Grönska - Lunds Tekniska Högskola

16
Medan miljön aktiverar på olika sätt strävar människan samtidigt
efter att bibehålla kontrollen över sin situation. Modellen utsäger
bland annat att aktivering från olika källor måste vägas samman
och anpassas efter individens resurser. Otillräcklig aktivering
kan innebära en understimulering som på sikt kan verka nedbrytande.
Aktiveringen får å andra sidan inte bli så hög att personen
förlorar kontrollen över sin situation. .
Projektets övergripande frågeställning gällde den fysiska utemiljöns
betydelse för den åldrande människan. Utemiljön måste ge
möjlighet både till aktivering och kontroll, annars kommer den
inte att upplevas som trivsam. Aktivering förutsätter en viss
grad av variation, en rikedom i detalj såväl som i helhet. Kontroll,
å andra sidan, innebär att individen upplever ett igenkännande
och därigenom kan skapa sig en överblick, men också att hon
tillåts välja eller påverka miljön efter sina egna behov. För
äldre människor innebär kontroll också att de upplever att de kan
klara sig själva ute i miljön, och att de vågar ge sig ut utan
att känna rädsla. Med hjälp av den teoretiska modellen är det
möjligt att dela upp problemområdet i mer specifika frågeställningar.
Planeringen av den yttre miljön sker bara undantagsvis med tanke
på äldre människor. I Sverige är bostadsbeståndet delvis
omodernt. Ny- och ombyggnad kan i sig upplevas som ett hot, i
synnerhet av de äldre. Förtätning kan till exempel medföra att
uppskattade grönytor försvinner. Det var viktigt att ta reda på
vilka krav de äldre har på en bra utemiljö.
God utformning av utemiljön leder emellertid inte nödvändigtvis
till att äldre människor vistas mer utomhus. Attityder och vanor
från tidigare kan här spela en avgörande roll. Det var därför
viktigt att försöka kartlägga de äldres attityder till utevistelse,
hälsa och preventiv egenvård.
Ett genomgående intryck av de undersökningar som gjorts om äldre
blir att majoriteten trivs och vill bo kvar i det bostadsområde
där de bor. Det händer emellertid, att de äldre måste lämna sitt
bostadsområde på grund av någon olyckshändelse, till exempel en
bruten lårbenshals eller tillfällig förvirring (Gustafson, m. fl.,
1986). När utskrivning från lasarettet sedan blir aktuell, beror
det i hög grad på närmiljöns kvalitet, om personen skall kunna
återvända hem. Genom underhåll och skötsel samt en övertänkt
framförhållning i planeringen kan olyckor förebyggas och kvarboendet
blir en realistisk möjlighet. Ett syfte var att utvärdera
förutsättningarna för kvarboende vad avser den fysiska närmiljön
utomhus.
Det bör dock betonas att kvarboendet ibland kan leda till svår
isolering. Miljöns monotoni liksom avsaknaden av socialt umgänge
kan, som tidigare forskning visat, öka risken för understimulering.
Detta gäller sannolikt också för den yttre miljön. Men om
utbudet av aktiviteter ökar, är det samtidigt viktigt att de äldres
egna resurser tillvaratas mer än vad som nu sker. Insatserna
måste ske på de äldres egna villkor. Detta kräver en omprövning
av gamla attityder och förhållningssätt. De äldre skulle kunna
engageras i skötsel och förvaltning av det egna bostadsområdet