Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

MINA PIONJÄRDAGAR
I CALGARY
Jag föddes i ett litet samhälle i
norra England 1947. När jag var 15
år presenterades jag för missionärerna
av några vänner, och jag blev medlem
i kyrkan. Men min familj blev inte det.
När jag fick höra om de första
pionjärerna i kyrkan kände jag mig
lurad eftersom jag inte hade några
förfäder som hade färdats över slätterna.
Men allteftersom jag utvecklades
i evangeliet förändrades mina känslor.
Jag insåg att de första pionjärerna
hade berett vägen för att människor
som jag skulle kunna bli medlemmar
i kyrkan. De två missionärerna som
undervisade mig om evangeliet var
ättlingar till dessa pionjärer, så jag har
mycket att tacka pionjärerna för. Jag
kom att känna ett samband med dem
på ett speciellt sätt.
Jag insåg också att jag har arv från
generösa, hårt arbetande personer
som offrade, arbetade och till och
med krigade för att göra det möjligt
för mig att ha sådant de aldrig hade
och för att ge mig den frihet jag kan
glädjas åt idag. Mina föräldrar blev
inte medlemmar i kyrkan men de
lärde mig goda värderingar och principer
som har förberett mig för att ta
emot evangeliet.
Slutligen insåg jag att det finns
många slags pionjärer. Jag är en första
generationens medlem i kyrkan. Min
familj var inte glad över mitt beslut
att döpas, vilket har gjort det svårt för
mig att gå på mötena. Vår lilla gren
40 Liahona
kämpade på grund av bristen
på medlemmar, särskilt prästadömsbärare.
Slutligen blev
det uppenbart att missionen
skulle stänga den.
Det fick till följd att jag
bestämde mig för att flytta
till Kanada, ett av de svåraste
besluten jag någonsin
har fattat. Jag var enda
barnet och älskade mina
föräldrar oerhört mycket,
och de älskade mig, men mitt vittnesbörd
hade varit i fara om jag hade
stannat kvar i ett område där jag inte
kunde besöka kyrkan. Jag minns
fortfarande kvällen jag åkte. Pappa
sprang längs med tåget och kastade
slängkyssar till mig medan mamma
tittade på. Det kändes som om hjärtat
skulle brista, men jag visste att jag var
tvungen att åka.
Jag anlände till Calgary i Alberta
på Mors dag i maj 1967. Jag gick till
kyrkan med medlemmarna jag bodde
hos och grät under hela mötet. Jag
minns att jag skrev brev hem till
mina föräldrar med tårar strömmande
nerför ansiktet. Jag skrev att jag tyckte
om Kanada men att jag saknade England
och min familj så mycket.
Jag kämpade för att anpassa mig
till det nya livet. Jag led av hemlängtan,
ensamhet och besvikelser men
förblev trofast mot evangeliet. Jag gick
till alla mötena och tog emot kallelser.
Det var mina pionjärdagar.
Jag minns fortfarande kvällen jag
åkte. Pappa sprang bredvid tåget och
kastade slängkyssar till mig medan
mamma tittade på. Det kändes som
om hjärtat skulle brista, men jag
visste att jag var tvungen att åka.
Så småningom träffade jag min
make. Vi beseglades i templet i
Cardston och uppfostrade tre barn
i kyrkan.
Varje gång jag besöker England
strömmar minnena av min omvändelse
över mig och jag känner mig så
tacksam för mina välsignelser. Var
skulle jag vara idag om jag inte hade
haft modet att göra ett så svårt val
och följa Anden?
Jag är evigt tacksam mot de första
pionjärerna, både i och utanför kyrkan,
som banade vägen för att jag och
andra som jag skulle kunna få höra
evangeliet. De som gått före mig gav
mig möjligheten och modet att bli en
nutida pionjär. ◼
Lorraine Gilmour, Ontario, Kanada