Grönska - Lunds Tekniska Högskola

82
Förändringskurvan i modellen har två viktiga komponenter, åldrandet
i sig, och den härpå överlagrade växlingen mellan sommar och
vinter. Att åldrandet leder till minskad utevistelse är ovedersägligt
och möjligen trivialt, liksom att vintern utgör en försvårande
faktor. Att de flesta äldre ändå försöker gå ut dagligen,
året runt, är intressant och viktigt för planerare att känna
till, eftersom de positiva effekterna på hälsoläget sannerligen
inte är triviala.
Enligt modellen påverkar allt som ovan nämnts den emotionella
basprocessen, aktiverar, intresserar, värderas och, förhoppningsvis,
ger upphov till känslor av kontroll. Det sistnämnda kallas
inom stressforskningen för 'coping'. I en ännu ej publicerad
studie av kvinnor före och efter pensioneringen har vi studerat
coping-strategier i olika konfliktladdade miljösituationer. Det
vanligaste var att föreslå en 'social' lösning på konflikten, men
efter pensioneringen blev detta mindre vanligt. I stället blev
lösningarna då mer aktivitetsinriktade och omfattade också i
större utsträckning den fysiska miljön (Kuller & Steen, manuskript).
Vi skall därför framlägga hypotesen att de rörelsemönster som
kartlagts utgör olika sätt att handskas med utemiljön. Vi skulle
således kunna betrakta rörelsemönster som coping-strategier. De
äldre vill bli aktiverade av utemiljön men vill samtidigt behålla
kontrollen över sin situation. Vi menar att det är denna process
som till stor del styr de äldres preferenser för olika slags miljöer,
parken, torget, kyrkogården, eller den lilla platsen i närheten
av den egna bostaden. Flera undersökningar tyder på att
personer med ökande ålder blir mer hemmabundna. Enligt Altergott
och Duncan (1988) behöver detta dock inte innebära ett radikalt
avståndstagande från en meningsfull fritid. Ofta sker i stället
en kontrollerad omstrukturering av det dagliga livet, vilket i
vår studie kan tänkas avspeglas i bland annat förändrade rörelsemönster.