Smärtbedömningsinstrument vid demenssjukdom - Landstinget i ...

Rapport-FoUrnalen 

2010:2 

ISSN 1102-3805 

Forsknings- och utvecklingsenheten 

för Närsjukvården i Östergötland 

Smärtbedömningsinstrument 

vid demenssjukdom 

- En litteraturstudie 

Pernilla Malmfors

Smärtbedömningsinstrument vid 

demenssjukdom 

– en litteraturstudie 

Pernilla Malmfors

Pernilla Malmfors, 2010 

Reproservice, Coor Service Management AB, Linköping, Sverige 2010 

Rapport-FoUrnalen 2010:2 

ISSN 1102-3805

Sammanfattning 

Demenssjuka personers tilltagande svårigheter att kommunicera leder till 

en försvårad smärtbedömning och risk för underdiagnostisering och 

underbehandling av smärta. Som ett stöd i smärtbedömningen av demenssjuka 

personer har olika instrument utvecklats, smärtbedömningsinstrument 

för självskattning och observationsinstrument för smärtbedömning. 

Syftet med denna studie var att identifiera olika bedömningsinstrument 

som kan användas av vårdpersonal för att upptäcka smärta hos personer 

med demenssjukdom samt att värdera instrumentens kvalitet utifrån redovisad 

validitet och reliabilitet. 

Det finns olika metoder att bedöma/skatta smärta hos demenssjuka 

personer. Personens egen skattning av sin smärta ansågs som smärtbedömningens 

gyllene standard och smärtbedömningsinstrument för 

självskattning kan med fördel användas hos personer med mild till medelsvår 

demens. Verbal Descriptor Scale (VDS) visade sig mest användbart. 

Observationsinstrument för smärtbedömning ska användas till de allra 

svårast demenssjuka personerna. Observationsinstrumentens validitet och 

reliabilitet varierade, och mer forskning krävs för att fullt ut rekommendera 

något. Doloplus-2 och Pacslac var de två mest lovande observationsinstrumenten. 

Den variation av uttryckssätt för smärta som demenssjuka 

personer kan uppvisa samt att många uttryck inte kan anses som smärtspecifika 

var den vikigaste orsaken till instrumentens bristande validitet 

och reliabilitet. 

Den demenssjukes egen rapport om sin smärta bör alltid vara den främsta 

metoden och förmågan att i viss mån uttrycka sin smärtupplevelse skall 

inte underskattas. Observationsinstrument bör användas till de svårast 

demenssjuka. Trots bristande validitet och reliabilitet kan observationsinstrument 

för smärtbedömning utgöra ett första steg i en fortsatt 

reflektion kring den demenssjuke personens smärta och bidra till ökad 

uppmärksamhet och medvetenhet hos vårdpersonalen. För att instrumenten 

ska vara användbara i svenskt kontext krävs ytterligare validitets- och 

reliabilitetstestning.

Innehåll 

Inledning...........................................................................................1 

Bakgrund ..........................................................................................1 

Demenssjukdom...........................................................................1 

Primärgenerativa demenssjukdomar ........................................2 

Vaskulära demenssjukdomar....................................................3 

Sekundära demenssjukdomar...................................................3 

Smärta...........................................................................................3 

Definitioner ..............................................................................3 

Smärtans fysiologi....................................................................4 

Smärta som flerdimensionellt fenomen....................................4 

Smärta hos äldre.......................................................................5 

Smärta hos personer med demenssjukdom ..............................6 

Smärtbedömning ......................................................................6 

Validitet........................................................................................8 

Reliabilitet ....................................................................................9 

Syfte ...............................................................................................11 

Metod .............................................................................................11 

Resultat...........................................................................................13 

Smärtbedömningsinstrument för självskattning.........................13 

Observationsinstrument för smärtbedömning ............................14 

Diskussion ......................................................................................19 

Resultatdiskussion......................................................................19 

Metoddiskussion.........................................................................22 

Konklusion .....................................................................................22 

Slutord ............................................................................................22 

Referenser.......................................................................................23

Smärtbedömningsinstrument vid demenssjukdom 

Inledning 

Smärta hos personer med demenssjukdom innebär ett stort och många 

gånger onödigt lidande. Trots att personer med demens, i lika stor utsträckning 

som icke-demenssjuka, drabbas av smärtrelaterade tillstånd till 

exempel förslitningsskador, osteoporos, kontrakturer och cancersjukdomar 

är smärta underbehandlat hos denna patientgrupp (Zwakhalen, 

Hamers, Abu-Saad och Berger, 2006). Obehandlad smärta kan leda till 

försämrad sömn, nedsatt aptit, minskad rörlighet, försämrad läkning, 

depression och en ökad risk för social isolering, med andra ord en betydligt 

försämrad livskvalitet (Horgas, Elliot & Marsiske, 2009). 

Det största hindret för att upptäcka och därmed adekvat behandla smärta, 

är att den demenssjuke personen har svårt att kommunicera sin smärtupplevelse 

på grund av helt eller delvis brist på verbalt språk. Istället 

förmedlar den demenssjuke personen sin smärtupplevelse genom kroppsspråk 

och förändrat beteende som många gånger felaktigt kan tolkas som 

bland annat oro, ångest eller depression. 

Som sjuksköterska inom demensvården möts jag av situationer där det är 

svårt att tolka och bedöma en demenssjuk persons beteende vilket skapar 

en upplevelse av stress och otillräcklighet hos personalen. Ofta finns det 

en misstanke om att personen har smärta men bristen på en systematisk 

smärtbedömning leder till att smärtan förblir odiagnostiserad och obehandlad. 

Svårigheterna i att bedöma smärta hos demenssjuka personer har uppmärksammats 

sedan många år och som ett stöd i smärtbedömningen har 

olika instrument för smärtskattning utvecklats. Dels den typen av skattningsskala 

där patientens egen utsago ligger till grund för bedömningen, 

och dels observationsinstrument där symptom och tecken tolkas och dokumenteras 

av personal eller anhöriga. Kring användandet av olika smärtbedömningsinstrument 

finns diskussioner om dess fördelar och nackdelar 

och jag har i denna studie sökt finna svar på vad senare års forskning 

inom området visar på. Kan vi i klinisk praktik ha nytta av bedömningsinstrument 

vid misstanke om smärta hos personer med demenssjukdom 

och i så fall vilka instrument är lämpliga och hur ska de kunna användas? 

Bakgrund 

Demenssjukdom 

I Sverige beräknas det finnas 150 000 personer med demenssjukdom och 

årligen tillkommer cirka 20 000 nya fall. Risken att drabbas av demens 

ökar med stigande ålder och prevalensen i åldrarna 65-70 år är beräknad 

till 1 % medan den i åldrarna 90-95 är beräknad till 39 %. 

1


Demenssjukdom kan beskrivas som ett förvärvat syndrom där förändringar 

sker i personlighet, kognition och känsloliv (Ekman, Jönhagen- 

Eriksdotter, Fratiglioni, Graff, Jansson, Robinson et al., 2007). Svenska 

forskare har kommit överens om en gemensam benämning på och indelning 

av demenssjukdomarna, och i en konsensusrapport indelat demenssjukdomarna 

i tre huvudgrupper beroende på orsak till hjärnskadan; 

primär-degenerativa demenssjukdomar, vaskulära demenssjukdomar och 

sekundära demenssjukdomar (Andersson, 2003). 

Primärgenerativa demenssjukdomar 

I gruppen primärdegenerativa demenssjukdomar sker en fortlöpande nedbrytande 

process där hjärnceller börjar förtvina och dö i onormal omfattning. 

