Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

Andrej Bozhenov
Det var en het sommardag
på min mission. Min kamrat
och jag hade gått längs alla
gatorna i S:t Petersburg i Ryssland i
hopp om att hitta nya undersökare.
Den kvällen träffade vi en äldre man
nära vårt hem och började prata med
honom. Han visade inget intresse för
evangeliet men vi kände oss båda
manade ett ge honom en Mormons
bok. I boken skrev vi en hälsning
till honom, vårt vittnesbörd och vår
kontaktinformation.
Senare samma kväll, utan att vi
visste om det, var en ung man som
hette Ilja ute med sin bror. Medan de
promenerade längs en svagt upplyst
gata i tunnelbanan såg Ilja något
guldskimrande på omslaget av en
bok som låg på gatan. Han böjde sig
ner för att se närmare på boken och
läste guldbokstäverna som präglats
på boken — Mormons bok: Ännu ett
56 Liahona
FRÅN MISSIONSFÄLTET
EN MÄNNISKAS SKRÄP
ÄR EN ANNAN MÄNNISKAS
SKATT
En bok med guldbokstäver på omslaget blev en skatt för någon
som sökte efter sanningen.
Jesu Kristi testamente. Han tog upp
den och bar den med sig hem.
Dagen därpå funderade min kamrat
och jag på hur vi skulle hitta nya
undersökare. Tankarna rusade genom
huvudet: ”Vi gör vårt allra bästa för
att söka efter nya möjligheter. Var är
resultaten? Kanske behöver vi ändra
på något som vi gör fel.”
Ett ögonblick senare ringde telefonen.
Jag tog luren. Rösten i den
andra änden frågade: ”Är det här
en äldste? Jag hittade er bok i tunnelbanan.
Jag vill lämna tillbaka den
till er.”
Jag tittade genast bort mot hyllan
där mina skrifter låg. ”Jag tror inte
att jag har lämnat kvar mina skrifter
i tunnelbanan”, svarade jag. ”Nej,
jag lade inte ifrån mig min Mormons
bok, men du kan få den du har och
läsa den.”
Den unge mannen sade att han
hette Ilja och berättade att han
ursprungligen kom från Orsk och
hade kommit till S:t Petersburg för
att arbeta.
”Jag skulle vilja lära mig mer om
den här boken och om er kyrka”,
sade han. ”Kan jag träffa er?”
Jag hoppade upp och ner av
glädje. Det var inte varje dag som en
potentiell undersökare ringde och
ville stämma träff för att lära sig mer
om kyrkan.
”Naturligtvis kan vi träffas, Ilja!”
svarade jag glatt.
När vi träffade Ilja lyssnade han
uppmärksamt och ställde frågor. Vi
var glada över att han var så mottaglig
för evangeliet.
Vid en punkt i lektionen öppnade
jag Iljas Mormons bok. När
jag vände på de första sidorna såg
jag en bekant handstil — min egen!
Jag insåg att det här var samma bok
som vi hade gett till den äldre mannen
föregående dag. Uppenbarligen
hade mannen kastat boken som
snart upptäcktes av Ilja. Jag fylldes av