Grönska - Lunds Tekniska Högskola

76
Hur är de äldres attityd till utevistelse, hälsa och preventiv
egenvård?
Det är svårt att bortse från utevistelsens betydelse för hälsan.
Inledningskapitlets sammanfattning av tidigare forskning stöds av
våra egna resultat. Det begränsade hälsoindex, som användes i
Lundastudien, samvarierade med utevistelsen. Också det betydligt
mer omfattande hälsoindexet i den svensk-turkiska studien gav
stöd för ett sådant samband. Sannolikt har kombinationen motion,
ljus och mental aktivering positiva hälsoeffekter.
Men det finns också en selektiv mekanism som innebär att de sjukaste
har svårt att gå ut. Av de äldre i Lund tyckte nästan var
fjärde person att det var besvärligt att gå ut. De var ofta ensamma
och rörelsehindrade, och vi kan urskilja både sociala och
fysiska skäl till deras svårigheter. Det är tid att allvarligt
överväga vilka åtgärder som kan sättas in för denna stora och utsatta
grupp.
De äldres egen attityd till utevistelse var entydigt positiv, och
man kände i regel till utevistelsens gynnsamma effekter på framför
allt rörlighet, humör och sömnkvalitet. Det tycktes emellertid
inte som om denna kunskap påverkade utevistelsen i någon
större utsträckning. Det finns här en parallell till forskning om
miljöförstörelse, där kännedom om negativa miljöeffekter inte
tycks påverka det egna beteendet särskilt mycket (Lundgren,
1992).
Vilken betydelse har den fysiska miljön för kvarboendet?
Denna frågeställning berördes endast indirekt i vår undersökning.
Vi såg hur syn, hörsel och rörelseförmåga försämrades, framför
allt efter åttioårsåldern, och det blev allt vanligare med
balansrubbningar. Sådana funktionsnedsättningar innebär att det
blir besvärligt för de äldre att ta sig fram i stressiga trafikmiljöer,
i moderna köpcentra, i trappor och backar. Många behöver
käpp eller rullstol. För denna mest utsatta grupp blir området
närmast bostaden av största betydelse. Handikappanpassning, skötsel
och underhåll blir kritiska faktorer som, dåligt tillgodosedda,
kan döma en människa till ständig innevistelse. Detta är
naturligtvis inte enbart en planeringsfråga, utan i lika stor
utsträckning en fråga om god fastighetsförvaltning.
Möjligheten att komma utanför dörren, till ett litet eget revir,
bör ses som ett självklart komplement till rätten att bo kvar. Vi
tror också att den välkända utemiljön lockar mer än den främmande.
Kanske är det ibland så att om man flyttar en äldre människa
till 'en bättre lägenhet' eller ett servicehus, så förlorar hon
motivationen att gå ut. Men rätt utformad kan utemiljön kring ett
ålderdomshem tänkas bidra till ökad utevistelse. Detta kan vara
en intressant fråga att ta upp i något framtida forskningsprojekt.