Gemensamt för dessa demenssjukdomar är att symptomen 

kommer smygande och tillståndet försämras gradvis i takt med att hjärnskadan 

sprider sig. Symptomen varierar beroende på var skadan i hjärnan 

sitter och därför brukar de primärdegenerativa demenssjukdomarna delas 

in i olika undergrupper (Andersson, 2003; Armanius-Björlin, Basun, 

Beck-Friis, Ekman, Englund, Jönhagen et al., 2008). I gruppen primärdegenerativa 

demenssjukdomar är Alzheimers sjukdom den vanligaste 

och utgör cirka 40 %. Tidiga symtom vid Alzheimer är bland annat en 

kognitiv nedgång i form av minnesförlust, svårigheter att uttrycka sig, att 

känna igen, att utföra praktiska handlingar och att orientera sig rumsligt. 

Andra symtom i ett tidigt skede är oro, depression och misstänksamhet. 

Allteftersom sjukdomsförloppet fortskrider tillkommer svårigheter att 

klara personlig hygien, äta, tala, röra sig vilket leder till ett beroende av 

andra för att klara sitt dagliga liv (Andersson, 2003; Armanius-Björlin et 

al., 2008). 

Frontotemporal demens är en annan mindre vanlig primärdegenerativ 

demenssjukdom som drabbar de främre delarna av hjärnan. Cirka 4-10 % 

av alla demenssjukdomar utgörs av denna sjukdom och sjukdomsdebut 

sker oftast innan 65 års ålder (Brunnström, Gustavsson, Passant & 

Englund, 2009). Typiska symptom är personlighetsförändringar, brist på 

empati och omdöme. Dessa personer är ofta impulsstyrda vilket är oerhört 

besvärligt, inte minst för de anhöriga (Ekman et al., 2007). 

Vid Lewy body demens ses förutom en demensutveckling en liknande 

symptombild som vid Parkinson, det vill säga stel gång, stelhet i armar 

och ben och stel mimik, men till skillnad från Parkinson saknas skakningar. 

2


Vaskulära demenssjukdomar 

Enligt Armanius-Björlin et al. (2008) tillhör vaskulära demenssjukdomar 

den näst vanligaste typen i västvärlden. Hos ca 25 – 30 % av alla demenssjuka 

finns vaskulära orsaker och ofta är det äldre personer med tidigare 

kärlsjukdom som drabbas. Symptomen är beroende av var i hjärnan 

infarkten är lokaliserad (Andersson, 2003). 

Sekundära demenssjukdomar 

Det finns en rad sjukdomstillstånd som orsakar sekundära demenssymptom 

till exempel vitaminbrist, metabola rubbningar, neurologiska 

sjukdomar, subduralhematom, hjärntumör och vissa infektioner. Eftersom 

dessa tillstånd ofta är behandlingsbara är en korrekt utredning och 

diagnos av stor betydelse (Armanius-Björlin et al., 2008). 

Smärta 

Smärta är ett komplext fenomen och kan beskrivas och klassificeras på 

många sätt. 

Det är en subjektiv upplevelse och unik för varje individ och kan därför 

inte observeras eller förstås helt och fullt av någon annan än den som 

upplever smärtan. Varje person uppfattar smärta på ett personligt sätt och 

den bakomliggande orsaken säger inget om hur stark smärtan upplevs hos 

den enskilde individen (Hawtorn & Redmond, 2007). 

Definitioner 

De vanligast förkommande definitionerna av smärta generellt bygger på 

antagandet att den drabbade själv har tillräcklig kognitiv och verbal förmåga 

att uttrycka sin upplevelse. En mycket använd definition som ofta 

citeras är McCafferys definition från 1979: 

”Pain is whatever the experiencing 

person says it is, existing whenever 

he says it does” (s. 8). 

På samma grunder bygger The International Association for Study of 

Pain, IASP, sin definition: 

“Pain is an unpleasant sensory and 

emotional experience associated with 

actual or potentional tissue damage, 

or described in terms of such 

damage” (s.250). 

3


Kaasalainen (2007) presenterar istället en definition lämplig till personer 

med demenssjukdom: 

4 

“Pain is an unpleasant subjective 

experience that can be 

communicated to others either 

through self-report when possible 

or through a set of pain-related 

behaviours” 

(s. 7). 

Smärtans fysiologi 

Smärta kan delas in utifrån uppkomstmekanism i de fyra huvudgrupperna: 

nociceptiv smärta, neurogen smärta, psykogen smärta och 

idiopatisk smärta. Noceptiv smärta upplever vi när en vävnad i kroppen 

skadas eller hotas av skada. Smärtsignalerna kommer ifrån nociceptorer 

(smärtreceptorer) som finns i vävnaden och skickas till hjärnan där 

smärtan blir medveten. Exempel på sjukdomstillstånd som orsakar 

noceptiv smärta är inflammatoriska tillstånd och tumörer. När sjukdomar 

och skador drabbar själva nervsystemet talar man om neurogen smärta 

vilket kan ske vid en stroke eller efter en amputation med efterföljande 

fantomsmärtor. Psykogen smärta, som orsakas av olika psykiska sjukdomar, 

innebär att till exempel ångest aktiverar delar i hjärnan som har 

betydelse för smärtupplevelsen. Vid idiopatisk smärta finner man ingen 

orsak till smärtan trots omfattade utredningar (Jakobsson, 2007). 

Hawthorn och Redmond (2007) beskriver att smärta även kan klassificeras 

efter varaktighet, akut (kortvarig) och kronisk (långvarig). Vid 

akut smärta ses tecken på aktivitet från det autonoma nervsystemet, till 

exempel kallsvettning, snabb puls och blekhet. Kronisk smärta definieras 

som smärta som består under minst sex veckor och ett samband ses ofta 

med en kronisk patologisk process. Kronisk smärta orsakar förändringar i 

det centrala nervsystemet som bidrar till en adaptation (tillvänjning) i det 

autonoma nervsystemet vilket leder till att de tecken man ser vid akut 

smärta avtar med tiden. Det finns därmed en risk att inte ta personens 

smärtupplevelse på allvar. 

Smärta som flerdimensionellt fenomen 

Tidigare betraktades smärta som ett enhetligt fenomen men en förändrad 

syn har tillkommit genom ökad kunskap och forskning inom området 

(Haegerstam, 2007). Hall-Lord (2007) menar att synsättet på smärta och 

lidande har förändrats senaste decennierna och att gränserna mellan ett 

strikt medicinskt synsätt och de av mer psykosocial och existentiell 

karaktär har luckrats upp. I och med denna förändrade syn ökar förståel


sen för hur smärta kan påverka människor på olika sätt, vilket får 

betydelse för hela livssituationen. 

Det är tydligt att smärta inte bara kan ses ur ett kroppsligt perspektiv utan 

har fysiska, psykologiska, sociala, kulturella och andliga delar (Hawthorn 

& Redmond, 2007). Smärta är aldrig enbart fysisk och det är inte bara ett 

organ som har ont utan en hel människa. Det är viktigt att förstå de 

känslomässiga aspekterna på smärta. Smärtupplevelsen påverkar känslolivet 

och omvänt påverkar våra känslor hur vi upplever smärtan. 

Kognitiva funktioner som tankeverksamhet, minnen och kunskap har en 

stark koppling till hur den drabbade tolkar sin smärta (Haegerstam, 

2007). För att få en hel bild av smärtan talar man om att beskriva smärtan 

utifrån lokalisation, intensitet, utbredning och varaktighet. Smärtbedömningsinstrument 

som försöker mäta och kartlägga dessa aspekter är 

multidimensionella och ger en djupare förståelse för smärtan och dess 

konsekvenser (Jakobsson, 2007). Spjuth, Lundell och Berg (2006) 

beskriver en grundsyn på smärta som flerdimensionell där en människa 

utöver fysisk smärta kan drabbas av psykisk smärta (oro, depression, 

ångest), social smärta (förlorad identitet, avsaknad av delaktighet och 

självkontroll) och andlig smärta (känslor av skuld, hopplöshet, rädsla för 

döden). 

