Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

Äldste Von G. Keetch
Områdessjuttio, området Utah Salt Lake City
Det finns en berättelse om en
grupp fallskärmsbrandmän.
Dessa modiga män och kvinnor
bekämpar skogsbränder genom
att hoppa fallskärm till marken ovanför
branden och bekämpa den ovanifrån,
medan andra bekämpar den
nerifrån.
Under en särskilt stor skogsbrand
samlades en elitgrupp av fallskärmsbrandmän
för en genomgång innan
planet flög iväg med dem. Arbetsledaren
— en vis och erfaren brandman
— sade till fallskärmshopparna
att läget var mycket instabilt och att
han inte kunde ge dem några exakta
instruktioner. Istället, sade arbetsledaren,
skulle fallskärmsbrandmännen
kontakta honom via radio när de
hade landat på kullen ovanför branden.
Då skulle han ge dem instruktioner
om hur de skulle gå till väga
med att bekämpa branden.
Fallskärmsbrandmännen gav sig
snabbt av i flygplanet, hoppade ner
på kullen ovanför den rasande branden
och samlade sig till handling. När
de iakttog branden ovanifrån kunde
de se ett halvdussin möjliga stigar att
gå för att utföra arbetet.
I enlighet med deras överenskommelse
med arbetsledaren tog
42 Liahona
DE TALADE TILL OSS
Börja!
Att vila på kullen kan tyckas vara ett bra sätt
att undvika misstag, men det är också ett sätt
att undvika utveckling.
gruppledaren fram sin lilla radio,
hittade rätt frekvens och anropade
arbetsledaren för att få instruktioner
om hur de skulle gå tillväga. Men
allt som hördes från radion var brus.
De hörde inte arbetsledaren över
huvud taget.
Fallskärmsbrandmännen antog
att arbetsledaren var upptagen med
annat så de bestämde sig för att
vänta i 10 minuter och sedan försöka
igen. Men när de försökte anropa
arbetsledaren andra gången hände
samma sak — tystnad, brus och inga
instruktioner.
Fallskärmsbrandmännen rådgjorde
med varandra. De kunde fortfarande
se flera stigar nerför kullen som
skulle ge dem bra startpunkter för att
bekämpa branden. Men det kändes
inte bra att de inte hade fått några
instruktioner från arbetsledaren. De
var rädda för att om de började gå
nerför den stig som såg bäst ut, att
de kanske skulle gå i motsatt riktning
mot vad arbetsledaren ville
och behöva gå tillbaka.
Så de bestämde sig för att vänta
på kullen. Femton minuter senare
anropade de arbetsledaren igen. Inget
hände. De tog av sig sina ryggsäckar
och hittade en plats att sitta på. Trettio
minuter blev en timme, och en timme
blev två timmar. De försökte regelbundet
anropa arbetsledaren. Men
varje gång hörde de bara brus från
radion.
Fallskärmsbrandmännen bestämde
sig för att äta lunch. När de sedan
fortfarande inte kunde få tag på
arbetsledaren lutade de sig tillbaka
på ryggsäckarna och tog en tupplur.
De var frustrerade. Om arbetsledaren
bara kunde visa dem lite uppmärksamhet
och tala om vart de skulle gå
så skulle de glatt följa instruktionerna
och börja bekämpa branden. Men
arbetsledaren verkade strunta i dem.
Han var kanske upptagen med andra.
Och de hade bestämt sig för att de
inte skulle flytta på sig utan arbetsledarens
instruktioner. Han hade trots