som är utbrända från jobbet, dom 

två grupperna var dom största grupperna som dom presenterade för oss… Det skulle va dom 

från början men det blev helt annat (HL 1). 

Språkträning, missbruk, mycket depression. Mycket psykisk ohälsa (HL 2). 

Men jag tror myndigheterna inte heller var riktigt medvetna om hur, alltså hur svårt det var 

(HL 2). 

De berättar att Mötesplatsprojektet har anpassat mycket efter målgruppen så som 

den kom att se ut. 

Vi har ju anpassat mycket. Hela Amiralen är en stor anpassning för att kunna ta emot vissa 

målgrupper. Som (handledare) berättade, det är inte alltid man kan placera ut på andra föreningar. 

Man får knyta dom till en på ett sätt som inte alls var tänkt från början (HL 2). 

Jag tror båda parter har lärt sig vad som funkar och inte funkar (HL 2). 

/…/ vardagen har ju blivit som den är nu och den fungerar. Men tittar man på mycket hur 

ambitionen var från början, det var mycket sånt här IT-utbildning, hälsa, miljögrejer och att 

vi skulle ha seminarier och leda. Men allt det känns ju, det har vi fått hantera på ett annat 

sätt liksom, för att det var inte dom deltagarna. Det hade inte fungerat (HL 1). 

Dom får undervisning, men den är på individuell basis (HL 2). 

Handledarna uttrycker att de inte vet hur rekryteringen till Mötesplatsprojektet 

skulle ha gått till utan samverkan med Aktivitetsporten. 

Annars skulle det bli ett himla virrvarr med socialsekreterare och handläggare… Ja, jag vet 

inte hur det skulle ha gått till (HL 2). 

Jag är inte säker på att vi hade fått några deltagare heller. /…/ Det är så skönt nu, nu får vi 

remisser och kan ta direktkontakt med deltagarna (HL 4). 

Samverkan har också inneburit att projektet har ”förändrats dynamiskt genom dialog”. 

Samverkan handlar om att alla ska kunna påverka menar handledarna. 

Det är ju ett utav målen just att alla ska kunna påverka. Det är ett enkelt medel att kunna 

påverka. Det när man samlar det under ett tak istället för att man skulle ha alla socialsekreterare 

på olika håll (HL 2).

Johansson 53 

Ja då skulle vi ju fått ha en tjänst bara för att samordna… (HL 3). 

Så detta är ett ypperligt sätt att jobba med såna här ESF-projekt och så att man känner att 

man gör ett projekt tillsammans. Att Aktivitetsporten dom är inte bara en medfinansiär sådär 

utan dom är med i projektet. Samverkan verkligen (HL 4). 

De upplever inte att de har påverkats negativt utan är tacksamma över samarbetet 

med Aktivitetsporten. Handledarna påpekar dock att samverkan alltid innebär 

kompromisser och att de är olika grupper – ”myndigheter” och den ”sociala ekonomin”, 

och att de har olika uppdrag. 

Jag tycker nog det att man jobbar utifrån så olika uppdrag, dom har sina uppdrag och vi har 

vårat uppdrag (HL 2). 

T ex som vi sa innan att jag kan ju se förändringar hos en person kanske och hade det varit 

upp till mig hade kanske den här människan fått gått kvar här och liksom växa i sin egen takt. 

Men det är kanske inte alltid som dom tycker så. Och det kanske inte alltid är bra heller det 

vet jag inte, det kanske dom har rätt i (HL 2). 

Jag tycker inte dom har påverkat så mycket, jag kan inte känna att det är något problem. Det 

är i så fall om dom har press från deras handläggare (HL 3). 

Ja det är väl då. Att Aktivitetsporten har press från handläggarna. /…/ För ett tag hade dom 

ju väldig press och det var kö in till Mötesplats och… (HL 2). 

Vi måste va tacksamma. Det är jag (HL 1). 

Ja absolut. Men samverkan innebär ju alltid kompromisser (HL 2). 

Handledarna upplever vissa svårigheter i Mötesplatsprojektet, relaterade till deltagarna. 

De menar att projektet leder till förväntningar på arbete hos deltagarna 

– trots att de poängterar att de inte garanterar dem något efter arbetsträningen. 

/…/ det där med arbete, som några av våra deltagare förväntade sig att det leder till arbete. 

Det var lite nytt för oss. Från början tänkte vi inte på det. /…/ Vi garanterar ingenting. Men 

det hjälper inte. Dom förväntar sig i alla fall ännu mer… Jag tror att det är det som är det 

värsta (HL 1). 

Handledarna upplever det också problematiskt och trist att vissa av de möjliga vägar 

efter projektet som fanns i början av projekttiden har försvunnit, som exempelvis 

plusjobben. För Försäkringskassans deltagare upplevs de möjliga vägarna 

som något fler än för de som rekryterats från Försörjningsenheten, SDF Södra Innerstaden. 

53

54 Johansson 


Vid första intervjuomgången lyfter handledarna fram vissa centrala svårigheter i 

projektet. Svårigheterna rör samarbetet med Aktivitetsporten som upplevs ha en 

annan syn på hur deltagarna bäst ska hjälpas samt att de kommer med krav som 

är svåra att bemästra. Sekretessen upplevs också som ett problem i förhållande till 

Aktivitetsporten. Målgruppen har visat sig vara en annan än väntat vilket i sin tur 

påverkat inställningen hos övriga medarbetare på föreningarna/mötesplatserna. 

Förankringen av projektet på mötesplatserna upplevs därför som bristfällig. 

Mycket tid går åt till att skapa arbetsträningsplatser och arbetsuppgifter åt deltagarna 

istället för åt den förstärkta handledningen. Utbildningsinsatser och samverkan 

mellan föreningarna upplevs blivit mindre av än vad som var planerat. Att 

deltagarna från början känt sig tvingade att delta upplevs oväntat och negativt. 

Samtidigt upplever handledarna att de flesta deltagarna trivs på mötesplatserna. 

Medfinansieringen upplevs också som en svårighet. Handledarna upplever ett behov 

av att diskutera framtiden i projektet. Vid andra intervjuomgången upplevs rekryteringen 

av deltagare fungera bättre. De beskriver en strukturering i och med 

införandet av remissmötena tillsammans med Aktivitetsporten. Handledarna 

upplever att samarbetet med myndigheterna har blivit bättre och att det finns 

större möjligheter att påverka bl a avseende rekryteringen av deltagare och vid beslut 

som rör deltagarnas arbetsträning. Antal krävda timmar för arbetsträning har 

förändrats under projekttiden. Minsta antal timmar har blivit högre, uppföljning 

sker tätare tillsammans med personal från Aktivitetsporten och förlängningar 

görs med kortare mellanrum. Under mötena tillsammans med Aktivitetsporten 

ventileras många frågor kring arbetsplatser, deltagare, problem och frågor. De utarbetade 

Aktivitetsprogrammen för varje enskild deltagare upplevs problematiska 

för handledarna, där de känner att de ”rotar i folks privatliv”. Handledarna betonar 

vikten av att tydliggöra de skilda rollerna mellan dem och myndigheterna i 

relation till deltagarna, för att kunna upprätthålla ett förtroende mellan dem och 

deltagarna. Samverkan med Aktivitetsporten upplevs här fungera bra med en 

uppdelning av roller och uppgifter mellan myndigheterna och den sociala ekonomin. 

Handledarna ifrågasätter hur Mötesplatsprojektet skulle ha kunnat fungerat 

utan samverkan med Aktivitetsporten. Samtidigt upplevs samverkan alltid innebära 

kompromisser. Andra svårigheter upplevs vara att inte inge förhoppningar 

hos deltagarna att arbetsträningen leder till arbete samt möjligheterna för deltagarna 

efter Mötesplatsprojektet. 

54

4.5 Aktivitetsporten 

Johansson 55 

Personalen vid Aktivitetsporten har intervjuats vid två tillfällen, med ungefär ett 

och ett halvt års mellanrum. Omorganiseringar och personalbyten hos myndigheterna 

har skett under projektets tidsperiod. Vid första tillfället arbetade två personer 

på Aktivitetsporten, Jessica Wribe anställd av Malmö stad och Lilian Neleryd 

anställd av Försäkringskassan. Jessica Wribe och Lilian Neleryd intervjuades 

i grupp. Denna intervju genomfördes i december 2005. Vid andra intervjutillfället 

arbetade tre personer på Aktivitetsporten, Lilian Neleryd och Ylva Hjalmarsson 

anställda av Försäkringskassan och Malin Martelius av Malmö stad. Lilian 

Neleryd och Ylva Hjalmarsson intervjuades i grupp och Malin Martelius enskilt. 

Dessa intervjuer genomfördes under våren 2007. Intervjuerna har fokuserat hur 

samverkan med aktuella parter i samband med Mötesplatsprojektet gått till och 

upplevts fungera. 

4.5.1 Första intervjuomgången 

Under första intervjun med Jessica Wribe och Lilian Neleryd berättade de att Mötesplatsprojektet 

till en början var väldigt drivande med att få in deltagare, att fylla 

kvoten. Detta innebar att flera deltagare blev satta i arbetsträning på mötesplatserna 

direkt, utan att gå Aktivitetsportens kurs först. De berättade att formen för 

att slussa över deltagarna till mötesplatserna inte hade hittats. De upplevde att det 

fanns ett samarbete, och att de tillsammans i dialog med handledarna försökte 

hitta formerna. De beskrev att handledarnas uppgift var att pusha för att deltagarna 

skulle gå upp i arbetstid i olika takt, och att de skulle kontakta Aktivitetsporten 

vid problem, för att de då skulle ha en diskussion med deltagarna. Upplevda 

problem vid tillfället var att de hade svårt att definiera vilken arbetsplats som 

gör vad, att handledarna ringde till Aktivitetsporten hela tiden med frågor. Rollerna 

upplevdes oklara och handledarna var ovana. De upplevde också att mötesplatserna 

hade varit något naiva, att det handlade mycket om visioner men att det 

inte fanns några konkreta arbetsuppgifter. De hade förväntningar på att projektet 

skulle leda till många avknoppningar och generera nya idéer och kunskaper liksom 

att det skulle leda till något positivt för deltagarna ur arbets- och livskvalitetssynvinkel. 

4.5.2 Andra intervjuomgången 

Malin berättar inledningsvis om hennes skifte av roller i förhållande till Mötesplatsprojektet; 

55

56 Johansson 

56 

Ja innan satt jag och samarbetade mest med Maria (projektledaren) i uppstarten så att säga, 

och sköte om rutinerna och ja olika /…/ som skulle göras. Väldigt spännande utvecklingsskede 

var det att organisera. Sen /…/ då jag liksom försvann lite från projektet eftersom jag 

hamnade på en annan del av organisationen, men jag sprang iväg lite på möten ändå för att 

jag tyckte att det var viktigt. Jag kom tillbaka i augusti som psykolog och jag ersatte Jessica 

som då var den enda på Aktivitetsporten från Försörjningsenheten. Och /…/ det var väldigt 

stor skillnad i hur jag kunde lätt, känslan av att jag kunde påverka samverkan (M). 

Avseende rekryteringen, flödesprocesserna av deltagare berättar Aktivitetsportens 

personal att det första samarbetssteget utgörs av remisserna från handläggarna på 

respektive myndigheter. När det gäller socialtjänsten i Södra Innerstaden har Aktivitetsporten 

en ärendegenomgång med handläggare främst från resursteamet på 

Försörjningsenheten som har hand om personer längst bort från arbetslivet med 

svår problematik. 

Ja när det gäller dom här på Försörjningsenheten så har vi ärendegenomgång tillsammans 

med socialsekreterarna var fjortonde dag. Och då tar vi ju upp de ärendena som vi har aktuella 

här, antingen i arbetsträning eller vi i gruppen på Aktivitetsporten, och så får vi ju då nya 

remisser där dom mer kan förklara vad dom vill ha hjälp med från oss, vad dom vill med sin 

klient. (L) 

Det är ju lite av en remissgenomgång kan man säga. Fast ibland vill dom diskutera, kan det 

va någonting att skicka till oss eller… (Y) 

Dom skriver remissen efter mötena med oss i regel. (L) 

Aktivitetsporten upplever att det är bra att ha dessa möten, att det därigenom 

också finns möjlighet att påverka vilka som remitteras. De poängterar samtidigt att 

det är sällan som de säger nej till deltagare. I de fallen är det på grund av språkbrister 

eller aktivt missbruk. 

Det vi säger nej till det är när vi över huvud taget inte kan prata med dom. (Y) 

Sen så om man ser att dom är inne i ett missbruk. (L) 

Med Försäkringskassans handläggare hålls inga möten utan Aktivitetsporten får 

istället ett remissunderlag – innehållande ett rehab-processunderlag och ett medicinskt 

underlag, vilket upplevs vara ett bra underlag för vidare arbete och bedömningar. 

Där allt kommer fram, allt positivt och negativt när det gäller rehabiliteringsprocessen som 

man kan ha mycket nytta av. Inställningen att komma igång igen, vad som är viktigt för dem 

och… Jag tycker det är ett bra underlag att jobba med. (L) 

Avseende skillnader mellan deltagarna beroende på vilken myndighet de har sin 

ersättning ifrån säger Aktivitetsporten;

Johansson 57 

Men oftast dom som kommer från Försäkringskassan känner väl att dom måste va motiverade 

fastän dom inte är det. (L) 

Ja… dom är mer, många från Försäkringskassan är rädda för att bli av med sin ersättning, 

om man ska se det så krasst. /…/ Sen är det ju en annan orsak också tror jag, att man har 

diskuterat detta med handläggaren. Dom vet om att dom kommer remitteras hit. (Y) 

Dom är lite mer förberedda. Sen så handlar det om en annan grupp i samhället också lite 

grann. Dom har ju ändå varit etablerade i samhället. Dom har kvalificerat sig till sjukpenning 

genom arbete. Dom är nog, precis som Ylva säger här, mer rädda om sin ersättning. Man 

märker tydligt att försörjningsstöd är ju sista länken, det är det sista. (L) 

Dels vet man och man saknar ju kanske den delen av sitt liv, när man hade ett arbete att gå 

till och man hade den identiteten. (Y) 

Aktivitetsporten har också referensgruppsmöten tillsammans med chefer från respektive 

myndigheter där även projektledaren från Mötesplatsprojektet deltagit. 

Hon kommer ju som sagt in senare när det inte är någon individdiskussion längre utan lite 

mer allmänt om Mötesplats och samarbetet mellan… (Y) 

Dessa möten upplevs från Aktivitetsporten positivt för att de därigenom får viss 

handledning. 

Ja jag tycker det är bra att ha möten. För dom har i alla fall tidigare fungerat lite som handledning 

för oss också, så att vi kan få lite feedback och känna att vi har tänkt rätt och så va. (L) 

Information ges om deltagarna vilket också uttrycks vara positivt för cheferna. 

Aktivitetsporten önskar dock att avslutningar av arbetsträning för deltagare skulle 

diskuteras mer på dessa möten. 

Jag har lite svårt hur jag ska ta, mina ärenden har jag haft ett tag och varit inblandad och sen 

när det då gäller att avsluta utan att dom kanske egentligen vill så är det ju jag då som ska va 

den lite tuffare och bestämma. Jag känner ju att jag hade ibland behövt mer handledning och 

ta upp gruppen i dom här mötena, men vi tar ju aldrig tagit upp mina ärenden, har vi aldrig 

gjort. (Y) 

Och problemet för oss här är att vi har ingen som fångar upp dom efter att Ylva har gett dom 

det beskedet. (L) 

Och för handledarna, dom mår också dåligt av det. (Y) 

Efter att deltagarna gått treveckorskursen på Aktivitetsporten väljer Aktivitetsporten 

ut deltagare som ska gå vidare till Mötesplatsprojektet. De som inte bedöms 

platsa i Mötesplatsprojektet beskrivs vara de som under tiden på Aktivitetsporten 

visats ha aktivt missbruk, inte vara färdigrehabiliterade, förstöra gruppdynamiken, 

de som absolut inte vill eller de som har för dålig närvaro. Vissa går också 

57

58 Johansson 

andra vägar än till Mötesplatsprojektet. Malin berättar också att hon upplever att 

ansvariga handläggare lyssnar på Aktivitetsportens bedömningar. 

58 

Socialsekreterarna framför allt, nä jag tror Försäkringskassehandläggarna också, dom blir 

faktiskt, dom lyssnar på vår bedömning, ifrågasätter nästan aldrig den. Alltså om vi tycker 

nånting eller föreslår nåt som kanske kostar lite pengar eller… det har inte varit så svårt. /…/ 

Och det är väl en styrka i samverkan. 

Ylva från Aktivitetsporten har sedan ett möte med de utvalda deltagarna och skriver 

en remiss till Mötesplatsprojektet. Ett remissmöte hålls sedan mellan Ylva från 

Aktivitetsporten och handledarna i Mötesplatsprojektet. I de flesta fall deltar också 

projektledaren i Mötesplatsprojektet på dessa möten. Utifrån dels Aktivitetsportens 

samtal med deltagaren, dels lediga platser i Mötesplatsprojektet tar en 

handledare hand om aktuell remiss. 