Smärta hos äldre 

Brattberg, Parker & Thorslund (1996) visade att 73 % av den äldsta 

befolkningen (>77 år) rapporterade någon form av smärta i rörelseapparaten. 

Jakobsson, Klevsgård, Westergren och Hallberg (2003) påvisar 

att smärta är vanligt förekommande bland den äldre befolkningen 

och ju äldre man är desto högre är såväl förekomst som svårighetsgrad av 

smärta. Författarna efterlyser studier om smärtförekomst bland de allra 

äldsta (>85) där kunskapen är otillräcklig. Enligt Jakobsson, Klevsgaard, 

Westergren och Hallberg (2003) råder delade meningar om huruvida 

smärtupplevelsen ökar eller minskar med stigande ålder och att de olika 

slutsatserna kan förklaras med att äldre har en benägenhet att rapportera 

smärta i mindre utsträckning. En orsak kan vara en syn på smärta som en 

naturlig del i åldrandet. Nygaard och Straand (1998) beskriver en viss 

nedsatt smärtkänslighet hos äldre när det gäller smärta som drabbar de 

inre organen. Vid till exempel hjärtinfarkt ter sig smärtan inte lika uttalad 

hos äldre som hos yngre. Däremot när det gäller de vanligaste orsakerna 

till smärtproblematik hos äldre, kroniska besvär i muskel och skelettsystemet, 

är det inget som talar för en mindre smärtupplevelse hos äldre 

människor (Nygaard & Straand 1998). 

Jakobsson (2004) har i en studie konstaterat att äldre med smärta har 

sämre livskvalitet och hälsa jämfört med äldre utan smärta. Det är inte 

5


ovanligt att långvarig smärta hos äldre är kopplat till uppgivenhet och 

ovisshet vilket förstärks om personens smärtupplevelse inte tas på allvar 

och bekräftas (Hall-Lord, 2007). 

Smärta hos personer med demenssjukdom 

Tsai och Chang (2004) och Horgas et al. (2009) rapporterar att personer 

med en kognitiv funktionsnedsättning löper större risk att inte diagnostiseras 

korrekt beträffande smärta, och menar vidare att det inte finns 

anledning att anta att demenssjuka personer upplever mindre smärta än 

icke-demenssjuka personer. 

Att dagligen uppleva smärta, oavsett närvaro av samtidig demenssjukdom 

eller inte, är förknippat med nedsatt fysisk och psykisk förmåga, ökad 

risk för depression, försämrat sömnmönster, ADL-förmåga, ökat socialt 

tillbakadragande och sammantaget en betydligt försämrad livskvalitet 

(Horgas et al., 2009; Gibson & Weiner, 2005). Werner och Strang (2003) 

beskriver att obehandlad smärta utgör ett stort fysiskt och psykosocialt 

handikapp eftersom man tenderar att passiviseras och få sekundära, negativa 

smärtbeteenden och detta ses mycket tydligt hos personer med 

demenssjukdom där många förmågor redan är begränsade. Tsai och 

Chang (2004) menar att det finns ett tydligt samband mellan smärta hos 

demenssjuka personer och en försämring av de kognitiva funktionerna. 

De hävdar också att smärtförekomst kan leda till ökad närvaro av 

beteendemässiga och psykiska symptom och påpekar värdet av en god 

smärtbedömning och smärtbehandling. Sett ur ett hälsoekonomiskt 

perspektiv innebär dessa konsekvenser en ökad kostnad för samhället 

(Pautex, Herrmann, Michon, Giannakopoulos & Gold, 2007). 

Smärtbedömning 

En smärtanalys syftar till att ta reda på varför personen har ont och hur 

smärtan påverkar personens välbefinnande och dagliga liv. För att kunna 

uppnå en framgångsrik smärtbehandling är en korrekt bedömning av 

smärtan och dess konsekvenser en förutsättning (Jakobsson, 2007). Vid 

smärtbedömning skall smärtans intensitet, personens stämningsläge, 

diagnos och hälsohistoria, resultat från en läkarundersökning, personens 

sociala sammanhang och personens livshistoria kartläggas (Gibson & 

Weiner, 2005). 

Demenssjukdom skapar många svårigheter, som på olika sätt inverkar på 

möjligheterna att upptäcka smärta. Det största hindret anses vara en 

nedsatt eller helt utebliven förmåga att verbalt kommunicera sin smärtupplevelse, 

men också nedsatt förmåga i minne, omdöme, abstrakt tänkande 

och personlighetsförändringar bidrar till en försvårad smärt 

6


bedömning (Horgas et al., 2009; Herr, Bjoro & Decker, 2006). När språksvårigheterna 

tilltar blir det nödvändigt att läsa kroppsspråk, tolka och 

försöka förstå. Hur demenssjuka personer uttrycker sin smärta är mycket 

individuellt och försvårar därmed tolkningen. Att skrika kan vara ett tecken 

på smärta, men även en känsla av frustration eller rädsla hos den 

demenssjuke personen. Beteendeförändringar bör ses i relation till den 

situation de uppträder och personal och närstående måste inte bara 

observera utan också reflektera för att se ett mönster i personens beteende 

(Blomqvist, 2007). Edberg (2002) anser att det är en svår uppgift att göra 

smärtbedömningar hos personer med demens, inte minst på grund av 

vanan att förlita sig på språket som främsta kommunikationskälla. Edberg 

(2002) menar vidare att det kan förekomma en kultur hos den äldre 

befolkningen som innebär att den som är drabbad av smärta väljer att 

”bita ihop” för att inte betraktas som en person som klagar eller gnäller. 

Att ha god personkännedom om den demenssjuke personen framhålls 

som en viktigt i smärtbedömningen (Parke,1998; Kovach, Griffie, 

Muchska, Noonan & Weissman, 2000). Om det saknas kännedom om en 

persons normala beteende, vanor och karaktärsdrag är det mycket svårare 

att upptäcka ett avvikande beteende. I en studie av Falls och Stevens 

(2004) jämfördes förmågan hos närstående och personal när det gäller att 

tolka ett troligt smärtrelaterat beteende. Resultatet visade att de närstående 

lättare kunde läsa subtila tecken hos den demenssjuke eftersom 

de av naturliga skäl har större kännedom om det normala beteendet. 

Cohen, Mansfield och Creedon (2002) hävdar att egenskaper och attityder 

hos personal kan påverka om smärta upptäcks eller inte. De beskriver 

en vanlig föreställning om att avvikande beteende hos den 

demenssjuke personen anses vara en direkt konsekvens av demenssjukdomen, 

istället för att gå till grunden och kartlägga potentiella orsaker 

till beteendet, till exempel smärta. Kovach et al. (2000) fann att smärtstillande 

preparat ofta ordinerades först efter att behandling med psykofarmaka 

visat sig icke framgångsrik. 

Vanliga sätt att upptäcka, tolka och mäta smärta är svårvärderade hos 

personer med demens. En demenssjuk person som skall skatta sin smärta 

”senaste dygnet eller senaste veckan” har stora felkällor eftersom personen 

på grund av sitt demenshandikapp inte ”kommer ihåg”. Ett annat 

problem är den demenssjukes svårighet med sin kroppsuppfattning vilket 

gör det svårt att lokalisera smärtan (Strang, 2006). 

Under senare år har flera instrument för smärtbedömning utvecklats och 

de kan kategoriseras i två grupper: 

7


8 

1 Smärtbedömningsinstrument för självskattning 

I ovan nämnda grupp är det patientens egen utsago som ligger till 

grund för smärtskattningen. Smärtintensitet ses som en av de 

viktigaste smärtdimensionerna och de flesta instrument avser 

därför att mäta just denna. Det finns även instrument som 

utvecklats i syfte att omfatta sensoriska, emotionella och effektiva 

komponenter av smärtan, så kallade flerdimensionella 

bedömningsinstrument (Jakobsson, 2003). 

