Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

50 Liahona
HUR JAG VET
Klockan var elva på kvällen och
jag satt i mitt sovrum efter att ha
varit ute med några vänner från
high school. Jag visste att jag inte hade
fattat de bästa besluten den kvällen.
”Men”, intalade jag mig, ”jag har inte
fattat de sämsta besluten heller.”
Jag tog frustrerad fram en läxuppgift.
Jag var så trött att jag bara ville få
det gjort och gå och lägga mig. ”Jag
måste läsa skrifterna också. Men jag
hoppar över dem ikväll”, tänkte jag.
Jag började tänka på allt som jag
förväntades göra. Läsa skrifterna, vara
med på morgonseminariet, gå till kyrkan
och veckoträffarna, få bra betyg,
vara engagerad i aktiviteter i skolan,
ha ett deltidsjobb … Listan var lång.
Jag kände så stort tryck från alla
håll i mitt liv, särskilt eftersom jag var
den enda kvinnliga sista dagars heliga
i min high school. Jag påminde mig
själv om och om igen att jag kanske
var den enda kvinnliga sista dagars
heliga som mina kamrater någonsin
träffade, så jag behövde vara ett gott
exempel. Men jag insåg att jag hade
börjat glida bort.
”Jag önskar jag kunde vara lika
bekymmerslös som mina vänner”,
tänkte jag. Jag önskade också att det
inte skulle kännas så hemskt när jag
SVARET
I VERS ÅTTA
Joseph Smith hittade sitt svar i Jakobs brev 1:5.
Jag hittade mitt några verser senare.
Angelica Nelson
var på en fest och kom med en svordom,
men sanningen var den att det
gjorde det. Jag mådde riktigt dåligt
när jag gjorde val som jag visste inte
var rätt. Men av någon anledning
fortsatte jag med det.
Det var nästan midnatt när jag
var klar med läxan. Om fem timmar
skulle väckarklockan ringa. Jag skulle
vakna, släpa mig till seminariet och
försöka ta mig igenom ännu en dag
på high school.
Sedan insåg jag plötsligt något.
Jag behövde inte följa alla regler.
Jag kunde sluta gå till kyrkan, seminariet
och veckoträffarna om jag ville.
Bara för att min familj gick dit så
betydde inte det att jag var tvungen
att göra det.
Det var verkligen en befriande
tanke. Jag kröp ner i sängen och
hade nästan somnat när jag fick en
stark känsla av att jag skulle läsa
skrifterna. ”Nej”, tänkte jag. ”Jag är
klar med det nu.”
Jag kände det igen. Den här
gången tänkte jag: ”Kanske bara
en sista gång.”
I seminariet det året hade vi studerat
Nya testamentet. Jag slog upp
sidan där min markeringspenna låg
i Jakobs brev kapitel 1. Det var det
här kapitlet Joseph Smith hade läst
som inspirerade honom att gå till
den heliga lunden och utgjuta sitt
hjärta till sin himmelske Fader. ”Vilket
sammanträffande”, tänkte jag. Jag
började läsa.
Jag kände igen vers 5: ”Om någon
av er brister i visdom …” Men det var
vers 8 som verkligen öppnade mina
ögon den kvällen. Den lyder: ”[En]
splittrad [människa] … är … ostadig
på alla sina vägar.” Jag stelnade till.
Sedan läste jag det på nytt.
Jag var splittrad. Jag gjorde anspråk
på att vara en sista dagars helig men
mina handlingar började visa något
annat. Och om jag fortsatte, oavsett
vilken stig jag valde, skulle jag bli
ostadig och osäker och därför mycket
olycklig.
Jag behövde få veta om evangeliet
var sant. Jag behövde veta om det var
värt besväret att gå upp klockan fem
varje morgon och studera evangeliet.
Jag behövde få veta att jag försökte
leva efter bästa förmåga, trots att jag
blev retad ibland, för det var verkligen
det som skulle ge mig störst
lycka och glädje.
Klockan var nästan ett på natten
vid det laget, men jag knäböjde bredvid
sängen och utgöt mitt hjärta till
ILLUSTRATION TAIA MORLEY