Och lite utifrån personen, jag skriver väldigt, väldigt kortfattat på remissen, men lite utifrån 

vad jag har pratat med personen om och också utifrån var det finns lediga platser så tar en av 

handledarna hand om remissen. (Y) 

Sekretessen mellan dem och handläggarna upplevs som ett problem från Aktivitetsportens 

sida. 

Och det har vi sagt från början att vi har tyckt att det är jättesvårt för vi sitter inne på information 

som skulle vara värdefull för dom att ha. Men oftast är det väl så att deltagarna berättar, 

känner förtroende för handledarna. Och då kan man också kanske utan att på något 

sätt vara kritisk för dom gör verkligen sitt bästa, men dom kanske inte har rätt erfarenhet 

eller rätt utbildning för att hantera dom här människorna. Det har varit lite av en chock för 

många av dom. Alltså så här trodde vi inte att våra deltagare skulle se ut va. Vi har ju efterlyst 

handledning här och det borde dom också ha. (L) 

Under projektets tid har ett kodningssystem med nummer på remisserna utarbetats 

som motverkar att ”svåra fall” blir liggande, med deltagare som upplevs lite 

besvärliga för att de kanske inte är så motiverade. Handläggarna kontaktar sedan 

deltagaren och bestämmer en träff. Sedan skriver de en överenskommelse om arbetsträning 

i Mötesplatsprojektet på två månader. 

Och sen gör handledarna en överenskommelse om arbetsträning och den första överenskommelsen 

ligger på två månader, varken mer eller mindre. Två månader. Och innan, nu har vi 

också sagt, haft en diskussion om vilket antal timmar dom ska börja på, för dom börjar på 

väldigt låg nivå. Och tiden börjar gå mot sitt slut så vi måste. Så sa vi, först sa vi tio timmar, 

så blev det en väldig diskussion, nu är det nio timmar per vecka. /…/ Det diskuterar vi bland 

annat på dom här mötena. Och Eva Maria brukar ju vara med då också. Och att vi kan inte 

hålla på och dutta med allt för lite timmar, och det har med medfinansieringen att göra, att 

det blir ett problem. (Y) 

Ylva från Aktivitetsporten deltar på ett första uppföljningsmöte med deltagare och 

handledare inom två veckor.

Johansson 59 

Innan två veckor har gått från dom har börjat ska jag vara med på ett möte med deltagaren 

och handledaren. Och sen ska jag vara med inför varje förlängning. För det var också en tendens 

i början att det förlängdes och förlängdes nästan utan egentligen fundera så mycket varför 

förlänger vi, vad uppnår vi med det. Det var också att man kanske var lite för snäll med 

det här att de ska utöka arbetstiden, så att det var liksom samma antal timmar och så lite förlängningar…, 

slentrianmässiga förlängningar. (Y) 

Ylvas roll beskrivs vara ”den med yxan”, som har till uppgift att ställa de jobbiga 

frågorna som varför förlänger vi, vad uppnår vi och den som ska pusha för en utökning 

av arbetstiden. 

Här tänker vi mer att dom ska stärka självförtroendet, må bra av arbetsträningen. Och sen 

liksom nästa steg blir ju då att koppla in arbetsförmedlingen när dom känner sig mer redo. 

Och man ska ju inte behöva hur lång tid som helst för det. Vi har ju satt åtta veckor från 

början. /…/ Men dom blir så fort trygga i den här arbetsträningen. Och trygga med sin 

handledare. Och dom vill inte. (Y) 

Och där har vi haft lite svårt. /…/ Du får bli den onde som kommer och säger att nu är det 

slut. (L) 

Det är lite jag som har den rollen. Att nu måste vi tänka på nästa steg. Och även jag som får 

gå in när vi har dom här mötena att ok kan du inte tänka dig en utökning av arbetstiden, du 

måste prova på och se om du klarar mer. För du kan ju inte fortsätta med nio timmar i veckan 

månad efter månad efter månad. Man måste ju prova. (Y) 

Även Malin belyser Ylvas speciella roll, som hon tror är svår. 

Ja hon är där ute och hon ser personer som kämpar men som kanske inte orkar. Och hon 

har underrättelseskyldighet gentemot någon av organisationerna. Alltså var är hon rent organisatoriskt. 

Det kan inte va så lätt. (M) 

Och då började jag tänka ytterligare på hennes roll, för jag tror inte den är så lätt. Jag vill inte 

säga att det är så, men hade jag varit Ylva och sett liksom att människor kämpar men man 

orkar liksom inte komma eller så vidare, skulle man berätta det bakåt? Jag tänker på Södra 

Innerstadens arbetslinje, och det kan leda till att man får sin ersättning indragen och… Vad 

händer med dig, när du befinner dig så mycket i en organisation som inte är myndighet. (M) 

Om samverkan kring avslut och utslussning från Mötesplatsprojektet berättar 

Aktivitetsporten om flera olika vägar och situationer. När det är dags för avslutning 

för en deltagare kopplas olika myndighetsinstanser in beroende på vilken 

ekonomisk ersättning deltagaren har. För de deltagare som har ersättning från socialtjänsten 

kopplas handläggare på AUC in som samarbetar med rehab-handläggare 

på Arbetsförmedlingen. Genom dessa får personerna lite extra stöd. För de 

deltagare som har ersättning från Försäkringskassan går många deltagare vidare 

till AF/FK-projketet där de får en handläggare på Arbetsförmedlingen som ska 

hjälpa till att hitta en praktikplats. Problemen med att många insatser och möjliga 

59

60 Johansson 

vägar är knutna till vilken ersättning personen har, vilken myndighet personen 

tillhör organisatoriskt, lyfts fram av samtliga intervjuade på Aktivitetsporten. 

60 

Men här, jag menar Ylva och jag och Malin, vi bryr oss inte så mycket om varifrån människan 

kommer, om den kommer från Försäkringskassan eller Försörjningsenheten, det spelar 

inte så stor roll. Utan vårt uppdrag här är att det ska bli bra i slutändan. (L) 

Sen måste man ju ändå ha rätt bra koll. (Y) 

Ja vissa åtgärder är ju specifikt knutet till vilken ersättning du har. (L) 

Tänker man i ett större perspektiv så är det löjligt tycker jag. (Y) 

Men annars så brukar vi kunna hitta lösningar. (L) 

Ja, det försöker vi ju. Men vissa grejer /…/ går det inte att rubba på hur gärna vi än hade 

velat. (Y) 

Och så beror det också på vilken stadsdel man tillhör. (L) 

Vissa deltagare i Mötesplatsprojektet avslutas dock på grund av att de bedöms 

sakna arbetsförmåga. Aktivitetsporten upplever här att ett samarbete med psykiatrin 

hade behövts. De berättar också att handledarna har tyckt att dessa avslut 

har varit jättejobbiga. 

I början, vissa av dom blev helt förstörda när jag sa att nu måste vi avsluta. (Y) 

Vi har haft ett antal sådana här avslutningsmöten som har varit svåra och där vi känner att 

vi på något vis har släppt dom till ingenting. (Y) 

Och när vi försöker att hitta någon… (L) 

Inget egentligt intresse heller, om man ska va ärlig. Ingen som vill ha dom. (Y) 

Nej, sammanfattningsvis så kan man väl nästan säga att det är inte så många som bryr sig om 

hur våra deltagare mår utan det här är en ekonomisk grej som kommer i första hand alltså. 

Och det tycker jag är jättesorgligt, det är jättesorgligt, det är det. (L) 

De menar att det har varit lättare för Ylva att ta den rollen på grund av att hon 

inte har en så nära kontakt med deltagarna. Aktivitetsporten beskriver att vid 

dessa avslut hade handläggare behövt vara med – att ”nu skickas dessa deltagare 

till ingenting, det är ingen som vill ta hand om dem, de åker ner i lådan, nu är det 

sjukersättning som gäller”. De poängterar dock att det kan vara positivt med ett 

avslut för vissa av dessa deltagare – att de många gånger känt sig jagade av myndigheterna. 

Sen kan vi väl säga att jag tror i alla fall att vi är rätt så duktiga på att sätta stopp. I alla fall 

när det gäller det här med att skicka folk från det ena projektet till det andra. Att nu får det

Johansson 61 

liksom va slut va. För vi har ju deltagare som kommer hit här och hemma har dom pärmar 

fulla med projekt som dom varit med i /…/ och liksom dom är så projekttrötta dom här 

människorna så att dom känner sig lurade gång på gång, gång på gång. /…/ Och då är man 

uppgiven redan när man kommer hit. Det är förödande faktiskt. (L) 

De beskriver Mötesplatsprojektet som; 

Första kedjan i vägen tillbaka sådär, är väl tanken. (Y) 

De poängterar också att man måste erkänna att alla inte kan gå ut i lönearbete – 

men att de ändå kan få hjälp till ett drägligt liv och en livskvalitet. 

Ja vi pratar ju mycket livskvalitet också, och här i detta projektet har vi ju ändå kunnat, här 

finns ett sätt att visa dom föreningslivet, att där kan man va aktiv och där kan man hitta vänner 

och känna att man gör någonting. (L) 

Att man har en funktion, att man är en del av samhället ändå. (Y) 

Så det tycker jag är oerhört positivt med detta som vi jobbar med, att målet för alla det är 

liksom självklart inte arbete och vi slipper liksom va så tuffa. Utan vi kan ju försöka hitta lite 

livskvalitet för våra deltagare, dom som inte platsar på arbetsmarknaden. (L) 

Hur samverkan med Mötesplatsprojektet har fungerat i förhållande till deltagarnas 

behov och möjligheter att tillgodogöra sig arbetsträningen menar Aktivitetsporten 

att psykiatrin har saknats som samarbetspartner. 

Nej vi har inget samarbete med psykiatrin. Och det har vi upplevt mer och mer att det är ett 

problem. För det är många med psykiska diagnoser, det är ett antal vi har märkt dom är för 

långt ifrån, dom behöver annan hjälp än vi kan ge dom. Och ändå har dom varit lång tid 

inom projektet och mötesplatserna har verkligen försökt men det går inte. (Y) 

Vi måste säga det att vi är jättebesvikna på psykiatrin. Vi har ju många här som mår väldigt 

dåligt. Vi kan ju naturligtvis inte ställa några diagnoser men dom som kommer från Försörjningsenheten 

har ju försökt att ta sig in i psykiatrin och få hjälp men dom har inte lyckats. 

Och här försöker vi också genom att hjälpa dom att skriva självremisser, där vi också skriver 

vad vi har sett och så va och försöker få in dom, men dom blir motade där också. Men nu 

ska vi försöka genom att Malin ska sitta med i frukostmöten med psykiatrin och dom här 

rehab-handläggarna på Försörjningsenheten så ska hon kunna dra ärenden där också. (L) 

Samtidigt berättar de att det är många deltagare som har lyfts upp genom arbetsträningen 

och mår bättre, som har kunnat gå vidare eller som har skapat kontakter. 

De poängterar att arbetsträningen inte är bortkastad även om den inte har lett 

till arbete, att flera deltagare kommer tillbaka, att det kan ha effekter långt framöver. 

Att målgruppen är tung poängteras. Men de berättar samtidigt om en anpassning 

till målgruppen under projekttiden. 

61

62 Johansson 

62 

Man tror ju lätt när man gör dom här projekten att man tänker sig en målgrupp, så tror man 

alltid att det blir mycket friskare målgrupp än vad det är. Jag vet inte varför. Alla projekt… 

(Y) 

Den var ju tung redan då när jag kom in men nu har man ju ändå anpassat sig efter hur dom 

ser ut, människorna. /…/ Och bygga upp det efter dom människorna som kommer och det 

tycker jag fungerar nu. Men nu är det ju snart avslutning, slutet närmar sig. Och dom har 

blivit säkrare i sina roller handledarna och lärt sig att hantera dom här människorna, dom 

som mår dåligt. (Y) 

Malin lyfter också fram den kunskap som har utvecklats i och med samverkan i 

Mötesplatsprojektet. 

/…/ det finns så mycket kunskap som man önskade att man kunde lägga upp det vidare och 

inte tappa den kompetens som är uppjobbad nu. /…/ För att det ska leva vidare i våran organisation 

och deras naturligtvis (M). 

Om de nya kunskaper som har utvecklats genom samarbetet i projektet berättar 

Malin; 

Sen har det uppstått lite kunskaper, alltså vår tanke var i början att arbetsträna där och det 

är en bra miljö, alltså det är en lugn arbetsmiljö för att utvecklas i sin egen takt osv med handledarnas 

hjälp liksom /…/. Det var ju tanken från början, sen har vi känt att den här arbetsförmågan 

som dem flesta uppnår, det är inte säkert att den är generaliserbar till någon annan 

arbetsplats, kanske måste det vara där och det tycker jag att vi har fört in i våra organisationer 

bakåt… (M) 

/…/ men det hade vi nog inte så stor kunskap om från början, att det är inte säkert att man 

kan lyfta ut den här arbetsförmågan till någon annan arbetsplats. Så det är väl en erfarenhet 

vi har skaffat. Och det visar ju att vi har varit på rätt väg att vi har velat börja i denna miljö, 

för då har vi kanske en hel målgrupp som har en arbetsförmåga i en sån här miljö och då blir 

det jätteintressant med en fortsättning om vi nu har den kunskapen. Hur kan vi få med Arbetsförmedlingen 

på tåget kring den sociala ekonomin, kring en målgrupp som annars är ett 

stort frågetecken. (M) 

Det har också varit en del möten och internat där handledare, projektledare och 

Aktivitetsporten har deltagit. 

/…/ där vi pratar lite rutiner eller försöker på nåt sätt komma fram till vår målgrupp och det 

har varit lite olika teman för våra möten. (M) 

Jag tror vi har fått personliga relationer nu också. /…/ Jag vet inte om man tänker så mycket 

kring organisationerna bakom längre, utan det har blivit mer personrelaterat kanske. (M) 

Vi har gjort lite såna här dramaövningar med hjälp av Eva Maria, och då upptäckte vi att vi 

är inte direkt rädda för att leka. Och det är väl ett bra tecken. (M)

Johansson 63 

I samband med rollspelen kom också frågan om redovisningen till ESF-rådet och 

Aktivitetsprogrammen upp, där inställningarna varierat mellan Aktivitetsporten 

och handledarna. 

Jag var ju faktiskt lite drivande där /…/. Men jag tror ju inte dom hade kommit till om vi 

inte hade funderat över ärligheten gentemot ESF rådet. /…/ Där tror jag att vi var mer ambitiösa 

än vad vanligen man är jag vet inte men det var viktigt att få det rätt. /…/ Så då löste 

vi det så att ja då är det 40 personer som gäller (M). 

Den sköter ju mötesplatsprojektet och ESF-rådet helt själva, heltidsplaneringen. Vi tar ju 

reda på hur mycket folk har fått i ersättning bara. Men det är ju alltifrån friskvård till handläggarbesök 

till… Jag tror att det har en pedagogisk effekt även om jag vet att handledarna 

inte tycker att det är jättekul att göra dom här. Vi gjorde också ett litet rollspel kring det här 

och jag märkte att och jag insåg att det här är inget kul, men jag tror att det har en pedagogisk 

effekt kring det här att normalisera heltidstänket. Även om det inte är arbete så gör man något 

som är bra för en själv 40 timmar i veckan och att det ligger och täcker upp dagen även 

om det inte finns någon som kontrollerar om du går ut med hunden 2 timmar om dagen. 

Så tror jag att det kan finnas något bra i det (M). 

Om hur handledarna upplever Aktivitetsprogrammen säger Malin; 

Jag tror att dom mer kanske ser det som ett spel för gallerierna och det har jag förståelse för, 

för att vi såg hur märkligt det blev på det här rollspelet. Fast jag tycker att dom kunde ha haft 

en heldags brainstorming kring hur ska vi göra det här dokumentet till något viktigt, vi måste 

göra det så hur ska vi göra det till något bra för deltagaren. För då känns det mer motiverande 

att göra det. Har man bara sagt att det här ska ni göra så är det nog svårt att hitta sina egna 

argument att övertyga för sig själv och någon annan till det (M). 

I förhållande till ESF-rådet upplevs en tydlig redovisning som viktig; 

Sen samtidigt så vänder dom här programpengarna sig till just den här målgruppen. Då är 

det ju viktigt för dom att veta hur det förhåller sig i verkligheten. /…/ Nu kanske dom har 

med i beräkningen inför hur man formulerar nya program och då tycker jag det är bra (M). 

Aktivitetsporten upplever det ”fantastiskt att kunna erbjuda Mötesplats efter Aktivitetsporten”. 

De berättar att det har varit svårt att hitta arbetsträningsplatser 

innan och att de här platserna behövs, att denna målgrupp behöver mycket uppbackning 

– och att de i relation till detta förlitar sig på handledarna. 

För när man är i det skicket som våra deltagare är så är man ju egentligen en belastning på 

en arbetsplats. Man har ju inte tid att ta hand om människor som är så skrupliga. Utan, det 

är jättebra det här med föreningarna. (L) 

Men fördelen är ju också att dom alltid har någon handledare att vända sig till. Det känns 

väldigt tryggt för dom, dom vet alltid vem dom ska ringa till om dom inte kan komma och 

vem dom ska gå och prata med om dom ska göra det eller det. (Y) 

Det har varit jättebra. Vi är jättenöjda. (L) 

63

64 Johansson 

Aktivitetsporten hoppas på ett fortsatt samarbete även efter projekttidens slut. 