2 Observationsinstrument för smärtbedömning 

För att upptäcka smärta hos personer med kommunikationssvårigheter 

finns metoder att kvantifiera smärtbeteende och få ett 

objektivt mått på smärtan (Jakobsson, 2003). Här handlar det om 

personal och anhörigas förmåga att tolka verbala och ickeverbala 

uttryck hos den demenssjuke personen som kan vara tecken på 

smärta (Gibson & Weiner, 2005). 

The American Geriatric Society (AGS) rekommenderar användandet av 

observationsinstrument i smärtbedömningen hos svårt demenssjuka 

personer och beskriver sex kategorier av potentiella indikatorer på 

smärta: ansiktsuttryck, verbala/vokala uttryck, kroppsrörelser, förändringar 

i interaktionen med andra människor, förändringar i aktivitetsmönster/rutiner 

och förändringar i mental status (AGS, 2002). 

Validitet 

Med validitet menas mätinstrumentets förmåga att mäta det som är avsett 

att mätas (Forsberg & Wengström 2008). Det finns olika sätt att beräkna 

validiteten. 

Face validity är en subjektiv bedömning ofta utförd av experter på området 

och anger huruvida instrumentet tycks eller ser ut att mäta det som 

är avsett att mätas (Streiner & Norman, 2009). 

Innehållsvaliditet (content validity) är hur väl instrumentet täcker sitt 

område, det vill säga att alla komponenter av ett begrepp finns representerade 

i instrumentet. Denna validitetsaspekt är framförallt relevant vid 

mätning av känslomässiga och kognitiva företeelser (Polit & Beck, 2007). 

När ett instruments kriterievaliditet (criterion validity) skall värderas 

genomförs jämförande mätningar med ett annat instrument som avser 

mäta samma sak. Detta externa kriterium bör i sig vara valitt och reliabelt 

och ansett som en ”gyllene standard” och väl accepterad inom sitt område 

(Streiner & Norman, 2009).


Begreppsvaliditet (construct validity) genomförs hos instrument som 

mäter ett icke observerbart begrepp. Detta sker bland annat genom återupprepade 

hypotesprövningar där resultatet ska stödja hypotesen om det 

begrepp som undersöks, vilket innebär att instrumentet har begreppsvaliditet 

(Polit & Beck, 2007). 

Reliabilitet 

Reliabilitet innebär ett tests tillförlitlighet och går att mäta på olika sätt. 

Ett mätinstruments reliabilitet kan beskrivas som förmågan metoden har 

att vid upprepad mätning av ett konstant fenomen ge samma mätvärde 

(Forsberg & Wengström, 2008). 

Test–retest reliabilitet är ett mått på testets stabilitet. Det innebär att två 

mätningar med samma test på samma individer ska få samma värde. En 

förutsättning är att det som mäts är konstant vid mättillfällena och 

tidsintervallet bör därför vara kort (Forsberg & Wengström, 2008). 

Ett instruments interbedömarreliabilitet (interrater-reliability) kan undersökas 

genom att två oberoende utförare genomför mätningar med samma 

instrument och graden av överensstämmelse värderas. Finns det en hög 

grad av överensstämmelse minimeras mätfel (Polit & Beck, 2007). 

Skalor och instrument kan också undersökas när det gäller den interna 

konsistensen (internal consistency). Ett instrument kan anses internt konsistent 

i den grad de olika delarna mäter samma sak. 

Olika statistiska analysmetoder används där reliabiliteten uttrycks genom 

en koefficient som kan variera mellan 0 och 1 där 1 betyder mycket hög 

reliabilitet eller mätsäkerhet (Forsberg & Wengström, 2008). Enligt Polit 

& Beck (2007) är reliabilitetskoefficienten en viktig indikator på instrumentets 

kvalitet. 

Ytterligare två begrepp som är viktiga när kvaliteten hos mätinstrument 

ska bedömas är deras sensitivitet och specificitet. Ett instruments sensitivitet 

anger förmågan att vid mätning kartlägga eller diagnostisera ett fall 

korrekt (true positives), till exempel att ett smärtbedömningsinstrument 

verkligen fångar de personer som har smärta. Ett instruments specificitet 

anger förmågan att vid mätning identifiera ”icke risk-fall” (true 

negatives), till exempel att ett smärtbedömningsinstrument lyckas 

identifiera personer som inte har smärta (Polit & Beck, 2007). 

Det optimala mätinstrumentet fångar enligt Polit och Beck (2007) det 

som önskas mätas på ett relevant, exakt, pålitligt och känsligt sätt, men 

inom omvårdnadsdisciplinen är det få metoder som uppfyller dessa krav. 

9


Rent biomedicinska områden är lättare att mäta till exempel blodtryck 

och vikt, men att på ett tillförlitligt sätt mäta grad av smärta är betydligt 

svårare. 

Under senare år har mycket uppmärksamhet riktats mot att förstå de 

tecken och uttryck som kan indikera smärta hos demenssjuka personer, 

och att med hjälp av skalor och mätinstrument söka kvantifiera smärtan 

(Zwakhalen et al., 2006). En huvudfråga är om resultatet vid mätningen 

är tillförlitligt och om dessa instrument kan anses kliniskt användbara? 

10


Syfte 

Syftet med denna studie var att identifiera olika bedömningsinstrument 

som kan användas av vårdpersonal för att upptäcka smärta hos personer 

med demenssjukdom samt att värdera instrumentens kvalitet utifrån 

redovisad validitet och reliabilitet. 

Metod 

En systematisk litteraturstudie där resultatet baseras på vetenskapliga 

artiklar (Forsberg & Wengström, 2003). En litteratursökning genomfördes 

i databaserna PubMed och Cinahl. Sökorden som användes var 

följande: dementia, pain, pain assessment, severe dementia, cognitive 

impairpaint och holistic. Dessa sökord användes var och en för sig samt 

kombinerades. Även en manuell sökning gjordes av artiklar som hittades 

som referens i andra artiklar eller litteratur. Inklusionskriterierna var 

följande: artiklarna skulle vara publicerade på engelska, norska eller 

svenska. Vidare skulle studierna, vara kliniska studier, metaanalyser, randomiserade 

studier eller översiktsartiklar. Sökningarna begränsades till 

tidsperioden 2000 01 01 – 2009 11 15 och artiklarna skulle vara publicerade 

i refereegranskade tidskrifter. Sökningen genomfördes i december 

2009. 

I relation till syftet gjordes ett första urval genom att läsa abstract. De 

artiklar som bedömdes relevanta beställdes i fulltext, 28 stycken. Det 

andra urvalet gjordes efter att dessa artiklar lästs i fulltext vilket resulterade 

i 21 kvarvarande artiklar. Ett sista urval gjordes för att endast 

använda artiklar som beskrev eller undersökte smärtbedömningsinstrumentens 

validitet och/eller reliabilitet. Efter sista urvalet kvarstod 

12 artiklar. 

Som hjälp i kvalitetsbedömningen av de identifierade artiklarna användes 

granskningsmallar för kvantitativa studier, kvalitativa studier samt 

litteraturstudier (Forsberg & Wengström, 2008). I redovisningen av de 

undersökta smärtbedömningsinstrumenten har kvalitetskriterier enligt 

Zwakhalen et al. (2006) använts (tabell 1). 

11


12


Resultat 

Litteratursökningen resulterade i tolv artiklar som berörde instrument 

som var avsedda att användas vid smärtbedömning av demenssjuka 

personer. Fyra artiklar redovisade smärtbedömningsinstrument för 

självskattning och sju artiklar observationsinstrument för smärtbedömning 

och en artikel beskrev både och. I artiklarna identifieras och 

undersöks smärtbedömningsinstrumenten gällande deras validitet och 

reliabilitet. 

