Grönska - Lunds Tekniska Högskola

Fysisk aktivitet förbättrar koordinationen, förmågan till muskelavslappning,
rörligheten i lederna, muskelstyrkan, uthålligheten,
stresstoleransen, håller nere kroppsvikten samt ökar motståndskraften
mot infektioner (Lykken, 1982; Meusel, 1984). Fysisk
aktivitet rekommenderas också i program för preventiv behandling
av benskörhet (Heidrich & Thompson, 1987; Jonsson m.fl., 1993).
Dödligheten i akuta hjärtåkommor är också högre i mindre aktiva
grupper. Magnus, m.fl., (1979) har på ett ganska drastiskt sätt
visat vilka konsekvenser avbrott i uteaktiviteterna kan medföra.
Författarna studerade sambandet mellan akuta hjärtåkommor och
bibehållen lätt fysisk träning, huvudsakligen promenader, cykelturer
och trädgårdsskötsel. Dessa aktiviteter klassades som
regelbundna (mer än åtta månader per år), säsongsbundna (fyra
till åtta månader per år) och tillfälliga (mindre än fyra månader
per år). Varje sådan kategori delades sedan in i undergrupper
(mindre än fyra timmar per vecka, fyra till sju timmar per vecka
och mer än sju timmar per vecka). Man fann att det rådde ett
omvänt samband mellan regelbundna uteaktiviteter och akuta hjärtåkommor.
Något sådant samband fanns inte mellan säsongsbundna aktiviteter
och akuta hjärtåkommor. Materialet visar, att de positiva
effekterna uteblir om aktiviteterna avbryts under flera
månader per år. Detta förhållande ändras inte heller om träningen
görs mer ansträngande (även Mead & Hartwig, 1981).
Temperaturen vintertid kan emellertid har en rent motsatt effekt.
Gyllerup (1992) har påvisat ett starkt regionalt samband i Sverige
mellan köld och dödlighet i hjärtåkommor, med högre dödlighet
vid lägre vintertemperatur. För kvinnor var sambandet starkast i
åldrarna 65-74 år. Sambandet var emellertid svagare för män i de
högre åldrarna. Detta förklarar Gyllerup med att äldre personer
har större möjligheter att stanna inne när vädret är dåligt.
Äldre människor utsätts därmed mindre för kylans negativa effekter.
Närmiljöns sociala dimension
Många äldre människor utsätts för isolering med känslor av ensamhet
som följd. De vänskapsband som knutits tidigare i livet löses
ett efter ett, vilket i värsta fall kan leda till nästan total
isolering. I Sverige finns idag omkring en halv miljon ensamboende
personer över sextiofem år. Av denna grupp är dessutom cirka
tjugo procent barnlösa och ytterligare tio procent träffar sina
barn endast någon gång per år. Mer än hälften av de äldre tycks
inte heller ha något regelbundet umgänge med syskon, grannar, arbetskamrater
eller vänner (Kuller, 1985, 1988a). Objektivt sett
förefaller det som om ensamheten måste vara stor. Det måste därför
med eftertryck betonas att det ökande kvarboendet i egen
bostad för många kan leda till svår isolering.
Det har i flera projekt framkommit att utformningen av bostadens
yttre närmiljö är viktig för att stimulera till aktiviteter och
ökad grannkontakt, och att detta kan vara avgörande för att bryta
isoleringen hos många av de äldre ensamboende. Bland annat har
forskning i Danmark visat på betydelsen av den yttre miljön som
en kontaktskapande mötesplats. I böckerna: Livet mellem husene
(J Gehl, 1971) och Bo-miljö (I Gehl, 1971) påvisade författarna,
11