64 

Ja det hoppas jag absolut. Och jag tror även mycket på det här med socialt företagande. /.../ 

Det måste alltid finnas dom här platserna för människor. (Y) 

Det behövs platser ute i den sociala ekonomin, alltså platser som har en lite mer omhändertagande 

miljö, där det finns människor som själva har mått dåligt. (Y) 

Frågan är kommer någon ta över den biten. Alltså vi sysslar ju med mjukvaran verkligen… 

(Y) 

Jag vet inte liksom om vi från den här organisationen är lite yrvakna i insikten om att det 

faktiskt kommer att ta slut. (M) 

Så det är med sorg faktiskt, att vi går mot slutet. (M) 

Dilemmat är väl att den kunskap man har byggt upp försvinner någonstans. Man får hoppas 

på att det blir någon fortsättning. (M) 

Sen känner man ju det att i slutändan så vill man ju se att det kommer ut en hel människa, 

en människa som mår någorlunda bra, som mår så bra som den kan må. Och det är ju liksom, 

på det viset kan man ju jobba när man jobbar i samverkan mellan olika myndigheter 

som har ansvar för var sin bit. Annars så blir det ju som en het potatis man kastar från den 

ena till den andra, som ingen vill ha liksom. (L) 

De poängterar att det kommer att medföra mer arbete för dem att följa upp ute 

på arbetsplatserna efter att Mötesplatsprojektet slutar. 

Ja det innebär ju att vi får mer utav det jobbet, kontakten. (L) 

Ja det blir ju ett mindre antal personer som kan vara aktuella då. /…/ alltså dom som är på 

Mötesplats förlitar jag mig mycket på. (Y) 

Det framkom dessutom att även framtiden för Aktivitetsportens verksamhet är 

oviss. 


Vid första intervjuomgången upplevdes formerna för rekryteringen av deltagare 

inte ha hittats ännu. Rollerna upplevdes oklara och handledarna var ovana. Aktivitetsporten 

beskrev att handledarnas roll var att pusha upp deltagarna i arbetstid. 

Personalbyten har skett till andra intervjuomgången. Då redogör Aktivitetsporten 

för de skilda samverkansstegen kring rekryteringen av deltagare, först till Aktivitetsporten 

och sedan ut till Mötesplatsprojektet. Aktivitetsporten upplever att det 

finns möjligheter att påverka vilka som rekryteras/remitteras till dem liksom vilka 

deltagare som ska gå vidare ut till mötesplatserna. Vid remissmötena fördelas se-

Johansson 65 

dan remisserna till en handledare, dels beroende på vad deltagarna har uppgett för 

önskemål dels i förhållande till lediga platser i projektet. Sekretessen mellan dem 

och handledarna upplevs som ett problem. Ylva på Aktivitetsporten deltar sedan 

vid uppföljningsmöten med deltagare och handledare där arbetstid, förlängningar 

och avslut diskuteras. Ylvas roll beskrivs vara den som ska pusha för en utökning 

av arbetstiden samt ett avslut och ett nästa steg i rehabiliteringsprocessen. Vissa 

avslut har dock varit svåra, där bristen på någon ansvarig som tar vid lyfts fram, 

som psykiatrin. Nya kunskaper som skapats genom samverkan i Mötesplatsprojektet 

beskrivs som t ex att deltagares arbetsförmåga kan vara knuten till en specifik 

miljö och mötesplats, till den sociala ekonomin. Erfarenheten visar också att 

alla inte kan gå ut i lönearbete, men att de ändå kan få hjälp till en förhöjd livskvalitet. 

De beskriver en anpassning till målgruppen hos Mötesplatsprojektet. De 

skilda former av möten som hållits mellan projektet och Aktivitetsporten upplevs 

också ha skapat en personkännedom mellan dem. Bland annat har rollspel anordnats 

där t ex skillnader i syn på Aktivitetsprogrammen mellan handledarna och 

Aktivitetsporten framkom. Aktivitetsporten menar att dessa kan vara positiva för 

deltagarna för att de ”normaliserar heltidstänket” medan handledarna mer ser det 

som ”ett spel för gallerierna”. Aktivitetsporten förlitar sig mycket på handledarna 

och tycker det har varit fantastiskt att kunna erbjuda Mötesplats efter Aktivitetsporten. 

Samverkan med föreningarna upplevs mycket positivt och de hoppas på 

ett fortsatt samarbete efter projekttiden. 

4.6 Projektledaren 

Utvärderare och utvärderingshandledare genomförde gemensamt en fördjupad 

intervju med projektledaren Eva Maria Mörner den 6 maj 2007 kring just projektledarrollen 

och de förändringar som skett under projekttiden. 

Tanken bakom projektet har en lång historia som projektledaren berättar om. 

Hon fick uppdraget att skriva den första ansökan som då var i form av en Equalansökan 

(våren 2004) och gjorde i samband med det en analys av arbetsmarknadsläget, 

dvs utanförskapet i Malmö. Denna skulle ligga till grund för projektbeskrivningen. 

Och ursprungstanken var ju fortfarande, öppna upp föreningslivet för ännu mer praktik och 

arbetsträning för det här kan man redan idag, men gör det tillsammans och visa upp modeller 

och exempel på det, som kan göras ännu mer och ännu bättre. Och så naturligtvis då att 

bakomliggande motiv är då att passa på att utveckla föreningslivet och att åta sig detta för att 

se vad som händer. För det har ju varit drivkraften, ge och ta eller vinna vinna, vilket man 

vill. Och då hade jag den typen av koordinatorroll, ansökarroll. 

65

66 Johansson 

Efter avslag på denna ansökan söktes hösten 2004 pengar till först en förstudie 

under våren 2005 och sedan ett Växtkraftmål 3 projekt, som beviljades juni 2005. 

Projektledaren berättar också om att organisationen och rollerna inte var helt klara 

till en början. 

66 

Så att det rent organisatoriska hade vi ju inte utvecklat på samma sätt. Man kunde ju se att 

det finns en projektledning men hur mycket och vad den skulle göra det var inte klart. 

Inte förrän i början av juni hade frågan kommit upp då: är det du som ska vara projektledare? 

Projektledarrollen har också förändrats under projektets tidsperiod. 

Det var inte förrän efter jul 2005 /…/ som det blev tydligt och jag fick klara signaler om att 

inte släppa handledarna till den grad som jag tidigare hade gjort. Då fick jag tydliga indikationer 

att /…/ hålla ihop det här och se till att medfinansieringen fungerar, att det finns en 

dialog där vi hela tiden stämmer av inte minst det strukturella och även policyfrågor. 

Då insåg jag att nu måste jag ta en roll som jag inte räknat med därför jag hade heller inte 

räknat med att fortsätta alla två åren... 

Projektledaren berättar att hon blev involverad i frågor och arbetet kring rekryteringen 

av deltagare till projektet, mycket mot bakgrund av att Aktivitetsporten 

önskade att hon skulle involvera sig mer aktivt. 

Men det var så uppenbart att jag var önskad in i detta, så från och med januari formaliserade 

vi med mig som en slags ordförande vid varje möte en gång i veckan. Då formaliserade vi en 

struktur om hur vi tar emot remisser. Det började heta remissmöte då, vi hade haft projektmöte, 

handledarmöte, men från och med nu hette det remissmöte och nu handlade det om 

att Ylva kom till oss varje måndag. 

Formaliseringen och struktureringen handlade om att skapa en överblick. En 

överblick över antal deltagare på väg in i och ut ur projektet, som Aktivitetsporten 

inte har kunnat ge innan. Därav skapades en matris för detta. Projektledaren tog 

fram underlaget till matrisen och handledaren Aster blev den som framöver kom 

att administrera. Detta upplevdes nödvändigt, inte minst för att kunna hålla budgeten. 

Formaliseringen och struktureringen genomdrev projektledaren på eget initiativ 

utan närmare direktiv från arbetsgivaren. 

Varefter så var det Aster som var sekreterare för dessa möten och det är Aster som har uppdaterat 

matrisen. Och det här var ju enormt intressant att se hur det tar form. Den processen, 

det fanns redan önskningar, men inte förrän jag gick in i den här gruppen och talade om vad 

jag ville ha faktiskt. 

Dessa förändringar genomdrevs sällan utan visst motstånd; 

Det vill säga, det finns alltid aningen lite motstånd, det måste man räkna med som projektledare 

/…/ för det innebär en j-a kontroll.

Johansson 67 

Där har jag varit väldigt pådrivande att vi måste ha väldigt klara definitioner av saker och 

ting och sen får man bara släppa… /…/ Sen kommer diskussionerna runt omkring. 

Projektledaren poängterar vikten av att tydliggöra; 

För att lyckas i arbetslivet professionellt så ska man inte vara rädd för att ta till verktyg som 

andra kan använda och som man kan kommunicera kring. 

Och så kan man göra bokslut över saker och ting, att redovisa verkligheten på ett behagligt 

sätt. 

Jag kan inte föra processen vidare om inte jag får dagordningen och anteckningar och tabeller 

och kolumner och matriser. Jag klarar det inte. 

Närvarorapporter och Aktivitetsprogram som skickas in i samband med medfinansieringen, 

som visar på deltagarnas ohälsa och höga sjukfrånvaro har skapat 

diskussioner mellan projektaktörerna och i förhållande till medfinansiärerna; 

Vi måste ju se att det finns en kostnad. Vi måste också se till att medfinansieringen, den nationella 

delen, material och pengarna, är ett faktum. Och att man deltar. Om man är hemma 

då deltar man ju inte i projektet och då finns inte medfinansieringen. Det höll på att gå så 

illa att medfinaniseringen ifrågasattes. Om det är så att hälften är sjuka, då skulle vi ju avskeda 

hälften av handledarna, alltså så kan man ju inte ha det. Efter en lång diskussion kom vi 

fram till detta då, bara vi kan visa att detta är ett heltidsprojekt och att deltagarna inte bara 

ägnar sig åt en viss typ av arbetsträning, utan att vi gör ett helt program för varje individ som 

är skräddarsytt så är det helt i sin ordning. Och vi har individuella aktivitetsprogram här också. 

Mot bakgrund av att målgruppen visats vara en annan än väntat har anpassningar 

och diskussioner kring detta skett. 

Vi har ju utgått från att vi får lov att arbeta med målgruppen så som det står uttryckt, alltså 

långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och dom som står längst bort från arbetsmarknaden. 

/…/ Men det är ingen som tänkt på hur långt det faktiskt är. /…/ Jag kom in, handledarna, 

Aktivitetsporten, deltagarna och nu stod vi där. Och då gäller det att med utgångspunkt från 

just kriterier och krav som å ena sidan finns och det som gäller Växtkraft mål 3 och 2:2 projekt 

och det som var redovisningskrav från ESF-rådet som då var interna. Det här får ju paketeras 

i ett koncept. 

Handledarna var ju fruktansvärt stressade av detta. Måste vi skriva in dubbelt så många, ska 

vi ha hand om 80 personer? Och det hör till saken att på aktivitetsprogrammet så ifrågasatte 

man detta… 

Projektledaren betonar också projektägaren Ronny Hallbergs roll i diskussionerna 

om medfinansieringen samt rollfördelningen mellan henne och projektägaren. 

Projektägaren har varit den som har ”haft is i magen” i förhållande till finansieringen 

och som har sörjt för likviditeten medan projektledaren har fått fria händer 

67

68 Johansson 

att lösa det praktiska i projektet. Detta har byggt på ett förtroende mellan dem 

två. 

68 

Ronny som projektägare är den som, det blir lite husbondens röst, som var så: så här måste 

det vara, det här är våra krav utifrån att vara projektägare, och sen har jag känt att det är min 

uppgift att mera tekniskt, praktiskt, pragmatiskt hitta fram då till ett sätt som svarar mot kraven. 

Och då kan det betyda ytterligare dialoger med ESF-rådet eller medfinansiärerna. 

Där tycker jag att Ronny varit drivande när det gäller sakskälen. Medan jag kanske försöker 

hitta sättet att alltså hitta strukturen, modellen, hitta metoden, hitta blanketten, verktyget 

och då kunna få acceptans hos flera. 

Projektledaren var också tvungen att skapa acceptans hos handledarna, för de förändringar 

som upplevdes nödvändiga i förhållande till medfinansiärerna. 

Det var som jag sa att vissa saker kan kännas befängda, absurda. Det är bara att gilla läget. / 

…/ och jag har då säkert markerat ganska många gånger att nu har vi diskuterat det här färdigt. 

/…/ Det är inte förhandlingsbart utan det här är en enorm redovisningsapparat… 

Projektledaren har upplevt det som utmanande och stimulerande. 

För mig i såna här sammanhang är det som kan uppfattas som något rigit och hindra utveckling 

alltså en regel som alla ska rätta sig efter, jag ser inte bara detta som ett hinder utan jag 

tycker det är väldigt roligt att tillgodose detta. Men att va tillsammans i det. 

Projektledaren betonar också den demokratiska idén bakom Växtkraft mål 3. 

Ja att reglerna är gemensamma, gäller för alla, och det finns en djupgående poäng och en 

hållbar poäng med detta också. Så att ifrågasätta: JA. Det måste vara ett ifrågasättande som 

gör att man stannar kvar i verkligheten och tillsammans går vidare. Att beklaga sig lönar sig 

inte i det här fallet och gör det det så kan man hamna fel. Då kan det bli mycket egenintresse 

i det här. Detta är något gemensamt. Växtkraft mål 3 är en gemensam angelägenhet. 

Hon menar att dialogerna och diskussionerna innebär skapandeprocesser i syfte att 

hitta fram till en gemensam förståelse. 

Det finns alltså en skapandeprocess i varje diskussion och ibland hittar vi den och ibland inte. 

Det här att redovisa vad vi gör, att hitta både grafiska, bildliga, olika uttryck för att beskriva 

vad det är vi gör, för ofta då när jag gör det så ramlar polletten ner hos mottagaren. Är det 

det ni gör! 

Genom att vara noggrann ”innifrån” och vara intresserad av sitt eget arbete kommer 

man också på spännande saker, menar projektledaren. 

Idag har vi ju också koll på hur många kvinnor och hur många män. /…/ Det är faktiskt så 

att tre fjärdedelar av deltagarna är kvinnor, det är ett kvinnoprojekt.

Johansson 69 

Om hur samverkan med de två myndigheterna, Försäkringskassan och Försörjningsenheten, 

som är medfinansiärer i projektet har fungerat säger projektledaren; 

Under förstudietiden våren 2005 så var det ett par möten, dels med Försäkringskassan, dels 

Malmö Stad. Och då kan man säga som på avdelningschefnivå när man säljer in idén och 

det har överlag gått oerhört positivt och sporrande för just det här att kunna se möjligheter. 

Sen har det aldrig skett någon detaljplanering över huvud taget utan det är vi som tagit initiativet 

och vi som presenterat egna idéer, vi får snabbt positivt svar. Eftersom rekryteringen 

inte gick så snabbt som den gjorde, så var det ett antal kontakter. Ganska snart blir det då på 

lite lägre nivå naturligtvis och då är det Aktivitetsporten. 

Hon lyfter också fram vikten av Malin Martelius, då i en arbetsledningsfunktion 

som vikarierande chef för SDF Södra Innerstadens avdelning C, i förhållande till 

att få igång rekryteringen av deltagare till Mötesplatsprojektet. 

Om inte Malin hade funnits och slagit på stora trumman och handgripligen nästan också, 

att söka upp socialsekreterarna och hjälpa till att få deltagare och förstod att det tog för lång 

tid. Det tar lång tid på Aktivitetsporten. Det tar för lång tid att vänta på att all rekrytering 

ska gå därigenom, vi måste också ha från sidorna. Och det var ju Malins förtjänst helt och 

hållet /…/. 

Det var ju också när det gäller det här policyskapandet, vad är Aktivitetsporten i förhållande 

till handledarna och vårt projekt och så, så var det Malin och jag som hade de här kontakterna 

under hela hösten 2005. Sen fick ju Malin förändrade arbetsuppgifter. 

Dessutom var det ett antal omorganisationer både på personal- och chefsnivå på Aktivitetsporten 

/…/. 

Projektledaren berättar också om olika skiftningar, tendenser och krav från myndigheternas 

sida kring arbetsträningen i Mötesplatsprojektet. Projektledaren berättar 

att tendenserna och kraven att ”speeda upp farten” på deltagarna och arbetsträningen 

berodde på att Aktivitetsporten kände en oerhörd press, att det bildades 

långa köer till projektet. 

Men det där var ju då en tendens som började trycka på och skapa lite oro och vad var då 

min roll i detta. Lätt avvaktande klart… /…/ Det är också en taktik att inte göra särskilt 

mycket… Det kom en ny tendens och det var på våren 2006, det var för lite genomströmning, 

det stoppade upp, nu har vi långa köer på Aktivitetsporten, vi måste sätta fart på deltagarna, 

alltså det får inte bli för bra. 

Det blev i förlängningen så att jag istället adjungerades till Aktivitetsportens referensgruppsmöten. 