Smärtbedömningsinstrument för självskattning 

Horgas et al. (2009), Pautex et al. (2007) och Hadjistavropoulos, Herr, 

Turk, Fine, Dworkin, Helme et al. (2007) rapporterar att patientens egen 

smärtrapport generellt anses som smärtbedömningens ”gyllene standard” 

hos såväl personer med eller utan demenssjukdom. Demenssjuka personer 

med mild till medelsvår demens, Mini Mental Test (MMT) över 18 

poäng, kan ofta med tillförlitligt resultat använda sig av endimensionella 

skattningsskalor, det vill säga skalor som avser att mäta smärtans intensitet 

(Chibnall & Tait, 2001; Pautex, Herrman, Michon, Giannakopoulos 

& Gold, 2005). MMT är ett enkelt test där syftet är att fastsälla om 

kognitiv nedsättning föreligger och graden av nedsättning. 30 poäng är 

normalt för en icke demenssjuk person och ett resultat under 24 poäng 

anses vara ett tecken på kognitiv svikt. MMT är ett vanligt förekommande 

test i samband med demensutredningar (Armanius-Björlin et 

al., 2008). 

Numerical rating scale (NRS) rapporteras av Hadjistavropoulos et al. 

(2007) ha god validitet, god intern konsistens och acceptabel test-retestreliabilitet, 

men lägre i gruppen med kognitiv svikt. Samme författare 

beskriver den interna konsistensen hos instrumentet Visuell Analog Scale 

(VAS) som god och dess test-retest reliabilitet som acceptabel. Vidare 

beskrivs kriterievaliditeten vara god i jämförelse med andra endimensionella 

självskattande smärtbedömningsinstrument. Pautex, 

Michon, Guedira, Emond, LeLous, Samaras et al. (2006) finner god testretest 

reliabilitet samt interbedömarreliabilitet hos VAS. Kriterievaliditeten 

bedöms som acceptabel till god i jämförelse med andra 

endimensionella självskattande smärtbedömningsisntrument, men låg i 

jämförelse med ett observationsinstrument för smärtbedömning 

(Doloplus-2). 

13


Hadjistavropoulos et al. (2007) redovisar god intern konsistens och 

acceptabel test-retest reliabilitet hos Verbal Descriptor Scale (VDS) men 

lägre i gruppen med kognitiv svikt. Gällande instrumentets validitet lyfts 

den fram som god hos personer med kognitiv svikt. Pesonen, Kauppila, 

Tarkkila, Sutela, Niinistö och Rosenberg (2009) finner att VDS i 

jämförelse med andra endimensionella smärtskattningsskalor var mest 

kliniskt användbar på grund av grad av förståelse hos demenssjuka 

personer med MMT


15


The Pain Assessment in Dementing Elderly (Pade) rapporteras ha god 

interbedömar reliabilitet (Herr et al, 2006; Smith, 2005; 

Hadjistavropoulos et al., 2007; Zwakhalen et al., 2006). Den interna konsistensen 

bedöms vara lägre, men dock acceptabel (Zwakhalen et al., 

2006; Hadjistavropoulos et al., 2007). Herr et al. (2006) beskriver god 

intern konsistens hos Pade och rapporterar vidare låg till acceptabel 

begreppsvaliditet, medan Smith (2005) beskriver en acceptabel validitet. 

The Abbey Pain Scale anses ha acceptabel interbedömarreliabilitet och 

acceptabel till god intern konsistens (Hadjistavropoulos et al., 2007; 

Zwakhalen et al., 2006; Herr et al., 2006). Instrumentets validitet benämns 

som acceptabel (Abbey et al., 2004; Herr et al., 2006). 

The Checklist of Nonverbal Pain Indicators (CNPI) rapporteras ha 

acceptabel intern konsistens och interbedömar reliabilitet (Smith, 2005; 

Zwakhalen et al., 2006). Kriterievaliditet och begreppsvaliditet bedöms 

av Smith (2005) och Zwakhalen et al. (2006) som låg. Även Herr et al. 

(2006) finner instrumentets begreppsvaliditet som låg. 

The Non-Communicative Patient`s Pain Assessment Instrument 

(Noppain) bedöms av Herr et al. (2006) ha acceptabel interbedömarreliabilitet, 

men låg test-retest reliabilitet. Zwakhalen et al. (2006) finner 

god begreppsvaliditet hos instrumentet. 

Doloplus-2 rapporteras ha acceptabel till god interbedömar reliabilitet 

och test-retest reliabilitet (Zwakhalen et al., 2006; Holen et al., 2009; 

Jakobsson & Akbarzadeh, 2007). Instrumentets interna konsistens 

bedöms vidare som god (Zwakhalen et al., 2006; Herr et al., 2006; 

Jakobsson & Akbarzadeh, 2007). Däremot finner Pautex et al. (2007) 

endast en acceptabel intern konsistens. Kriterievaliditet och begreppsvaliditet 

anses som acceptabel till god (Zwakhalen et al., 2006; Pautex et 

al., 2007; Jakobsson & Akbarzadeh, 2007). Holen et al. (2009) 

rapporterar emellertid en låg till acceptabel kriterievaliditet, tabell 3. 

16


17


18


Diskussion 

Resultatdiskussion 

Två olika typer av smärtbedömningsinstrument har i denna 

litteraturstudie identifierats; smärtbedömningsinstrument för självskattning 

och observationsinstrument för smärtbedömning. Smärtbedömning 

som grundar sig på den demenssjukes egen rapport av smärtan 

beskrivs generellt som en ”gyllene standard” i alla populationer. Eftersom 

smärta är en subjektiv upplevelse är personens egen berättelse det 

säkraste sättet att få kännedom om hur svår smärtan är och hur den påverkar 

personens dagliga liv. Demenssjuka personer med lätt till medelsvår 

demens (MMT >17) har många gånger har en god förmåga att själva 

uttrycka sin smärta och med tillförlitligt resultat kan använda sig av endimensionella 

skattningsskalor, det vill säga skalor som avser att mäta 

smärtans intensitet (Chibnall & Tait, 2001; Pautex et al., 2005). Det förhåller 

sig troligen så att det inte med bestämdhet går att fastställa en nedre 

gräns när självskattning inte längre är möjlig utan en individuell bedömning 

är alltid nödvändig. Ett hinder i smärtbedömning genom självskattning 

är förutfattade meningar när det gäller demenssjuka personers 

förmåga att berätta om sin smärtupplevelse. Det kan leda till en undervärdering 

av smärtan och påverkar således behandlingsåtgärderna i negativ 

riktning. 

Resultatet från denna studie visar att de psykometriska egenskaperna hos 

de undersökta smärtbedömningsinstrumenten för självskattning förefaller 

goda och jämförelsevis mycket lika, framförallt när de används hos personer 

med mild till medelsvår demens. Därför kan framförallt NRS, VAS 

och FPS rekommenderas för användning av personal som arbetar inom 

vården. Hos svårt demenssjuka personer verkar det däremot mer sannolikt 

att smärtupplevelsen går att relatera till beskrivande ord än att till 

exempel gradera smärtan på en rät linje vilket kan motiveras med de 

svårigheter som demenssjuka personer har med abstrakt tänkande. Därför 

är en skala som VDS mer lämplig till denna grupp vilket såväl Pesonen 

(2009) som Pautex et al. (2005) anser. En god förståelse av ett smärtbedömningsinstrument 

för självskattning betyder inte nödvändigtvis att 

instrumentet uppfyller kraven på god validitet och reliabilitet. Flera 

faktorer som påverkar tillförlitligheten av resultatet är bland annat situationen 

vid mättillfället och tidsintervallen (Polit & Beck, 2007). Föreliggande 

studie visar att för att uppnå en hög grad av reliabilitet i mätningen 

bör den genomföras av samma utförare och under så lika förutsättningar 

som möjligt, till exempel under en strukturerad aktivitet. Eftersom 

demenssjukdomen är av den karaktären att symptom kan variera 

stort från dag till dag är det mycket svårt att uppnå samma förutsättningar 

vid upprepade mätningar och därmed god test-retest reliabilitet. 