Jag satt i flera såna samtal och vad gjorde jag då. Jag som projektledare kan inte uttala mig 

egentligen i enskilda fall, det är när jag kan någonting och vet någonting och så blev det när 

vi flyttade till Amiralen, det blev ett helt nytt läge då. 

69

70 Johansson 

InfoKooperativet Amiralen skapades som ny mötesplats och ersatte Bryggeriet. 

Dit flyttade projektledaren, handledaren Aster samt i princip alla deltagare som 

arbetstränade på Bryggeriet i början av juni 2006. Det fanns flera skäl till flytten, 

dels ett ökat behov av fler arbetsträningsplatser med administration, information 

och kommunikation (för främst kvinnliga deltagare), dels ett ökat behov av antal 

platser över huvud taget. Det fanns också ett behov av andra lokaler som innebar 

att handledaren kom närmare deltagarna, där också projektledaren behövdes som 

stöd samt en beredskap efter sommaruppehållet för att undvika deltagarbortfall 

till hösten. 

Projektledaren kom här närmare medarbetarna, inklusive handledare och deltagare, 

vilket skapade nya förutsättningar för projektledaren att förmedla deras 

perspektiv på arbetsträningen i förhållande till olika krav och tendenser. 

70 

Ja, jag kan delta på individnivå på ett helt annat sätt. Jag kan inte mer än bara framföra inte 

minst ur handledningssynpunkt att dom känner oro huruvida detta är meningsfullt eller inte. 

Projektledaren menar att en stor del av hennes arbete har handlat om att hantera 

motparter, och hon beskriver att hon har fått förhålla sig något diplomatisk avseende 

projektets krav och förväntningar, då medfinansiärerna som exempelvis Aktivitetsporten 

inte bara är en motpart utan också och framför allt en medaktör i 

projektet. 

Vi kan ju inte bara stå och deklamera detta gentemot medfinansiärerna för dom har sina riktlinjer 

och styrdokument och krav. 

Erfarenheter under projekttiden tillsammans med diskussionerna och dialogerna 

medförde nya insikter om målgruppen. 

Efter sommaren 2006 så tonade det där ned en aning, det dök upp lite då och då, men hösten 

2006 då är det ett nytt samtal, då är det mera gemensamt. Det handlar inte bara om att det 

går för fort eller för långsamt eller om det skulle vara så här istället, kan vi inte ha sån här 

arbetsträning, kan vi inte ändra på oss. 

Vad gör man då? Vad är det vi ser? Det är inte praktik utan arbetsträning och en väldigt stor 

grupp har psykisk ohälsa och när vi alla börjar inse det, vi vet ju inte det för det går under 

sekretess, mellan myndigheten och oss, så det är det som deltagarna själva berättar. Till slut 

börjar vi se vart vi har hamnat. Vi har hamnat i att försöka göra någonting som ingen annan 

gör, inte i psykiatrin eller någon annanstans heller. Att erbjuda någonting arbetslivsrelaterat 

i en arbetsmiljö i föreningar. Men det innebär alltså en kontakt med arbetslivet för personer 

som behöver väldigt mycket stöd och tid för att över huvud taget orka. 

Dessa insikter förde med sig att fokus för diskussionerna kom att förändras, nu 

mer inriktade på framtiden, vad man kan göra efter projekttidens slut, och vilka 

behov som uppdagats genom projektet.

Johansson 71 

Det är totalt meningslöst att prata om att speeda upp. Det kan man inte göra. Vartefter, efter 

hösten 2006, började samtalen att handla om när, vad ska vi göra nästa gång, nu vet vi hur 

verkligheten är och hur får vi psykiatrin med oss. 

Så här långt kan vi komma i det här projektet. /…/ Man längtar efter att starta upp ett nytt 

projekt när du vet detta och man kallar saker vid dess rätta namn och då är det inte bara arbetsmarknaden. 

Det är ju inte så det fungerar. Det är ett komplicerat system av var människor befinner sig 

någonstans och med vilken slags försörjning och vilket sammanhang. Man kan inte hantera 

det totalitärt, det är den slutsatsen man kan dra. 

Även om många människor idag känner en piska, jag måste komma vidare, det duger inte 

längre, min försörjning, det duger inte längre att vara sjukskriven och trots att jag fortfarande 

äter tabletter eller att jag lider oerhört av en sorg. Människor känner ökad press. Den här förändringen 

sker inte över en natt och det är en mängd relationer mellan individer, socialsekreterare, 

kanske inom psykiatrin, inom kyrkan eller annat som gör att det är en hel värld 

kring varje individ, det kan man inte bara styra hur som helst, det är starka krafter. 

Projektledaren poängterar ännu en gång att man i detta läge började förstå vilka 

olika sorters behov målgruppen har och vad projektet har utvecklats mot. 

Vi visste inte det vi vet nu. /…/ Jag hade ingen aning om att det skulle handla om detta… 

/…/ istället har vi hamnat mera i ett socialt företagande och det är på det spåret vi går vidare. 

Så finns det en sak till. Behovet av språkträning. Det finns ju många som inte kan delta i 

någon arbetsmarknadsutbildning för att dom inte har det svenska språket, det har ju uppdagats 

i vårt projekt och då har vi prövat oss fram och nu går vi ett steg vidare idag. Att ha en 

gemensam gruppverksamhet också på Amiralen och det är för att jag ska visa att vi har det 

här i vårt hägn. Synliggöra för varandra också, hur det är att arbeta med språkträning, både 

att samtala och jobba vid datorn, att få dom att våga prata mer, alltifrån /…/ att träna på eget 

till jaha det är citron…, ordet är citron jaha. 

Det är uppenbart att man kan göra nåt mera. Sen om det är före eller efter SFI det behöver 

inte vi bry oss om. Om vi tittar på vår rekrytering av deltagare så dominerar psykisk ohälsa, 

depressioner, sorg, utbrändhet å ena sidan och sen är det gruppen personer som inte har 

svenska språket. 

Projektledaren menar att de har skapat ett nytt kompetensområde – språkträning 

och arbetsträning i kombination med förstärkt handledning. 

Jag ser det som ett nytt kompetensområde, språkträning kopplat till praktik/arbetsträning. 

Det är inte unikt. Det finns ju många andra ställen. Men man måste lägga till det som ett 

tydligt moment och ha en planering för det och uppföljning. 

Mot bakgrund av hur målgruppen visade sig vara har projektet och projektaktörerna 

fått göra omfattande förändringar och anpassningar, eller med projektleda- 

71

72 Johansson 

rens ord ”gå slingringa vägar” för att trots allt kunna genomföra vad som var planerat 

i projektansökan. 

72 

Men vi trodde att det skulle vara IT-utbildning på mera exekutiv nivå. Men här handlade 

om att kunna sätta sig framför datorn, öppna och stänga den med en nära varm handledning. 

Få se att det här är något att hålla på med. Och dom stora gruppverksamheterna det går inte, 

det är totalt uteslutet. 

Vi har fått gå lite slingriga vägar istället, för att inom ramen för projektet kunna uppfylla det 

vi sagt oss göra t ex utbildningsaktiviteter, men det har fått bli på ett annat sätt i mindre skala, 

mer prövande och undersökande och det har definitivt varit mera kopplat till mobilisering, 

rehabilitering och någon slags samvaro och varande. 

Projektledaren beskriver att det var ett val de kom att göra, att välja att utveckla 

nya metoder genom samverkan, för att sedan kunna beskriva och utvärdera vad 

det resulterat i. 

Man får ju bestämma sig. Är det ett koncept som vi ska testa för alla /…/ och så utvärderar 

vi det eller är det möjligheten till samverkan och låt gå, låt oss pröva och se vad som händer 

och så utvärderar vi det. Och det är ju det senare vi har valt. 

Vi började redan förra året också att titta på vad är utveckling. Vi ska fullfölja det vi sagt men 

vi ska ju också vara nyskapande för det är ju A och O i en sådan här organisation. Samtidigt 

som man genomför någonting så måste man öppna dörren för något nytt. Jobbar man med 

projektbudget så måste man bestämma ska jag göra det här och gå hem sen eller om man har 

tanke på att utveckla vidare så måste man öppna upp det någonstans i halvlek och det var ju 

det vi gjorde för ett år sedan. Då har vi haft utvecklingsmöten och utvecklingsgrupper. 

Projektledaren sammanfattar sin roll i de olika skedena i projektet på följande vis; 

2006 när jag blev mera aktiv och sammanhållande i samarbetet med Aktivitetsporten (remiss), 

vad var det för fokus vi fick. Jag tror det var rutiner. Från det här skapa, skapa så blev 

det fokus på rutiner o så, någon slags balans. 

Och att möta alla de här diskussionerna, nu ska vi speeda upp takten nu ska vi ha halvtider 

alltså dom här policyfrågorna. Det krävdes mycket diskussioner. 

Aktivitetsporten och Mötesplatsprojektet upplevde att de hade samma verklighet 

och problem att arbeta med. 

Från och med 2006 definitivt ett fokus på målgruppen, men diskussionen började redan på 

våren 2006. Vem är vår målgrupp, Aktivitetsporten undrade också, människor är så trasiga, 

vad ska vi göra. Vi satt i samma båt. 

Projektledaren har försökt att fånga upp olika farhågor och upplevda problem hos 

samtliga samverkansaktörer kontinuerligt under projekttiden. 

Det har nog jag gjort. Att fånga upp det här…

Johansson 73 

I varje relation finns det nåt slags spelrum också och det kan man som pedagog öva upp under 

åren. Det jag pratade om tydlighet och överskådlighet, att kunna redovisa vad man gör, 

det har jag fått oerhört mycket respons för den här tiden, att klarlägga. Många människor 

mår inte bra när det känns rörigt. Det finns faktiskt dom som gillar principer och regler. Man 

har en sån blandning. Det här ni frågade, min roll, jag har både försökt att vara tillåtande, 

när handledarna känt sig frustrerade. Och nu måste vi gå tillbaka för så här är läget just nu 

och vad gör vi då för att komma vidare. De här tendenserna som jag pratade om, halvtid, 

heltid, speeda upp takten /…/. Men också att vara mera realistisk i /…/ våra arbetsuppgifter, 

det handlade om den första tiden. Det har varit oerhört pressande för handledarna och mötesplatsernas 

verksamhetsledare. Ojoj vad har vi gett oss in i egentligen. 


Projektledaren hade från början en ansökarroll/koordinatorroll i förarbetet till 

projektet. Organisationen och rollerna var till en början inte klara, och inte heller 

vem som skulle inneha projektledarrollen. Efter ett halvår från projektstarten fick 

projektledaren klara signaler från myndighetssidan att inta en tydligare och aktivare 

roll som projektledare. Detta kom att handla om att gå in och styra upp möten, 

strukturera upp samverkan samt förhålla sig till policyfrågor. Formaliseringen och 

strukturen som följde genomdrev projektledaren viss om att kunna stöta på motstånd 

eftersom det innebar en stark kontroll. Projektledaren betonar vikten av att 

tydliggöra, att skapa verktyg som man kan använda och kommunicera kring. 

Hon har medverkat i diskussioner med medfinansiärer i förhållande till målgruppen 

i projektet och hon har arbetat med att skapa acceptans för olika åtgärder hos 

olika parter. Hon beskriver dialogerna och diskussionerna som har förts kring 

målgruppen, arbetsträningen och redovisningen som skapandeprocesser i syfte att 

hitta fram till en gemensam förståelse. Överlag upplevs samverkan med medfinansiärer 

och aktörer som mycket positiv. Projektledaren beskriver hur hon har 

fått förhålla sig något diplomatisk till olika skiftningar och tendenser från olika 

parter, tendenser som varierat under projekttiden. Projektledaren har under hela 

projekttiden försökt fånga upp olika farhågor och upplevda problem hos samtliga 

samverkansaktörer. I och med skapandet av Infokooperativet Amiralen och flytten 

dit kom projektledaren närmare deltagare och handledare. Nya insikter om 

målgruppens behov framkom som hon har försökt framföra till samverkansparterna. 

Dessa insikter handlade om en förståelse för deltagarnas psykiska ohälsa 

samt vissa deltagares bristande språkkunskaper. Faktorer som skapar ett utanförskap. 

Fokus för diskussionerna ändrades härmed och kom att handla om vad de 

skulle skapa efter projekttidens slut, mot bakgrund av de nya erfarenheterna och 

insikterna. I detta läge började de förstå vilka olika sorters behov som fanns hos 

målgruppen, som kom att resultera i ett nytt kompetensområde; språkträning och 

arbetsträning i kombination med förstärkt handledning. Projektledaren berättar 

också om de anpassningar som projektet har fått göra i förhållande till målgruppen 

och verkligheten för att trots allt kunna uppfylla projektmålen. Projektet har 

73

74 Johansson 

medvetet valt att utveckla nya metoder genom samverkan, att vara nyskapande 

för att finna nya vägar, enligt projektledaren. 

4.7 Styrgruppen 

Intervjuer har genomförts med aktiva styrgruppsrepresentanter i de föreningar 

som utgjort mötesplatser. De intervjuade utgör två representanter från Föreningen 

Bryggeriet; verksamhetsledare och projektägare Ronny Hallberg samt Rose 

Marie Lindahl, två representanter från Iransk-svenska föreningen; verksamhetsledare 

Tahmoures Yassami samt Sara Safiri, liksom två representanter från Sofielund 

Folkets Hus; verksamhetsledare Carlos Cortes samt Kjell-Åke Svensson. Styrgruppsrepresentanter 

från Kulturföreningen Folkets Park utgör bortfall. Intervjuerna 

med styrgruppsrepresentanterna genomfördes tidig vår 2006. 

4.7.1 Föreningen Bryggeriet 

Projektägaren berättar att projektet bygger på idéer om att både de offentliga och 

de ideella samhällsaktörerna har saker att lära av varandra, att de behöver förstå 

varandra bättre. I förhållande till målgruppen långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna 

handlar det inte bara om att mäta arbete och sysselsättning utan om innan- 

mot utanförskap. En ambition hos projektägaren är också att höja kvalitetsnivån 

hos de ideella föreningarna som en aktör för de offentliga att ta kontakt med. 

Han berättar att det var projektledaren som stod för kontakterna med myndigheter 

och förvaltningar i förberedelsearbetet. Projektägaren berättar att de samarbetande 

föreningarna var delaktiga i processerna inför projektet, och blev ansvariga 

för sina respektive förstudier. 

74 

Vi bjöd in till något möte där vi berättade att det här vill vi göra /…/. Där hade vi bra diskussioner 

tycker jag, och la fram förslag om att det är bra att var och en gör sin egen förstudie, 

där man har sina egna pengar och resurser för det man gör. (RH) 

Om betydelsen av styrgruppen, menar projektägaren att; 

Det viktigaste är att vi träffas, det är faktiskt det. Vi är fyra föreningar, nu har det bara varit 

tre som varit delaktiga. /…/ Styrgruppen styr väl inte så mycket. Ska vi göra någonting så 

förs det upp där till diskussion och alla har samma möjlighet att delta, och flertalet deltar. 

Men jag tror också att dom andra känner att vi är projektägare. (RH)

Johansson 75 

Om sin egen roll och kontakterna mellan projektägaren och projektledaren berättar 

han följande; 

Ja visst, jag är med i styrgruppen och jag har löpande kontakt med Eva Maria som projektledare. 

Och jag har yttersta ekonomiska ansvaret också. Ska det fattas beslut om ekonomi 

och sådant måste jag vara med och fatta dom besluten. Ska det fattas beslut om inriktningar 

som förändras på något sätt så måste jag vara med. (RH) 

På frågan om hur föreningen har påverkats avseende roller och organisation i och 

med att nya människor kom in genom Mötesplatsprojektet säger projektägaren 

att projektledarens erfarenhet och attityd har påverkat mycket. Hon har gått in och 

tagit fullt ansvar och strukturerat projektet, och utgjort ett stöd till föreningen. 

Så hon har ju varit ett oerhört stöd även här på Bryggeriet. /…/ Sen även Aster, hon har då 

gått in och tagit ansvar för saker och ting kring Bryggeriet parallellt med att hon klarar sitt 

arbete. (RH) 

Och det finns oerhört kompetenta personer som är med vilket gör att jag släpper det åt dom 

när jag känner att jag inte behöver vara med och styra eller vara stöd på det sättet. (RH) 

Inriktningen på verksamheten har inte påverkats så mycket men det har handlat 

om ett stöd till det befintliga. I och med deltagarna och deras arbetsuppgifter har 

en del nya idéer utvecklats, exempelvis kunskapsbanken som handlar om kunskapsinsamling 

och systematisering av kunskap. Om deltagarnas möjligheter i 

förhållande till Mötesplatsprojektet menar projektägaren att det är svårt att säga 

vad det betyder för deltagarna – att det därför ska bli spännande att höra deltagarnas 

egna reaktioner. Han betonar också vikten av uppföljningar, för att se vad 

det leder till i ett längre tidsperspektiv. 

Tanken är ju att det inte bara ska va arbete som man har fokus på utan faktiskt också att få 

känslan av sammanhang, tillhörande, att vara någonting, att ha arbetstider, arbetskamrater 

och hela den biten. /…/ Och att man mår bättre innebär faktiskt att man närmar sig arbetsmarknaden. 

/…/ Det är viktigt att ge dom inte bara en känsla utan att dom verkligen förstår 

att dom betyder någonting när dom är här. Att dom inte känner att dom bara står, utan att 

dom faktiskt får vara med och jobba. Men det känns nog så här. (RH) 

Det ena är att stärka föreningarna, mötesplasterna, organisationerna på något sätt. /…/ Och 

det fanns ju en tanke, att stödja och stärka de befintliga mötesplatserna också och det har 

även vi gjort lika mycket som dom andra. Sen relationen till det offentliga och den dialogen 

där, det är nog jätteviktigt, det får man se lite långsiktigt. Inte minst utvärderingen om vi kan 

få utrymme för att göra lite längre studier och följa några deltagare. /…/ Ja det är ju det, vad 

händer när lampan slocknar och projektet är slut. (RH) 

Sen hoppas jag att det betyder något för deltagarna, det tror jag. (RH) 

Avseende möjligheter efter projektet menar projektägaren att det nu finns en begynnande 

struktur genom samverkan med det offentliga. De har haft jättemycket 

75

76 Johansson 

dialog med myndigheterna i samband med Mötesplatsprojektet men också i andra 

sammanhang, vilket är jätteviktigt menar projektägaren. Han nämner t ex 

möjligheten att det kan bildas ett tjänstekooperativ som fungerar mellan föreningarna, 

ett gemensamt socialt företag som föreningarna äger tillsammans. 

76 

Tanken var något slags tjänstekooperativ från början. (RH) 

Jag tror att det kommer att finnas en del bestående, jag hoppas det. (RH) 

Vi får stå för stabiliteten och det offentliga står och snurrar. Ja men så är det, mellanchefer 

byter strategier och byter organisationer och byter hit och dit medan vi står kvar. Det kan 

man ju fundera på. (RH) 

Den andra representanten från föreningen Bryggeriet är utöver styrgruppsrepresentant 

även arbetsplatshandledare på mötesplatsen och har därigenom nära kontakt 

med deltagarna. Representanten har i samband med Mötesplatsprojektet gått 

en handledarkurs tillsammans med en till arbetsplatshandledare från mötesplatsen. 

Kursen gick på Aktivitetsporten och upplevdes intressant. De övriga som 

gick kursen var inte knutna till Mötesplatsprojektet vilket gjorde att de hade skilda 

situationer. Rollen som arbetsplatshandledare handlar om att finnas till hands 

hela tiden, så att deltagarna kan komma och fråga. Uppstår det bekymmer så hänvisas 

de till handledaren. I styrgruppen diskuteras ibland problem i förhållande till 

deltagarna på mötesplatsen. Representanten upplever att deltagarna påverkar föreningen, 

att mycket sker på deltagarnas villkor. På grund av att deltagarna är 

mycket frånvarande är det svårt att hitta arbetsuppgifter till dem, eftersom man 

inte kan räkna med dem. Representanten tycker att det är positivt att de har fått 

kontakt med de andra föreningarna i och med Mötesplatsprojektet, att de träffas 

på styrgruppsmötena, och att det har varit positivt att få in handledarna i organisationen, 

att alla har varit jättetrevliga och tillfört mycket. Om deltagarnas möjligheter 

genom Mötesplatsprojektet nämns att det finns människor som har fått 

lönebidrag på föreningen genom Mötesplatsprojektet och att de försöker anställa 

någon på plus-jobb. För vissa kan det ge arbetsmöjligheter medan för andra leder 

det förhoppningsvis till att man ”höjer sig något steg på ribban”. Representanten 

tror också att de flesta deltagarna trivs på mötesplatsen. Vid tillfället för intervjun 

har nyligen alla flyttat till InfoKooperativet Amiralen, vilket innebär att kontakten 

med deltagarna nu försvinner. Detta har också förändrat Bryggeriet, ”nu är 

det inte många kvar”. Representanten berättar vidare att målgruppen var en annan 

än de först hade trott, de var t ex inte lika unga som förväntat och hade svårare 

att passa tider. Det märks att deltagarna är utsatta. Representanten tycker det är 

roligt att ha deltagarna på mötesplatsen och hoppas att det ska innebära en start 

på något så att de kan gå vidare. Representanten hoppas också att det skapas bättre 

förståelse mellan föreningarna och myndigheterna, vilket upplevts ha gått lite 

trögt i projektet t ex avseende rekryteringen av deltagare. Myndigheterna ”byter

Johansson 77 

också folk hela tiden”, vilket utgör ett problem. Representanten hoppas på en fortsättning 

efter projekttidens slut. 

4.7.2 Iransk-svenska föreningen 

Den ena representanten, verksamhetsledaren i föreningen, ger uttryck för att föreningen 

har påverkats mycket genom att deltagarna kom in. Representanten tycker 

att det har varit ett lyckat projekt för deltagarna och poängterar också vikten av 

någon slags fortsättning i framtiden. Handledaren på föreningen beskrivs som ”en 

mycket lämplig person” med stor förståelse för alla som jobbar tillsammans. Det 

är en liten förening men som kan växa. I och med Mötesplatsprojektet upplevs 

föreningen ha utvecklats mycket, t ex har det utvecklats nya verksamheter och nya 

idéer genom deltagarna. I början var det lite svårt att lösa arbetsuppgifter och arbetsplatser 

till deltagarna i lokalen, vilket också var problematiskt i förhållande till 

föreningens personal. Vid intervjutillfället upplevs dock allting fungera bra. Representanten 

upplever vidare att det har varit ganska lite samverkan mellan föreningarna, 

till skillnad från vad som var tanken från början. Ekonomin hos föreningen 

upplevs också problematisk. Trots allt har föreningen lyckats anställa fyra 

personer. Det är en bra känsla att man kan hjälpa andra, säger representanten, och 

menar att deltagarna blir stärkta på mötesplatsen. ”Alla tjänar på det, individer, 

föreningar, samhället.” Föreningen har en viss inriktning mot språkträning. Representanten 

ser integration som ett forum, så att människor kan umgås med varandra, 

lära känna varandra bättre och arbeta och skapa tillsammans. Delaktighet 

för alla är mycket viktigt – ”jag tror att det blev så för dom här”. 

Den andra representanten poängterar också att arbetsträningen har varit jättepositiv 

utifrån deltagarnas perspektiv, att man ser hur de förvandlas. Föreningen 

berikas genom alla deltagare med olika nationalitet och etnicitet som kommer. I 

början upplevdes det som lite kaosartat och att det inte fanns tillräckligt med personal 

för att ta hand om deltagarna, men så småningom fann handledaren sin roll 

och fick det att fungera bra. Representanten menar att åtgärderna för målgruppen 

kunde vara mycket bättre, ifall det var mer långsiktigt byggt och inte i projektform. 

I denna form upplevs det omöjligt att odla hopp hos deltagarna om arbete och 

långvarig förändring i deras liv. Risken är, menar representanten, att det blir precis 

som en vanlig praktikplats. Representanten tycker att det är väldigt synd att Arbetsförmedlingen 

inte är med som samverkanspart i projektet. Kopplingarna mellan 

föreningarna som samverkar upplevs däremot har blivit bättre, vilket har skapat 

en större förståelse för varandras verksamheter. I förlängningen kan detta resultera 

i mer samarbete och bättre resursanvändning. På styrgruppsmötena är det de 

förändringar som skett under projektets gång som diskuteras, t ex i förhållande 

till ekonomi, sysselsättning för deltagarna, att hitta nya lösningar. Representanten 

upplever dock inte möjligheterna för föreningen att påverka projektet som så stor 

77

78 Johansson 

i detta skede. Projektets linje är fast enligt projektbeskrivningen och Föreningen 

Bryggeriets ord, i rollen som projektägare, väger tyngre. Gällande att finna lösningar 

på problem som dyker upp under projekttiden upplever representanten 

däremot att det går att påverka. 

4.7.3 Sofielunds Folkets Hus 

Den ena representanten, verksamhetsledaren i föreningen, beskriver den sociala 

tanken bakom Mötesplatsprojektet, att det handlar om att jobba med människor 

och hjälpa varandra. Föreningen och representanten har lång erfarenhet av att arbeta 

med människor och praktikanter av olika slag. Föreningarnas roll i samhället 

är inte att driva någon verksamhet med vinst utan tanken är att man satsar nerifrån, 

att man låter människor komma in i arbetslivet i den takten som de behöver 

för att kunna utvecklas och komma in sakta. Representanten beskriver hur projektledaren 

satte igång processen, samlade tankar och idéer bland föreningarna, 

och skrev en ansökan till EU för att få stöd. Det blev många möten och samtal 

innan man kom överens om idéer och vilka åtgärder som skulle byggas upp. Om 

samtalen med myndigheterna kring samverkan berättar representanten att det 

främst var projektledaren som stod för dem, men att han tror att myndigheterna 

tyckte projektet lät lockande. ”Istället för att dom själva skulle ordna och leta efter 

arbetsträningsplatser för dom, kommer vi och bjuder dom på den här möjligheten. 

Och vi är intresserade vilket är stor skillnad.” I början av projektet, när deltagarna 

började komma in i verksamheten, reagerade vissa anställda i föreningen 

negativt och blev kritiska, vilket gjorde att representanten fick gå in och förklara 

syftet med projektet tydligare för alla medarbetare. Representanten upplever att 

projektet innebar mycket extrajobb i början, i och med alla nya som kom in i huset, 

men att det har inneburit mycket positivt för föreningen och att en massa nya 

verksamheter, platser, idéer och visioner utvecklades. T ex nämns cykelverkstad, 

syateljé, bibliotek och IT. Deltagarna har alltså bidragit till nya idéer. Representanten 

menar att det är viktigt att ha viljan och öppenheten att ta in nya idéer. Han 

berättar att det var stressigt för handledaren i början, att få alla deltagare att trivas 

och att handledaren ville att arbetsuppgifter och arbetsplatser skulle fungera perfekt. 

Dessa fanns inte färdiga från början utan har skapats och utvecklats av deltagare, 

handledare och arbetsplatshandledare tillsammans efter hand, vilket är positivt 

menar representanten. Handledaren beskrivs vara den som har tagit ansvar 

för detta, som har burit det tyngsta. Representanten beskriver sin roll som att den 

mer och mer förändrats till att handla om att ge utrymme för handledaren att utvecklas, 

att ge stöd och utbildning åt handledaren att göra sitt jobb. Representanten 

var mest aktiv i styrgruppen i uppstarten av projektet och har därefter till stor 

del lämnat vidare till andra. Det som har upplevts problematiskt är de människor 

som har kommit till föreningen för att de har känt sig tvungna och som inte har 

78

Johansson 79 

varit intresserade. Representanten menar att det därför har varit både positiva och 

negativa erfarenheter med projektet. ”Det har varit svårt ibland med folk som inte 

velat och som inte accepterat men det känns jättebra med dom som har utvecklats 

här.” Representanten beskriver att de börjar i deltagarnas takt, tills de blir mer och 

mer intresserade. Han berättar att de redan har några stycken deltagare som började 

arbetsträna i föreningen och som nu har fått plusjobb och andra anställningar 

i föreningen. Samverkan mellan föreningarna beskrivs syfta till att de ska kunna 

hjälpa varandra. Representanten menar att de känner varandra bättre nu, vilket 

kan vara meningsfullt inför framtiden. Representanten är nöjd med Mötesplatsprojektet 

och tror att myndigheterna också är nöjda. Projektet från vision till 

verklighet upplevs överensstämma till 99% utifrån representanten. 

Den andra representanten är utöver styrgruppsrepresentant också ekonomiansvarig 

i föreningen. Representanterna berättar om det gigantiska arbete det innebar 

att rekrytera coacherna/handledarna, ett arbete som projektledning och föreningarna 

var delaktiga i. Representanten upplever sig vara delaktig i mycket i förhållande 

till projektet, bland annat i förhållande till att försöka få vissa deltagare 

anställda i föreningen. ”Jag kollar upp alla möjligheter som finns.” Reglerna upplevs 

dock sätta käppar i hjulet. Svårigheten med projektet upplevs just vara de begränsade 

anställningsmöjligheterna av deltagare. Representanten tycker att det är 

synd att de måste sluta efter ett år. Projektets inverkan på föreningen upplevs positiv, 

och representanten menar att det finns många deltagare med stora kunskaper 

inom sina områden som de har tillfört föreningen. De arbetar också med att 

få deltagarna in i gemenskapen så att det inte skapas ett a och ett b lag, utan att alla 

är i samma lag. Representanten berättar också om möten som hållits med medarbetare 

kring förhållningssättet gentemot deltagarna. Handledaren har påverkat 

mycket och stått bakom deltagarna. Deltagarna upplevs också ha påverkats positivt 

i och med arbetsträningen i föreningen. ”Jag tycker alla deltagare verkar positivare 

än när dom kom hit.” Representanten menar att det handlar mycket om 

att stärka självförtroendet hos deltagarna. Strukturen i projektet upplevs också ha 

blivit bättre och arbetet med att få in deltagare har blivit mer professionellt. Kontakten 

mellan föreningarna har blivit bättre, de känner varandra på ett helt annat 

sätt än innan projektet. 


Styrgrupps-/föreningsrepresentanterna beskriver tanken bakom projektet som 

bygger på idéer om att både de offentliga och de ideella samhällsaktörerna har saker 

att lära av varandra. Viljan var att stärka samverkan mellan dem i förhållande 

till arbetet med att bryta målgruppens utanförskap till innanförskap. I förberedelsearbetet 

och förstudien var både föreningarna/mötesplatserna medverkande liksom 

de samverkande myndigheterna/förvaltningarna. Mötesplatsprojektet har 

79

80 Johansson 

utifrån projektägaren medfört mycket dialog med myndigheterna, vilket upplevs 

jätteviktigt i förhållande till möjligheter efter projekttiden. Kontakterna mellan 

föreningarna och förståelsen för varandras verksamheter har ökat vilket upplevs 

positivt, även om samverkan kunde varit ännu intensivare. De hoppas på en fortsättning 

i någon form efter projekttiden, och att de kan bevara och utveckla samarbetet 

mellan föreningarna och med myndigheterna. Representanterna upplever 

att föreningarna har påverkats på skilda sätt i och med Mötesplatsprojektet, genom 

att projektledare och handledare har kommit in i organisationerna och genom 

att deltagarna har kommit in. Flertalet representanter upplever att det har 

utvecklats nya verksamheter och idéer genom deltagarna och att många deltagare 

har bidragit med kunskaper inom olika områden. Vikten av delaktighet för alla 

och att arbeta och skapa tillsammans betonas. Avseende deltagarnas möjligheter i 

och med Mötesplatsprojektet upplevs de svåra att uttala sig om, men de berättar 

att flera deltagare i projektet har fått olika former av anställningar på föreningarna. 

De upplever också att deltagarna trivs på mötesplatserna och att de har påverkats 

positivt. Om möjligheten att påverka i styrgruppen upplevs den som begränsad 

avseende inriktningen på projektet som redan ligger fast, men möjlig avseende 

olika problem som dykt upp under projekttiden. För projektägarens del innebär 

rollen också ett ekonomiskt ansvar och att fatta beslut om eventuella 

förändringar avseende inriktningar. Svårigheter under projekttiden som nämns är 

att skapa acceptans och ett bra förhållningssätt hos medarbetare på föreningarna/ 

mötesplatserna gentemot projektet och deltagarna, att vissa deltagare har känt sig 

tvungna att delta samt de begränsade anställningsmöjligheterna av deltagare i föreningarna. 

4.8 Myndighetscheferna 

Undersökningar riktade till ansvariga chefer i Malmö stad, SDF Södra Innerstaden 

respektive Försäkringskassan har genomförts vid två tillfällen. Omorganiseringar 

och personalbyten hos myndigheterna har medfört att informanterna har 

skiftat mellan dessa två undersökningsomgångar. I förhållande till Mötesplatsprojektet 

representerade Malin Martelius Malmö stad, SDF Södra Innerstaden och 

Östen Olsson Försäkringskassan vid första intervjuomgången. Malin Martelius 

och Östen Olsson intervjuades enskilt på plats, senhösten 2005, där samtalen antecknades 

under intervjuernas gång. Vid andra undersökningstillfället, sensommaren 

2007, representerade Lena Pripp och Anna-Karin Linetti Malmö stad, 

SDF Södra Innerstaden respektive Försäkringskassan. Till Lena Pripp och Anna- 

Karin Linetti sändes ett skriftligt e-postmeddelande med förfrågan om deltagande 

i utvärderingen och därmed besvarande av ett antal frågor. Dessvärre utgör un- 

80

Johansson 81 

dersökningen riktad till nuvarande ansvarig chef på Försäkringskassan, Anna-Karin 

Linetti, ett bortfall i utvärderingsstudien. 

4.8.1 Försäkringskassan Malmö 

Östen Olsson, sektionschef på Försäkringskassan… 

Östen Olsson var vid intervjutillfället sektionschef för arbetslösa och sjukskrivna på 

Försäkringskassan i Malmö. Projektledaren för Mötesplatsprojektet tog kontakt 

med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen sa nej till ett 

samarbete, men Östens chef Anna-Karin Linetti beskrev Mötesplatsprojektet. 

De kom till oss med en färdig idé, vi såg kopplingarna till Aktivitetsporten. 