19


När det gäller observationsinstrument så finns det flera sådana tillgängliga 

men de psykometriska egenskaperna är av skiftande kvalitet. 

Alla har styrkor och svagheter och skulle tjäna på att ytterligare utvecklas 

beträffande de psykometriska kvaliteterna. I dagsläget är inget av instrumenten 

användbara i svenskt kontext utan är i behov av ytterligare 

testning för att uppnå god validitet och reliabilitet. Två av instrumenten, 

Dolplus-2 och Pacslac, verkar ha störst förutsättningar att utvecklas till 

användbara instrument enligt både Hadjistavropoulos et al. (2007) och 

Zwakhalen et al. (2006) medan CNPI har sämst egenskaper. Doloplus-2 

är det instrument som är mest studerat i fråga om validitet och reliabilitet 

och finns dessutom översatt till svenska vilket talar för dess fördel i förhållande 

till andra observationsinstrument. 

Ett av litteraturstudiens ytterligare resultat är beskrivningen av den stora 

variationen av uttryck och beteenden som en demenssjuk person kan uppvisa 

vilket försvårar upptäckten av smärta och ställer stora krav på smärtbedömningsinstrumenten. 

Andra emotionella tillstånd kan förstärka 

smärtupplevelsen, till exempel rädsla, och det är därför omöjligt att 

isolera smärtan till enbart en fysisk upplevelse men att använda smärtbedömningsinstrument 

kan vara ett viktigt första steg i en vidare smärtutredning. 

Frågan är om det är möjligt att kvantitativt mäta en annan 

persons smärtupplevelse? Betyder till exempel tre poäng av tolv möjliga 

samma upplevelse för alla? Svårigheten att veta vilka uttryck och beteenden 

som är smärtspecifika kan förklara varför det är svårare att uppnå 

god validitet än god reliabilitet hos observationsinstrument för smärtbedömning, 

det vill säga att instrumentet verkligen mäter smärta och 

inget annat fenomen. Den här studien har visat att de flesta författare 

uttalar en försiktighet att officiellt rekommendera något observationsinstrument 

på grund av deras i vissa fall bristande psykometriska egenskaper. 

Faktum kvarstår dock att det är mycket svårt att tolka olika tecken 

och symptom hos en svårt demenssjuk person utan verbal förmåga. 

Någon form av strukturerad metod behövs för att inte riskera att smärtan 

förblir oupptäckt och obehandlad, eller att sedativa läkemedel felaktigt 

ordineras. Ett observationsinstrument kan vara ett underlag för en fortsatt 

reflektion i vårdteamet runt den demenssjuke och kan definitivt inte vara 

till skada för personen. 

I de i litteraturstudien ingående artiklarna diskuterar författarna för och 

nackdelar med korta respektive långa observationsinstrument. Kortare 

20


instrument med ett mindre antal punkter omfattar ju observation av en begränsad 

mängd smärtuttryck vilket innebär att om den demenssjuke inte 

visar sin smärtupplevelse inom dessa områden kommer inte smärtan att 

upptäckas. Längre instrument ger i sin tur en bredare bild av smärtans 

eventuella uttryck och det är i och för sig mer troligt att när ett sådant 

instrument används så upptäcks smärtan, men risken finns att personer 

som inte lider av smärta identifieras på grund av sitt icke-smärtspecifika 

beteende (Hadjistavropoulos et al. 2007). Ovanstående resonemang berör 

instrumentens kvaliteter i fråga om sensitivitet och specificitet. I föreliggande 

studie var inte syftet att specifikt studera dessa aspekter men 

några av de ingående artiklarna har redovisat det och de flesta studier 

saknar just diskussioner om observationsinstrumentens sensitivitet och 

specificitet. Ett långt instrument som Pacslac har förmodligen en högre 

grad av sensitivitet än ett kortare instrument eftersom det erbjuder en 

större variation av smärtuttryck. Däremot minskar dess specificitet av 

samma anledning och risken finns för en överdiagnostisering av smärta 

(Cheung & Choi, 2008). Fråga är om det inte är ett större misstag att 

underdiagnostisera än att överdiagnostisera smärta med tanke på de 

konsekvenser det innebär för den demenssjuke personen. 

Många författare lyfter fram vikten av god personkännedom av den 

demenssjuka i samband med smärtbedömning. Basen för en god smärtbedömning 

med hjälp av observationsinstrument är anhörigas och omvårdnadspersonalens 

kunskap om personens normala vanor och beteende 

för att kunna bedöma personen utifrån en helhetssyn. Eftersom god 

personkännedom och möjlighet till observation över en längre tid är av 

stor betydelse för hur tillförlitlig smärtbedömning blir är troligen 

observationsinstrument bäst lämpade inom till exempel särskilt boende 

jämfört med till exempel akutsjukvården (Hadjistavrpopoulos et al, 

2007). Mer forskning behövs där instrumenten testas i olika vårdmiljöer, 

till personer med olika smärttillstånd och av olika vårdgivare. Har inte 

omvårdnadspersonalen en medvetenhet om ett förändrat beteende hos den 

demenssjuke personen och behövs i så fall ett observationsinstrument? 

Möjligen kan det vara så att det finns en risk att den subjektiva bedömningen 

kan ifrågasättas av den övriga personalgruppens och därför 

kan ett instrument vara ett stöd i en mer objektiv kartläggning av eventuell 

smärtförekomst. 

Resultatet från litteraturgenomgången visar på en tydlig samstämmig 

uppfattning om svårigheterna att identifiera smärta hos personer med 

demenssjukdom. De smärtbedömningsinstrument för självskattning och 

observationsinstrumenten varierade i grad av validitet och reliabilitet, 

men var trots allt relativt lika i sitt innehåll och sätt att använda. För att 

ytterligare bedöma ett instruments kliniska användbarhet ska också 

aspekter utöver validitet och reliabilitet beaktas, till exempel om in- 

21


strumentet är enkelt att administrera, resultatet enkelt att tolka och att 

smärtskattningen inte tillför obehag för den demenssjuke personen. 

Resultatet från en smärtskattning, oavsett instrument, bör bedömas 

individuellt och med reflektion utifrån situationen som helhet. 

Metoddiskussion 

I litteraturstudien har artiklar sökts i databaserna Pubmed och Cinahl. Det 

kan förefalla få men med utgångspunkt från de uppsatta inklusionskriterierna 

samt författarens kliniska förankring som sjuksköterska ansågs 

dessa databaser vara de mest relevanta men naturligtvis skulle resultatet 

kunnat bli annorlunda om fler databaser använts. Litteraturgenomgången 

har skett systematiskt men risken finns ändå att inte alla studier inom 

området har identifierats delvis beroende på hur de har indexerats, vilka 

söktermer som används men också på författarens subjektiva bedömning. 

Ett relativt stort antal smärtbedömningsinstrument har identifierats och 

värderats och endast de som uppfattats som mest utvecklade och testade 

när det gäller de psykometriska egenskaperna har valts för att ingå vilket 

får anses som tillfredställande. 

Konklusion 

Det finns stora svårigheter men också utmaningar i att försöka värdera 

och mäta en demenssjuk persons smärtupplevelse. Smärta är ett subjektivt 

och mångfacetterat fenomen som inte kan uppnå samma exakta, pålitliga 

och känsliga mätresultat som till exempel vikt eller blodtryck. Den 

demenssjukes egen rapport om sin smärta bör alltid vara den främsta 

metoden vid smärtbedömning och förmågan att i viss mån uttrycka sin 

smärtupplevelse skall inte underskattas. Smärtbedömning med hjälp av 

observationsinstrument bör användas till de svårast demenssjuka. Trots 

ibland bristande kvaliteter ifråga om validitet och reliabilitet kan 

observationsinstrument för smärtbedömning utgöra ett första steg i en 

fortsatt reflektion kring den demenssjuke personens eventuella smärta 

och bidra till ökad uppmärksamhet och medvetenhet hos vårdpersonalen. 