Östen berättar att Aktivitetsporten startades upp 1992/93 tillsammans med 

Nordöstra socialförvaltningen. Sedan kom stadsdelsnämnder i Malmö och SDF 

Centrum tog över och därefter SDF Södra Innerstaden. Om Aktivitetsporten berättar 

Östen; 

Lilian analyserar folk, vad kan dom här människorna, för att vi ska kunna gå vidare på kassan, 

vad har de rätt till. /…/. Lilian är mycket skicklig på detta, hon följer dom varje dag, jag 

litar på henne. Personen som kommer börja efter nyår är också duktig. 

Han menar att tanken med Aktivitetsporten är att Försäkringskassans klienter ska 

blanda sig med kommunens arbetslösa. Om Mötesplatsprojektet säger Östen; 

Det dröjer ofta innan det händer något för dom här personerna. Det Mörner kunde erbjuda 

var ”lättare” arbetsträning, vilket är precis vad våra klienter behöver. Annars är det lätt att 

man bränner klienten och bränner en arbetsplats/praktikplats. 

Östen säger att de inte är färdiga med rutinerna över hur deltagare ska rekryteras 

till Mötesplatsprojektet, att en del kanske inte behöver gå via Aktivitetsporten 

utan istället direkt till en mötesplats. Han berättar om det nationella samverkansprojektet 

AF/FK och möjligheten att de skulle kunna remittera ärenden direkt. 

De utgör samma målgrupp som Mötesplatsprojektets och målsättningen var att 

60% av dem som är inne i AF/FK-projektet ska gå ut i arbete inom ett år uppger 

Östen. Målsättningen har senare blivit 40%, och där resultaten ligger runt 40%, 

enligt Östen. 

Vi jobbar utifrån ett ”lösningsfokuserat” arbetssätt. Det är inte vi som ska hitta lösningen, 

utan klienten. Det är ett bemötande arbetssätt, en utredningsmetod. Vi hjälper den enskilde 

utifrån ett konsultativt arbetssätt. De har inte rätt att säga ”jag vill inte”. Då kan vi innehålla 

sjukpenningen tills de går med på det, det finns ett rättsfall på detta (20 kap., 20:3). Vi drar 

inte in sjukpenningen, utan innehåller den. Men det är ytterst få som inte vill. Gällande dom 

som inte vill, tvingas vi sätta igång en byråkratisk process. Vi följer Förvaltningslagen. 

81

82 Johansson 

Vi vill hjälpa dem till ett eget liv, menar Östen. Men det är inte alla som har förstått 

det, och då har de en negativ inställning. 

Östen beskriver sin roll som att han är chef och arbetsledare och att han ska 

stötta Lilian, som kallar till sig handläggarna och informerar om vad Aktivitetsporten 

gör. Mötesplatsprojektet har också informerat på Försäkringskassans yrkesinformationer, 

berättar Östen. En nackdel upplevs dock vara att Lilian inte sitter 

i deras lokaler. 

Sedan sitter han med i styrgruppen för projektet som har möten en gång i månaden 

och försöker ”bolla idéer och tankar”, medan projektledaren är den som 

håller ihop mötena och skriver minnesanteckningar. Här är hans roll också ”en 

som får lov att fatta beslut”. De behandlar frågor som hur de ska strukturera upp 

samverkan och vem som får skicka ärenden. Östen upplever att samverkan har 

fungerat bra hittills, att gången först Aktivitetsporten och sedan Mötesplats är 

som ”hand i handske”. 

Östen upplever att det är positivt med samverkan med föreningslivet som utgör 

en ”halvreell miljö” och fungerar som en återsocialiseringsprocess för dessa 

människor. Svårigheter med samverkan uppger Östen vara; 

82 

Som alltid när två verksamheter ska länkas samman. Vi har olika idéer och tankar som ska 

dra åt samma håll. Vi kommer från olika världar, har olika språk och ibland svårt att förstå 

varandra. Sen regelverket. 

Han menar att Försäkringskassan kan låta hård ibland. Försäkringskassan styrs av 

lagar och regler och sitt system, socialtjänsten har lagar men lite friare tyglar och 

föreningslivet har än friare tyglar, menar Östen. Men han poängterar att; 

Vi präglas av samma vilja att hjälpa människor men metoder och möjligheter ser annorlunda 

ut. 

Östen menar att det är viktigt att vilja samma sak, ge och ta kunskap samt lära sig 

att förstå de olika systemen. Den viljan finns i förhållande till Mötesplatsprojektet, 

vilket märks på möten menar Östen. Att samverka är dock inget nytt för Försäkringskassan; 

Vi är vana vid samverkansprojekt, vi lever i projekt. AF/FK, AUC, sjukvård, psykiatri, ett 

projekt kopplat till ALUMA. Jag sitter med i för många styrgrupper, i 6-7 projekt. De är ute 

efter medfinansieringen. Så ska det va. 

Om resultaten av Mötesplatsprojektet menar Östen att det ännu har gått för lite 

tid för att kunna uttala sig. Han berättar dock att det ska förbättras genom Ylva, 

som ska börja på Aktivitetsporten och bli länken ut på mötesplatserna för att läsa 

av hur det går, om det är rätt eller fel. 

Kan det bara gynna vår verksamhet är det jättebra. Det är därför vi sätter dit Ylva också.

Johansson 83 

Det är bra strukturerat, med olika organisationer och verksamheter som går samman. Början 

blir svår innan man hittar ingångarna på rätt sätt. Jag ser alla projekt som en process. 

Jag tror på Mötesplats, men man måste utveckla det i något steg mot den verkliga arbetsmarknaden. 

Folk vill ha ett jobb. 

För att lyckas är det viktigt att de har inställningen att lyssna, menar Östen. Att 

ha en ödmjukhet inför andras kunskap och föra en dialog. I Mötesplats har detta 

fungerat bra från första början, upplever Östen. 

4.8.2 SDF Södra Innerstaden, Malmö stad 

Malin Martelius, sektionschef Malmö stad… 

Malin var vid intervjutillfället sektionschef vid Arbets- och utvecklingscentrum, 

SDF Södra Innerstaden, Malmö stad. Malin berättar att hon fick bra kontakt 

med projektledaren för Mötesplatsprojektet direkt och att hon tyckte att det var 

ett intressant projekt. AUC består av tre olika myndigheter och det blir därigenom 

ett problem vem som ska göra vad, berättar Malin. Hon tycker det är tråkigt 

att hela tiden vara bunden av vad människor har för ersättning. Exempelvis kan 

de med aktivitetsstöd inte vara med på grund av att de har sin ersättning från Arbetsförmedlingen 

som i sin tur inte ville vara med i projektet. Då faller det på ersättningen 

och inte behovet, menar Malin. 

Hon fick förfrågan om att driva igenom flödet från Försörjningsenheten och 

Försäkringskassan direkt till Aktivitetsporten som var länkad till Mötesplatsprojektet. 

Nu lever rekryteringen själv – skitbra! 

Socialsekreterarna har ett närvarokrav vilket är inbyggt i flödet. I förhållande till 

deltagarna försöker de hålla deltagandet på frivillig basis, att presentera det som 

ett ”erbjudande”. Malin berättar att det kallades praktik först, men att det blev 

arbetsträning för att begränsa målgruppen. 

Hon upplever projektet positivt därför att det tidigare inte har funnits liknande 

platser, med det extra stödet. Hon menar att arbetsuppgifterna inte spelar så 

stor roll, utan att det hänger på handledarna. De har tidigare aldrig kunnat erbjuda 

så förstärkt handledning. 

För tillfället håller de på att lägga upp rutiner för rapporteringen till ESF-rådet. 

När rutiner spikas så kan vem som helst sköta det, menar Malin. Malin håller 

också på med att skriva en projektbeskrivning över samarbete och ansvarsfördelning 

mellan Mötesplatsprojektet och Aktivitetsporten. Om steget efter arbetsträning 

i Mötesplatsprojektet säger Malin; 

83

84 Johansson 

84 

Meningen är att man ska slussas vidare. Det finns inte ännu, AUC och AF/FK är grova utgångar 

men dom behöver förfinas. 

Hon ser projektet som början till en vision, att framtiden kommer att byggas utifrån 

de behov som visar sig under tiden projektet är igång. 

Lena Pripp, enhetschef Malmö stad… 

Lena Pripp beskriver sin roll i samverkansarbetet inom Mötesplatsprojektet på 

följande vis; 

Jag har främst varit arbetsledare för den person som är anställd i Aktivitetsporten från stadsdelen. 

Samtidigt har jag deltagit i många möten med projektledaren och initiativtagarna till 

Mötesplats för att tillsammans lösa problem och diskutera framtiden efter projektet. Regelbundet 

medverkat tillsammans med projektledaren och personal från Aktivitetsporten i frågor 

som berör samverkan och formerna för deltagarnas arbetsträning och uppföljning. 

Avseende huvudsakliga svårigheter och nackdelar med samverkan i Mötesplatsprojektet 

uppger Lena; 

I början svårt att förstå organisationen i projektet med alla aktörer som deltar på olika sätt, 

trots info från projektledare vid flera tillfällen. För få möten i början av projektet när det var 

under utvecklingsfasen vilket gjorde att det tog lång tid att sätta sig in i verksamheten efter 

halvtid då vissa svårigheter hade uppstått. Hade jag varit mer delaktig från början hade jag 

kunnat vara till mer hjälp när problem uppstod. Det samma gäller även planering för fortsättningen 

oavsett former för eventuell fortsättning dvs nya projekt eller in i någon kommunal 

verksamhet. 

Avseende huvudsakliga möjligheter eller fördelar med samverkan i Mötesplatsprojektet 

uppger Lena; 

Mycket bra arbetsplatser för personer som behöver arbetstränas, stor flexibilitet för varje deltagare 

– att få utvecklas i sin egen takt. Formen med att varje förening har egen handledare 

bara för denna grupp. Tanken bakom att deltagarna i projektet kan tillföra något nytt, social 

ekonomi, till respektive förening och det är lika viktigt som att bereda deltagaren arbetsträningsplats 

med socialt stöd. Att man har skapat ett ”embryo” till ett socialt företag/kooperativ 

i Infokooperativet Amiralen, utveckla språkträning med deltagare som aktörer visar att 

det finns otroligt många möjligheter om man bara vågar börja och inte stirra sig blind på formen 

och de från början ganska snäva uppsatta målen. 

Avseende hur uppföljning och fortsättning av projektet och samverkan har diskuterats 

berättar Lena; 

Inte så mycket som de borde. De goda resultaten borde ha spridits i Malmö tidigare och på 

ett mer lättillgängligt sätt så att eventuella intressenter som vill fortsätta hade kunnat starta 

tidigare. Varje projekt måste avsätta betydligt mer tid till spridning och påverkan i sitt projekt. 

Något som också gäller Mötesplatsen. Vi har nu påbörjat en diskussion om hur vi kan 

fortsätta och hur samarbete kan ske över verksamhetsgränserna utan att det måste bli ett 

”kommunalt” projekt.


Johansson 85 

Försäkringskassan såg kopplingen till Aktivitetsporten när de presenterades för 

projektidén under förarbetet. Vid första intervjuomgången upplevs rutinerna kring 

rekryteringen till Mötesplatsprojektet inte vara färdiga. Diskussionerna med projektet 

handlar om hur de ska strukturera upp samverkan och vem som får skicka 

ärenden till projektet, flödet från Försörjningsenheten och Försäkringskassan till 

Aktivitetsporten som är länkad till Mötesplatsprojektet. Arbetet handlar också 

om samarbete och ansvarsfördelning mellan Aktivitetsporten och Mötesplatsprojektet 

där omstruktureringar sker, samt rutiner för rapportering till ESF-rådet. 

Vidare upplevs stegen efter arbetsträning i Mötesplatsprojektet inte klara ännu. 

Samverkan upplevs dock fungera bra mellan myndigheterna och projektet. Vikten 

av att vilja samma sak, att ge och ta kunskap, att lyssna på varandra samt att 

lära sig att förstå de olika systemen poängteras. Den viljan upplevs finnas i förhållande 

till Mötesplastprojektet, vilket märks på möten. Projektet upplevs positivt 

med tanke på att den typen av arbetsträningsplatser med det handledarstödet inte 

funnits att erbjuda tidigare. Det upplevs positivt med en så stor flexibilitet för varje 

enskild deltagare och att de får utvecklas i sin takt. En representant menar dock 

att projektet måste utvecklas ett steg närmare arbetsmarknaden. Vid andra intervjuomgången 

betonas de diskussioner som nu förs mellan myndigheterna och projektledningen 

om framtiden efter projektet. Diskussionerna och planeringen för 

en fortsättning upplevs dock ha satts igång för sent, liksom spridningen av de 

goda resultaten från projektet. 

85

86 Johansson

5. Slutsatser och 

reflektioner 

Johansson 87 

I detta avslutande kapitel, med slutsatser och reflektioner, görs vissa jämförelser 

och samband lyfts fram mellan informantgrupperna – och dessa sätts i relation till 

projektets skilda syften och mål. Vidare förs en mer övergripande diskussion om 

viktiga aspekter att reflektera över i förhållande till problemområdet. 

Resultaten som har presenterats ovan i kapitel 4 kommer först att relateras till 

de tre målen för Mötesplatsprojektet, såsom de är uttryckta i ansökningshandlingarna. 

Slutsatser kommer att dras avseende huruvida målen har uppfyllts. 

5.1 Första målet – Praktik och arbetsträning 

Det första målet lyder; Praktik och arbetsträningen: att ”mötesplatserna” sammantaget 

ska erbjuda praktik och/eller arbetsträning för 40 platser (årsbasis). 

Deltagarna genomgår, efter en kortare introduktion, praktik/arbetsträning 

under 6-12 månader. Under kapitel 4.1. redovisades resultaten från statistik 

över antal deltagare inne i projektet samt arbetsträningslängd per deltagare. I 

målet står ”40 platser på årsbasis”. Inom projektet uppstod ett flertal diskussioner 

med medfinansiärer kring vad som avsågs – om målet avsåg heltidsplatser eller antal 

arbetsträningsplatser/deltagare. Slutligen landade diskussionerna i att det avsåg 

arbetsträningsplatser, alltså 40 deltagare som arbetstränade kontinuerligt, fördelat 

mellan de olika mötesplatserna, oavsett antal närvarotimmar på mötesplatserna 

bland deltagarna. De individuella Aktivitetsprogrammen redovisar däremot 

40 timmars arbetsträning per deltagare, timmar som kan handla om planering 

och arbetsträning även utanför mötesplatserna. 

Projektet har under projekttiden uppnått det första kvantitativa delmålet i 

ansökan om 40 platser, med ett genomsnitt på 41 aktiva deltagare under projektets 

tidsperiod. Vidare kan noteras att SDF Södra Innerstadens försörjnings- 

87

88 Johansson 

enhet över projekttiden har haft ett sjunkande antal deltagare i projektet medan 

å andra sidan Försäkringskassan under samma tidsperiod har haft ett stigande antal 

deltagare. 

Avseende det andra kvantitativa delmålet om en praktik/arbetsträningslängd 

mellan 6-12 månader har genomsnittet för samtliga deltagare visat sig vara 5,7 

månader, varav för kvinnor 5,4 månader och för män 6,1 månader. Praktik/arbetsträningsperioden 

har därmed varit kort i förhållande till målbeskrivningen. 

Möjliga förklaringar till den låga genomsnittliga arbetsträningslängden kan vara 

att vissa deltagare endast har varit i projektet mycket kort tid och sedan slutat 

samt att projektet i slutet av projektet började ta in deltagare för språkträning under 

kortare perioder. Variationen för tid i praktik/arbetsträning ligger mellan 5 

dagar/1 månad (kvinnor och män) upp till 13 månader (kvinnor och män). En 

enda deltagare har varit i praktik/arbetsträning i 18 månader. 42% av deltagarna 

har dock arbetstränat 5,5 månader eller längre. Ingen betydlig skillnad i arbetsträningslängd 

över projekttiden har observerats vid bearbetningen av statistiken. 

5.2 Andra målet – deltagarnas anställbarhet 

Det andra målet lyder; Deltagarnas anställbarhet: att deltagarna själva ska 

uppleva praktiken/arbetsträningen som meningsfull och för egen del anse att 

den har resulterat i ökade chanser till arbete och försörjning. Det generella 

mönstret från deltagarintervjuerna visar att deltagarna har upplevt arbetsträningen 

som meningsfull, innefattande varierande arbetsuppgifter, möjligheter 

att själva påverka och komma med idéer samt uppskattning och stöd från handledare 

och medarbetare på mötesplatserna. Vidare upplever de att de har stärkts 

genom arbetsträningen, brutit gamla mönster av isolering, utvecklats socialt och 

har lättare att klara av kontakter med andra människor liksom arbetsuppgifter. 

Frågan ifall deltagarna för egen del anser att arbetsträningen har resulterat i 

ökade chanser till arbete och försörjning, dvs ökad anställbarhet, är betydligt 

mer komplex att besvara. Upplevelser och beskrivningar relaterade till synen på 

framtiden varierar mellan de intervjuade deltagarna. Deltagare upplever en stor 

ovisshet och osäkerhet inför framtiden, i förhållande till vad arbetsträningen 

ska leda till, dvs vad som kommer att hända efter avslut i projektet. Vissa är 

hoppfulla medan andra är mer pessimistiska. Vissa deltagare lyfter fram farhågor 

om att hamna tillbaka i tidigare isolering, hamna i tidsglapp eller pressas från 

myndighetssidan och misslyckas på nytt. 