Slutord 

Jag vill rikta ett stort tack till min handledare, Med Dr Susan 

Wilhelmsson på FoU-enheten för Närsjukvården i Östergötland, som genom 

sin kunskap och stöttning ledsagat mig genom detta arbete. 

22


Referenser 

Abbey, J., Piller, N., De Bellis, A., Esterman, A., Parker, D., Giles, L., & 

Lowcay, B. (2004). The Abbey pain scale: a 1-minute numerical 

indicator for people with end-stage dementia. International 

Journal of Palliative Nursing, 10, 6-13. 

AGS Panel of Persistent Pain in Older Persons. (2002). The management 

of persistent pain in older persons. Journal of American Geriatric 

Society, 50, 205-224. 

Albinsson, L. (2002). A palliative approach to dementia care: Leadership 

and organisation existential issues and family support 

(Comprehensive summaries of Uppsala dissertations from the 

faculty of medicine, 1196). 

Andersson, A. (2003). Titel : undertitel. [Elektronisk]. Vårdalinstitutets 

Tematiska rum: Demens (alt. Etik, Smärta, Nutrition). Tillgänglig: 

www.vardalinsitutet.net, Tematiska rum. 

Armanius, G.B., Basun, H., Beck-Friis, B., Ekman, S-L., Englund, E., 

Jönhagen et al. (2008). Om demens: Klinisk bild, utredning, vård 

och omvårdnad, konfusionstillstånd, genetik och biokemi, 

minnesfunktioner, vardagslivets aktiviteter, sexualitet och demens, 

frågor om tvång och självbestämmande, hälsoekonomi (3:e uppl.). 

Stockholm: Liber. 

Blomqvist, K. (2007). Smärta hos personer med demens. I U. Jakobsson 

(Red.), Långvarig smärta (ss. 107-118). Polen: Studentlitteratur. 

Brattberg, G., Parker, M.G., & Thorslund, M. (1996). The prevalence of 

pain among the oldest old in Sweden. Pain, 67, 29-34. 

Brunnström, H., Gustafson, L, Passant, U., & Englund, E. (2009). 

Prevalence of dementia subtypes: a 30-year retrospective survey of 

neuropathological reports. Archives of Gerontology and 

Geriatrics, 49(1), 146-9. 

Cheung, G., & Choi, P. (2008). The use of the pain assessment checklist 

for seniors with limited ability to communicate (PACSLAC) by 

caregivers in dementia care facilities. Journal of New Zealand 

Medical Association, 121, 21-29. 

Cohen Mansfield, J., & Creedon, M. (2002). Nursing staff members 

perceptions of pain indicators in persons with severe dementia. 

Clinical Journal of Pain, 18, 64-73. 

Edberg, A.-K. (Red.). (2002). Att möta personer med demens. Lund: 

Studentlitteratur. 

Ekman, S.L., Jönhagen-Eriksdotter, M., Fratiglioni, L., Graff, C., 

Jansson, W., Robinson, P., et al. (2007). Alzheimer. Sverige: 

Karolinska Institutet University Press. 

23


Forsberg, C., & Wengström, Y. (2008). Att göra systematiska 

litteraturstudier: Värdering, analys och presentation av 

omvårdnadsforskning. Stockholm: Natur och Kultur. 

Fuchs-Lachelle, S., Hadjistavropoulos, T., & Lix, L. (2008). Pain 

assessment as intervention: A study of older adults with severe 

dementia. Clinical Journal of Pain, 24, 697-707. 

Gibson, J.S., & Weiner, K.D. (2005). Pain in older persons. USA: IASP 

Press. 

Hadjistavropoulos, T., Herr, K., Turk, C.D., Fine, G.P., Dworkin, H.R., 

Helme, R., et al. (2007). An interdisciplinary expert consensus 

statement on assessment of pain in older persons. Clinical Journal 

of Pain, 23, 1-43. 

Haegerstam, G. (2007). Smärta hos äldre. Polen: Studentlitteratur. 

Hall-Lord, M.L. (2007). Äldre och långvarig smärta. I U. Jakobsson 

(Red.), Långvarig smärta (ss. 91-103). Polen: Studentlitteratur. 

Hawthorn, J., & Redmond, K. (2007). Smärta: bedömning och 

behandling. Malmö: Studentlitteratur. 

Herr, K., Bjoro, K., & Decker, S. (2006). Tools for assessment of pain in 

nonverbal adults with dementia: A state-of-the-science review. 

Journal of Pain Symptom Manage, 31, 170-92. 

Holen, C.J., Saltvedt, I., Fayers, M.P., Hjermstad, J.M., Loge, H.J., & 

Kaasa, S. (2007). Doloplus-2, a valid tool for behavioural pain 

assessment?. BMC Geriatric, 29, 

Horgas, L.A., Elliot, F.A., & Marsiske, M. (2009). Pain assessment in 

persons with dementia: Relationship between self-report and 

behavioural observation. Journal of American Geriatric Society, 

57, 126-132. 

International Association for the Study of Pain. (1979). Pain terms: A list 

with definitions and notes on usage. Recommended by IASP 

Subcommitee on Taxonomy. Pain, 6, 249-252. 

Jakobsson, U. (Red.). (2007). Långvarig smärta. Polen: Studentlitteratur. 

Jakobsson, U., Hallberg, I.R., & Westergren, A. (2004). Overall and 

health related quality of life among the oldest old. Quality of Life 

Research, 13, 125-136. 

Jakobsson, U., Klevsgård, R., Westergren, A., & Hallberg-Rahm, I. 

(2003). Old people in pain: A comparative study. Journal of Pain 

and Symptom Management, 26, 625-636. 

Kaasalainen, S. (2007). Pain assessment in older with dementia: Using 

behavioural observational methods in clinical practice. Journal of 

Gerontological nursing, june, 6-10. 

Kovach, C.R., Griffie, J., Muchska, S., Noonan, P.E., & Weissman D.E. 

(2000). Nurses perceptions of pain assessment and treatment in the 

24


cognitive impaired elderly: it`s not a guessing game. Clinical Nurse 

Specialist, 14, 215-220. 

McCaffery, M. (1979). Nursing management of the patient with pain (2 nd 

ed.). Philadelphia: Lippincott. 

Nygaard, H.A., & Straand, J. (1998). Prescribing for painful conditions in 

adult patients in general practice: A report from the More & 

Romsdal Study. Norwegian Journal of Epidemiology, 8, 115-120. 

Parke, B. (1998). Realizing the presence of pain in cognitive impaired 

older adults: Gerontological nurses ways of knowing. Journal of 

Gerontological Nursing, 24, 21-28. 

Pautex, S., Herrmann, F., Le Lous, P., Fabjan, M., Michel, J.-P., & Gold, 

G. (2005). Feasibility and reliability of four pain self-assessment 

scales and correlation with an observational rating scale in 

hospitalized elderly demented patients. Journal of Gerontology, 

60, 524-529. 

Pautex, S., Herrmann, F., Michon, A., Giannakopoulos, P., & Gold, G. 

(2007). Psychometric properties of the Doloplus-2 observational 

pain assessment scale and comparison to self-assessment in 

hospitalized elderly. Clinical Journal of Pain, 23, 774-779. 

Pautex, S., Michon, A., Guedira, M., Emond, H., Lous, P., Samaras, D., 

et al. (2006). Pain in severe dementia: Self-assessment or 

observational scales? Journal of the American Geriatrics Society, 

54, 1040-1045. 