Föreställningarna bland de övriga informantgrupperna kring deltagarnas upplevelser 

av arbetsträningen stämmer överens med dessa beskrivningar. Exempelvis 

upplever handledarna att de flesta deltagare trivs på mötesplatserna. Samtidigt 

88

Johansson 89 

poängterar de svårigheterna med att inte inge för stora förhoppningar hos deltagarna 

att arbetsträningen ska leda till arbete liksom de få möjligheterna för deltagarna 

efter projektet. I likhet här uppger styrgruppsrepresentanter de begränsade 

anställningsmöjligheterna av deltagare i föreningarna. Samtidigt poängterar de att 

flera deltagare har fått olika anställningar i föreningarna. De uppger också att nya 

idéer och verksamheter har utvecklats av deltagarna som har bidragit med sina 

kunskaper i föreningarna. De upplever också att deltagarna trivs på mötesplatserna 

och att de har påverkats positivt. Aktivitetsporten uppger att nya kunskaper 

har framkommit genom Mötesplatsprojektet som att deltagarnas arbetsförmåga 

kan vara knuten till en specifik miljö, här den sociala ekonomin, att det inte är 

säkert att arbetsförmågan kan lyftas ut till en annan miljö. De menar också att erfarenheten 

från projektet visar att inte alla kan gå ut i lönearbete, men att de ändå 

kan få en förhöjd livskvalitet. Myndighetscheferna upplever Mötesplatsprojektet 

som positivt med tanke på typen av arbetsträningsplatser och den förstärkta 

handledningen som innebär en stor flexibilitet i förhållande till varje enskild deltagare 

som får utvecklas i sin takt. En myndighetsrepresentant menar dock att 

projektet måste utvecklas något steg närmare ”den verkliga arbetsmarknaden”. 

5.3 Tredje målet – Samverkan med förvaltning/ 

myndighet 

Det tredje målet lyder; Samverkan med förvaltning/myndighet: att både ”mötesplatser” 

och samverkande förvaltning/myndighet ska uppfatta samarbetet, 

löpande kontakter och uppföljningar, som meningsfullt samt att det finns 

möjligheter till påverkan och förbättringar i det gemensamma arbetet. Som 

beskrivits tidigare är upplevelserna av samverkansarbetet mellan parterna, det 

tredje målet för projektet, speciellt intressant för utvärderingen genom att undersöka 

samverkan som en metod eller process för att möta deltagarnas behov på bästa 

sätt och därigenom komma närmare det andra målet, nämligen en meningsfull 

arbetsträning för deltagarna. Intervjuresultat visar att handledarna, personalen 

på Aktivitetsporten, projektledaren, styrgruppsrepresentanterna och myndighetscheferna 

samtliga lyfter fram möjligheter att påverka i skilda samverkanssituationer 

inom projektet. 

Förändringar har dock skett under projekttiden. Vid första intervjuomgången 

upplevde både handledare och personal på Aktivitetsporten vissa svårigheter i 

samverkan, som t ex skilda syner på vilka arbetssätt som bäst hjälper deltagarna, 

inga upparbetade rutiner för samverkan kring rekrytering och uppföljning av deltagare 

och därmed en förvirring kring roller och ansvar liksom sekretessen röran- 

89

90 Johansson 

de information om deltagare. Handledarna upplevde också kraven från myndigheter 

och medfinansiärer som svåra att bemästra samt skiftande. Vid andra intervjuomgången 

upplevs samverkan kring rekryteringen av deltagare bättre och mer 

strukturerad genom införandet av remissmöten, både från handledarnas sida och 

från Aktivitetsportens. Aktivitetsporten upplever möjligheter att påverka både rekryteringen 

av deltagare till Aktivitetsporten och vilka som sedan slussas vidare ut 

till Mötesplatsprojektet. De önskar dock mer handledning från sina organisationer 

och även hjälp från andra organisationer, som psykiatrin, vid svåra avslut av 

deltagare. Handledarna upplever vid andra intervjuomgången att det finns större 

möjligheter att påverka bl a avseende rekryteringen av deltagare och vid beslut 

som rör deltagarnas arbetsträning. Samtidigt berättar de att antal krävda arbetsträningstimmar 

höjts, att uppföljning sker tätare tillsammans med Aktivitetsporten 

liksom att förlängningar görs med kortare mellanrum till skillnad från när de 

själva gjorde dessa bedömningar tillsammans med deltagarna. Samverkan med 

Aktivitetsporten upplevs fungera bra med en uppdelning av roller och uppgifter 

mellan dem. Samtidigt upplevs samverkan alltid innebära kompromisser. På möten 

upplevs det vara högt i tak, att man kan ventilera många frågor, problem och 

metoder liksom att det har skapats en personkännedom mellan projektet och Aktivitetsporten. 

Båda parter är tacksamma för samverkan och hoppas på ett fortsatt 

samarbete även efter projekttiden. 

Projektledaren har under projekttiden tagit en aktivare roll gällande att strukturera 

upp samverkan, styra upp möten på olika nivåer samt förhålla sig till olika 

policyfrågor. Hon upplever överlag samverkan med medfinansiärer och aktörer 

som mycket positiv. Projektledaren har försökt fånga upp olika farhågor och problem 

bland de samverkande parterna. Hon har diskuterat och försökt framföra 

insikter om målgruppens behov till medfinansiärer för att uppnå en meningsfull 

arbetsträning för deltagarna. Projektet har anpassat sig efter verkligheten och den 

målgrupp som kom och har enligt projektledaren medvetet valt att vara nyskapande 

och utveckla nya metoder genom samverkan i syfte att finna nya vägar att 

möta målgruppens behov på. 

Styrgrupps-/föreningsrepresentanterna upplever att kontakterna mellan föreningarna 

och förståelsen för varandras verksamheter har ökat genom projektet vilket 

upplevs positivt, även om samverkan kunde varit ännu mer intensiv. De hoppas 

på en fortsättning i någon form och att de kan bevara och utveckla samverkan 

mellan föreningarna och med myndigheterna. 

Myndighetscheferna upplever att samverkan fungerar bra mellan myndigheterna 

och projektet, att viljan att lyssna och lära av varandra finns. Vid andra intervjuomgången 

pågår också diskussioner mellan projektledning och myndigheter 

kring framtiden efter projektet. 

Att samtliga aktörer har upplevt möjligheter att påverka på skilda nivåer och 

avseende olika aspekter kan således konstateras. Resultaten visar på förändringsprocesser 

under projekttiden där aktörerna har försökt att förbättra de as- 

90

Johansson 91 

pekter som i början av projektet upplevdes som svårigheter i samverkansarbetet. 

Förändringarna i samverkan upplevs gå mot ökade påverkansmöjligheter i 

det gemensamma arbetet. Samverkansarbetet upplevs också positivt och den 

upparbetade samverkansstrukturen upplevs underlätta det gemensamma arbetet. 

Det finns således tendenser till att samverkansaktörerna har försökt att närma 

sig ett gemensamt förhållningssätt, en gemensam förståelse. Vilka konsekvenserna 

har blivit, och i förhållande till att med samverkan uppnå en meningsfull 

arbetsträning för målgruppen och dess framtida möjligheter till arbete 

och försörjning, är däremot mer komplext och därmed svårare att uttala sig om. 

5.4 Avslutande reflektioner 

I utvärderingsrapporten har ett antal frågeställningar lyfts upp som sträcker sig utöver 

de specifikt uttalade projektmålen, men som är centrala i förhållande till problemområdet 

med arbetslivs- och samhällsutanförskap – och samverkansprojekt 

som Mötesplats SE Malmö; 

• Har Mötesplatsprojektet hittat några nya vägar att möta problematiken? 

• Vilka normer har gjort sig gällande i samverkan inom projektet? 

• Vems ”spelregler”, dvs normer har blivit bestämmande, kolliderat, försvunnit 

eller utvecklats? 

• Vad får detta för konsekvenser för målgruppen? 

Flertalet av frågeställningarna är för omfattande för att kunna besvaras i denna utvärderingsrapport, 

men de kan trots allt vara viktiga att lyfta fram och reflektera 

kring. 

ESF-rådet – som förvaltande myndighet för Europeiska socialfondens Växtkraft 

Mål 3-projekt i Sverige – har på en strukturell nivå ställt upp de övergripande 

ramarna och reglerna för Mötesplatsprojektets uppbyggnad och finansieringsförutsättningar 

medan övriga medfinansiärer och samverkansparter – Malmö 

stad, SDF Södra Innerstaden och Försäkringskassan med länk genom Aktivitetsporten 

– på en annan nivå har påverkat projektet genom olika krav i förhållande 

till exempelvis deltagarnas arbetsträningslängd, möjliga vägar efter arbetsträningen 

etc. 

Mötesplatsprojektet har, trots målgruppens komplexa och varierande behov 

liksom olika skiftningar och krav från medfinansiärer, försökt anpassa sig till målgruppen 

och drivit projektet från start till slut. Resultat från de genomförda undersökningarna 

har visat hur Mötesplatsprojektet har gjort försök att anpassa sig 

91

92 Johansson 

till målgruppen, trots att den visade sig vara en annan än förväntat. Handledare 

och mötesplatser har t ex anpassat arbetsuppgifter och utbildningsinsatser efter 

deltagarnas individuella behov, intressen och möjligheter. Projektledningen har 

också fört återkommande diskussioner med medfinansiärer i förhållande till målgruppen 

och deras möjligheter till arbetsträning. På det viset kan Mötesplatsprojektet 

ses som ett försök att påverka och förändra utanförskapet för aktuell målgrupp, 

liksom ett försök att påverka och förändra den etablerade kunskap och de 

etablerade metoder som finns rörande rehabilitering av långtidssjukskrivna och 

långtidsarbetslösa – dvs ett försök att förändra de etablerade systemnormerna. I samband 

med att bl a behovet av psykiatrin som samverkanspart uppmärksammades, 

mot bakgrund av en ökad förståelse för deltagarnas psykiska ohälsa, togs en bildcoach 

(Jenny Butler) in inom ramen för Mötesplatsprojektet. Deltagarna på InfoKooperativet 

Amiralen provade på bildcoachingen i grupp under våren 2007. 

Bildcoachingen användes som ett komplement till arbetsträningen och syftet var 

att genom bildskapande och samtal stödja deltagarna i sin egen personliga utveckling. 

Vidare har projektet utvecklat nya metoder för språkträning, mot bakgrund 

av att många deltagare har haft bristande språkkunskaper i svenska och arbetstränat 

i projektet just i syfte att språkträna. 

Trots att det ännu inte finns forskningsstöd för samverkans ”goda” effekter är 

det en utbredd uppfattning bland professionella att samverkan har positiva effekter, 

när den fungerar väl. Ett nära samarbete mellan olika verksamheter anses öka 

kompetensen och helhetssynen, enligt tidigare samverkansforskning (se ovan under 

2.1). Mötesplatsprojektet har arbetat för att få till stånd ett nära samarbete 

och ett väl fungerande samverkansarbete. Resultaten visar att aktörerna upplever 

samverkansarbetet mycket positivt liksom att den med tiden upparbetade samverkansstrukturen 

underlättat det gemensamma arbetet. 

Utifrån ett normvetenskapligt perspektiv kan samverkan mellan skilda organisationer 

och deras aktörer beskrivas i termer av normkonflikter (se ovan under 2.2). 

Mot bakgrund av tidigare samverkansforskning och ett normvetenskapligt perspektiv 

är det av vikt att reflektera kring vad samverkan egentligen innebär, vad 

som sker när man samverkar, hur grundidéer, förhållningssätt och normer påverkas. 

Därav har utvärderingen försökt beskriva påverkans- och förändringsprocesser 

i Mötesplatsprojektet. Intressant blir då också vad dessa påverkansprocesser kan 

medföra. Viss tidigare forskning har problematiserat samverkan i termer av kompromisser 

där frågan ställs vad samverkan kan kosta i form av kompromisser med 

den egna organisationens målsättningar med sin verksamhet (se ovan under 2.1). 

Av intresse för utvärderingen är inte enbart påverkan av etablerade normer utan 

också utveckling av nya (eventuellt gemensamma). Att bestämt uttala sig om eller 

få klarhet i vems eller vilkas normer och uppfattningar som har fått störst inflytande 

om så är fallet – eller ifall det har bildats nya gemensamma föreställningar, 

förhållningssätt och därmed normer genom samverkan är svårt. Det finns tendenser 

till att samverkansaktörerna i Mötesplatsprojektet har försökt att närma sig ett 

92

Johansson 93 

gemensamt förhållningssätt, en gemensam förståelse. Det skulle i så fall indikera 

att det har utvecklats nya gemensamma normer i samverkan inom Mötesplatsprojektet. 

Utvärderingen har kartlagt hur flödesprocesserna ser ut avseende hur deltagare 

rekryteras till mötesplatserna för arbetsträning. Projektaktörer har påpekat att de 

inte vet hur rekryteringen av deltagare till Mötesplatsprojektet skulle ha gått till 

utan länken via Aktivitetsporten vilket tyder på att samverkan mellan Aktivitetsporten 

och mötesplatserna har varit en viktig förutsättning för projektet. Utvärderingen 

har också kartlagt vilka arenor för normbildning och samverkan som finns 

och har utvecklats under projektets gång i samband med bl a rekryteringen och 

utslussningen av deltagare. Samverkan på de olika arenorna har även beskrivits 

handla om metodutveckling och bemötandefrågor i förhållande till deltagarna. 

Mötesplatsprojektet har haft olika mötesformer där aktörerna träffats och samverkat 

på olika nivåer och kring olika frågor. Dessa mötesformer kan tolkas utgöra 

olika slags förhandlingsarenor där normpåverkan, normutbyte, normkompromisser 

och ny normbildning skett. Vad som har visat sig vara tydligt är också att det 

handlat om processer, där normerna kontinuerligt förändrats och utvecklats under 

tiden projektet varit igång. Centrala aktörer har utgjorts av projektledning 

och handledare från ”föreningssidan” samt chefer och medarbetare på Aktivitetsporten 

från ”myndighetssidan”. Aktörerna från ”myndighetssidan” och ”föreningssidan” 

har mötts på arenor som t ex; handläggarmöten mellan Aktivitetsporten 

och socialsekreterare på Försörjningsenheten, referensgruppsmöten mellan ansvariga 

chefer på myndigheterna, Aktivitetsportens personal samt projektledaren 

i Mötesplatsprojektet, remissmöten mellan Ylva på Aktivitetsporten, handledarna 

på mötesplatserna samt projektledaren för Mötesplatsprojektet, uppföljningsmöten 

och avslutningsmöten ute på mötesplatserna mellan aktuell deltagare, handledare 

och Ylva från Aktivitetsporten (de sk treparts-samtalen). 

I intervjuerna har aktörerna fått beskriva vad som sker under dessa möten, vad 

man samverkan om, hur man upplever samverkan, möjligheterna att påverka etc. 

Samverkan har av vissa informanter beskrivits som kompromisser. Aktörernas utsagor 

innehåller information som med fördel kan förstås i termer av normer. Både 

”föreningssidan” och ”myndighetssidan” beskrev ett utbyte av kunskap och erfarenheter 

och en med tiden utvecklad arbetsmetod för rekrytering och uppföljning 

av deltagare. I de olika aktörernas utsagor går att finna många ”tysta normer”, vilka 

kan tolkas mot bakgrund av professionsnormer, rättsregler, sociala normer, 

ekonomiska systemmöjligheter etc. 

Vad resultaten vidare visar är att Aktivitetsporten utgjort en central förhandlingsarena 

för normpåverkan. Aktörerna på Aktivitetsporten har påverkat (i olika 

mötesformer/förhandlingsarenor) inflödet av deltagare till projektet. De har 

fungerat som en slags ”gatekeepers”. Vidare har Aktivitetsporten påverkat på mötesarenor 

med handledare, projektledare och deltagare kring olika frågor som me- 

93

94 Johansson 

tod, förhållningssätt, arbetstider, förlängningar och avslut av arbetsträningsperiod 

samt vilka vägar deltagarna gått efter arbetsträning på mötesplatserna. 

Resultaten belyser också den kontinuerliga förändringsprocess som skett under 

samverkansprojektets tidsperiod, som att de olika aktörernas skilda roller har förändrats 

under projektets gång. Exempelvis har projektledarens roll förändrats under 

projektets tid och hon har kommit att bli en central person på alla nivåer och 

arenor i projektet – både i förhållande till handledare, deltagare, föreningar/mötesplatser, 

Aktivitetsporten, ansvariga myndigheter liksom ESF-rådet. Projektledaren 

har skapat och omskapat mötesarenor under projektperioden och efter aktuella 

behov liksom lyft och förtydligat aktuella frågor efter hand. 