Pesonen, A., Kauppila, T., Tarkkila, P., Sutela, A., Niinistö, L., & 

Rosenberg, P.H. (2009). Evaluation of easily applicable pain 

measurement for the assessment of pain in demented patients. Acta 

Anaesthesiologica Scandinavica, 53, 657-664. 

Polit, D., & Beck, C. (2007). Nursing research – generating and 

assessing evidence for nursing practice. USA: Lippincott Williams 

and Wilkins. 

Sandman, L., & Woods, S. (Red.). (2003). God palliativ vård: Etiska och 

filosofiska aspekter. Lund: Studentlitteratur. 

Smith, M. (2005). Pain assessment in nonverbal older adults with 

advanced dementia. Perspectives in Psychiatric Care, 41, 99-113. 

Spjuth, B., Lundell, S., & Bergh, I. (2006). Smärta och obehag hos 

demenssjuka: Hur vårdpersonal tolkar och dokumenterar tecken 

på smärta och obehag hos demenssjuka vårdtagare som inte 

verbalt kan förmedla sig. (FOU-rapport). 

Streiner, D., & Norman, G. (2009). Health measurement scales – A 

practical guide to their development and use. Oxford: OUP 

Oxford. 

Tsai, P.F., & Chang, J.Y. (2004) Assessment of pain in elders with 

dementia. MEDSURG Nursing, 13, 364-369. 

25


Wallin, A., Brun, A. & Gustafson, L. (1994). Swedish consensus on 

dementia diseases. Acta Neurologica Scandinavica; Suppl. 157, 

90. 

Werner, M., & Strang, P. (2003). Smärta och smärtbehandling. 

Stockholm: Liber. 

Zwakhalen, S.M., Hamers, J.P., Abusaad, H.H., & Berger, M.P. (2006). 

Pain in elderly people with severe dementia: A systematic review 

of behavioural pain assessment tools. BMC Geriatrics, 2006, 6, 1- 

15. 

26

Förteckning över rapporter utgivna av FoU-enheten för 

Närsjukvården, Östergötland, ISSN 1102-3805 

Kan beställas via e-post: Fragelada_NS_FoU@lio.se, enstaka exemplar skickas 

utan kostnad. Rapporterna finns också som PDF-filer på vår hemsida: 

www.lio.se/fou 

Förekomst av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom hos medelålders östgötar – en 

delrapport från studien Livsvillkor, Stress och Hälsa 

Författare: Hélène Ottosson, Anna-Karin Schöld, Margareta Smedberg, 2010:1 

Modell för uppföljning av sjuklighet, medicinska resultat samt vårdkonsumtion och 

dess kostnader 

Författare: Ann-Britt Wiréhn, Agneta Andersson, 2009:3 

Samtalsbehandling hos primärvårdskurator – utvärdering av behandlingseffekter 

vid psykisk ohälsa 

Författare: Marie Sköld, Tommy Holmberg, 2009:2 

Vägledd självhjälp vid depression – En pilotstudie av internet- och telefonbaserad 

kognitiv beteendeterapi inom primärvården 

Författare: Jonas Almlöv, Anniqa Foldemo, 2009:1 

Zebramodellen – rehabilitering för patienter med stressrelaterade besvär 

Författare: Eleonor Sandbladh, Eva Fahlgren, 2008:4 

Hemsjukvård i samverkan för äldre med komplexa vård- och omsorgsbehov 

Författare: Anita Althén, Gunilla Ivarsson, Susanne Kjellberg, Susan Wilhelmsson, 

Agneta Andersson, 2008:3 

Klamydiapartnerpårningen går snabbare med egenprovning i hemmet – en öppen 

klusterrandomiserad kontrollerad studie från två STD-mottagningar 

Författare: Sabina Malkoc, Daniel Wilson. 2008:2 

Förbättrad självbild efter sjukgymnastikbehandling vid långvarig smärta och 

stressymtom 

Författare: Ewa Busch, Lotta Ring, 2008:1 

Provtagning ur perifer venkateter (PVK) den största orsaken till hemolys – en 

studie vid Akutmottagningen, Närsjukvården i Östra Östergötland 

Författare: Titti Peltonen, Karin Wallin, 2007:5 

Hur upptäcker man patienten med sömnapné? 

Författare: Maud Holmgren, 2007:4 

Själen i primärvården – psykisk ohälsa hos unga vuxna och deras upplevelser av 

vården 

Författare: Lisbeth Börelius, Anniqa Foldemo, Tommy Holmberg, Anna-Karin Schöld, 

Lars-Håkan Thorell, Rita Ylikivelä, 2007:3

Närståendes delaktighet i den psykiatriska vården – en enkätundersökning i 

Östergötland 2006 

Författare: Gun Johansson, Agneta Eliason, Sven Löbu, Tommy Holmberg, 2007:2 

Att införa ett interventionsprogram för barn med övervikt är lättare sagt än gjort! 

Författare: Ann-Charlotte Tunemar, Anna-Karin Schöld, 2007:1 

Astma- och KOL-vården i Östergötland – en kartläggning baserad på nationella 

riktlinjer 

Författare: Siw Carlfjord, Malou Lindberg, 2006:4 

Vad kan Sverige lära av Fastlegeordningen i Norge? 

Författare: Lars Borgquist, Ing-Marie Hallgren, Sven Engström, 2006:3 

Goda matvanor för små barn – Intervention riktad till förstagångsföräldrar på 

BVC 

Författare: Britt Marie Lundstedt, 2006:2 

Riktlinjer i folkhälsoarbetet riktat mot astma-, diabetes- och hypertonisjukdom 

inom primärvård – ett exempel från Östergötland 

Författare: Anna-Karin Schöld, 2006:1 

Psykisk ohälsa. Rapport från workshop med temat Psykisk ohälsa i Östergötland 

den 12 april 2005 

Ett samarbete mellan Landstinget i Östergötland och Försäkringskassan 

2005:4 

”Vem bryr sig?” 

Distriktssköterskans förebyggande och hälsofrämjande arbete 

– ett svårprioriterat uppdrag och en outnyttjad resurs 

Författare: Malou Lindberg, Susan Wilhelmsson 2005:3 

Distriktssköterskors syn på omvårdnad och dokumentation vid bensår 

Författare: Åsa Nordesjö, 2005:2 

Mobilt omvårdnadsteam 

De anhörigas upplevelser av psykiatrisk hemsjukvård 

Författare: Kerstin Nordenfelt 2005:1 

Vad händer efter FoU-projekt eller FoU-utbildning? 

En undersökning av hur projekt som resulterat i FoU-rapport påverkat personal och/eller 

verksamhet och hur genomgången kurs i forskningsmetodik påverkat deltagarna 

Författare: Ewa Grodzinsky, Ing-Marie Hallgren, Ethel Molnár 2004:4 

Att utveckla handlingsplaner för det skadepreventiva arbetet inom kommun och 

Landsting 

Författare: Ingrid Andersson, Kristina Allerth 2004:3 

”Utan helhetssyn ingen primärvård” 

En studie av ett svårfångat begrepp 

Författare: Eva Lena Strandberg, Susan Wilhelmsson 2004:2 

Dessutom finns ett stort antal rapporter som utkommit i tidigare rapportserier under 

åren 1989 och framåt. Hör gärna av dig till oss på FoU-enheten om du vill fråga om 

dessa.

Författare: Pernilla Malmfors 

Sjuksköterska 

Birkagårdens demensboende 

Söderköpings kommun 

Handledare: 

www.lio.se/fou 

Susan Wilhelmsson 

FoU-handledare, Med.Dr. 

FoU-enheten för Närsjukvården i Östergötland 

E-post: susan.wilhelmsson@lio.se 

Forsknings- och utvecklingsenheten för 

Närsjukvärden i Östergötland 

581 85 Linköping 

Tfn: 

Fax: 

010-103 85 00 

010-103 85 01

Smärtbedömningsinstrument vid demenssjukdom - Landstinget i ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?