Tidigare samverkansforskning listar ofta vanliga hinder i samverkan som; vaga 

målbeskrivningar, oklara rollfördelningar, olika synsätt och människosyn, olika 

språk, olika regelverk, olika organisatoriska strukturer (se ovan under 2.1). I förhållande 

till Mötesplatsprojektet känns flera av dessa aspekter igen från intervjuresultaten. 

Under projekttiden har förbättringar försökt göras kring dessa faktorer, 

bl a genom en tydligare strukturering och formalisering i samverkansarbetet. 

Avseende synsätt på deltagarna i projektet kan poängteras att föreningarna/mötesplatserna 

har utgått från en syn på deltagarna att dessa kan bidra med något positivt 

för organisationerna, där föreningarna också i efterhand lyfter fram hur deras verksamheter 

har utvecklats i och med deltagarnas idéer och kunskaper. Delaktighet 

och ett gemensamt skapande har varit utgångspunkten för föreningarna. Dessa 

utgångspunkter bör sannolikt ha inneburit stor skillnad för deltagarna, i förhållande 

till hur de har upplevt arbetsträningen, bemötandet på mötesplatserna, 

kontakterna med handledare och medarbetare – och i förlängningen hur pass meningsfull 

deras arbetsträning har upplevts. 

För att kunna uttala sig om vad samverkansprojektet har fått för konsekvenser 

för målgruppen i ett längre tidsperspektiv skulle en uppföljningsstudie behöva göras. 

Uppföljningsstudien bör också genomföras efter att en tid har gått efter projektets 

avslut. Ett försök till uppföljning har dock gjorts inom ramen för utvärderingen, 

och i förhållande till de deltagare som intervjuats. Den skedde främst via 

handledare och personal på Aktivitetsporten och visar därför inte hur deltagarna 

själva upplever sin situation. Uppföljningen gjordes dessutom efter en kort tid, 

och medan ett antal deltagare fortfarande var aktiva i projektet. Uppföljningen visar 

att bland de deltagare som avslutats i projektet har vägarna efter varierat stort, 

och sträckt sig mellan deltagare som fått anställningar till deltagare som bedömts 

sakna arbetsförmåga (se ovan under 4.2). Andra konsekvenser framkommer inte 

genom uppföljningen. 

Bierlein & Platzer (1999) lyfter i sin utvärderingsrapport Myndighetssamverkan 

i projekt Malmö Rehab 2000 fram att det finns väldigt olika behov av sysselsättningar 

och insatser för personer i ett projekt som Malmö Rehab. I Malmö Rehab 

2000, delfinansierat med medel från EU:s strukturfond (mål 3), samverkade tre 

Ami, tio socialförvaltningar och fyra försäkringskassor i Malmö och projektet rik- 

94

Johansson 95 

tade sig till personer som varit sjukskrivna, arbetslösa, socialbidragsberoende under 

längre perioder. Tydliga likheter finns således till målgruppen i Mötesplatsprojektet. 

Att behoven av insatser och sysselsättningar skiljer sig åt inom målgruppen 

menar författarna beror delvis på skillnaderna i erfarenhet av arbete, där en del 

deltagare har arbetat tidigare medan andra aldrig har haft ett arbete. Skillnaderna 

bör få betydelse för utformningen av arbetslivsrehabiliteringen, menar författarna. 

Deltagarna i Mötesplatsprojektet, vilka rekryterats via Försörjningsenheten 

vid SDF Södra Innerstaden respektive Försäkringskassan har också tydligt visat 

på skillnaderna i erfarenheter av arbete. Författarna menar också att det är viktigt 

att beakta könsskillnader, att det i forskning konstaterats att det råder skillnader 

mellan män och kvinnor både avseende erfarenheter av arbetslöshet och behovet 

av rehabilitering. Könsskillnaderna kan vara av vikt att uppmärksamma i förhållande 

till Mötesplatsprojektet. Forskning visar att det kan vara nödvändigt att utveckla 

olika rehabiliteringsmetoder för kvinnor och män, men att många rehabiliteringsprojekt 

i stor utsträckning är utformade efter manliga förutsättningar 

samt att många åtgärder är inriktade på problem som främst drabbar män. Författarna 

menar att detta har genomsyrat även Malmö Rehab 2000, där exempelvis 

mycket av sysselsättningen har varit inriktad på traditionellt ”manliga” arbetsuppgifter 

(Bierlein & Platzer, 1999, s. 63-64). I förhållande till Mötesplatsprojektet 

kan konstateras att det har funnits och skapats ett bredare spektrum av arbetsuppgifter 

på de skilda mötesplatserna, som rört sig både inom traditionellt ”manliga” 

och ”kvinnliga” arbetsområden. Arbetsuppgifter har också skapats i förhållande 

till och av enskilda deltagare. Mot denna bakgrund är det samtidigt värt att notera 

att den uppföljning som gjorts av de deltagare som intervjuats i utvärderingen har 

visat att de deltagare som har anställts i föreningarna har varit män (se åter under 

4.2). 6 Kan detta bero på att föreningarna traditionellt sett sysslar med traditionellt 

manliga arbetsuppgifter (t ex byggnadshantverk) vilket har gjort det lättare för 

föreningarna att anställa män? Har de kvinnor som arbetstränat i Mötesplatsprojektet 

i större utsträckning sysslat med i projektet nyskapade arbetsuppgifter (t ex 

information) vilket kontinuerligt skulle kräva en förstärkt handledning? Det skulle 

i så fall göra det svårare för föreningarna att anställa kvinnor. Författarna poängterar 

vidare att tendenser till individualisering av arbetslösheten är ett problem 

som är viktigt att reflektera över i arbetet med arbetsmarknadsprojekt. Dessa tendenser 

handlar om att samhället fokuserar sociala problem på individer istället för 

på strukturer genom att lägga tonvikten på faktorer som kan hänföras till den enskilde 

individen. 

Risken är därför stor att arbetslöshetsproblematiken reduceras till att handla om enskilda 

personers låga utbildning, bristande motivation eller sociala problem. I olika arbetsmarknadsprojekt 

blir denna problematik tydlig, framför allt när man studerar innehållet i projekten, 

och de förväntningar som finns på de personer som deltar i dessa projekt. Ofta har 

6 En uppföljning att det totala antalet deltagare skulle behöva göras för säkrare analys. 

95

96 Johansson 

96 

verksamheten i projekten ett slags uppfostrande och kontrollerande funktion. Deltagarna ska 

anpassa sig till vissa omständigheter, och tränas att passa tider och liknande. Det är lätt att 

få intryck av att det är de personer som deltar i projektet som behöver förändras för att de 

ska få arbete, och inte den arbetsmarknad som stänger dem ute (Bierlein & Platzer, 1999, 

s.64). 

Mötesplatsprojektet har under projekttiden också kommit att utveckla en kontrollerande 

funktion, exempelvis genom en tätare uppföljning (genom de sk trepartssamtalen), 

de utarbetade individuella Aktivitetsprogrammen och närvarorapporter 

till ansvariga myndigheter. Samtidigt har projektet utgått från en 

grundidé om att skapa ett sammanhang för målgruppen, en gemenskap och delaktighet 

på mötesplatserna som förutsättning för meningsfull och framgångsrik 

arbetsträning – och i förlängningen nya lösningar genom gemensamma, kollektiva 

arbetsplatser (sociala företag). 

Normen om arbete som försörjning är stark i samhället, vilket också präglar de 

rehabiliteringsinsatser som erbjuds långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa 

människor. Rehabiliteringsinsatser syftar ofta till en successiv upptrappning av arbetstid, 

stegvis ut i produktion, där målet är att deltagarna till slut ska kunna försörja 

sig genom lönearbete. Resultaten från Mötesplatsprojektet visar på vissa 

motsägelser – paradoxer – i förhållande till detta – där man också från ”myndighetssidan” 

under projektets tid säger sig ha lyckats förlika sig med tanken att alla 

människor inte har möjlighet att försörja sig på lönearbete, men ändå kan bidra 

till samhället utefter sina förutsättningar. Samtidigt har den stegvisa upptrappningen 

i arbetstid och progressionstanken att deltagarna ska gå vidare till nästa 

steg under projekttiden tydligt kommit att prägla Mötesplatsprojektet. Beror detta 

på att systemnormer från myndighetssidan har trängt in i föreningarnas ”livsvärld” 

eller var detta tanken från början? Och hur förhåller sig detta till tanken 

bakom Social Ekonomi? Dessa reflektioner väcker troligen fler frågor än svar – 

men kan förhoppningsvis vara av värde för berörda – som just reflektioner. 

Viktiga resultat att hålla i minnet från Mötesplatsprojektet är den press som 

deltagarna känt inför start i projektet samt den osäkerhet de upplevt inför vad 

som ska hända efter arbetsträningens slut. Viktigt att poängtera är också att deltagarna 

har upplevt betydligt mindre press under arbetsträningen i Mötesplatsprojektet 

och en större förståelse från t ex handledare – vilket har upplevts positivt 

och nödvändigt för en meningsfull arbetsträning – till skillnad från flera tidigare 

erfarenheter av arbete, praktik eller olika arbetsmarknadsprojekt.

Referenser 

Litteratur: 

Johansson 97 

Aronsson, Gunnar (1999/2006) Förord till den svenska utgåvan av Richard Sennett ”När karaktären 

krackelerar. Människan i den nya ekonomin”. Avesta, Bokförlaget Atlas. 

Berggren, Bengt (1982) Psykiatri i omvandling. Psykiatriska kliniken i Ängelholm. Spri 1982:107, 

Stockholm. 

Bierlein & Platzer (1999) Myndighetssamverkan i projekt Malmö Rehab 2000. Utvärdering 1997-98. 

Evaluation studies 1999:1, Department of Sociology, Lund University. 

Danermark & Kullberg. (1999) Samverkan. Välfärdsstatens nya arbetsform. Studentlitteratur, Lund. 

Hjortsjö M. (2005) Med samarbete i sikte. Om samordnade insatser och samlokaliserade 

familjecentraler, Lund Dissertations in Social Work. 

Hydén, Håkan (2002) Normvetenskap. Sociologiska institutionen, Lunds Universitet. 

Hydén, Håkan (2005) ”Nine reasons for Norms”. European Ways of law, Conference at Oniati 

July 6-8. Other session: Sociology of law as Norm Science. 

Hydén, Håkan (2004) Om relationen mellan normer och regler. Kompendium i Rättssociologi. 

Sociologiska institutionen, Lunds Universitet. 

Kjellqvist, Else-Britt (2001) Ledaren på den inre scenen. Psykoanalytiska perspektiv på grupper och 

ledarskap. Smedjebacken, Carlssons förlag. 

Mallander, Ove (1996) ”Det måste se ut som en arbetsplats”: om interorganisatorisk 

samverkan för att yrkesrehabilitera gravt funktionshindrade. Socialhögskolan, Lunds 

universitet. 

Rapport (2007) Social ekonomi, socialt kapital och lokal utveckling, Nutek, Integrations- och 

jämställdhetsdepartementet. Dnr: IJ2007/1928/D. 

Salonen, Tapio (2006) Rytm och balans i framtidens välfärdspolitik, i Bodil Jönsson & Orvar Löfgren 

(red.): ”Att utmana stressen”. Lund, Studentlitteratur. 

Sennett, Richard (1999/2006) När karaktären krackelerar. Människan i den nya ekonomin. Avesta, 

Bokförlaget Atlas. 

Socialstyrelsen (2004) Strategi för samverkan i frågor som rör barn som far illa. Josefsson B, 

Artikelnummer 2004-107-11. 

Strinnlund, Ann C (2003) Samverkan i familjearbete: om en samverkansmodell för helhetssyn i arbetet 

med familjer. Rapportserie FoU Västernorrland, 2003:5. 

Vedung, Evert (1991, 2003) Utvärdering i politik och förvaltning. Lund, Studentlitteratur. 

Westlund, Hans (red.) (2001) Social ekonomi i Sverige. Stockholm, Fritzes. 

Tidningsartiklar: 

Sydsvenskan, 27 juli och 30 juli 2007, sidan A4. 

97

98 Johansson 

Intervjuer: 

43 intervjuer med projektaktörer 

Projektdokument: 

Projektansökan 

Styrgruppsprotokoll 

Minnesanteckningar från remissmöten 

Redovisningsstatistik 

Webbsidor: 

www.esf.se 

www.regeringen.se 

www.kooperativutveckling.org 

98

Bilagor 

Intervjuguider för intervjuer med: 

– deltagare 

– handledare 

– Aktivitetsporten 

– föreningar 

Johansson 99 

99

100 Johansson 

Intervjuguide – deltagare 

Kom ihåg: Brevet, frivilligt, utvärdering, deltagare, samtal, anonyma, spela in? 

1. Vill du börja med att berätta hur du kom in i Mötesplatsprojektet… 

(FK, Soc, Aktivitetsporten – hur gick det till) 

2. På mötesplatsen – din praktikplats – vad gör du då? 

(Arbetsuppgifter, fritt val, kontakter med handledaren, medarbetare, andra deltagare, 

samt utåt med handläggare på FK/Soc, AP) 

3. Tidigare erfarenheter – jämföra 

4. Framåt – vad kommer hända tror du? 

(Hur lång tid kvar i Mötesplats, osäkert?, något du diskuterat med någon?) 

5. Komma tillbaka för vidare samtal? 

100

Johansson 101 

Intervjuguide – handledare (andra intervjuomgången) 

Samverkan mellan handledare och Aktivitetsporten avseende: 

1) Rekryteringen av deltagare (flödet, möten, remisser, besök, förändrats?) 

2) Fakta om deltagarna vid rekryteringstillfället (deras bakgrunder, vad är av relevans 

att veta, varför, vad är möjligt?) 

3) Sekretess – påverkar det? (t ex överföring av information?) 

4) Placeringen av deltagare (vilken mötesplats, arbetsuppgifter etc) 

5) Löpande samverkan (tidsbegränsningar, uppföljning, förändrats?) 

6) Hur upplever ni att dessa punkter/arbetssätt fungerar? Har det ändrats under 

projektets gång? Har ni möjlighet att påverka? 

7) Roller och ansvar mellan er och AP? Fungerat? Förändrats? 

8) Hur har samverkan fungerat i förhållande till deltagarnas behov och möjligheter 

att tillgodogöra sig arbetsträning? 

9) Vilka möjligheter och vilka svårigheter har samverkan inneburit för detta? 

10) Målgruppen en annan än förväntat? Hur ser ni på det? Passar målgruppen för 

de möjligheter till arbetsträning som kan ges inom Mötesplatsprojektet? 

11) Har ni olika syn på målgruppens behov? 

12) Har ni olika syn på projektets syfte? 

13) Varför samverkan? (Syftet, vems idé, vems villkor, vilka regler/normer gäller i 

samverkan för parterna?) 

101

102 Johansson 

Intervjuguide – Aktivitetsporten (andra 

intervjuomgången) 

Samverkan mellan Aktivitetsporten och handledare avseende: 

1) Rekryteringen av deltagare (flödet, möten, remisser, besök, förändrats?) 

2) Fakta om deltagarna vid rekryteringstillfället (deras bakgrunder, vad är av relevans 

att veta, varför, vad är möjligt?) 

3) Samverkan med ansvariga handläggare på FK/Soc? Hur och kring vad? 

4) Samverkan med chefer? Hur och kring vad? 

5) Sekretess – påverkar det? (t ex överföring av information?) 

6) Placeringen av deltagare (vilken mötesplats, arbetsuppgifter etc) 

7) Löpande samverkan (tidsbegränsningar, uppföljning, förändrats?) 

8) Hur upplever du att dessa punkter/arbetssätt fungerar? Har det ändrats under 

projektets gång? Har du möjlighet att påverka? 

9) Roller och ansvar mellan er och handledarna? Fungerat? Förändrats? 

10) Hur har samverkan fungerat i förhållande till deltagarnas behov och möjligheter 

att tillgodogöra sig arbetsträning? 

11) Vilka möjligheter och vilka svårigheter har samverkan inneburit för detta? 

12) Målgruppen en annan än förväntat? Hur ser ni på det? Passar målgruppen för 

de möjligheter till arbetsträning som kan ges inom Mötesplatsprojektet? 

13) Har ni olika syn på målgruppens behov? 

14) Olika syn på projektets syfte? 

15) Varför samverkan? (Syftet, vems idé, vems villkor, vilka regler/normer gäller i 

samverkan för parterna?) 

102

Johansson 103 

Intervjuguide – föreningarna/styrgruppen 

1. Berätta hur tanken väcktes om Mötesplats-projektet (nyckelpersoner, tid, planering, 

förstudier, ansökan, idéer & visioner) 

2. Beskriv din roll i föreningen/projektet (förändringar etc) 

3. Hur ser du på Mötesplats inverkan på föreningen (roller, organisation, handledare, 

deltagare, medarbetare) 

4. Processer Vision – Verklighet 

5. Möjligheter & svårigheter med projektet ur olika synvinklar (deltagare, föreningen, 

verksamheten, samarbetet med myndigheter & ESF-rådet) 

6. Hur kan ni som förening påverka? (Gehör, förståelse, ändringar, anpassningar) 

7. Hur ser du framåt – vad kan det leda till för olika parter? (vad händer när projektet 

slutar?) 

8. Övrigt? 

103

Man är kanske mer kapabel än vad man trodde…” - Lunds universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?